Fotograf: Caroline Roosmark
Sagt om Bluffen: ”Det är omöjligt att inte bryta ihop av förtjusning över nidbilden av de hybrishöga pondusgubbarna.” EXPRESSEN
En folkkär artist som predikar om kärlek och förståelse men bränner Koranen. En högt uppsatt socialdemokratisk politiker som jagar väljare men inte kan hålla fingrarna i styr. En självhjälpsbransch som hyllar lyckan men där allt bara handlar om pengar. Den här gången har Berit Hård, dekadent och överviktig skandaljournalist, hamnat i en riktig soppa. Efter att ha hoppat av arbetsförmedlingscoachens kramkurs får hon i uppdrag av konsultbyrån Lyckan att skriva ett stort personporträtt på artisten Lotuz af Love. Byrån Lyckan ägs av Stina, före detta tjackhora som efter succén med sin självbiografi är en populär lyckoguru. Plötsligt befinner sig Berit mitt i chakraträsket på ett ashram i Indien tillsammans med Lotuz och hans mystiska fästmö, och snart har hon dragits in i en rafflande historia som trots allt prat om kärlek och respekt handlar om det gamla vanliga: sex, pengar, makt och våld.
”Rivigt, rått och rakt på rödbetan.” YSTADS ALLEHANDA
”… en vild historia där kultur- och mediavärlden kölhalas på ett sätt som Sverige inte sett maken till sedan Strindberg var i farten.” BORÅS TIDNING
Sagt om Boven i mitt drama kallas kärlek: ”Unni Drougges bok är en motståndshandling.” EXPRESSEN
”Skoningslöst bra.”
Med vass humor och satirisk udd går Unni Drougge loss på några av samtidens största fenomen i Förkunnaren. Boken är andra delen i trilogin om den oemotståndliga deckarhjältinnan Berit Hård, som inleddes med den uppmärksammade Bluffen. Få svenska författare har Unni Drougges position i offentligheten. Hon har sedan debuten 1994 med generationsromanen Jag, jag, jag varit en skarp debattör som väcker känslor. Drougges självutlämnande författarskap, som aldrig duckat för kontroversiella ämnen som våldsamma relationer, mediala maktspel eller miss bruksproblematik, har gett henne en stor och hängiven läsekrets. Boven i mitt drama kallas kärlek, Hella Hells be kännelser och Heroine hör till hennes mest omtalade böcker. Förkunnaren är andra delen i Drougges satiriska deckartrilogi som inleddes med Bluffen 2010.
”… hennes drastiska humor är en bristvara i det normalsvenska deckarträsket.” AFTONBLADET
”En antihjältinna att älska!” BOKHORA
FINNS ÄVEN SOM LJUDBOK!
www.massolit.se OMSLAG: NIKLAS LINDBLAD, MYSTICAL GARDEN DESIGN OMSLAGSBILD: SHUTTERSTOCK
QX
Sagt om Hella Hells bekännelser:
.. FALLAN IT EN BER H Å RD E R DECKA
”En härligt galen och utmanande berättelse med underbara replikväxlingar och stor humor.” JURYN FÖR IRIS LJUDBOKSPRIS OM BLUFFEN
”Unni Drougge berättar sin historia rappt och drivet, och med en effektiv satirisk udd mot allt från reklamgurus till pojkbandslanseringar. Hon har en närmast anglosaxisk känsla för roliga formuleringar och snärtiga vändningar …” SVENSKA DAGBLADET
”Det är en saftig, skabrös samtidssaga. På något vis det totala tantsnusket.” MÅNADSJOURNALEN
Sagt om Heroine: ”Unni Drougge skriver häftigast i Sverige … Hon har gjort sig till en egen genre i den svenska bokfloden.” VECKOREVYN
Sagt om Andra sidan Alex: ”Årets bok!” AFTONBLADET
f채llan
Unni Drougge
f채llan en berit h책rd-bok
