1.
att morsan alltid skulle ringa mig på jobbet. Även om farbror Anton just hade dött. Men det spelar ingen roll hur många gånger man säger åt dem att låta bli. Vänner som inte sköter sig kan man bryta kontakten med, men släkt och vissa könssjukdomar blir man aldrig av med. Särskilt då båda dessa sexuellt överförbara fenomen har för vana att sprida sig på både oväntade och obehagliga sätt. Man är knappast förvånad över att Buddha var tvungen att lämna både kungarike och familj för att hitta sin efterlängtade inre frid. Inte för att förringa hans insats, men jag skulle vilja se den indiske prins som kan nå nirvana jonglerande en hysterisk flickvän, 80 timmars arbetsveckor, en förmanande kycklingmorsa och en ständigt föränderlig värld där den som inte hakar på den senaste trenden är för alltid bränd i sällskapslivet. Buddha, kan man ana, hade säkert varit förstående nog att lyssna på sin mor. Men till skillnad från mig hade den lilla fetknoppen inte tre deadlines att passa och så många oavslutade uppdrag att de stack ut ur hans lilla prinsarsle. Tacka fan för att folk blev utbrända. Tröttheten smög sig på dem som en groda man lägger i en kastrull och långsamt värmer upp. Ena minuten pratar de kärnvärden och marknadsplaner och nästa är de kokta. D E T VA R F A N
Vi andra hade inte tid att bli utbrända. Hur skulle vi hinna med det? Vi hade knappt tid att sova. Eller att, för den delen, hålla liv
7
i våra förhållanden. Anna gillade inte mina många övertidstimmar och kunde sura veckor i sträck och genomföra demonstrativa sexstrejker till dess att jag bjöd henne på semester eller betalade för någon trendriktig hörnsoffa från Svenskt Tenn. Hur min flickvän hann göra av med sina pengar förstod jag aldrig. För precis som jag jobbade hon dygnet runt på en arbetsplats där näst intill varje försök att ta ut semester bestraffades med döden. Men kanske tillät hennes smöriga konsultjobb på Lovesick PR henne att blåsa lönen på springlunchen mellan kontoret och det där italienska smörgåsstället. Eller under hennes årligen återkommande konferensresa till Sydney. Inte vet jag. Men pengar hade hon aldrig. Inte ett öre. Så det var för väl att hon åtminstone kunde sätta sprätt på mina. Men det kunde ha varit värre. Man kunde ha varit död. Som farbror Anton. Som morsan tjatade om med en sån ljudnivå att jag kunde lägga ifrån mig luren och hämta en kaffe utan att missa någonting väsentligt. Det var så att man kunde bli galen. Trots att jag var över trettio ringde hon i stort sett dagligen för att informera mig om ett gediget urval av norra halvklotets mest irrelevanta händelser: som den Thailandsresa hon aldrig skulle åka på, att grannkärringen Pettersson bytt stolpiller eller, som i det här fallet, att en näst intill okänd släkting dött. Men med morsan var motstånd lönlöst. Det var bara att, som farsan brukade säga, låta det gå in genom ena örat och ut genom det andra. Så här i efterhand inser jag att jag borde ha varit mer uppmärksam. Lite mer fokus så hade kanske saker och ting utvecklats på andra, mer fördelaktiga, sätt. Men det här var långt innan jag hört talas om vare sig klockmänniskor, dollarclowner eller piketbussar för dom särdeles fula. Dessutom hade jag, med undantag av den där underliga drömmen, inte träffat farbror Anton på 23 år och av de melankoliska tvetydigheter som farsan fick ur sig den gången per år han
8
