Copyright © Mats Uddin 2018 Utgiven av Hoi Förlag 2018 www.hoi.se info@hoi.se Citatet på sidan 7 är hämtat ur Vägmärken av Dag Hammarskjöld, Albert Bonniers förlag, 1963. Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-079-9 Tryckt hos ScandBook, Falun 2018
Till Helena och Christer med tack fĂśr att ni visade mig porten till vĂĽr historia.
”Det förflutna är arkiverat med skulden balanserad till nuet. Och till framtiden har jag ingen rätt.” Dag Hammarskjöld
Persongalleri Nedan listas bokens huvudkaraktärer. För att undvika att avslöja intrigen beskrivs karaktärerna såsom vi möter dem första gången i Viljans makt. 1906 års huvudkaraktärer Carl von der Burg, riksmarskalk hos Konung Oscar II Hans Majestät, Konung Oscar II Kronprinsen, Oscar II:s äldste son. Blivande Konung Gustav V Korpral Hansson, Hans Majestäts personliga assistent Magdalena von der Burg, dotter till greve Löfdahl och Carls fru Ebba von der Burg, Carls och Magdalenas dotter Stina von der Burg, Carls och Magdalenas dotter General Adelswärd, generalstabens chef hos Försvarsmakten General Rosensköld, chef för flottans stab hos Försvarsmakten Karl Staaff, statsminister, Liberala samlingspartiet Arvid Lindman, riksdagsledamot, Protektionistiska partiet Alfred Petersson, riksdagsledamot, Lantmannapartiet Greve Wachtmeister af Johannishus, riksdagsledamot, Protektionistiska partiet Greve Löfdahl, far till Magdalena och svärfar till Carl Doktor Flensburg, Hans Majestäts livmedikus Doktor Stenbeck, privatpraktiserande Radiolog General Vasiljev, riksmarskalk hos Tsar Nicolai II:s stab i Ryssland Pigan Maria, hushållsbiträde hos familjen von der Burg Pigan Holmkvist, hushållsbiträde hos greve Löfdahl 9
2004 års karaktärer Caroline Silfversparre, arbetsmarknadsminister och chef för Arbetsmarknadsdepartementet Peter Silfversparre, advokat och gift med Caroline Anna Silfversparre, Caroline och Peters dotter Isak Silfversparre, Caroline och Peters son Statsministern, regeringschef Finansministern, minister och chef för Finansdepartementet Utrikesministern, minister och chef för Utrikesdepartementet Sven Forsberg, Carolines företrädare som arbetsmarknadsminister Biståndsministern, minister på Utrikesdepartementet Elisabeth Duvall, statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet Kajsa Ohlsson, pressekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet Stefan Lundell, arbetsmarknadsministerns assistent Anders Dahlgren, medarbetare på Arbetsmarknadsdepartementet Emma Löfdahl, chef för Bernadottebiblioteket på slottet Sophia Almlöf, museitekniker på Bernadottebiblioteket på slottet Kommissarie Lundvall, kommissarie på Stockholmspolisen Vera Larsson, riksdagsledamot
10
Prolog Det var helt klart att känslorna hade besegrat förnuftet. Han kunde inte förklara det på ett annat sätt. Det var mörkt och kallt, men kylan berörde honom inte. Svettdropparna rann längs ryggslutet och pannan. En lampa precis vid trappan störde honom. Han flackade med blicken och andades häftigt. Ingen hade väl sett dem? Det var tyst. En tystnad som kunde göra ont, men vid det här tillfället var den önskvärd. Andningen blev lugnare igen. Han måste återfå förnuftet. Besegra känslorna och återigen tänka rationellt. Hans blick vandrade nedför trappan. För vilken gång i ordningen visste han inte. Där låg kroppen. Blod rann från huvudet och färgade det första trappsteget rött. Om bara några sekunder skulle det droppa och färga bottenplattan. Så här i mörkret syntes inte det röda. Det såg mer ut som en mörk vattenpöl. Han gick ned och kände på pulsen. Inte minsta tillstymmelse till slag. Långt borta kunde steg höras. Om stegen kom närmare och personen tittade ned i trappan skulle allt vara förbi. Under bråkdelen av en sekund bestämde han sig. Han tog tag under armarna på kroppen och höll upp dörren med foten. En rödsvart blodstrimma lämnade otvetydiga spår efter dem. Nu var de i alla fall inomhus. Mörkret utanför skyddade honom ett tag. Utan att egentligen förstå varför drevs han ut igen, lämnade kroppen, gick uppför trappan och ut på gatan och möttes återigen av tystnaden. De steg som tidigare hörts var som bortblåsta. Inte en själ syntes till, trots att de befann sig mitt i hjärtat av huvudstaden. Tänk, tänk, tänk! Vad skulle han göra nu? Han tittade upp mot 11
Riddarholmskyrkans siluett. Han hade aldrig tidigare noterat korset på kyrkans torn. Nu syntes det tydligt. Han kände hur det bultade inom honom. Vad hade han gjort? Återigen vände han ansiktet upp mot korset. Nu började tankarna bli rationella igen. Det var dags att agera. Han vände sig om och började springa. Stegen klapprade först mot kullerstenarna, men snart gjorde gruset att ljudet ändrade karaktär. Han hörde sig själv flåsa. Precis innan han var framme slog klockan på Storkyrkan midnatt. En ny dag väntade, men han visste att han hade en lång natt framför sig.