Av Unni Drougge har tidigare utgivits: Förkunnaren, Massolit 2011 Bluffen, Modernista 2010 Boven i mitt drama kallas kärlek, Bazar 2007 Penetrering, Bazar 2006 Lutherska badet, Piratförlaget 2003 Slyngstad events, Piratförlaget 2002 Hella Hells bekännelser, Piratförlaget 2001 Meningen med män, Bra böcker 1999 Att vara besatt – eller att våga möta vilddjuret inom sig, Égalité 1998 Heroine, Bra böcker 1998 Regnbågens tid, Bra böcker 1997 Andra sidan Alex, Forum 1996 Jag jag jag!, Forum 1994 Denna roman är till 100 % fiktion, och inte på något sätt baserad på sanningen eller saker som har hänt i verkligheten. Namn på riktiga personer, platser och händelser är inkluderade endast för att skapa realism i historien. isbn 978-91-87135-01-9 © Unni Drougge 2012 Första tryckningen Redaktör: Eva Stjerne Borgström Omslagsdesign: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoton: Shutterstock Sättning: Kapish produktion Utgiven av Massolit Förlag Tryckt i Falun av Scandbook AB 2012 www.massolit.se
fรถrsta delen
1 Chefen var en gubbe – vad annars? En gubbe med gravidmage. Nu riktade han Montblancpennan som en pekpinne mot Berit. – Du får ta det, sa han. Det är en kärringgrej, men en bra kärringgrej. Det sista la han till med läppar som knappt rörde sig, det vill säga det lilla av dem som syntes i skäggbusken. Hans slafsiga och nonchalanta sätt att uttala orden var höggradigt irriterande, särskilt som det avspeglade hela företagskulturen. Han reste sig och svajade ut från mötet. Till och med hans svajiga gångstil passade ihop med företagskulturen. Nu var inte Stången – han kallades så – högste chef utan bara ansvarig för tv Plus, där Berit olyckligtvis var anställd. Olyckligtvis, eftersom kanalen stadigt tappade tittare och där varje åtgärd för att sänka produktionskostnaderna minskade tv Plus popularitet, både som kanal och som arbetsplats. Skit ner dig, Stångjävel, tänkte Berit, men sa det inte. Hon var ju ingen idiot. Fast snudd på idiotiskt hade det ändå varit att genast tacka ja till erbjudandet om ett grävarjobb på Stålströms medieimperium istället för att invänta andra inviter efter det att hon hade fått Guldspaden för sitt knäck om Lotuz af Love. Men nu satt hon här och blev tilldelad uppdraget att sondera den ymniga flora av nya skönhetskliniker som likt ogräs sträckte sig efter människors rynkor, påsar och – för all del – plånböcker. »En kärringgrej«, som Stången sa. Och därmed ett kärringgöra. Det var vad Berit hade reducerats till. Kärringen på jobbet. 7
– Du kanske kan tigga till dig en fettsugning, slängde Stången ur sig på väg ut i kontorslandskapet Den jargong som Berit brukat köra med Fibbe på den usla skvallerblaskan Veckans OJ! hade varit, som man säger, rå men hjärtlig. Stången var bara plump. Och allmänt vedervärdig. Nu brydde sig Berit inte om att Stången påpekade hennes övervikt inför öppen ridå, den tålde att både påpekas och utökas, för så förbannat fet var hon faktiskt inte. Hon var inte ens för fet för ett fuck. Något däremot Stången såg ut att vara, i alla fall med den kaggen. Det måste ha varit längesedan han såg sin egen snopp, och om någon stackare fick se eländet måste det vara svårt få ut något av den, såvida man inte ägde akrobatiska böjelser. – Om du vill kan jag boka en bukplastik åt dig! ropade Berit efter sin chef, varpå en omedelbar tystnad uppstod. Inte ens ett tangenttryck hördes utifrån redaktionen. Stången vände och gick tillbaka till sammanträdesrummet. Han log. Men det var inte ett äkta leende, snarare hotfullt. Arbetskamraterna höll andan. Han ställde sig framför Berit, bakåtlutad för att framhäva isterbuken ytterligare, och klappade sig över den spända, smårutiga skjortan. Snart skulle väl knapparna komma farande. – Det här, sa han, ännu leende, det är en äkta kalaskula, och den har jag jobbat hårt för. Det där, fortsatte han med pennan pekande mot Berit, är ett attitydproblem, och det bör du jobba hårt för att bli av med. Och kanske lite av det där också, flinade han och lät pennan borra sig in i Berits sidfläsk. Hon sa inte ens aj. Berit Hård var inget jävla offer.
