9789137134529

Page 1



Förord ”Jag bär Fidel i mitt hjärta och jag önskar honom inget ont.” Så sa Rosita Antich, en äldre kvinna i Havanna, till mig kort tid efter östblockets kollaps. Som tjugosjuåring hade hon gråtit av glädje när Fidel Castro 1957 efter flera års gerillastrid kom ner från Sierra Maestras berg för att störta diktatorn Fulgencio Batista. Hon blev skollärare och vigde sitt liv åt att lära kubanska barn läsa och skriva inom ramen för den kampanj som Castros revolution satte igång. Med tiden blev hon besviken, men inte tillräckligt besviken för att vända hans projekt ryggen. Det var först i och med Sovjetunionens sönderfall som hon började misstänka att det Kuba hon hade ägnat sitt liv var en utopi byggd på Fidel Castros egna illusioner. Men ändå. För hon ansåg också att hon hade varit med om att skapa revolutionens nya människa: en solidarisk, oegennyttig och social individ, som strävade efter ett nytt samhälle. Hennes historia gjorde ett djupt intryck på mig, för hon kände inget hat och uttryckte bara en personlig besvikelse över att all den kraft som miljontals kubaner hade lagt ner på revolutionen inte gav det som hon och andra drömde om som yngre entusiastiska revolutionärer: frihet, rättvisa och välfärd. Att skriva en bok om Fidel Castro är ingen lätt uppgift. I nästan femtio år har han regerat en ö som under alla andra omständigheter skulle vara en fotnot i historien. Han har ingripit i konflikter i allt från Chile till Angola, farit ut mot en orättvis världsordning, 7


Förord

och med sin aldrig sviktande tro på sig själv utnämnde han från första början världens ledande supermakt USA till sin ideologiska huvudfiende. I augusti 2006 blev Fidel Castro sjuk och var för första gången tvungen att anförtro makten åt andra. Kubanerna var oroliga, men i Miami jublade de hundratusentals som hade flytt från hans regim och som i decennier kom att på egen hand styra USA:s föga konstruktiva politik – utan någon annan effekt än att det stärkte just den Fidel Castro som var föremål för deras hat. Fidel Castro kommer knappast tillbaka som den ledare som kunde tala nio timmar i sträck till sin befolkning. Men under hans frånvaro har Kuba inte fallit samman som ett korthus, vilket många hoppades på. Överlever revolutionen utan honom eller är det bara en tidsfråga innan den kollapsar? Denna bok bygger på egna upplevelser, intervjuer och nära vänskaper i Kuba under tjugo år; många personer har jag varit tvungen att anonymisera. Dessutom på många intervjuer och långa bekantskaper i Miami. Jag har fått stor hjälp av en lång rad böcker och artiklar, som finns upptagna i källförteckningen längst bak i boken. Några böcker glorifierar, andra är hatiska, och det är inte underligt, för det är precis de motstridiga känslor som Fidel Castro har väckt under sitt långa liv vid makten. Sedan finns det även böcker som uppriktigt försöker ge en nyanserad bild av en komplex, ovanlig man som trotsade alla spelregler till ett högt pris som hans folk fick betala. Jag hoppas att min bok ska räknas till de senare, men jag ger mig inte ut för att teckna en heltäckande bild av en man som bara få känner. Framför allt är denna bok inte en analys av Kuba, landets historia eller dess framtid. Fidel Castro lever fortfarande och historien är alls inte slut. Tack till Annelise Grinsted och Lone Johnsen, som har läst och gett mig goda råd, samt till min redaktör, Charlotte Sejer Pedersen. Ett särskilt tack till Lalo. 8


1

Fidel Castros far Angel María Bautista Castro Argiz hade som spansk soldat tillbringat tre år på den avlägsna ön Kuba, där hettan fick de grova uniformerna att klibba vid kroppen och epidemier härjade bland soldaterna. Till skillnad från många av sina kamrater hade han till på köpet kommit hem levande. Trots detta var han nu på väg tillbaka till samma ö, där han hade stridit så hårt tills Spanien 1898 var tvunget att kapitulera och avstå sin tidigare koloni till det segrande USA. Kriget på Kuba hade varit som krig brukar vara, blodigt och smutsigt, men i Spanien fanns det inte många möjligheter för en fattig, ung man. Angel Castro hade därför redan året efter hemkomsten bestämt sig för att återvända till det enda andra ställe han kände till. Han var ännu inte helt på det klara med vad han skulle leva på, men han kände till ön och visste att där fanns många som han själv. Tiotusentals arbetslösa galicier hade lämnat en hopplös tillvaro för att göra den långa resan på ett överfyllt fartyg, mot nya möjligheter och omåttligt bördig jord. Angel Castro kom från byn San Pedro de Láncara där livet var hårt. Hans mor, den inbundna och religiösa Antonia, födde fem barn innan hon lade sig ner för att dö. Fadern, Manuel, såg ingen annan möjlighet än att skicka barnen hem till sina föräldrar i en intilliggande by, San Pedro de Armea. Han dog utan att ha lämnat sina hemtrakter en enda gång. Angel Castro hade alltid velat något annat och mera. Under hela sin barndom i Láncara hade han hört de äldre tala om Kubas 9


