© Gabriella Ullberg-Westin 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Göran Alfred, Alfreds design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Tryckt hos Scandbook, Falun 2014 ISBN: 978-91-7557-951-1
Till Signe & Arvid Medan ni sov
PROLOG Det var på en skitig jävla åker det hela började. Klackarna sjönk ner i det mjuka underlaget och hon fick anstränga sig för att kunna gå någorlunda kvinnligt. Att skorna skulle bli förstörda brydde hon sig inte om när hon steg för steg närmade sig fotbollsplanen, eller åkern som den mer liknade. Hon mindes allt så väl, när hon tänkte efter. De gråvita dimmorna som sänkte sig över det hälsingska lantbrukslandskapet där det låg inbäddat mellan de blånande bergen i söder och i norr. Det hade regnat hela natten, ett tätt strilande sommarregn som genomfuktat markerna till mättnadsgränsen. Det var i den andra matchen han skulle spela. Han skulle visa upp sig på hemmaplan och alla var där. Hon hade bestämt sig för att göra andra aspiranter betydelselösa, utklassa dem. Att hon redan hade en pojkvän bortsåg hon från, tids nog skulle han förstå. Det var nu eller aldrig. Det här var hennes chans. Hon hade stajlat sig till perfektion, och när hon stod där och väntade på spelarna hade hon valt ett alldeles lagom leende. Sedan såg hon honom, för första gången i verkligheten. Han fick huka sig när han klev ut genom omklädningsrummets dörr och var mer muskulös än hon kunnat ana. Även om hon åtrått honom där hon suttit bänkad framför landskamper och ligamatcher på tv och föreställt sig hur allt skulle bli, var det inget mot hur hon kände när han äntligen var där, verklig och inom räckhåll. Hon släppte honom inte med blicken en sekund, tvingade honom att se in i hennes gröna ögon när han passerade på väg ut på planen. Och han tittade. Med den lugna, stadiga blicken. Hon hade aldrig känt sig så säker på något tidigare. Hon visste att besöket på åkern bara var början. Men hur vägen mot målet sedan skulle te sig, det hade hon aldrig någonsin kunnat föreställa sig. 7
24 december 2012 Vibrationen i den högra handen fick Henna Pedersen att rycka till. Hon hade fortfarande inte vant sig vid mobiltelefonen, trots att hon försökt. Måns hade gett den till henne eftersom han ansåg att man inte kunde leva utan. Men eftersom hon hade klarat sig utan i trettiofem långa år var hon övertygad om att han hade fel. Hon drog ett osäkert finger över skärmen och ögnade igenom texten som visades. Sitter på en parkering i stan. Manuel ringde precis. Han mår dåligt och behöver prata. Jag vågar inte låta bli. Sorry. Tomten blir lite sen. Förlåt igen. Puss! Julafton skulle inte bli som hon hade tänkt sig, det förstod hon direkt. Det var inte mycket som blivit som hon hoppats den senaste tiden, men hon hade ansträngt sig för att just den här dagen skulle bli bra. Det var ett tag sedan Måns tog bilen och åkte till Hudiksvall och det var redan becksvart ute. Hon huttrade till. Lika mycket som hon älskade det norrländska sommarljuset hatade hon mörkret som nu hade lagt sig som ett tätslutet lock över dem. Ett hugg i nedre delen av magen fick henne att böja sig framåt. Smärtan och blödningarna hade kommit och gått den senaste tiden och började bli svåra att dölja. Hon tog stöd mot väggen när hon gick mot badrummet och väl där lutade hon sig med båda händerna mot handfatet. Hon iakttog spegelbilden och såg de röda stråken i ögonvitorna. Jag måste orka, tänkte hon. Bara idag. ”Mamma, mamma! Vi vill inte titta på tv längre. Vi vill att tomten ska komma!” Barnens rop fick henne att rycka till. Hon baddade ansiktet med vatten, och sedan letade hon reda på en gummisnodd och samlade ihop håret i en stram hästsvans. Så snabbt hon förmådde gick hon ut i allrummet. Tv:n som precis monterats upp på en av de stora, kala väggarna 8