8
2 Med undanflykten att hon genast ville besöka ett par skönhetskliniker för att reka lämnade Berit det fula, inglasade komplexet på Katarinavägen. Hon hade kunnat googla och få tusentals träffar, men nu begav hon sig till Marys frisersalong. Den och tatuerarverkstaden intill var det närmaste en skönhetsklinik Berit hade kommit, och bägge inrättningarna var belägna på Folkungagatan, alldeles i närheten av hennes bostad. Berit föredrog att röra sig i sina egna kvarter. Och det faktum att tv Plus låg så nära hennes hem hade varit just ett plus. Det lackade mot jul, men Berits långa skinnkappa höll fortfarande stånd mot både regn och vind. Inte en snöflinga hade fallit. Temperaturen hade heller inte understigit nollstrecket. Nu småregnade det, men Berit var hellre ute i duggregn än satt med de glåmiga och utslitna redaktionsmedlemmarna därinne i huset. Själv såg hon nog inte ett dugg bättre ut. Hon var dessutom äldst. Ja, hon var på fel sida fyrtiofem, vilket numera framstod i beklaglig skärpa, även om de flesta som jobbade på Mediamix Group var så karriärkåta och villiga att slita ut sig att de upplevde en femtioårskris när de fyllde tjugofem. Då kom det nämligen nya tillskott av tjugoåringar, beredda att kravla på knän och armbågar mot en framtid som redaktörer, producenter eller tevekändisar, skit samma vilken sort, bara de fick jobba i »meeedia«. Berit borde med andra ord vara glad, åtminstone tacksam. Att synas i teverutan var hon paniskt rädd för, och det slapp hon. Hennes befattning var en aning vag, vilket tycktes vara en medveten strategi i det reklamfinansierade mediehuset – ingen skulle känna sig säker på vad arbetsuppgifterna gick ut på. Med lite god vilja skulle hon kunna kalla sig för teveproducent, eftersom hon gjorde research och hade ansvar för arbetsgruppens 9
bidrag till knäcken i Raka Puckar, som hennes program hette. Det var många som åtrådde hennes jobb i tevefabriken. För den befattningen skulle de utan gnissel kunna leva med Stångens sarkasmer och humörpendlingar. Det gjorde de på sätt och vis ändå, för ingen undslapp hans buffliga kapriser. Rätt som det var kunde någon ur personalen ryckas bort utan vidare förklaring. Det skapade rädsla och ännu större följsamhet hos de redan underdåniga. Men det stred mot Berits natur att kyssa fötter och lapa röv. Hon hade gjort det i snart två år nu, år som bara hade susat förbi utanför fönstren på arbetsplatsen och hemma i tevesoffan. Att slöglo på teve var numera en obligatorisk syssla för att hålla koll på vad konkurrenternas samhällsprogram levererade. Hennes liv sög. I rask takt promenerade hon uppför Katarinavägen. Varje regnstänk stack i henne, som när en domnad kroppsdel börjar vakna. Bort, bort från Mediamix Group! Det brann där bak. Kunde hon inte få pengar till hyran på ett bättre sätt? Berit kände sig underskattad och bortslösad. Stången hade verkligen lyckats hamra i henne att det drällde av arbetslösa, prisbelönta journalister och att det där priset som hon hade fått inte var något att hänga i granen. Han hade säkert rätt. Varje år sprutade det ut priser och utmärkelser, på precis samma sätt som nya kullar mediehoror sprutade ut ur de olika medieskolorna. Det var så att man ville supa sig full. Riktigt äkta drängpackad. Och sedan ragla tillbaka till Mediamixbygget och rapa den där vidrige Stången rätt upp i nyllet och säga honom några väl valda ord. Berit fnös åt sig själv. Då skulle han väl må, chefsarslet. Då kunde han ju ge henne sparken på rotmos. 10
Nej, det enda sättet att knäcka Stången var att göra ett bra jobb på en rutten arbetsplats. Berit hade hittills inte lyckats prestera något värt att tala om, vilket berodde på att gubbarna i toppen ideligen ändrade premisserna. Det var order och kontraorder, och ingen visste egentligen vad de skulle göra. Men den här gången skulle Berit ta saken i egna händer. Hon bet ihop, igen.