Fidel Castros far

första självständighetskrig. Han hade med spetsade öron lyssnat när männen berättade om den västindiska ön med de många möjligheterna och när ett självständighetsuppror återigen bröt ut på Kuba år 1895 försatt han inte tillfället utan tog värvning i spanska armén. Sedan Columbus 1492 hade seglat över Atlanten och gått i land på ön Hispaniola och därefter på Kuba, hade den frodiga ön varit en viktig inkomstkälla för spanjorerna. De spanska conquistadorerna seglade med slavar från Afrika till plantagerna och förde mängder av socker, kaffe och sällsynta träslag med sig tillbaka till den gamla världen. Men spanjorernas herravälde var brutalt och fick åtskilliga av de spanska nybyggarna att överväga om det inte vore bättre för dem med ett självständigt styre bestående av dem själva. Det första självständighetskriget bröt ut 1868 och anfördes av det lilla, vita bondeståndet på östra Kuba. Det varade i tio år och slutade med nederlag för upprorsmännen samt en fullständig utplåning av alla sektorer som inte hängde samman med den dominerande sockerproduktionen. 1895 hissades upprorsfanan igen, denna gång under ledning av Kubas revolutionära parti (PRC) och landets frihetshjälte, skalden och filosofen José Martí. Inget tidigare frihetskrig i Latinamerika hade letts av ett politiskt parti. Martí hade studerat självständighetsstriderna i regionen och drog slutsatsen att även om många länder hade uppnått politiskt oberoende var lagarna, traditionerna och institutionerna från kolonialtiden intakta. PRC hade därför ett avkoloniseringsprogram som i högsta grad skulle komma att prägla det som sedan ägde rum på Kuba. Många jordägare var också trötta på att betala skatt till den spanska kronan och stödde därför PRC:s krav på självständighet, även om de i övrigt knappast var anhängare av ett revolutionärt program för Kubas framtid. Önskan om självbestämmande kunde emellertid samla hög som låg, och spanjorerna underskattade konsekvent den ständigt växande självständighetsrörelsen. 10


Fidel Castros far

Kolonialmakten skickade trupper, men med sin dåliga utrustning och bristande militära utbildning hamnade de spanska soldaterna ständigt i bakhåll och slutade som en demoraliserad armé. För USA hade den spanska dominansen på Kuba länge varit en nagel i ögat. Man följde därför öns befrielsekamp mycket noga, medan man väntade på en anledning att ingripa. Den kom den 15 februari 1898, då den amerikanska pansarkryssaren Maine sprängdes i Havanna och 266 sjömän miste livet. President William McKinley bad Kongressen att få ingripa i den tre år långa konflikten mellan Spanien och Kuba. Den 25 april förklarade USA krig mot Spanien. Man gjorde processen kort. Under ledning av konteramiral Sampson satte den amerikanska flottan kurs mot Kuba och i bukten utanför staden Santiago sänktes samtliga spanska fartyg eller sattes i brand. Staden stod emot i flera veckor, men var till slut tvungen att kapitulera för general William Shafter, som ledde landtrupperna. Med hjälp av den kubanska motståndsrörelsen skar amerikanerna av försörjningen till staden och de 12 000 spanska soldaterna. Den 16 juli överlämnade sig den spanske kommendören, Arsenio Linares, till de amerikanska trupperna. Den 12 augusti 1898 var det hela slut. Spanien avträdde Kuba, Puerto Rico samt Guam och sålde Filippinerna till USA för 20 miljoner dollar. Fredsavtalet mellan USA och Spanien undertecknades i Paris, utan att de många kubaner som hade kämpat på amerikansk sida i kriget fick delta. Det spanska kolonialstyret var visserligen över, men det var även drömmen om kubansk självständighet. Dessutom hade José Martí dödats av spanska soldater redan under självständighetskrigets första dagar. Amerikanerna hade lovat att de inte skulle göra anspråk på Kuba, men i själva verket inleddes en period som präglades av amerikansk hegemoni. När Angel Castro för andra gången gick i land på Kuba präglades landet fortfarande av kriget och den nya maktfördelningen. Spanjorerna dominerade även fortsättningsvis ekonomin, men amerikanska intressen skyndade sig att expandera de industrier 11