visade två tecknade hundar som satt vid ett bord och puttade köttbullar till varandra med nosen. Bredvid bordet stod en korpulent man och spelade fiol. För ett ögonblick fångades hon av värmen i scenen. Hon ville minnas att hon sett filmen förr, när hon var liten. ”Jag förstår att ni längtar, men tomten hinner inte komma innan det här tv-programmet är slut”, sa hon och försökte dölja sin ansträngning när hon satte sig längst ut på soffan. ”Men vi vill att han ska komma nu!” skrek dottern. Deras modstulna blickar fick henne att titta på klockan. En halvtimme kvar. Minst. När hon reste sig svartnade det för ögonen och hon vinglade till. Hon vände sig oroligt mot barnen, men de hade full fokus på tv:n. När hon var tillräckligt stadig på benen gick hon sakta mot köket. Genom panoramafönstret såg hon att det fortfarande snöade. Himlen skulle inte ge sig förrän den begravt bygden i de vita massorna, det var hon säker på. Hon försvann iväg i tanken, men rycktes tillbaka av ett motorljud på avstånd. Hon höll andan för att höra bättre. Ljudet kom närmare och närmare och hon gick ut i hallen. De fordon som hördes här ute var otvivelaktigt på väg antingen till dem eller till grannhuset några hundra meter innan. ”Nu kommer han, nu kommer han!” skrek sonen. Trots att han satt mitt i upptagningsområdet för surroundsystemet hade han också lyckats urskilja ljudet. Han sprang ut i hallen, tätt följd av sin lillasyster. De hoppade ivrigt upp och ner med handflatorna mot den stora fönsterrutan som vette ut mot gårdsplanen. Men när allt de såg var mörker, stannade hoppen av. ”Mamma, visst åker väl tomten bil?” Henna strök sin son över det kortklippta håret. ”Ja, om inte renarna kan ta sig fram i snön så tar han nog en sån där bil med stora hjul, en sån som pappa har, du vet.” ”Mamma, var är pappa egentligen?” frågade dottern. ”Kommer han hem innan tomten kommer?” ”Älskling, jag hoppas det. Han åkte iväg för att handla och sen skulle han komma hem.” De stod ett tag och väntade, men barnens tålamod varade inte länge 9
och tv:n lockade åter. Just nu var det en svartvit tjur som sprang in på en stor arena. Henna gick efter barnen mot soffan. Ett knakande ljud fick henne att stanna upp. Det lät som steg i trappan upp till huset. När det knakade till igen insåg hon att det definitivt var någon därute. Kanske hade Måns trots allt lyckats komma tidigare, tänkte hon samtidigt som hon hörde en hård knackning på dörren. Barnen slöt upp bredvid henne och smög in varsin liten hand i hennes. Hon drog ett djupt andetag och tillsammans gick de mot dörren. Genom fönstret i hallen skymtade en rödklädd figur och direkt spred sig en värme inom henne. Äntligen var han hemma och deras julafton kunde börja på riktigt. Hon tog tag i dörrhandtaget och tryckte det neråt. Med en distinkt knuff öppnade hon dörren och sedan stod de tysta och väntade. Ingenting hördes. Det flimrade till framför ögonen och återigen svepte yrseln över henne. Att Måns envisades med att dra ut på det hela i stället för att komma in direkt irriterade henne. ”Välkommen in, tomten”, sa hon och tvingade mungiporna uppåt. Stegen knarrade i snön på farstukvisten, och den rödklädda figuren uppenbarade sig i dörröppningen. ”Hallå, hallå. Finns det några snälla barn här?” Rösten fick musklerna att stelna ända från fingertopparna och genom kroppen ner till fötterna. Hon tittade hastigt upp mot det fryntliga leendet under den vita syntetmustaschen och mötte de vänligt formade ögonhålorna i ansiktsmasken. ”Mamma, vilken mörk röst tomten har …” Dotterns blyga skratt hördes som på avstånd och Henna stod orörlig, lamslagen. Rösten gick inte att ta miste på. Ondskans röst. Synfältet flöt ihop till en grumlig röra och hon stapplade baklänges tills hon stötte emot väggen. Med en dov smäll slog dörren igen. Henna kämpade för att kunna se, men den suddiga ridån blev tätare och tätare. Tomten tog ett steg mot henne och hon tryckte sig mot väggen. Utan att hon kunde förhindra det vek sig benen och hon rasade ihop på golvet. ”Mamma!” skrek dottern. ”Jag vill inte att du ska göra så där, sluta!” Skräcken i dotterns röst fick henne att försöka resa sig, men benen 10