3 Mary, som levt med gangstrar, sålt knark, pundat och suttit inne, hade verkligen hittat ett bra substitut för den kriminella banan i sin frisersalong. Alla busar och mindre nogräknade typer som hon lärt känna klippte sig hos henne och gav henne full koll på vad som försiggick. Medan saxen chippade kunde hon helt enkelt fönstershoppa den laglösa världens utbud och från första parkett bevittna dess konsekvenser. Brott intresserade henne, men numera ungefär på samma sätt som fotboll intresserar soffpotatisar. Säkert kände hon till några av de halvskumma skönhetssalonger som det var tänkt att Raka Puckar skulle hänga ut i ljuset. Berit blev inte besviken, Mary bistod henne genast med info om Visagé, en nyöppnad klinik på Birger Jarlsgatan som huvudstadens journalister strömmade till, eftersom de fick gratisbehandlingar mot att de gav kliniken gratisreklam. Någon typ av bestickning, med andra ord. – Jag hinner ta dig innan första kunden kommer, sa Mary och såg på klockan. För att kamouflera gråstänket brukade Berit besöka Marys salong varannan månad, och eftersom hon inte var särskilt snacksalig var det alltid Mary som stod för underhållningen, 11
vanligtvis i form av färska nyheter om Ted, Berits ende vän. – Jag hinner inte idag, svarade Berit. – Men en kopp kaffe kan du väl sörpla i dig, bestämde Mary och försåg henne med en liten blommig porslinskopp på fat som det rykte och doftade gott från. Ja, nu kan Angelica knappast ha något att gnälla över längre, återtog hon. Jag hörde, förstår du, att Angelica fått ett hus av Ted. I Djursholm. Bland alla överklasskärringar. Så hon mår säkert prima. Berit hade inte berättat för Mary att Ted ett halvår tidigare hade parkerat en svart Porsche utanför hennes port och kommit upp och dinglat med nycklarna framför henne. Men Berit ville inte ha bilen, den skulle bara kosta henne en massa p-böter och meck med försäkringar, besiktningar och reparationer. Hon hade sitt husdjur, det fick räcka. Dessutom var hon misstänksam mot Teds stora ekonomiska uppsving. Numera höll han mest hus på ett poshigt kontor i London och påstod sig vara delägare i ett företag som höll på med laserteknik. Mer visste inte Berit, och mer ville hon inte veta. Sådan var hennes och Teds vänskap – ju mindre hon visste om hans handel och vandel, desto mindre fanns det att oroa sig över. Det var deras deal. Ted frågade inte Berit vad hon pysslade med, och vice versa. När hon nekat att ta emot bilen ville Ted ge henne en stor summa pengar istället, men Berit hade avfärdat även det. Fast nu ångrade hon sig nästan, lönen på Mediamix Group var lika usel som arbetsklimatet. Mary petade upp glasögonen mot näsroten, svalde det sista av fikabrödet och ångade ut med sin kopp i det lilla pentryt. Den knyckiga gången var det enda som ännu syntes av hennes pundarliv, i övrigt hade hon antagit den rektangulära stil som de flesta tanter i Sverige tycktes gilla. Berit slukade ännu en bit av vetelängden. Hon hade inte sagt att det var i jobbet som hon skulle uppsöka skönhetssalongen. 12
Man visste aldrig med Mary, vem hon glappade till härnäst, och Berit hade inte ens bestämt sig för om hon skulle wallraffa eller bekänna färg när hon kom till stället. Hon tog tuben från Slussen. I fönstret fick hon en glimt av sin spegelbild – ett trött och plufsigt ansikte.