Fidel Castros far

de redan ägde. Den förmögna kubanska eliten blev ännu rikare. För de fattiga bönderna och de svarta, som hade fått öknamnet ”los mambises”, innebar varken fredsavtalet eller det ekonomiska uppsvinget någon större skillnad. ”Kuba ser ut att bli ett paradis för alla, utom kubanerna själva”, konstaterade mambigeneralen Manuel Sanguily bittert. Så var det för många. Mellan 1899 och 1902 härskade amerikansk militär över Kuba. USA omorganiserade den kubanska ekonomin och den sociala strukturen efter amerikansk förebild och fick full kontroll över nyckelsektorerna. All statligt ägd jord gick över i privat amerikansk ägo. USA:s militära myndigheter dikterade dessutom ett tillägg till den amerikanska författningen, det så kallade Platt-tillägget, som gav amerikanerna rätt till sanktioner mot all politik som fördes i Kuba. Och, om det blev tummen ner, även rätt att ingripa militärt. I samma andetag tog sig USA också rätten att råda över Guantánamobasen på östra Kuba, mot en anspråkslös årshyra. Det var på östra Kuba som Angel Castro hade stridit och det var där han hittade arbete, tills han kunde låta drömmen om att starta eget gå i uppfyllelse. År 1906 öppnade han med ett kapital på 200 pesos en liten restaurang och butik, som han döpte till El Progreso, Framåtskridandet. El Progreso låg i staden Guaro i Holguínprovinsen och bestod bara av några få bord med rutiga dukar och pallar, men med tiden växte den och gjorde det möjligt för honom att lägga undan pengar. Det var också där han lärde känna María Luisa Argote. Hon kom från byn Fray Benito vid fiskeläget Gibara. Hennes far, Marcos Argote, var tjänsteman vid United Fruit, själva symbolen för den amerikanska expansionen. Det gick lysande för företaget överallt i Västindien och Centralamerika, där företaget med tiden lade sig till med stora bananplantager. På Kuba var det dock socker som var en god affär. Den 25 mars 1911 gifte sig María Luisa Argote med Angel Castro, som då var trettioett år. Tio månader senare föddes deras första son, Manuel. Han följdes av María Lidia 1913, Pedro Emilio 12


Fidel Castros far

1914, Antonia María 1915 och slutligen Georgina de la Caridad 1918. De båda yngsta flickorna dukade dock bägge tidigt under för den tropiska febern, mot vilken läkarnas enda botemedel var kalla omslag och böner till Gud. Angel Castro tillbringade alltmer tid på United Fruits sockerrörsplantager i det intilliggande Birán. Genom sin svärfar hade han fått ett bra kontrakt med det multinationella företaget. Med sina besparingar från El Progreso hyrde han in folk som fällde träd för att ge plats åt ännu fler sockerrörsodlingar. Senare utvidgade Angel Castro sin verksamhet och transporterade både ved och sockerrör till de stora sockerkvarnarna i området. I hemmet på gatan Leyte Vidal i Mayarí satt María Luisa och väntade. Hennes äktenskap hade förtvinat och även om Angel ofta bönföll henne om att följa med till Birán hade hon inte lust. María Luisa var en stadsmänniska. Hon trivdes bäst bland andra människor, tyckte om gatans dofter och tebjudningarna och kunde inte se sig själv på ett gudsförgätet ställe bland grova män, fattiga arbetare från Haiti och de våldsamma uppgörelserna om jorden. Men Angel Castro trivdes i Birán. Stället påminde honom om Láncara, grönt som smaragd och regnigt, men till skillnad från Galicien var här fullt av möjligheter. Vätan och värmen fick grödorna att växa fort, arbetskraften var billig och till och med de ofta förekommande orkanerna lämnade honom i fred. Hans kapital växte, inte minst på grund av den stora efterfrågan i det krigsdrabbade Europa. Den kubanska sockerindustrin stod för leveranserna till de allierade länderna. Hemma stod Angel utanför politiken och lät de konservativa och liberalerna slåss med varandra. Diskret stödde han lokalt båda partierna. När sockerpriserna föll drastiskt 1920 hade han tillräckligt gott anseende i bägge lägren för att hålla fordringsägarna på avstånd så länge krisen varade. Hans äldsta egendom hette Manacas. Där hade han byggt sitt hus på pålar, som man gjorde i Galicien. Människorna bodde överst, medan husdjur och höns höll till där nere, i skuggan. Angel byggde till ett redskapsskjul och en byggnad där arbetarna, oftast 13


Fidel Castros far

illegala haitier, kunde sova. Tomten låg precis vid Camino Real – Kungsvägen – på den tiden den enda väg som ledde söderut till regionens huvudstad Santiago de Cuba. Men Manacas var inte tillräcklig för den driftige mannen. Han köpte mark av sina grannar, oftast förmögna spanjorer, som bodde i Santiago eller Havanna. De flesta hade köpt jorden för nästan inga pengar alls under självständighetskriget. Angel Castros metoder var inte heller alltför finkänsliga. Med en blandning av energi, slughet och brutalitet lyckades han få sina ägor att stadigt växa, vilket den tidens jordaböcker noga beskriver. Angel Castro blev en synnerligen välbärgad man. Han saknade bara en kvinna, för till hemmet i Mayarí kom han inte längre. Han var fyrtiotre år när han bad sin blott sjuttonåriga tjänsteflicka, Lina Ruz Gonzalez, att flytta in på Manacas.

14