Page 1

ULRIKA KÄRNBORG är författare och dramatiker. Efter många år som journalist och kritiker romandebuterade hon med Myrrha 2008. Hon har också skrivit flera fackböcker.

stat som går in i krig på utmattande krig. Rövade rikedomar för hovet, en svältande befolkning, oknytt och troll i skogarna. Mitt i detta står kanslern Axel Oxenstierna. Han är en slug man: en karriärist, krigsivrare och maktspelare. Där kungen rumlar och lever för striden och äran, har »Oxpannan« en långsiktig plan. Av Gustav II Adolf får han uppdraget att hämta hem prinsessan Maria Eleonora av Brandenburg. Giftermålet ska bli det perifera Swirges biljett till den internationella arenan. Men drottningen är en person med en stark vilja och rivaliteten mellan henne och Oxenstierna om kungens gunst hårdnar. I vågskålen ligger både kärleken och makten. Saturnus tecken är en romanfantasi om Axel Oxenstierna, mannen som la fundamentet till nationsbygget Sverige, men lika mycket en berättelse om landets uppgång och fall, dramatisk och brutal.

UL RIK A K Ä RNB ORG

      1600-  . Sverige är en nymornad national-

UL R I K A K Ä R NB ORG

R O M

A N

»Till hans fel, har man sagt honom, hör också att han är långsam. Men erfarenheten har lärt honom att långsamheten har sina fördelar. Medan Hans Majestät pratar tänker hans tjänare. Och när det äntligen blir dags att sätta saker på pränt vinner ofta tankarna över talet. Han är eftertänksamhetens och tröghetens mästare. Så är det för alla födda i Saturnus tecken, guden som äter sina barn, men som också styr över rikedom och armod, framgångar och katastrofer. Romarna kallade honom Saturnius Mons och menade att han kunde uppträda i den fruktade liemannens skepnad, men även som en vördad såningsman. Både god och ond; tidsguden som styr över födelse och död. Så som han själv måste.«

ISBN 978-91-27-14247-3

OMSLAG: SARA R. ACEDO FÖRFAT TARFOTO: MAGNUS BERGSTRÖM

9 789127 142473

Karborg_Saturnus_ORIG_160626.indd Alla sidor

2016-06-26 11:02


16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 6

2016-06-30 16:22


”Men lyssna: mitt inne i det blödande, uppsvällda, klagande Europa – en orkester. Du hör ingenting? Lyssna i alla fall, lyssna än mer noggrant! Violer, gambor, teorber! Stråkar glidande över strängar, knappt n ­ uddande … En orkester, vår orkester, Min!” Göran Tunström, Försök med ett århundrade

”Prot. Riks-Cancelleren lärer vara en ganska slug man? Wh. Han är den visaste man jag någonsin utom ­England träffat, och äro hans egenskaper till alla delar svarande emot ryktet om dem.” Lordprotektor Oliver Cromwell till sitt sändebud Bulstrode Whitelocke

7

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 7

2016-06-30 16:22


16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 8

2016-06-30 16:22


DRAMATIS PERSONÆ

släkten oxenstierna Axel Gustavsson Oxenstierna af Södermöre, greve och statsman, rikets kansler Gustav Gabrielsson Oxenstierna, rådsman, hans far Barbro Axelsdotter Bielke, hans mor Anna Åkesdotter Bååt, hans hustru Gustav, Johan, Kristina, Catharina, Karin och Erik, hans till vuxen ålder överlevande barn Johan, Beata, Brita, Barbro, Åke och Gabriel, hans döda barn

vasaätten Gustav Adolf, Sveriges konung Hertig Karl, riksföreståndare, hans far Kristina av Holstein-Gottorp, hans mor Gustav Vasa, även kallad gamle Gösta, hans farfar Sigismund, konung av Polen och aspirant på den svenska kronan, hans farbror Maria Elisabet, hertiginna av Östergötland, hans syster Karl Filip, hans bror 9

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 9

2016-06-30 16:22


Gustav Gustavsson, senare greve av Vasaborg, hans son utom äktenskapet Kristina, hans dotter

huset brandenburg Maria Eleonora, drottning av Sverige, Gustav Adolfs maka Johan Sigismund, kurfurste av Brandenburg, hennes far Anna av Preussen, hennes mor Georg Vilhelm, senare kurfurste av Brandenburg, hennes bror Katarina, senare furstinna av Transsylvanien, hennes syster

ställda inför rätta vid linköpings domstol Gustav Banér, hovmarskalk och riksråd, avrättad Hogenskild Bielke, friherre och riksråd, fängslad Sten Axelsson Banér, riksråd, avrättad Klas Bielke, friherre, fängslad Ture Bielke, riksråd och skattemästare, avrättad Erik Larsson Sparre, riksråd och riksrådspresident, avrättad

10

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 10

2016-06-30 16:22


maktspelare Elisabeth, även kallad Lisbeta, dvärg av vallonsk ätt, senare anställd av Maria Eleonora Willem de Besche, byggherre och bruksarrendator, ­invandrad från Liège, Lisbetas beskyddare Svante och Nils Bielke, svenskar i exil, söner till den senare avrättade Hogenskild Bielke Johan Banér, fältherre och senare general, son till den avrättade Gustav Banér Kristina Magdalena av Pfalz-Zweibrücken, dotter till pfalzgreven Johan Kasimir av huset Wittelsbach och prinsessan Katarina av Sverige, syster till Karl X Gustav Margareta Cabiljau/Slots/Trello, dotter till den ­nederländske köpmannen Abraham Cabiljau, Gustav Adolfs frilla, mor till Gustav Gustavsson Ebba Magnusdotter Brahe, hovdam och grevinna, ­Gustav Adolfs ungdomskärlek