bar inte och istället började hon krypa. Golvet vibrerade av de tunga stegen som förföljde henne. Hon försökte skrika, men det enda hon fick fram var ett hest läte. Med en sista ansträngning kravlade hon sig in i badrummet. Slutet hade kommit snabbare än hon räknat med. * Det tog trettio minuter från att larmet nådde dem på radion till att de var på plats. ”Det är polisen. Vi går in nu!” Pelle Alméns röst ekade i den stora hallen. Under en sekund blev han stående på tröskeln och sökte sig runt med blicken. Försökte greppa det han stod inför. Att det hände i Hudiksvall, på julafton. Att det hände överhuvudtaget. Snön virvlade in genom dörröppningen och han hörde Maria Nilssons korta, snabba andetag bakom sig. Han gick först och Maria följde tätt efter. ”Hallå! Det är polisen. Är det nån här?” Inget svar. Ett flimrande ljus syntes och ljudet från en tv hördes någonstans därinifrån. Pelle Almén kastade en blick över axeln. Maria Nilsson höll hela tiden kontakt med kommunikationscentralen. Tankarna snurrade. Gärningsmannen kunde vara kvar. Fler kunde vara döda. Pulsen bultade mot tinningarna. Först på plats. Den enda lediga radiobilen i länet. Förbannade snöoväder. Förbannade resurskonsumerande trafikolyckor. När de gick genom hallgången passerade de en stängd badrumsdörr. På golvet syntes tydliga spår av blod, och på handtaget likaså. De skyndade vidare in i vardagsrummet och såg bort mot soffan. Hjärtats slag lugnade sig i Alméns bröst när han såg att Måns Sandin satt där med de båda barnen intill sig. Den världsberömde fotbollsspelaren gick knappt att känna igen. Han hade förlorat sin högresta kroppshållning; de vidöppna ögonen stirrade rakt fram och det mörka håret var rufsigt. Ett av barnen, av hästsvansen att döma var det hans dotter, hade borrat in ansiktet i hans tröja. Hennes bror satt med armarna runt de uppdragna knäna och vek inte med blicken från tv:n. 11
”Pelle Almén och Maria Nilsson från Hudiksvallspolisen. Kan du berätta vad som hänt?” Almén fick uppbåda all sin professionalitet för att hålla rösten i ett neutralt läge. ”Hon är död. Så jävla död.” Måns Sandins röst skar sig. Han vred sakta huvudet mot Pelle och deras ögon möttes. Tomheten i blicken var obehaglig. ”Hon är i badrummet, va?” frågade Maria Nilsson och skyndade mot den stängda dörren. ”Ja … hon … hon ligger på golvet”, stammade han och stirrade ner på sina blodiga händer. Efter några sekunder hörde de hur Maria Nilsson skrek till. Sedan kom hon stapplande ut ur badrummet med ansiktet dolt i jackärmen. ”Fy fan … jag klarar inte av det här!” ”Jag måste be er följa med mig ut till vår bil, nu på en gång”, sa Almén och vände sig mot Måns Sandin. ”Det är för er egen säkerhet.” Måns lyfte upp de båda barnen på varsin arm. ”Jag … jag har inte gjort henne illa”, sa han och såg sig om med flackande blick. Almén manade på honom; det måste gå fort nu. De behövde spärra av området. Söka igenom huset. Skicka fram ambulansen. Se till att barnen kom därifrån. Ta Måns till stationen. Säkra så många spår de kunde innan kriminalteknikerna hann resa sig från sina julbord och ta vid. Hur fan skulle han och Maria fixa allt? När de passerade badrumsdörren stannade Måns. Den lilla flickan lyfte på huvudet och tittade sorgset på Almén. ”Tomten var inte snäll”, sa hon. ”Han gjorde så att mamma somnade.” Almén svalde hårt och studerade Måns. Inväntade en reaktion. Allt han såg var ett likgiltigt stenansikte, förutom en minimal ryckning i ena mungipan. Snön nådde dem upp till knäna när de klev fram till polisbilen. Innan Almén öppnade bakdörren vände han sig mot Måns. ”Jag behöver ställa några frågor till dig, men det tar vi på stationen. Först måste vi se till att barnen kommer till en säker plats. Visst bor dina föräldrar i Forsa?” ”Ja … de bor på Skarmyravägen. De har ingen aning om vad som 12