4 Hissen gick rakt upp till själva lokalen. Bakom den välvda, vita receptionsdisken satt en ung tjej med hästsvans och blottade en perfekt tandrad. Hela hon såg ut att vara av plast. – Ja, här är det drop in, svarade hon på Berits fråga och bad henne att slå sig ner i den vita skinngruppen. Eller var den i plast? På soffbordet låg lektyr som på olika sätt saluförde en »naturlig« eller »ekologisk« livsstil. Väggen mittemot talade ett annat språk. Den var tapetserad med utklippta och inplastade reportage om hur kliniken Visagé hjälpt kvinnor till ett bättre självförtroende och ett lyckligare liv. Visagé ser till helheten var en av rubrikerna. Konstigt med den där accenten över e:et. Berit var ingen hejare på franska, men så mycket visste hon, e:et skulle inte uttalas. Ägaren tyckte väl att det såg exklusivt ut med det där snedstrecket. En stor monitor uppe vid taket visade en oändlig ström av före/efter-bilder på celluliter, ådernät, acneärr, rynkor, påsar, vårtor, fläckar, missprydande hårväxt och allt möjligt annat icke önskvärt. Allt detta fanns på Berits kropp, insåg hon. Måste vara det de avsåg med att se till »helheten«. Hela Berit var uppenbarligen en enda stor defekt. En kvinna, känd från en av televisionens stora galasatsningar för välgörenhet, kom ut i receptionen tillsammans med en kvinna i vit skyddsrock. De pladdrade glatt medan tevevärdin13
nan tog på sig sina exklusiva ytterkläder. Det var något med hennes ansikte. Det liknade en tårta med blank och ljusröd glasyr. Dragen hade försvunnit och ögonen var som hål. Damen i vitt vinkade och flamsade tills hissdörren glidit igen, då vände hon sig mot Berit med ett professionellt leende och gick fram och tog i hand. – Erika Dinkelkrona, klinikföreståndare. – Berit Hård, svarade Berit och försökte låta bli att haka upp sig på det fåniga efternamnet. – Du kan följa med mig, sa Dinkelkronan och gick före genom en korridor med inramade bilder på Hollywoodkändisar. När hon slagit sig ner vid sitt vita skrivbord och bett Berit parkera sig på andra sidan mönstrade hon sitt besök med stickiga beigebruna ögon och började klappra på tangentbordet. Hon såg konstig ut, men Berit kunde inte klura ut varför, det var något som inte stämde. – Jaha, du är journalist, sa Dinkelkronan och stirrade på skärmen. Då har du kommit till rätt ställe. Vi har många från media som går här. Ja, jag säger såklart inte vilka, vi håller hårt på sekretessen. Alla har ju rätt att ordna till sina små skavanker, och det är faktiskt himla skönt att fördomarna om sånt håller på att försvinna, för det är ju inget konstigt att folk vill ha den hjälp som går att få. Det är inte märkvärdigare än att gå till tandläkaren. Dinkelkronan fäste sin vassa blick på Berit och tog en kort pladderpaus innan säljarsvadan satte igång igen. – Som Alexandra Nilsson, hon med bloggen Kissie, sa: »Det är inte fulare att göra sig av med sin problemhy än att ha problemhy!« Det tycker jag var mitt i prick. Dinkelkronan fortsatte att räkna upp en rad kända namn och deras hyllningar av den nya skönhetsteknologin, så där rök den »sekretessen«. Och värre blev det, för nu ville hon att Berit 14
skulle få se före- och efterbilder på några av de upprabblade personerna. När bildskärmen vreds åt Berits håll blev hon varse spegeln som satt på väggen bakom. I den såg hon ett ansikte som hon inte hade sett förut. I alla fall inte i det skicket.