11

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 11

2016-06-30 16:22


16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 12

2016-06-30 16:22


Prolog: Slutet och bรถrjan 1632

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 13

2016-06-30 16:22


16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 14

2016-06-30 16:22


En svensk furste dör. För honom är plågan över. Frågorna tystnar och ingen väntar längre på audiens. Vem avundas honom inte? Mitt i det blödande, uppsvällda, ångestvrålande Europa, sönderslitet av krig, dör han. Stillsamt. Som när en stjärna slocknar. Ett svart hål, både för de som varit och de som ska komma.

15

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 15

2016-06-30 16:22


Men för den som blir kvar framstår slutet ibland som en början. Han, Oxenstierna, är inte där när det händer. Vad kal­lar man sådana som han, sådana som missar den av­görande händelsen? Den som förändrar allt, som gör att alla de makttrådar han med sådan möda spunnit plötsligt löper samman. Hans ryttare färdas med sömngångaraktig långsamhet genom Mains avlövade dalgångar där allt går i samma nyans som blymönja: leran som släpper från hovarna med ett sugande läte, dimslöjorna vid marken, fjolårsgräset med några få gröna skiftningar som får honom att längta vår, fast det är höst och hungersnöd, och vind som biter inpå skelettet. Axel är långt från slagfältet och kan därför inte med egna ögon se det oerhörda, att Sveriges konung, Gustav Adolf, har stupat. Först vid stadsporten vid Hanau ska han få besked, men där är han inte. Inte än. Nu rider han fortfarande, tung i kroppen av oro. Men ovetande, fast han försöker läsa in saker i mannarnas sorgsna ansikten. För lungan som har punkterats är utgången förutbestämd. Sakta töms den på luft medan den döende furstens andetag blir ojämna, hackande; ibland avbryts de av en kort, andfådd hosta. Kanske är det då smärtan för första gången 16

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 16

2016-06-30 16:22


borrar sig igenom furstens sönderslitna lekamen och får honom att stöna av smärta? Gustav Adolfs väpnare, en ung pojke från Nürnberg, lutar då i vanmakt sitt tunga huvud mot fursten och lägger örat mot hans bröst. Därinne under älghudskyllret slår det trofast men lite för snabbt. Korta, hastiga slag som om det ända in i dödsögonblicket försöker bevisa sin livsduglighet. Pojken, som själv blöder från många sår, börjar gråta. Hans trubbiga fingrar med sönderbitna naglar glider över älgskinnet. De trevar och hittar hålet vid höger skuldra där den främmande kulan har gått in. En kula. Två kulor. Den första tog i vänster arm, sikten var dålig. Dimman som plötsligt kom tillbaka, vältrande sig i stora, grötgula sjok över ängarna. Fursten dör långsamt, han faller i en oändlighet, släpas i stigbygeln efter den älskade hästen. Det är lera överallt, furstens ansikte en dödsmask med tatueringar av smuts. Kejsarens kyrassiärer känner först inte igen honom, eller bryr sig i alla fall inte om vem han är. Senare, när han hört berättelserna, kommer han, kanslern, att kunna se dem framför sig. I drömmen betraktar han deras ryggar när de vänder tillbaka in i dimman och kaoset, onda bestar eller demoner. En av dem stannar till, vänder sig om och går tillbaka. Han höjer värjan och hugger mot knekten Jönsson som förgäves försöker skydda kungens kropp med sin egen och får plikta med döden. Där bland liken ligger nu den lille väpnaren och andas tungt genom sin snoriga näsa. Ett offer för omständig­ heterna. Av fursten återstår ingenting, varken frågor eller 17

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 17

2016-06-30 16:22


svar. En kropp bara, smutsig som de andra soldaternas, fotfolkets. Dyn liknar träck och blodet som trängt igenom de tre lagren av linneskjortor har hunnit mörkna. Ögonen som nu nästan bara består av pupiller stirrar över trädtopparna utan att se. Mot det väderstrecket ligger landet de slogs för. Nu går det inte längre att överblicka. Dess gränser. Dit längtar nu pojken medan han förbannar den dag han föddes och den dag han för första gången hälsade på fursten vars handske var stor och het och fylld av levande kött. En sista smekning innan han samlar mod och börjar avlägsna sig, försiktigt kravlande över den tyska stubb­ åkern i riktning mot skogsbrynet. Kroppen är naken, kläderna stulna. Furstens nakna ben lyser vita mot honom. Han hinner tänka att de är kvinnliga, med långa, nästan osynliga muskler. Löjliga jämförda med överkroppens mäktigt välvande buk. Först efteråt kommer Axel att begrunda kroppens öde efter döden. De är några grovhuggna karlar som baxar upp liket på en kärra. Han kan inte se de här männens ansikten framför sig fastän han försöker. Därför vet han inte om de gråter eller behärskar sig i ögonblicket, om deras hårt sammanpressade käkar talar sitt eget språk. Vid porten i Hanau kommer till sist beskedet. Kungen är död. Det är inte längre ett rykte utan ett faktum. Själv ger han sig inte tid till tårar. Kravet på handling kommer före sorgen. På eftermiddagen rider männen i sporrsträck till Frankfurt och där släcks hoppet för alltid. Natten mellan den elfte och tolfte november är den svå18