12
1 Stockholm år 2004 Hela livet hade Caroline väntat på det här tillfället. Längtat, fantiserat och ibland drömt. Nu var äntligen ögonblicket här och konstigt nog kände hon sig inte ett dugg nervös. Hon försökte dra sig till minnes vad en engelsk premiärminister hade sagt efter en av sina första presskonferenser: ”Enjoy the moment, because it never last.” Visst var det något sådant han hade sagt, eller? Det kanske inte var någon engelsk premiärminister som sagt det, utan en inre bild som enbart existerade i huvudet just nu? Hon tog ett djupt andetag, såg ut på den samlade presskåren och sa tyst för sig själv: ”Caroline, slappna av och njut.” Statsministern tog till orda med sin faderliga framtoning. Han hade hela presskåren i sin hand och fotograferna drog sig genast tillbaka. Fotoblixtarnas smattrande ljud förbyttes till ett mindre sorl och Caroline kände en klump i magen. ”Välkommen till den här presskonferensen på Rosenbad. Det är med stor glädje jag står här framför er idag … denna strålande vårdag”, sa statsministern. Caroline tyckte att allas blickar var riktade mot henne. Hon hade drömt om detta tillfälle så många gånger, men aldrig hade denna klump i magen dykt upp. Hon försökte att le åt auditoriet. Det kändes stelt och konstgjort. ”Som ni redan vet har jag under en veckas tid försökt att hitta 13
en lämplig efterträdare till den förra arbetsmarknadsministern Sven Forsberg. Mitt letande efter en lämplig kandidat är nu över.” Statsministern tog av sig sina glasögon och vände sig mot henne. ”Jag är övertygad om att Caroline Silfversparre kommer att axla ministermanteln väl. Hon har absolut den rätta bakgrunden och kommer att bli en tillgång för den här regeringen.” Caroline visste att hon inte var statsministerns förstahandsval till posten, men vad gjorde det en stund som denna. Med en arbetslöshet som började likna nittiotalets hisnande siffror och ett kommande riksdagsval om två år var det här jobbet i särklass ett av regeringens tuffaste uppdrag. Hon kände lokalens värmande strålkastarljus och drog med handen längs pannan. Statsministern beskrev kortfattat hennes bakgrund från Invandrarverket, Arbetsmarknadsverket och Näringsdepartementet. ”Då är vi redo att svara på era frågor.” Caroline stelnade till. Tänkte statsministern inte säga mer? Skulle han låta presskåren ta över nu? Tänkte han inte på att detta var hennes första stora presskonferens? Hon hann inte fundera mer förrän presskårens politiska reportrar började ställa sina frågor. Hon lyckades urskilja den inbördes rangordningen mellan journalisterna och i vilken ordning de ställde sina frågor. Utan att egentligen reflektera så mycket hade hon besvarat frågor om sin unga ålder, sin bakgrund, hur hon skulle få bukt med den alltmer stigande arbetslösheten till vad hon skulle säga om hon mötte en arbetslös verkstadsarbetare i en bruksort på glesbygden. När väl statsministern förklarat presskonferensen för avslutad var hon så pass varm i kläderna att hon gärna hade fortsatt ett tag till. Som tur var ville en del journalister ha enskilda intervjuer med henne direkt efteråt, vilket gjorde att adrenalinkicken förlängdes några minuter till. ”Det var bland det roligaste jag har gjort”, utbrast hon spontant när hon och statsministern gick ut från Bella Venezia mot hissen. ”Det är bra att du tycker så, behåll den känslan även fortsättningsvis. Då kommer det här att gå bra”, responderade en leende statsminister. Nu var hon landets arbetsmarknadsminister och hade varit med 14