hänt”, sa han och kastade en blick mot huset innan han föste in barnen i polisbilen. ”Vi kontaktar dem. Tills vidare kommer nån från socialtjänsten att ta hand om barnen. Det låter kanske drastiskt, men det är enligt våra rutiner.” Flickan höll båda händerna för ansiktet. Bara tanken på vad de små ögonen tvingats se fick huden att knottra sig på Alméns armar. ”Jag vill att du spärrar av, snabbt som fan.” Han gav Maria Nilsson en uppmanande blick. ”Journalisterna får snart nys om det här.” Maria nickade till svar. ”Jag står här under tiden”, sa Almén. ”Sen får du sitta med dem tills socialen kommer. Jag måste säkra huset.” Adrenalinet fick kroppen att skaka när han pulsade tillbaka genom snön. Vägen mot den stora porten kändes som en trång tunnel och med djupa andetag försökte han lugna sig själv. I bakhuvudet skavde en tanke: Han borde meddela familjen som satt hemma och väntade på honom. Julmyset skulle utebli i år. * ”Vad var klockan när du kom till Skålbo?” Pelle Almén iakttog varje skiftning, varje diskret minspel som syntes i Måns Sandins ansikte. De satt på varsin sida av det fyrkantiga bordet i kontorsrummet. ”Det … klockan måste ha varit runt halv fem”, sa Måns. ”Jag var sen.” Måns fick klara strupen för att kunna prata tydligt, få fram den trygga och behagliga rösten som Almén hade hört hundra gånger i olika tv-intervjuer. ”Hur sen var du?” ”Vi hade bestämt att jag skulle komma hem vid fyratiden, som tomte. Jag åkte iväg strax innan Kalle Anka började, sa till barnen att jag skulle handla. Jag var inte helt bekväm med den där tomtegrejen, men vi ville ge dem världens bästa jul i nya huset. De hade ju längtat sen i somras när vi köpte det. Ställt hur många frågor som helst om tomten. Om vilka julklappar de skulle få. Nu blev det inte så …” Det började 13
rycka i Måns kinder och Almén tittade ner på sina anteckningar. Situationen var obehaglig och han fick koncentrera sig så att medlidandet inte skulle hindra honom från att göra sitt jobb. ”Finns det nån som kan intyga att du lämnade bostaden?” Måns stirrade ut i mörkret utanför fönstret och rynkade pannan. ”Peter Krantz, en kompis”, sa han och suckade. ”Vi sågs hemma hos honom på en kaffe innan jag åkte vidare.” ”Vart åkte du?” ”Jag handlade de sista grejerna till julmiddagen. Sen åkte jag omkring och fördrev tiden.” ”Varför blev du sen hem?” Måns hasade bakåt så att stolsbenen skrapade och skar mot golvet. ”En kompis från Italien ringde. Han har en massa problem och är riktigt under isen. Han behövde prata och jag … jag kunde inte säga att jag inte hade tid … Jag satt i bilen på en parkering i över en timme med honom i telefon.” Gång på gång tappade han rösten och Almén sköt blocket ifrån sig. ”Jag förstår att det är jobbigt. Klarar du att fortsätta?” ”Ja … jo, jag kan bara inte ta till mig att hon är borta.” Måns satte händerna för ansiktet. ”Vad heter din kompis?” ”Battista. Manuel Battista. Vi spelade tillsammans i Fiorentina.” ”Vad är det för problem han har?” Plötsligt sträckte Måns på sig och Almén greps av pondusen han utstrålade. ”Det har väl för fan inget med Henna att göra?” Han nålade nästan fast Almén med blicken. Det märktes att han var medveten om att kändisskapet medförde en viss makt och under en kort stund var Almén osäker på hur han skulle fortsätta. ”Jag kan förstå att du tänker så, men jag måste be dig svara på frågan”, sa han så bestämt han kunde. ”Äh, det är många grejer”, började han. ”Han åkte på en korsbandsskada i somras. Den vill inte riktigt läka och han har inte varit på en fotbollsplan sen dess. Han har hamnat i nån slags depression. Det är en stor omställning att inte vara den som tidningarna skriver om …” Måns lyfte sakta på huvudet och tittade på Almén. 14
”La du märke till nåt speciellt utanför huset när du kom tillbaka?” ”Ingenting, förutom den där förbannade snön. Inga spår, ingenting.” Almén antecknade. ”Vad såg du när du öppnade dörren”? ”Jag knackade på först. Väntade. Hade inte ens hunnit byta till tomtekläder, men struntade i det. Jag tyckte det var konstigt att ingen öppnade, jag visste ju hur mycket barnen hade längtat. Men jag gick in hursomhelst. Tänkte att de inte hört knackningen. Eller att de kanske hade gett upp hoppet om att tomten skulle komma … Det var helt tyst. Sen när jag kom till badrummet såg jag henne. Allt blod. Fattade att det var kört … att hon … att hon var död.” ”Vad gjorde du då?” Måns slog handflatorna i bordet och för ett ögonblick trodde Almén att han skulle kasta sig över bordet mot honom. ”Vad fan tror du? Hon var helt jävla stendöd, jag kunde inte göra nånting … ingenting … hon badade i sitt eget blod, hon var helt uppfläkt. Fattar du? Barnen har ingen mamma längre. Jag har ingen Henna! Jag ska ha en advokat om jag ska fortsätta ge er upplysningar!” Måns skrek ut sin vrede innan gråten tog över och den stora kroppen sjönk ihop i en hulkande hög. Almén satte armbågarna mot bordsskivan och vilade ansiktet mot handflatorna. Han kände sig förvirrad. När han lyfte på huvudet och sökte Marias blick märkte han att hennes ögon tårades. Han tog upp blocket och läste igenom anteckningarna. Måns Sandin. Offrets närmast anhörige. Gärningsman enligt statistiken, men inte enligt Alméns magkänsla. Eller? Han fick inte låta intuitionen luras av att Måns var den han var. Men rent etiskt skulle han bara gripas om Almén trodde att han så småningom skulle bli häktad. Etik och statistik. Gripa eller inte. Han avvaktade några sekunder, sedan lyfte han blicken mot Måns. ”Jag kommer att läsa upp det jag skrivit”, sa han. ”Sen får du säga om jag uppfattat dina svar korrekt. Därefter behöver du tyvärr stanna kvar hos oss. Det blir ett regelrätt förhör imorgon, och du har såklart rätt till en försvarare.” ”Varför måste ni hålla mig kvar?” frågade Måns upprört. ”Jag har ju inte gjort nåt!” Almén drog ett djupt andetag och kände magen knyta sig. 15
”Jag är ledsen”, sa han. ”Vi behöver styrka ditt alibi. Vi sätter vår bästa tekniker på det. Lita på oss.” Måns skakade långsamt på huvudet och såg på Almén med besvikelse i blicken. * Klockan på mobiltelefonen visade 19:04 på julaftonskvällen när Johan Rokka satte sig på trägolvet i vardagsrummet. Han strök händerna över den rakade skallen och stirrade in i travarna med flyttkartonger. Det var alltså här han skulle bo nu, i ett litet trähus i Hudiksvall. Glada Hudik. Trehundra kilometer från Stockholm. Nära eller långt borta? Just nu hade han lika gärna kunnat vara vid världens ände. Men eftersom det bara var två timmar sedan han gick in i huset för första gången var det kanske inte läge att ifrågasätta sitt eget beslut att flytta tillbaka. Ändå kunde han inte låta bli. Om någon inbillade sig att det var för lönens skull han hade flyttat skulle han skratta rakt ut. Pengar kunde inte vara någon endaste polisstudents motiv. Inte heller kunde han skylla på att han ville bo närmare sina föräldrar. De hade flyttat till Spanien för två år sedan, utan hans vetskap. På ett kortfattat julkort hade de samma år låtit meddela att de inte hade för avsikt att komma tillbaka, någonsin. Nej, den enda trovärdiga anledningen till flytten var att tjänsten som förundersökningsledare på roteln för grova brott var bra för karriären. Och att han skulle få jobba tillsammans med en kompetent kommissarie, Antonsson. Visserligen på en liten station, men han skulle säkert lära sig något av det också. Han reste sig upp och öppnade en av flyttkartongerna. De stora fotoalbumen låg med ryggarna uppåt, och han drog med ett finger över dem samtidigt som han läste de prydliga märkningarna. Han stannade till vid albumet med gamla studentbilder. En enda flyktig tanke var allt som behövdes för att en välbekant klump skulle växa till sig i halsen och han stängde kartongen igen. Han svalde och skakade på huvudet åt sin oförmåga att erkänna ens för sig själv att flytten hade ett väldigt tydligt syfte. Han sköt bort de obehagliga tankarna och tog fram mobiltelefonen. 16