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 18

2016-06-30 16:22


raste i hans liv, den enda då han inte kan lita till sin omskrutna förmåga att lägga av sig dagens bekymmer med kläderna. Vad vet han om kroppens liv efter döden? Han känner till anatomernas yrke, har besökt deras före­läsningssalar som liknar benhus och luktar som sådana; grinande huvuden och gapande kranier, golv som förvandlas till blodiga träsk, tarmar som dinglar över bordskanterna som serpentiner, svärmarna av sparvar som slåss om resterna av en lunga, råttorna som i ett hörn gnager på några blodiga ryggkotor. Människor reducerade till uppsågade element, itusågade bäcken och kluvna skallar där hemlighetsfulla sinushåligheter ringlar sig som gångarna i en myrstack. De flesta är förstås mördare, dömda till detta vämjeliga straff efter döden vilket alla rättrogna kristna fruktar som värre än själva dödsdomen. Anatomerna gör nämligen ingen skillnad mellan den här världens mördare och dess fallna furstar. Därför har Axel heller inga illusioner om kärrans slutdestination. Ett enkelt hus i Meuchen, bakom den svenska slagordningen. Efteråt berättar de för honom att liket är så vanställt att det inte går att känna igen. Deras röster är sakliga. En kropp som vilken som helst. Den är smutsig och naken under linnekläderna som liknar en nattskjorta. Ordet han söker efter när han hör detta är förödmjukelse. En förödmjukande död. Nej, han vill inte höra talas om det mer. Men såren och smutsen, kanske även skändningen, gör att liköppningen måste ske redan i kyrkan där Meuchens präst genomför en hetsig mässa. Men då finns varken läka­ re eller kirurgiska instrument tillgängliga. Operationen 19

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 19

2016-06-30 16:22


görs snabbt som på slagfältet eller som vid styckningen av ett djur. Allt medan prästen håller för ögonen. De skär i den furstliga lekamen med sina slöa dolkar och börjar plocka med de slippriga inre organen som annars kommer att förruttna. Allt utom hjärtat kastas bort för att begravas senare. Flera av männen jämrar sig medan de arbetar. Han är som de, hans kinder blir våta; till skillnad från dem har han hört talas om kirurgen William Harvey som inte bara har upptäckt blodets kretslopp och skrivit om det i Exercitatio anatomica de motu cordis et sanguinis in animalibus, utan också tillhör de få läkare som är så hängivna sitt kall att han inte drar sig för att skära upp sin far och syster i brist på andra lovliga kroppar. Av männens berättelse förstår han att de inte är några lärda. De är bara vanliga män som önskar att allt vore förbi och att de kunde få förbereda sin kung för den sista vilan. Det blir ingen sista vila. Inte än. Han, Oxenstierna, ser framför sig hur de lastar upp på ammunitionsvagnen igen och vidare till nästa stad med kistan som skolmästaren har snickrat ihop av gamla ekplankor. Weissenfels heter staden. Den är stor nog att hysa den framgångsrike apotekaren Casper König som påstår att han har alla nödvändiga instrument och salvor hemma. Om han bara hade kunnat stoppa de där kvacksalvarna. Han vet nämligen sedan flera år något som ingen annan vet, att kungen uttryckligen har motsatt sig det som Caspar König nu önskar sätta igång med. En balsamering. Ni vill att jag ska leva av honung, har konungen sagt. Inte sant, Oxpanna? Ni vill marinera mig så att jag pissar och skiter honung och sedan, när jag har svultit ihjäl i min 20

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 20

2016-06-30 16:22


söta syndaflod, vill ni ställa mig på parad som varnings­ exempel för alla blivande monarker som kan komma på att försöka trotsa er. Minnet får honom att le, men det gör också ont och han vet inte var smärtan kommer ifrån. Gustav fångad mitt i rörelsen, så full av allt det som gör en människa levande, sav och safter och svallande blodvågor, men även av något annat, som försvinner när man försöker dissekera fram det, och som undflyr även apotekaren med sina hemlighetsfulla vätskor och brännålar. König tar ut hjärtat och lägger det i ett skrin av guld utan att ta hänsyn till kungens spöke som står vid deras sida och gestikulerar och protesterar, högljutt. Apotekaren mumlar böner och använder sina dekokter. Det är inte honung, men substanser ungefär lika verkningslösa. Myrra för väl­ doftens skull och något slags harts. Var det inte sådant man gick med till Vår Herre när han låg i stengraven? Strax före uppståndelsen. Han har inte mycket till övers för dem som säger att behandlingen kommer att bevara kroppen. Han vet att förruttnelsen har satt igång, att den fortskrider, att maskarna som uppstår ur tomma intet har börjat sin krälande existens i kaviteterna. Han vet att fursten inte är där man säger att han är, han börjar och slutar inte längre med den här kroppen, det här svartnande liket med sitt ansiktsuttryck av leda, han är borta som om han aldrig har existerat, aldrig vrålat av skratt och supit, aldrig betraktat Axel med medlidande och sagt att: Till vintern finns jag kanske inte hos er längre, det är något ni måste tänka på, min käre kansler, något som ni 21