5 Berit hade inget minne av att hennes nuna hade grön hy med blygrå dalar och mest liknade en mossklädd, skrovlig berghäll full med sprickor. I väntrummet hade hon visserligen blivit klar över att hon var försedd med celluliter, ådernät, acneärr, rynkor, påsar, vårtor, fläckar och missprydande hårväxt, men ansiktet som nu glodde på henne liknade mest hennes morsas bedrövliga plåt. De slappa läpparna hade rasat ner mot hakan. Överläppen hade liksom förlängts och förstärkts med vertikala veck som började vid näsroten. Hade inte näsan blivit större också? Moderns insjunkna kinder gick i repris i hennes ansikte, fast med ett påsliknande hudtillskott som hängde ner under haklinjen. Medan Berits oangenäma självupptäckt pågick satt Dinkelkrona tyst, liksom i vördnad. – Ja, det är en elak spegel, för den berättar sanningen, sa hon med ett tonfall som innehöll ett stråk av medkänsla. Berit var så upptagen med att syna denna sanning att hon glömde att syna en eventuell strategi i att placera en spegel framför kunden och dessutom placera denna kund i ett obarmhärtigt ljus. Nu hade hon nämligen kommit till ögonen. En bulldoggs ögon. Som Leif gw Perssons. Under vartdera ögat hade en liten uppsamlingsskål bildats, en skål med röd insida. Kunde ju vara 15
bra att ha om man grät ofta, men det gjorde inte Berit. Hon trodde inte på tårar. Men åsynen av denna beklagansvärda och nya – eller plötsligt gamla – version av henne själv hade faktiskt kunnat få henne att gråta om hon varit lagd åt det hållet. Människan Berit aldrig skulle vilja likna hade alltså legat inom henne som en apterad bomb eller som illvilliga celler som bara väntat på att få muteras. Hon hade legat där och lurpassat på att få spränga fram och ta över; en sorts dekonstruktion av originalet Berit Hård. Berit kom faktiskt av sig så pass att hon glömde varför hon var där, och när Dinkelkronan återupptog sin insäljning av klinikens mirakelmetoder lyssnade hon uppmärksamt. – Jag föreslår att du bokar tid för vår helt nya och alldeles fantastiska ansiktsbehandling. Det var inte bara Berit som konstaterade att hon var ett veritabelt ras. Grabbarna som hon släpade hem från krogen brukade hon visserligen själv se till att sjasa iväg före frukost, men på senare tid hade de drypt av illa kvickt, innan hon ens hunnit tända morgonciggen och blåst rök i deras snarkande näsborrar. – Vi har Sverigepatent på en unik laserapparat som går djupt ner under huden och ombildar kollagenet, fortsatte Dinkelkrona. Hyn blir stram och fast efter bara några behandlingar. Man blir ung på nytt! Titta på mig, uppmanade hon. Hur gammal tror du att jag är? – Svårt att säga, sa Berit, som alltid fann det knepigt att försöka lista ut människors ålder. Dinkelkronans ansiktshy var tjock som ett läderfodral. Men den hängde och slängde inte, som Berits. – Jag är femtioett år, bekände Dinkelkrona stolt. Och jag har inte lagt mig under kniven utan bara använt mig av nya, skonsamma metoder. Jag erbjuder dig att bli den första journalisten i Sverige som får prova den här helt fantastiska tekniken. – Så jag ska vara försökskanin? slapp det ur Berit. 16