blev berusad av äggtoddy kunde man dra slutsatsen att gubben inte var mycket att hänga i granen. Morsan verkade, av hennes osammanhängande kontaktsökande svada att döma, dela hans mening. Hade jag inte vetat bättre skulle jag trott att hon inte haft mänsklig kontakt på månader så som hon babblade på om det dåliga förhållande de två bröderna haft sedan farmor slängde ut Anton efter farfars död. Trots samtalets taskiga tajming var jag tacksam över att dödsbudet åtminstone för en kort stund hindrade morsan från att avhandla sina två favoritteman: bristen på barnbarn och mina svullna luftrör. Att hon ville höra ljudet av små fötter var väl i och för sig inte så konstigt, men hennes besatthet att berätta för alla hon träffade att jag hade krupp kunde jag för mitt liv inte förstå. Men det var ingen idé att klaga. Varje försök att be morsan sluta ledde oundvikligen till en förmaning om att inte vara så känslig/ pjåskig/tjafsig. Och detta trots att jag aldrig ens haft tillstymmelsen till krupp. För att vinna lite tid mumlade jag några tvetydigheter, ursäktade mig och sa att jag måste gå på muggen. Då morsan fortfarande inte förstod vinken tog jag upp min elektroniska dagbok och planerade in nästa veckas möten medan hon pratade. Därefter raderade jag dagens meddelanden från de förvirrade anonyma alkoholisterna samt de välgörenhetsmejl där man kan hjälpa svältande ungar genom att gå in på Rädda Barnen och klicka bort två avdragsgilla kronor. Jag mejlade IT-avdelningen och bad dem installera sitt nya idiotsäkra spamfilter, skänkte en tanke åt den nya läckra receptionisten och lyckades slutligen få morsan att lägga på genom att lova att jag och Anna skulle träffa henne och farsan på en grekisk restaurang. Sen slängde jag på luren. Fort som fan. Ilsk över att jag åtagit mig att genomlida ännu en kväll i
9
helvetets åttonde krets. Nej minsann, könssjukdomar och släkt blir man aldrig av med. Fast så här i efterhand önskar jag som sagt att jag hade lyssnat lite mer på det hon sa. Men vem, förutom möjligtvis Dalai Lama, hade tid att lyssna på någon annan nuförtiden? Inte vi löneslavar i alla fall. Som i vanliga fall inte ens hade tid att ha ledigt. Men i år skulle det bli annorlunda. Chefen hade godkänt mitt förslag till tre veckors semester och Anna hade på något mirakulöst sätt lyckats få permission från jobbet för första gången på fem år. Resan var redan bokad och rutten utmärkt på den australienkarta som prydde mitt minimala kontorsrums ena vägg. Det skulle bli härligt. Särskilt om man nu kunde utöka reskassan med ett saftigt arv från farbror Anton (vars död i så fall verkligen var perfekt tajmad). Jag var väl förberedd. Förutom Annas dagliga anekdoter om hennes tidigare arbetsresor till landet upp-och-ned var mejlboxen smockfull av de foton på australiensiska stränder, regnskogar och öknar som Polaren Pelle skickat under det gångna året. Egentligen skulle också jag ha varit på bilderna, men chefen ändrade sig i sista stund och drog in semestern. Precis som året innan då jag skulle till Hongkong och året innan det då jag skulle till Thailand för att fira min födelsedag. Det blev en pizza på kontoret istället. Men åtminstone betalade jobbet bra och finansierade lägenhet, klädinköp, krogbesök, espressobryggare, hemmabio, flickvän och datorbyten allteftersom den nya tekniken gjorde detta nödvändigt. Men i år skulle det bli åka av. Det gällde bara att hålla sig väl med chefen och under inga omständigheter se uttråkad ut när han började babbla på om sina förbannade ”spjutspetsprodukter” och ”synergieffekter”. Gubben var ett klart sorgligt fall. Som sparkade nedåt, slickade uppåt och helt saknade förståelse för den del av
10
livet som låg utanför företagets ”core-values”. Och här var det inte mycket som inte gjorde det. För runt omkring mig i korridoren sprang Anders, Benke, Eva och övriga medarbetare omkring som huvudlösa höns. Kacklande, revirbevakande och hetsigt sprättande. Faktum är att adrenalinnivån på våning fem var så hög att mina kollegor, om de levt i djurvärlden, omedelbart skulle dömts ut som oätliga. Medan mina tankar vandrade till främmande platser fortsatte fingrarna på egen hand att skriva. Ibland, när man är stressad, fungerar det faktiskt rätt bra att stänga av hjärnan och låta kroppen arbeta fritt. Och ibland inte. Som i det här fallet. När jag inte insåg att det stod ”DET HÄR SUGER KUK” på skärmen förrän jag hörde chefens karaktäristiska harklande bakom min rygg.
11