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 21

2016-06-30 16:22


undviker att tala om men ändå måste ta med i beräkningen. Vi spelar ett spel där riskerna är stora, liksom vinsterna, men kanske är riskerna ändå störst, och vi vet det, ni vet det och jag önskar jag hade er självbehärskning när det kommer till spel och dobbel, men i det här rummet behövs det inte, ni kan säga vad ni känner, om det är någon gång ni ska säga vad ni känner, så är det nu. De hade delat upp världen mellan sig och nu äcklar det honom att tänka på det. Mest för att han äntligen förstår vad allt gick ut på: död och förintelse. Nu, när allt detta är hans, vet han knappt vad han ska ha det till. Makten och härligheten. Deras riktiga namn är plikt och ånger. Själv är han en gammal oxe som knäar under oket. Imorgon kommer de nya bördorna som ska få de gamla att kännas lätta. Ja, färden går med irriterande långsamhet genom Mains avlövade dalgångar. Vad han inte vet är att drottningen har brutit ihop efter beskedet att Gustav sårats. Hon har våndats hela natten och sett Den Lede själv i tältet, förklädd till en röd katt. Det är inte första gången hon har föran­ ingar, för hon älskar kungen med en glöd som gränsar till vanvett, men hennes kammarfru försöker tala henne till rätta med kloka och lugnande ord. När det inte hjälper prövar man örfilar. Graden av upphetsning, ja, av hysteri, gör att man bestämmer sig för att hålla inne med döds­ budet så länge som möjligt. På så sätt är de lika, drottning Maria Eleonora och han. De vet, fast de egentligen inte vet någonting. De anar – och det är värre. 22

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 22

2016-06-30 16:22


För vad kallar man egentligen en sådan som han, en som missar den avgörande händelsen i sitt eget liv? En svikare och schackrare. En slug man.

23

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 23

2016-06-30 16:22


16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 24

2016-06-30 16:22


FÖRSTA DELEN: En slug man 1600  – 1624

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 25

2016-06-30 16:22


16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 26

2016-06-30 16:22


Blodsdomstolen Oktober 1600: Hans hjärna brinner, han har en eldsvåda i huvudet. Medan han kastar sig av och an i den främmande bädden hemma hos den tyske professorn Salomon Gessner i Wittenberg försöker han blunda för att stänga ute bilden av ett ansikte. Istället försöker han fästa tanken vid några förflugna ord från en föreläsning han nyss lyssnat till. Det är trots allt student han är, en ung, lärdomstörstande svensk ute på sin första bildningsresa. Men orden? Den store Chemnitz hade talat om enhet och splittring; den split som katolicismens apostlar sådde när de förvanskade kristendomens heliga skrifter och den harmoni som rådde bland dem som vågade söka sig tillbaka till ursprunget. Den store hade kanske tänkt på Luther då han, självsäker och knubbig, stod inför kejsar Karl i Worm och vägrade att göra avbön. Jag kan inte och kommer inte att göra avbön för något, eftersom det varken är säkert eller rätt att gå emot sitt samvete. Gud hjälpe mig. Amen. Luther och Chemnitz hade säkert vetat en hel del om samvetets beskaffenhet, men vad visste de om nödvändigheten av kompromisser? Platt intet. 27

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 27

2016-06-30 16:22


När febern stiger ännu mer går Axel in i drömvärlden och då får han syn på det igen: Ansiktet. Det är brett och fullt av välvilja. Om man vill kan man kalla det godmodigt. Nu ser han att det liknar den före detta ståthållaren över Estland, Livland och Ingermanland, Gustav Banérs ansikte. I pannan växer det glesnande håret i en trekantig spets, som snibben på ett nunnedok. Ögonen har samma färg som hasselnötter, och de är snälla ögon. Inte överdrivet skarpa, inte intelligenta. Men de betraktar honom stadigt. Till och med när han sluter sina egna bränner de hål i ögonlockens blodröda skyddsridåer. Vad vill de honom? Nu lämnar han kammaren i Wittenberg, febern ger honom vingar. Synerna kommer i vågor, som under ett häftigt rus. Det är en annan plats, men var? Linköping i våras, badande i blodet efter de adliga förrädare, många av dem ädla män, som påståtts ha stått på kung Sigismunds sida mot den skickligt intrigerande hertig Karl i det krig som nästan slitit sönder Sverige. Själv hade han, som ju är släkt med flera av de adelsmän som ställts inför rätta, på håret sluppit undan, skickad utom­lands av en förutseende mor. Han har klarat sig, men hans släktingar är alla döda. Åter andra, både mäktiga och kloka män, har tvingats i exil runt om i Europa. De trycker­ nu i Reval, i Warszawa eller Rom, och bidar sin tid tills Vasa­sönerna tvingas avträda tronen de orättfärdigt sitter på. Varför rusar hjärtat så? Och varför känner han inte längre sängkläderna mot kroppen? Men sedan är han i Linköping, på Borggården. En låg himmel med färg som kålsoppa. Snö i smältande drivor med sorgkanter. Och så försiktigt, och liksom prövande, 28