Dinkelkronas servila uppsyn byttes mot en grovt förödmjukad. Men när hon böjde sig åt sidan för att plocka fram något i ena skrivbordslådan fick Berit ånyo möta sitt förfallna fejs i den skoningslösa belysningen och skyndade sig att släta över. – Jag skämtade bara. Dinkelkrona räckte fram en broschyr. – Den här kommer precis från tryckeriet, sa hon surt. Du kan ju läsa själv, vi är OHYGGLIGT seriösa på den här mottagningen. Och människor köar redan för att få genomgå behandlingen, trots att Derma ännu inte lanserats. »Derma ger dig dina bästa år i bonus!« stod det överst i broschyren. Berit visste inte om hon haft några »bästa år«, möjligtvis kunde de ha utgjorts av den oskuldsfulla tid då hon hade vikarierat på Extrabladet och degat ner sig i Solberg, hennes chef, som tog vad som bjöds och sedan brutaldumpade henne inför öppen ridå. Oskuldens tid hade fått ett snabbt slut, och det gick inte att se tillbaka utan att det bryska uppvaknandet skickade dyningar, även retrospektivt, och dränkte minnet av den sockerljuva romans som garnerats av Solbergs devota kärleksförklaringar, kärleksförklaringar som i backspegeln inte betytt ett skit. Det som skulle kunna återvinnas var således begränsat till hudens ytskikt, men i detta obarmhärtiga ljus framstod ett sådant tröstpris som just tröst. – Okej, vad går ditt erbjudande ut på? frågade Berit och kostade på sig ett smajl för att återvinna den struntviktiga Dinkelkronans förtroende. – Jo, svarade Dinkelkronan med ännu viktigare min, vi vill ju få ut den här metoden i de seriösa mediekanalerna. Jag kan erbjuda dig en total behandling här på kliniken mot att du … ja … – Jag förstår, sa Berit och kastade ännu en blick mot haveriet i spegeln. Det räckte för att hon skulle tacka ja till att låta sig mutas av Dinkelkrona. Det spelade ju ändå ingen roll, Mediamix 17
Group var inte det minsta seriösa, så vad hade hon att förlora? Mer än ansiktet – vilket redan var förlorat av tyngdlagen och allmän vantrivsel.
6 Kissiebloggen
15 december, kl. 02.01 GONATT! Kom precis hem från värsta superjulminglet på Vippan. Typ alla var där. Men när kändisfotograferna ville ta kort på min stora mage vände jag ryggen till. Dem bara sadistar sig för att jag ser tjock ut. Vad är det MED vissa? Sjukt jobbigt när folk är så in your face. Jag såg också den där bloggerskan som skrivit massa hatskit om mig och först tänkte jag gå fram och konfentrera henne men sen tänkte jag på en grej som Angelica har sagt: Kill them with kindness! Så när vi gick förbi ba, värsta smajlet och dem ba, fan vad HON var najs, liksom. Här ser ni en bild på mig och Angelica. Visst är hon svincool i nya pälsen! Fusk såklart. Ända sen jag fick Chloé blir jag lessen av att djur dödas. Dem bjöd på största julbordet, men är man trött på julmat eller? Jag och Angelica hällde i oss av nått som heter mumma istället. Det har redan stått överallt att jag inte borde dricka alkohaltigt med bebis i magen, men det ska dem ta och skita i. Tror dem jag super mig full eller? Det fattade t o m barnmorskan på Mama Mia att jag inte går runt och ragglar med en megaklump där fram, då skulle det vara ännu svårare och hålla ballansen. 18
Nu ska bebin snart födas, det ska bli soft att kunna lägga ifrån sig den ibland. Och börja med bantningspilleren igen. Och allt annat som jag inte får. En sak som är bra iaf. Finnarna är nästan helt gone. Här får ni se allt jag fick i goodiebagen. Hårinpackningen från Redken behöver jag iofs inte. Jag ska förresten få nytt löshår på måndag. Jag fick skuss hem av Angelicas snubbe. En svart Porsche som Angelica brukar köra oxå när han inte är hemma. Han är nästan aldrig hemma. Nu tänker jag lägga mig som en barbapapa i mina nya sidenlakan och kolla på gammla avsnitt av Gossip girl tills jag slocknar. Kanske lite Haegendasz Strawberry Cheesecake. Jag åt ju inget på eventset.