om sin första stora presskonferens. Sveriges öppna arbetslöshet närmade sig åtta procent och regeringens trovärdighet, och ytterst dess framtid, var beroende på hur väl hon skulle lyckas med sitt uppdrag. * Caroline fick nästan i panik lämna statsministern och hans assistenter. Anna och Isak skulle hämtas på förskolan, samtidigt som hon innerst inne ville njuta av stunden ett litet tag till och fortsätta att diskutera arbetsmarknadspolitik med statsministern. Nu verkade det som om statsministern inte hade några schackdrag att komma med vad gällde arbetsmarknadspolitiken. Hon noterade redan efter några minuters samtal att från honom skulle hon troligtvis inte få några goda råd, avseende sakinnehållet i alla fall. Han hade mest verkat orolig för att arbetslösheten steg, men några idéer om hur trenden skulle brytas hade han inte. Nu gjorde inte det något. Hon var van vid att sköta sig själv, men självklart var hon beroende av sin chefs stöd. ”Hej, älskling. Varför hade du bara den röda blusen och inte kavajen över som du sa att du skulle ha? Jag tror det hade passat bättre i tv.” Carolines man, Peter, mötte henne och barnen i den öppna hallen, där alltför många skor hade en tendens att ansamlas vid dörröppningen. ”Jaha, är det så du vill ha det. Inget grattis eller du var jättebra eller något annat uppmuntrande.” Hon spände ögonen i Peter. ”Nej, förlåt. Du var jättebra och jättesnygg. Jag är jättestolt över dig. Förlåt om jag var en aning burdus. Alla på jobbet tyckte du skötte dig utomordentligt bra. Till och med Tomas, som brukar såga de flesta, sa att du var professionell.” Hon log stelt och gav Peter en kram. ”Jag tyckte själv att det gick riktigt skapligt.” ”Vi har ett trettiotal meddelanden på telefonsvararen. Har inte hunnit lyssna igenom dem ännu. Jag kom nyss hem.” 15
Peter gick bort och tryckte på avlyssningsknappen. Det var mest släkt och vänner som ville gratulera, men även en och annan journalist. Allt eftersom samtalen spelades upp började hon förstå vad hon gett sig in på. Skulle livet bli så här nu? Jagad av journalister och samtidigt försöka koppla av med familjen. Visserligen ville hon ha det här ministerjobbet, men det måste passa in i familjelivet. Att Peter lät irriterad när hon kom hem var inte så konstigt, det var en stor omställning även för honom. De hade pratat igenom det med varandra, men han hade fortfarande en liten tagg gentemot henne för att hon svarat ja på statsministerns erbjudande utan att fråga honom först. Carolines svärföräldrar, som var av den gamla skolan och med ett adligt släktträd bakom sig, såg inte med alltför blida ögon hur deras äldste son degraderades till att ta ett stort ansvar för familj, hus och hem medan svärdottern gjorde karriär. Caroline var säker på att de tyckte att kvinnan skulle stå för marktjänsten, medan mannen fungerade som familjeförsörjaren. Att nu se sonen, som satsat hårt på sin juristkarriär, hamna efter sin fru i karriärstegen var inte okontroversiellt. Hon mindes mycket väl en julaftonskväll för flera år sedan när hon och svärfar hade skrikit åt varandra bara för att Peter hade strukit sina egna skjortor, något som han gärna gjorde. Hon var mest irriterad över att någon i detta svenska, jämställda land överhuvudtaget hade en sådan åsikt, som om det var ovanligt i dagens samhälle. När statsministern hade ringt och ställt sin fråga blev hon varken nervös eller osäker. Hon behövde inte ens betänketid. Så här i efterhand lät det konstigt, men hon hade inte haft en tanke på att rådfråga Peter. Hon besvarade statsministerns fråga med ett jakande svar och samtalet var över. Oförmögen att röra sig satt hon vid köksbordet i tio minuter. Tankarna virvlade och det var då hon kom på att Peter måste underrättas. ”Peter, kan vi inte bara åka till McDonalds? Jag orkar inte göra någon mat ikväll.” Caroline såg med trött blick bort mot Peter. Med ett leende ropade han på barnen. Han visste att de älskade hamburgare. Så gjorde även han. 16