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 28

2016-06-30 16:22


duvors kuttrande från skogsbrynet. Platsen är öppen och lukten av färskhuggen furu stark. Där finns en folkmassa, nej, mer som en samling av kurande, mörkklädda gestalter som trycker sig intill varandra. Duggregn i luften, hälften vattenrök, hälften snörök. När vattendropparna som nästan, men bara nästan, faller i fast form fastnar på överläppen får man lust att slicka och slicka. Medan pulsen dunkar i öronen försöker han lista ut vad som är fel. Där borta skymtar han Gustav Banér. Bakom honom en plattform av trä. Men varför har han handfängsel på sig? Och varför uppför han sig precis som en drinkare? Välan, som Gud vill. I denna rätten är det lika gott att vara den förste, som den siste, vrålar Banér och hans ansikte är rött och förvridet av rädsla eller vrede. Herr Gustav, som han känner så väl, brukar vara den främste ifråga om höviskt uppförande och tal, men nu tar han plötsligt ett osäkert steg åt sidan. I nästa ögonblick raglar han omkring och skojar med tjänarna. Utan att bry sig om dem som står bredvid honom stämmer han upp en psalm, sjunger falskt, så illande falskt att det kan få en präst att gråta. Sedan tar han av sig benkläderna, står inför dem som Gud skapat honom och höjer sina nävar mot himlen. Skjortan är smutsig och har stora revor. Hans ande­dräkt stinker av vin och dålig matsmältning, av själsliga kval som omvandlats till illaluktande gaser. Han, Oxenstierna, känner det och tar i drömmen ett steg tillbaka. Hur önskar han inte i detta ögonblick att han kunde få en mask för ögonen och låta sig sjunka nedåt och bakåt, rakt in i famnen på folkmassan som tränger sig på bakifrån, hojtande och svärjande? 29

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 29

2016-06-30 16:22


Men ännu stiger herr Gustav inte upp på schavotten. Ännu finns han bland de levande, grimaserande och flinande som en apa går han runt och bedyrar sin oskuld. Han tar avsked av de herrar som fått nåd – åt andra nickar han bara. Knektarna med hillebarder ger honom små försiktiga knuffar, men han låtsas inte om dem. Stadens folk och tillresta blir alltmer oregerliga: Av med Banérs huvud, ropar de. Och Hogenskilds. Fast Hogenskild, hans egen frände på mors sida, är ju inte där. Han är en av de få som kommer undan. Åtmin­ stone för en tid. För att sedan nackas på ett ändå gruvligare sätt. Ja, av med det. Låt dem rulla. Snart bildas en hel kör, taktfast ropar den ut sin längtan efter ädlingars blod. Gustav tycks resignera när han hör dem. Han sjunker i alla fall ihop en smula, munnen gör en trött grimas. Med böjd nacke river han upp skjortärmen och håller upp sin blottade underarm där skinnet lyser vitt, och mumlar några ord, ett par sista, stolta, sammanhängande meningar. Hans röst är liten och ostadig. Den viskar om änkor och faderlösa barn, släktingar till dem som ropar fula ord. Den påminner om att Sverige och Polen borde vara ett rike, och att den rättmätige härskaren över detta rike heter Sigismund. Inte Karl, hertigen är ett bergatroll, en ond själ i en vissnad kropp. Den väser om renhet och kärlek till fosterlandet, ve den som talar illa om vår döda mull. Den manar, förtalar och förbannar, men alla ord drunknar i detta oväsen från folkmassan. De andra männen står ­tigande och strama 30

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 30

2016-06-30 16:22


vid sidan av. Erik Sparre har fäst blicken vid en punkt högt ovanför Gustavs hjässa. De andra knäpper händerna inuti handfängslen, som i bön. När febern stiger sluter han ögonen, det mörknar för hans inre blick medan tingen, de som är eller inte är, börjar snurra snabbare. Banér försvinner. Sedan ljusnar det igen och nu ser han. Det står redan någon på schavotten. Först när han går närmare (nej, går är fel ord, han flyter fram, långsamt) upptäcker han att det är han själv, klädd i trasor och med sår efter rep på sina magra handleder. Han, Axel Oxenstierna. Men jag är så ung ännu, saven stiger fortfarande i min kropp, och ändå vill ni hugga ned mig? När han böjer knä och låter händerna fara över det kvistiga träet, tänker han på hertig Karl, nu konung, och på lydnad och underkastelse. Att visa fördragsamhet, tänker han. Om vi och våra undersåtar ändå hade gjort det. En annan väg – mot framtiden istället för tillbaka till det förflutna. Vad är det för mening med ära, med principer och moral – ja, med trofasthet? När till och med själva känslan av överlägsenhet leder fram till knäböjande, till förödmjukelser utan slut. Till inbördes krig. Men naturligtvis finns det ett slut, och det närmar sig. Han ser inte bödelssvärdet, men märker det som en susning genom församlingen, en folkmassa som kippar efter luft. Om det hade funnits tid att tänka, på blod, på metallsmak i munnen, ja, på blod. Så finns de inte längre, tiden och tankarna.