Kissiebloggen
16 december, kl. 14.56 ÄNNTLIGEN FREDAG! Jag vaknade och var cp-hungrig. Chloé var också det så vi gick till Östermalmshallen och köpte lite gott. En massa ungar stod på torget och sålde pepparkakor. När dem såg mig blev dem hysteriska. Dem ville klappa Chloé men han vart rädd så jag fick kasta en slängpuss och dra därifrån ha ha. Den här gången kunde jag iaf ta ut paket på posten för jag hade med mig aviren. Här ser ni vad jag fick. Skitfin pälsfilt! Den kostar 2895 kr och finns på NK. Ikväll ska jag gå på ett events som kanalen där jag är med i juryn för Ung talang har, det är deras julfest. Angelica får följa med, I ♥ her. Men det allra roligaste just nu är att jag blitt bjuden på exklusiv julgransplunnring som en världs19
berömd plastikkirurg har i hans jättevilla. Jag har aldrig oppat mig hos honom så han måste ha sett mitt namn på affirser som sitter uppe överallt när jag ska komma till olika klubbar. Dem slår alltid upp mitt namn och skriver att jag är Sveriges största bloggare och det är jag ju j . Det är inte bara magen som växer dessutom. Bloggen växer lika mycket. Fast den ska inte föröka sig. Hi hi, där fick jag till det j . Glöm inte vara med i min tävling. Grymma priser.
Kissiebloggen
16 december, kl. 15.37 SLUTA GNÄLL – UTSEJENDE E VIKTIGT! Alla ni som kriteserar mig för att jag bloggar om utsejende – lägg ner! Ni tror att jag typ inte har nått i pallet. Tänker ni samma om bilar? Bara för att man är rädd om lacken på sin bil och vill att den ska va snygg betyder väl inte det att bilen inte har nått i motorhuvet??? Det första alla ser är ju hur man ser ut. Ska man skita i det då? Tror ni att jag skulle kommit så här långt om jag inte varit noga med min utsida? Man måste va smart i ett sånt här sammhälle these days och göra sånt som funkar. Det gör jag. Och det funkar, hi hi! jjj
7 Som om Berits deprimerande upptäckt gällande sitt fysiska förfall inte räckte vaknade hon på fredagsmorgonen till ett enda stort fysiskt misstag. Gubben som snarkade bredvid henne kunde inte beskrivas som annat än ett miffo. Med lika delar 20
bestörtning och vämjelse lyfte hon på täcket och inspekterade den klump människomassa som på något obegripligt sätt också var en könsvarelse. Extremiteterna stack ut som blomsterpinnar från en tunna. Och utandningarna gjorde allt för att övertyga henne om att det var en gifttunna som hon rullat hem från Kelly’s vid stängningsdags. Detta avfall måste dumpas å det snaraste. Ibland var minnesluckor en skänk från ovan. Hon började med det vanliga knepet – att tända en cigg och blåsa rök i näsan på nattens sällskap. Det bet givetvis inte på detta degenererade exemplar. Nästa steg var att hämta Lucifer, att vakna till en fet pytonorm med vispande tunga brukade sätta snurr på de flesta ök, men till och med Lucifer vägrade befatta sig med den snarkande kaggen. Han slingrade sig ur Berits grepp och ålade sig förolämpat ut i hallen. Hon kände efter om hon hade en stinkbomb i beredskap. Det skulle nog gå, så hon vände sig och släppte ut en kraftig morgonrevelj i det skäggiga nyllet. Inte heller det gav resultat. Återstod bara att hälla vatten på missfostret. Hon fyllde en tillbringare i köket och hoppades att ingen oväntad kemisk reaktion skulle uppstå. Det kalla vattnet fick önskad verkan. Varelsen frustade till och stirrade på henne med rödkantade, simmiga ögon, fick tag på sina gulvita kallingar i autentisk femtiotalsmodell – förmodligen hade han haft dem sedan dess – varpå han snabbt drog på sig dem för att dölja svansen. Inom mindre än en minut stod han i ytterdörren, men där vände han sig om och grymtade: – Inbilla dig inget, subba! Berit brast ut i ett hånskratt som följde honom ner i trapphuset. Egentligen var det inte det minsta roligt. Så förfallen hade hon alltså blivit att hon kunde ligga med Jabba The Hut. 21