Headsetet hängde som ett trassligt nystan och han insåg att tålamodet inte skulle räcka till för att lösa upp knutarna. Med ett ryck slet han loss det, gick in i badrummet och slängde det i toaletten. Han drog ner byxorna och med hjälp av urinstrålen försökte han sänka headsetet under ytan. Irritationen var stor när han inte lyckades. Han tryckte på spolknappen och iakttog hur vattenkaskaden drog med sig den vita sladden ner i avloppssystemet. Han gick ut i köket samtidigt som han klickade sig fram till det översta av favoritnumren i mobilen. Det hann inte gå fram en hel signal förrän Victor Bergman svarade. ”Är det kriminalkommissarie Johan Rokka jag pratar med?” Rokka log för sig själv när han hörde hälsingedialektens välbekanta melodi. ”Du har ju inte nån som helst koll. Kriminalinspektör Rokka om jag får be”, svarade han skrattande. ”Konstapel som konstapel. Vad fan är skillnaden?” ”Jo, du förstår, när man har tjänat staten i några fler år än vad jag gjort och fått en massa guld på axlarna, då först får man kalla sig för kommissarie.” En lång och djup suck hördes i linjens andra ände. ”Jaja. Du ska jaga buset här i Hudik. Det kan vi väl vara överens om iallafall?” ”Jajamän. Jag och Pelle Almén ska hålla ställningarna.” Rokka försökte låta entusiastisk över sitt nya jobb, men det var tveksamt om han lyckades. ”Vilket jäkla team”, skrattade Victor. ”Men var ska du bo? Hos mamma och pappa?” ”Knappast. De sitter som två brända russin på Solkusten. Nej, det blev det här lilla huset i Åvik, en klasskompis hus. Jag lyckades förhandla ner hyran så att den passar en snutlön.” ”Såklart du gjorde. Skönt med ett hus.” ”Ja, och vem vill inte ha en lagom tjock polis i sina bästa år som hyresgäst?” Victors höga skratt ekade i örat samtidigt som två tonstötar hördes och Rokka tittade på telefonen. Pelle Almén ringde och Rokka övervägde om han skulle svara eller inte. 17
”När man talar om trollen”, sa han i sedan i telefonen. ”Nu har jag inte tid med dig längre, vi hörs!” ”Men vänta … visst blir det utgång i morgon?” ropade Victor. ”Juldagen i Hudik, alla kommer att vara där.” ”Självklart”, sa Rokka och tryckte bort honom. ”Tjenare Almén, kompis och kollega”, sa Rokka när han kopplade in det nya samtalet. I andra änden hördes snabba steg och snabba andetag. ”Nån har knäppt Sandins fru”, flåsade Pelle Almén. ”Vad fan säger du?” ”Rena rama avrättningen. I huset i Skålbo.” Rokka kastades tjugofem år tillbaka i tiden. När han, Victor och flera andra kompisar spelade i samma fotbollslag som Sandin. Innan de större svenska klubbarna fick upp ögonen för supertalangen och karriären tog fart. ”Jag ville bara förbereda dig”, sa Pelle Almén. ”Bengtsson kommer be dig börja tidigare, hålla i utredningen. Alla andra utredare är tydligen lediga eller upptagna med annat. Välkommen till Gävleborgs län.” ”Bengtsson?” För ett ögonblick tänkte Rokka att han hade misstagit sig totalt, men sedan var han återigen säker på sin sak. Antonsson hette chefen på kriminalavdelningen. ”Ingrid Bengtsson är stora chefen”, sa Almén. ”Eller stora och stora, hon når väl bara till naveln på dig skulle jag tro. Det var hon som efterträdde Antonsson som anställde dig. Han dog ju.” ”Va?” utbrast Rokka och satte sig ner på en av de vita pinnstolarna vid köksbordet. ”Det har jag inte hört nåt om. Vad hände?” ”Hjärtattack”, sa Almén. ”Ett par dagar före julafton.” Rokka stirrade ner i bordet. Av vilken anledning hade han inte fått den informationen? ”Stackars jävel. Hur är stämningen på stationen?” ”Om jag ska vara ärlig är den sådär”, sa Almén. ”Folk är oroliga. Ingrid Bengtsson är … ja, du får väl bilda dig en egen uppfattning.” De avslutade samtalet och Rokka lutade sig tillbaka. En annan chef alltså. Men förutom det: någon hade dödat Måns Sandins fru. I Hudik, på hans hemmaplan. Rokka insåg att den nya tjänsten skulle kräva mer av honom än han någonsin trott. 18
Han öppnade mobilens webbläsare och klickade fram Sveriges Televisions senaste nyhetssändning. Mordet i Skålbo blåstes upp som första nyhet. Vakthavande befäl i Gävle var sammanbiten när han pratade i journalistens mikrofon. Han sa det väntade. Ingen misstänkt gärningsman. Inget om mordvapnet. Och han namngav fortfarande inte offret. Allt med hänsyn till förundersökningssekretessen. Rokka antog att ryktesspridningen redan var igång. Snart skulle de behöva bekräfta vad som hänt hela Sveriges älskling.
19