31

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 31

2016-06-30 16:22


Bland de första föremål han orkar fästa blicken på är en sängstolpe av mörkt trä. Den glänser, ett fett återsken. Det finns något betryggande över det, över den stillastående luften innanför sängens förhängen som han mödosamt inandas. När han vaknar på riktigt är han blöt av svett och lakanen, av riktigt linne, ligger som rep runt hans värkande kropp. På en stol bredvid honom sitter Gabriel med munnen på vid gavel, snarkande. Den bruna luggen har fallit ned i hans fräkniga ansikte. Bredvid honom brinner en talgdank. Försiktigt kravlar Axel sig upp till halvsittande; först då kan han sträcka ut handen och röra vid broderns ben. Det är varmt – ett levande ben. Gabriel spritter till och slår upp ögonen. Jag trodde du var död, nej, sjuk, nej död, säger han och blinkar mot ljuset. Han låter mycket vred. Alltihop når honom, fast förvrängt, genom grumligt vatten: universitetet i Wittenberg som de precis anträtt, det enkla korsvirkeshuset, deras värds, professor Gessners, dotter med de stora smilgroparna och träkaret vid gårdsbrunnen. De är studenter, han och Gabriel, och med sig har de den gode Jonas Rothovius, deras preceptor och ledsagare som kommer från Småland och är av enkel börd. Axels feber som steg och steg, de trodde kanske att brunnsvattnet hade blivit förgiftat. Gessner som talade om miasma och Gabriel om rödsot – de höll på att råka i luven på varandra,­ men när de hade kommit så långt föll han omkull på golvet. De fick släpa honom till sängen, det sista han minns är förhängena som var, är, av mönstrad brokad. Det blev, var, mörkt.

32

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 32

2016-06-30 16:22


Det är mörkt i rummet nu också. Gabriel ser sorgsen ut. Hans smala pojkhänder plockar på täcket. Då var det inte sot, säger han själv med tydliga vokaler. Rösten låter tjock. Det var väl inte det, säger Gabriel dystert. Som tur är. För då hade jag fått torka skit i flera dagar. Vad skönt att du är vaken, hur mår du? Jag tror det värsta är över. Gabriel nickar men verkar inte övertygad. Hans ansikte är fullt av håligheter, mörka skuggor. När han ler ser det ut som om han ska börja gråta. Då känner Axel att han är törstig. Det är en vild törst. Härlig. Här befinner han sig, oskyldig och trygg, i Wittenberg, världens och Europas mittpunkt. Det är på riktigt. De andra platserna, där man utsätter andra människor för stora faror, är sådana man drömmer mardrömmar om. Där människor, folk man känner, hamnar under bödelns yxa. Och sedan, ett ångestfullt rop inombords: De var våra släktingar. Jag kallade dem mina bröder. Vi älskade varandra. Han ber om ett glas öl istället för det riskabla vattnet. Och lite luft, snälla öppna fönstret. Gabriel reser sig motvilligt men något fönster vill han inte öppna, det kan vara skadligt. Säger apotekaren. Apotekaren? Finns här en apotekare? Han tänker på läkare; pestdoktorer med långa snablar, deras smutsiga naglar och dekokter på näktergals­ tungor, svinister och bränt gethår. Ja, säger Gabriel. Men han menade att du var förlorad. Att det hade gått för långt. Att vad hade gått för långt?

33

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 33

2016-06-30 16:22


Gessner betalade honom, säger Gabriel när han kommer tillbaka med drycken. Då förstår han varför brodern verkar så bekymrad. De har inga pengar, inte ett öre att växla in förutom slantarna som i form av fyra daler betalar för deras platser vid professor Gessners bord och i hans hem. Jag är trött, säger han harmset och känner den plötsligt. Mattheten. Han låter sig falla tillbaka mot kuddarna och drar upp lakanet över nästippen. Gabriel tornar upp sig över honom. Medan han sluter ögonen känner han sin brors blickar. Oroliga. Det kommer en hand och stryker honom över magen. Gabriel har mjuka händer. Fastän han ibland är ovarsam. Ljudet av kyrkklockor. Bra, säger Gabriel. Rösten är skrovlig – och nu tonar den bort. Någonstans har han läst att det är farligt att sova i fuktiga lakan, minst lika riskabelt som att ha öppet fönster, men i detta ögonblick kan det göra detsamma. Just nu vill han inget annat än att vila, bakåtlutad och med slutna ögon. Efteråt tänker han att klockan måste ha varit tre på ­natten. Timmen av vakenhet passerar och han vadar på nytt i ett nära förflutets kvicksand. Nyss fanns Gabriel hos honom, nu är det andra, mer skugglika, figurer som passerar förbi. De närmar sig. Han drömmer inte längre. Det är ett slags minne, förvrängt av sömn: Det hade hunnit bli helt mörkt när de anlände från Sverige och Köpenhamn, där de gästat några förrymda frän34

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 34

2016-06-30 16:22


der, som efter avrättningarna i Linköping tvingats i exil. Han, Gabriel och bror Krister, som senare blev tvungen att återvända till hemmet, var på väg ut på den stora europeiska bildningsresan, pilgrimer av adlig börd som förväntade sig förlustelser och förkovran. Deras mor Barbro hade sänt iväg dem, velat försäkra sig om att de var långt utom räckhåll för hertig Karls fångstlinor när han gjorde upp räkningen med Sveriges förrädare. Ordet konung tog mor Barbro inte i sin mun, annars dröp hennes tunga av honung när hon talade om Vasarna. Bland dem som balanserade på knivseggen mellan de olika lägren, var hon en av dem med vackrast hållning. Men i smyg hade bröderna Oxenstierna planlagt att besöka sina fränder i landsflykt. Gården på Fyn där de svenska ädlingarna, sönerna till de avrättade landsförrädarna, gömde sig var inte mycket mer än en fyrkant av låga längor, några bondhus. Lukten av svingödsel hade varit mycket stark, nästan outhärdlig och vårnatten var ljust ljummen, doftande som halvjäst öl. Utanför på tunet satt en halvgammal kvinna med öppet linne och sjöng för sig själv. Hennes ljushyllta bröst med stora bleka vårtgårdar, ett extra par blinda ögon, var blottade och när de kom närmare upptäckte de att hon dreglade. Hon såg inte upp, inte ens när Krister lade en hand på hennes skuldra. De såg att hon var berusad, men när de frågade efter ett par Hogenskildsöner, kvicknade hon till. Ett flin spred sig över hennes smutsrandiga ansikte. Elakheterna som plötsligt sprutade ur hennes mun fick dem att rygga tillbaka. Rummet liknade en stia, på det sättet stämde allt överens: stanken ute på tunet och snusket inomhus. På golvet 35

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 35

2016-06-30 16:22


i storstugan låg tre unga flickor, de såg ut att vara fjorton, femton år gamla, i halmen och sov. En av dem hade liv­ stycke men ingen kjol, en annan var naken från livet och ned. Uträttat sina behov hade de tydligen gjort där de låg, för lukten av urin var kväljande. Den fängslade Hogenskild Bielkes son Svante hade suttit i ett hörn. Han hade lagt upp de stövelklädda fötterna intill den omkullvälta vinpokalen på bordet framför sig och stirrade in i väggen. När han såg dem, bröderna Oxenstierna, stå där lyfte han en aning på hakan. Det var allt. Uttrycket i hans ansikte förändrades knappt. Jag är ledsen, hade han, Oxenstierna, sagt. Till slut. Oändligt sorgsen för er skull. Svante hade nickat. Sedan hade han inte kunnat bemästra­ sig, nickandet fortsatte och fortsatte. Till slut gick Gabriel fram och lade armarna runt hans hals. Var är Nils? frågade han. Det skrällde till borta vid dörren. In ramlade vad som såg ut som en uråldrig rustning, till och med visiret var rostigt. Där inifrån hördes en tung andhämtning. Rustningen raglade närmare, plåtarmen lyftes. De antog att det var den äldste sonen, Nils. Han pekade mot dem med svärdet, anklagande. Jag tager Gud till vittne, att jag alltid haver älskat och ärat denne Erik Sparre framför alla andra för det höga förstånd och den stora skicklighet varmed Gud begåvat honom. Gud skall känna att jag nu inte gör detta för någon hämndgirighets skull, utan endast på det, att jag inför världen må kunna bevisa min oskyldighet. Bröderna Oxenstierna hade förstås känt igen orden, så 36

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 36

2016-06-30 16:22


Gud hjälpe dem, men ingen av dem kunde i förstone placera dem. Var det orden Gustav Banér hade uttalat innan han föll för yxan? Och varför kom de i så fall inte ihåg det? Därför att de inte hade varit med när det där, det där ondaste av det onda, hände och så många av deras fränder miste sina huvuden. Blodbadet. Axel tittade bort på sina bröder. Deras ansikten var vita av sömnbrist, dags­ ritten hade gjort dem utmattade och missmodiga. Resan till Tyskland skulle bli besvärlig och i sanningens namn hade de nog hoppats på god samvaro och logi i den här danska avkroken, med sina landsflyktiga vänner och deras danska tjänstefolk. Du tänker väl inte ge dem någonstans att sova? Nils röst ekade inuti den plymprydda hjälmen. Svante satt fortfarande orörlig. Vinet från hans pokal flöt ut över bordsskivan och droppade sakta ned på golvet. För du vet väl vad de kallas därhemma? Bröderna Oxpannor, som offrar de sina för vad de i likhet med det där aset Karl kallar rikets bästa? Vad tror du att man säger om dem? Man säger att de kan sova här, om de håller till godo med halmen. Äntligen talade Svante och han hade, fortfarande med stelt och orörligt ansikte, pekat på golvet. Ger du upp? hade Nils frågat. Ger du efter? Älskade broder, hade Svante sagt, och hans svarta ögon vägrade fortfarande att möta brödernas där de stod borta vid dörren, som landstrykare. Vad är det som säger att du och jag inte återvänder hit när dessa män har somnat? Vad 37

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 37

2016-06-30 16:22


är det som säger att vi inte faller på knä intill deras stilla kroppar? Och vad är det sedan som säger att du, eller om det är jag, inte gömmer en dolk under din – eller min – veckrika klädnad? Där slutar drömmen – eller minnet? Sedan minns han inte mer, för nu sjunker han djupare ned i sjukdomen, välsignad av ett mörker svartare än natten, en tomhet som innehåller all glömska han har önskat sig. Och fastän han nog alltid kommer att känna trycket av Nils dolkspets mot sitt eget ryggslut, är han beredd att släppa taget om händelsen nu. Hade de inte klarat sig? Hade de inte suttit ned som bröder och skålat i ett vin mörkt som oxblod med bruna utfällningar? Han sjunker och släpper taget – och till sist, äntligen, så når han botten. Andra gången han kvicknar till på riktigt känns det som om han alldeles har tappat fotfästet. Tungan är sträv som sand, i något av rummets alla skrymslen gnyr någon, ett ynkligt ljud. Det låter som en hund. Det tar ett tag innan han förstår att det är han själv. Då beter han sig ännu ömkligare och ropar efter mor. Först när någon drar bort gardinerna och släpper in gryningsstrålarna, en liten smula dagsljus, förstår han att han har vaknat. Han ropar efter Gabriel. Ingen kommer. Då känner han sig himlaskriande ensam. Sängen är en läckande skuta, han själv en skeppsbruten på väg överbord. Han ber och råmar, hest ut i tomma intet. Det finns inget att dricka, inte dåligt vatten, inte ens pestläkarbrygder av skräppa och malört. När han inser det börjar han gråta, fast han är snart tjugo år och borde kunna behärska sig. Sakta kommer allt tillbaka: rummet, resan, somma38

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 38

2016-06-30 16:22


ren. Brunnen, vattnet, hebreiskan och vinet vid Gessners bord, där bröderna Oxenstierna slutligen hamnat efter sitt långa irrande mellan tyska lärosäten. En högtidlig ed på den oförändrade augsburgska bekännelsen och konkordieformeln – är det han själv som säger de där orden, som mässar fram dem utan att staka sig? Peregrinationen. Då står hon bara där. I dörren. Gessners dotter. Trots halvdagern i rummet kan han se hennes smilgropar. Det är två stora inbuktningar i kindernas hull, som om ett grovt finger hade tryckt just där. Medveten om sängen, om sin egen kropps skröplighet, kryper han ihop under täcket. Hon är i ungefär samma ålder som han, drygt tjugo eller så, och hennes kinder är röda av hälsa och brådska. Håret är blont, samma färg som en linåker. Han har träffat henne många gånger, till och med ätit vid samma bord som hon – men först nu tycker han att han ser henne. Hon står där, mycket stilla. Hennes ögon, stora ögon med korta, stubbiga fransar, stirrar rakt fram utan att blinka. De väjer inte för hans. Hon har breda höfter, och en mun med fylliga röda läppar som är lite torra och ständigt spricker. Senare ska han lära sig saker av henne, sådant som får honom att rodna när han tänker tillbaka på dem, men som är till stor nytta i livet. Bland annat ska hon varna honom för vådan av att leva med stor hunger. Det är en läxa han bär med sig resten av sin levnad. Själv hör han till de mätta och på det viset är han mycket enklare funtad än hon. Men han ska komma att vistas i de mycket hungrigas omedelbara närhet, som vasall och härskare i en och samma person. Hon hostar och harklar sig. Sedan viftar hon i luften 39

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 39

2016-06-30 16:22


framför sig. Försöker hon jaga bort flugor eller är det bara stanken av hans egna utdunstningar i det instängda rummet? Han skäms lite. Kors, vad du skrämde mig, säger hon. Din bror sa att du vaknat, men varje gång jag varit inne här har du legat som en döing. Hon går bort till fönstret och öppnar det. Luften som strömmar in i rummet gör honom yr. Då vet han att det är dags att stiga ur sängen. Han märker att det har hunnit bli eftermiddag och solens sneda strålar förgyller före­ målen i den enkla studerkammaren, en pulpet, ett skåp, en himmelssäng. Han tänker att han har hopp och en framtid. Hon är Gessners dotter. Hon heter Eleonora. Hon är duktig i latin. Tecknen är entydiga; han befinner sig i Wittenberg­och det är det första året på ett nytt sekel. Det år då historien vänder.

40

16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 40

2016-06-30 16:22


16-47 N&K Saturnus 30 juni.indd 41

2016-06-30 16:22


ULRIKA KÄRNBORG är författare och dramatiker. Efter många år som journalist och kritiker romandebuterade hon med Myrrha 2008. Hon har också skrivit flera fackböcker.

stat som går in i krig på utmattande krig. Rövade rikedomar för hovet, en svältande befolkning, oknytt och troll i skogarna. Mitt i detta står kanslern Axel Oxenstierna. Han är en slug man: en karriärist, krigsivrare och maktspelare. Där kungen rumlar och lever för striden och äran, har »Oxpannan« en långsiktig plan. Av Gustav II Adolf får han uppdraget att hämta hem prinsessan Maria Eleonora av Brandenburg. Giftermålet ska bli det perifera Swirges biljett till den internationella arenan. Men drottningen är en person med en stark vilja och rivaliteten mellan henne och Oxenstierna om kungens gunst hårdnar. I vågskålen ligger både kärleken och makten. Saturnus tecken är en romanfantasi om Axel Oxenstierna, mannen som la fundamentet till nationsbygget Sverige, men lika mycket en berättelse om landets uppgång och fall, dramatisk och brutal.

UL RIK A K Ä RNB ORG

      1600-  . Sverige är en nymornad national-

UL R I K A K Ä R NB ORG

R O M

A N

»Till hans fel, har man sagt honom, hör också att han är långsam. Men erfarenheten har lärt honom att långsamheten har sina fördelar. Medan Hans Majestät pratar tänker hans tjänare. Och när det äntligen blir dags att sätta saker på pränt vinner ofta tankarna över talet. Han är eftertänksamhetens och tröghetens mästare. Så är det för alla födda i Saturnus tecken, guden som äter sina barn, men som också styr över rikedom och armod, framgångar och katastrofer. Romarna kallade honom Saturnius Mons och menade att han kunde uppträda i den fruktade liemannens skepnad, men även som en vördad såningsman. Både god och ond; tidsguden som styr över födelse och död. Så som han själv måste.«

ISBN 978-91-27-14247-3

OMSLAG: SARA R. ACEDO FÖRFAT TARFOTO: MAGNUS BERGSTRÖM

9 789127 142473

Karborg_Saturnus_ORIG_160626.indd Alla sidor

2016-06-26 11:02

Profile for Smakprov Media AB

9789127142473  

9789127142473  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded