9789174993882

Ngũgĩ wa Thiong’o Om icke vetekornet

NGŨGĨ WA THIONG’O

OM ICKE VETEKORNET Översättning Torsten Hansson

Modernista stockholm

Förord

Finns det en huvudperson i Om icke vetekornet [A Grain of Wheat, 1967]? Ngũgĩ wa Thiong’os tredje roman och genombrottsverk, låter oss följa en lång rad individer under den epok som ledde fram till Kenyas självständighet. Berättarperspektivet växlar oavbrutet. Den kunde alltså betecknas som en kollektivroman. Å andra sidan har vi Mugo. Det är hans mardröm om vattendroppen som vill tränga igenom ögat som inleder romanen, och redan tidigt blir han tillfrågad om att hålla tal vid det snart förestående firandet av Kenyas självständighet. Det är det här uppdraget, och Mugos till en början svårbegripliga ångest inför uppdraget, som knyter samman romanens många trådar.

Mugo är alltså ett slags huvudperson, samtidigt som Ngũgĩs ärende tycks sträcka sig långt utöver en enskild individs öde. Historiskt finns det en stark koppling mellan romangenrens framväxt i Europa och den liberala individualismen. Samtidigt har romanförfattare i bland annat afrikanska länder ofta brottats med denna individualism, som stämmer dåligt med lokala livsförhållanden.

I stället har man betonat kollektivets betydelse.

Enligt en känd och kontroversiell teori formulerad av den amerikanske litteraturvetaren Fredric Jameson, ägnar sig »tredje världen-författare« till och med av nödvändighet åt att berätta »nationella allegorier«. Ett land som Kenya på sextiotalet – så lyder Jamesons marxistiska tankegång – befinner sig inte i samma fas av kapitalistisk utveckling som västerländska nationer, vilket V

innebär att kollektivets kamp för att bilda en nationell gemenskap har företräde framför individens självförverkligande.

Jameson har kritiserats från många håll, och dagens starka framväxt av diaspora- och migrantlitteratur skapar problem för den nationella förståelsen av litteratur, men hans teori ger en ingång till Om icke vetekornet. Romanen markerar dessutom Ngũgĩs egen övergång till en marxistisk samhällssyn (som han i allt väsentligt behållit).

Det rör sig dock om en marxism med en pessimistisk postkolonial knorr. När han arbetade med romanen, under sin tid vid universitetet i Leeds, läste Ngũgĩ för första gången Frantz Fanons Jordens fördömda. Fanons bok hade ett enormt genomslag på sextiotalet och blev känd som tredje världens »revolutionsbibel« – men en stor del av Jordens fördömda handlar i själva verket om hur antikoloniala revolutioner kan slå fel. Den kom därmed att förändra Ngũgĩs förståelse av den antikoloniala kampen och utmaningen att bygga en ny nation.

Här hittar vi en nyckel till det ambivalenta berättandet i Om icke vetekornet. Det tar sig uttryck dels i den nämnda glidningen mellan individ och kollektiv, dels i en tidsmässig glidning mellan nuet och den antikoloniala kampen. Först som sist rör det sig om en känslomässig ambivalens: Mugo stirrade på en stolpe rakt framför sig; han försökte fatta vad Gikonyo egentligen hade sagt. Han hade alltid haft svårt att fatta beslut. Han ryggade tillbaka instinktivt från att sätta i gång något, eftersom han inte från början kunde säga vart det skulle leda, och lät sig i stället driva in i händelser […] Något av denna djävulska förtrollning tycktes lysa i hans ögon nu. […] Ett leende spred sig långsamt över Mugos mun. Det kunde ha uttryckt glädje, hån eller bitterhet. (30-31)

* VI

Mugos inre ambivalens får sin förklaring så småningom, men den motsvaras av ett motsägelsefullt känsloläge i romanen som helhet. Enkelt uttryckt slits den mellan den heroiska, hoppfulla berättelsen om motstånd – här upphöjs historiska gestalter som Harry Thuku och Jomo Kenyatta till nationella hjältar – och ett betydligt mer dämpat presens, strax före självständigheten och det ögonblick då man ska ta ansvar för sin frihet.

En viss historisk kontextualisering kan behövas för att förklara detta. Det som i dag är Kenya koloniserades av Storbritannien under några korta, intensiva och brutala decennier från 1895 framåt. I allt väsentligt täcks Kenyas kolonialtid in av en enskild människas livslängd. Ändå hann Kenya bli en utpräglad bosättarkoloni. Det gynnsamma klimatet på högplatån lockade engelsmän och andra – Bror och Karen Blixen, till exempel – att söka lyckan där. Det vill säga: den brittiska staten såg till att frikostigt stycka upp land som såldes billigt till ditflyttande européer. Land där andra människor hade levt i generationer.

Afrikanernas erfarenhet av att berövas inte bara sin autonomi utan själva jorden förenar det koloniala Kenya med andra bosättarkolonier som Rhodesia (Zimbabwe) och Sydafrika – och särskiljer det från andra brittiska kolonier, exempelvis Guldkusten (Ghana) och Nigeria. Det är ingen slump att det krävdes en väpnad kamp för att frigöra Kenya, Zimbabwe och Sydafrika; det gjorde det inte i Ghana och Nigeria. Det är i bosättarkolonierna konflikterna har varit som bittrast.

Epicentrum i den koloniala exproprieringen av landet var det bördiga Rift Valley, där gikuyu-folket bor. Det var också där som den så kallade Mau Mau-rörelsen växte fram, till synes ur intet, på femtiotalet. Deras väpnade attacker mot farmare och polisstationer spred skräck bland engelsmännen. Reaktionerna nådde närmast hysteriska proportioner och under det långa undantagstillståndet 1952–60 använde sig den brittiska imperiemakten av hela sin aktningsvärda arsenal av repressiva metoder, inklusive VII

kollektiva bestraffningar, koncentrationsläger och tortyr. Mot slutet av femtiotalet tillät britterna en viss afrikansk representation i Kenyas parlament, men inget kunde till sist hindra att landet utropade sig självständigt i december 1963.

Denna historiska erfarenhet utgör klangbotten i Om icke vetekornet. De sammanflätade berättelserna om Gikonyo, Kihika, Mumbi, General R., doktor Lynd, John Thompson, Karanja, med flera, tecknar en bild – en i våra nutida ögon provocerande maskulin bild – av hur en kolonial övermakt långsamt undergrävs.

Men här finns också en tidigare erfarenhet som är nästan lika viktig: andra världskriget, då koloniala undersåtar i likhet med General R. skickades ut i världen för att strida sida vid sida med engelsmännen mot ondskans makter. Andra världskriget, som utkämpades mot en av historiens mest rasistiska regimer, klädde av de europeiska kolonialmakternas dubbla bokföring: i Europa stred man för demokrati, i kolonierna rådde rasistisk despoti.

Mau Mau-upproret, liksom hela efterkrigstidens avkolonisering, hämtade näring ur detta avklädande.

Så långt, i skildringen av lägren, av Mugos motstånd, av martyren Kihika, verkar Om icke vetekornet uppfylla förväntningarna på en antikolonial, nationell allegori. Men så har vi historien om Mugos förräderi: individen Mugo visar sig oförmögen att uppfylla den symboliska roll man pådyvlar honom.

I en läsning av Om icke vetekornet menar Simon Gikandi [professor vid Princeton, innovativ forskare på den afrikanska romanen, red. anm.] att det är just här, i Mugos oförmåga att allegoriskt axla det nya, fria Kenyas kollektiva identitet, alltså i romanens växling från ett allegoriskt till ett ironiskt berättarmodus, som romanens postkoloniala prägel framträder. Den är inte, i sista hand, ett firande av den antikoloniala kampen, utan en meditation över en misslyckad eller hejdad avkolonisering.

Tydligast blir detta i berättelsen om parlamentsledamoten som VIII

snuvar Gikonyo på det stycke land han hoppas kunna köpa – där hittar vi fröet till Ngũgĩs senare och ymnigt förekommande satirer över det postkoloniala (och nykoloniala) Kenyas maktpampar och roffarkapitalister.

Sett i backspegeln utgjorde Om icke vetekornet en kulmen på den första perioden i Ngũgĩs författarskap. Då var han fortfarande starkt präglad, liksom andra i samma afrikanska författargeneration, av en brittisk litterär tradition. I romanen märks det särskilt, förutom i de bibliska allusionerna, i den intertextuella dialogen med Joseph Conrad. Här finns ekon av såväl Lord Jim, Med andra ögon och inte minst Mörkrets hjärta.

Till skillnad från till exempel nigerianen Chinua Achebe, vars skrivande avtog efter sextiotalet, har Ngũgĩ varit oavbrutet produktiv i över femtio år. Det innebär också att hans författarskap har flera markerade faser. Den viktigaste vändningen kom på sjuttiotalet när han engagerade sig i teatern, började skriva på gikuyu, och blev fängslad under Daniel Arap Mois styre. Sedan dess har kan skrivit fiktion enbart på sitt modersmål, gikuyu, och med utgångspunkt i lokala, muntliga berättarformer. Det är dock en annan historia. Den kan följas bland annat i Djävulen på korset, som också utges i denna serie svenska översättningar av Ngũgĩ wa Thiong’o.

STEFAN HELGESSON Vidare läsning: • Simon Gikandi, Ngũgĩ wa Thiong’o [2000] • Abiola Irele (red.), The Cambridge Companion to the African Novel [2009] • Fredric Jameson, »Third-World Literature in the Era of Multinational Capitalism«, Social Text 15 (1986), s. 65–88.

• Ngũgĩ wa Thiong’o, Drömmar i krigets skugga (övers. Jan Ristarp, 2012) • Russell West-Pavlov, »The Politics and Spaces of Voice: Ngũgĩ’s A Grain of Wheat and Conrad’s The Heart of Darkness«, Research in African Literatures 4 4.3 [2013], s. 160 –175.

Till Dorothy

Även om handlingen i denna bok utspelas i dagens Kenya, är alla de deltagande personerna uppdiktade. Det är dock oundvikligt, att namn som Jomo Kenyatta och Waiyaki nämns; de är en del av landets historia och institutioner. Situationen och problemen i framställningen är emellertid verkliga – ibland alltför smärtsamt verkliga för de bönder, som kämpade mot engelsmännen, men som nu ser allt de kämpade för hamna någon annanstans.

Ngũgĩ

Leeds November 1966

Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött.

Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat.

1 Kor 15:36

Kapitel ett

M u g o kände sig nervös. Han låg på rygg och tittade upp i taket.

Sotiga tussar hängde ner från taktäckningen av ormbunksblad och gräs. En klar vattendroppe hängde och dallrade över honom.

Den växte och blev smutsig, allt eftersom den sög upp sotflagor från taket. Så började den dra sig mot honom. Han försökte sluta ögonen. De ville inte gå ihop. Han försökte flytta på huvudet; det var som fastkedjat vid sängbotten. Droppen blev större och större, allt eftersom den drog sig närmare hans ögon. Han ville skydda ögonen med händerna; men händer, fötter, hela hans kropp nekade att lyda honom. Mugo samlade sig i förtvivlan till en sista ansträngning och vaknade. Han låg kvar under sin filt, fortfarande orolig, rädd att en droppe kallt vatten skulle genomborra hans ögon. Filten var hård och sliten; taglet stack honom i ansiktet, på halsen, överallt där kläderna inte skyddade hans kropp. Han kunde inte bestämma sig för, om han skulle gå upp eller inte. Det var varmt i sängen, och solen hade inte gått upp ännu. Gryningen skymtade svagt genom väggens sprickor.

Mugo prövade en lek, som han brukade ta till, när han vaknade på natten eller tidigt på morgonen och inte kunde somna om.

I mörker eller skymning förlorade de flesta föremål sina konturer, och former flöt in i varandra. Leken bestod i att han försökte urskilja de olika föremålen i rummet. Men den här morgonen hade Mugo svårt att koncentrera sig. Han visste att det bara var en dröm, men ändå frös han vid tanken på en kall droppe, som föll ner i hans öga. Ett, två, tre. Han drog av sig filten. Han tvättade sig i ansiktet och tände elden. Han fann lite majsmjöl i en säck 5

bland hushållsredskapen. Han satte det på elden i en sufuria, satte till vatten och rörde om med en träslev. Han tyckte om att äta gröt på morgonen. Men alltid, när han gjorde det, mindes han den halvkokta gröt han hade ätit under fångenskapen. Vad tiden går långsamt, vad allt upprepar sig, tänkte Mugo. Dagen, som låg framför honom, skulle bli likadan som gårdagen och dagen innan.

Han tog en jembe och en panga för att falla in i den dagliga rutin, som han kommit in i sedan han lämnade Maguita, hans sista fångläger. För att komma till sitt nya stycke shamba, som låg på andra sidan Thabai, måste Mugo passera de dammiga bygatorna. Och som vanligt upptäckte Mugo, att en del kvinnor hade gått upp före honom, att några redan var på väg tillbaka från floden med sina svaga ryggar dubbelböjda under vattenspänner, lagom tillbaka för att laga te eller gröt åt man och barn. Solen var uppe nu, och skuggorna av träd, hyddor och människor föll redan långa och smala. »Hur är det med dig en sådan här morgon?« ropade Warui till honom, när han kom ut ur sin hydda. »Jag mår bra.« I vanliga fall skulle Mugo ha fortsatt, men Warui verkade angelägen att få prata. »Du ger dig på jorden tidigt?« »Ja.« »Det är det jag alltid har sagt. Sätt i gång medan jorden är mjuk. Om solen finner dig i gång redan, så blir arbetet inte svårt.

Men om den kommer till shamban före dig – jojo.« Warui, som var en av byns äldste, hade svept sig i en ny filt, som framhävde hans rynkiga ansikte och de gråa hårtofsarna på hans hjässa och hans spetsiga haka. Det var han som hade gett Mugo den markbit, som han hade nu och odlade lite mat på.

Hans egen mark hade beslagtagits av myndigheterna, när han satt i fängelse. Även om Warui tyckte om att prata, hade han kommit att respektera Mugos tystlåtenhet. Men i dag såg han på Mugo med ett nytt intresse, till och med nyfiket. »Som Kenyatta säger«, fortsatte han, »detta är verkligen dagar 6

för Uhuru na Kazi.« Han gjorde ett uppehåll och skickade i väg en salivstråle mot häcken. Mugo stod generad över mötet. »Och hur står det till med din hydda? Är den klar för Uhuru?« fortsatte Warui. »Åh, den är i ordning«, sa Mugo och lämnade Warui med en ursäkt. Medan han fortsatte genom byn, försökte han räkna ut meningen med Waruis sista fråga.

Thabai var en stor by. När den uppfördes kom den att omfatta flera åsar: Thabai, Kamandura, Kihingo och delar av Weru. Och fast det nu var 1963, hade den inte förändrats mycket sedan den dag 1955 när de grästäckta taken och lerväggarna sattes upp i all hast, medan den vite mannens svärd hängde hotande över folks halsar för att skydda dem från deras bröder i skogen. Några hyddor hade fallit samman, ett par hade rivits. Men ändå kunde byn bibehålla en obruten ordentlighet; på avstånd såg den ut som en jättelik gräsmassa, från vilken rök steg mot skyn som från ett brännoffer.

Mugo gick med huvudet lite framåtböjt och stirrade i marken som om han skämdes för att se sig omkring. Han upplevde mötet med Warui på nytt, när han plötsligt hörde någon ropa sitt namn.

Han ryckte till, stannade och stirrade på Githua, som kom emot honom stapplande på sina kryckor. När han kom fram till Mugo sträckte han upp sig i givakt, lyfte sin slitna hatt och ropade: »Vid Den Svarte Mannens Frihet! Jag hälsar dig!« Så bugade han sig flera gånger med komisk vördnad. »Är allt – står allt väl till med dig?« frågade Mugo, och visste inte riktigt hur han skulle ställa sig. Vid det här laget hade några barn samlats och skrattade åt Githuas löjliga uppträdande. Githua svarade inte genast. Hans skjorta var i trasor, och hans krage lyste svart av smuts. Hans vänstra byxben var uppvikt och fäst med en nål för att täcka benstumpen. Helt oväntat tog han Mugo i handen: »Hur mår du, min herre? Hur mår du? Jag är glad att se – att se dig gå så tidigt till din shamba. Uhuru na Kazi. Ha! Ha! Ha! 7

Till och med på en söndag. Jag skall säga dig, att innan undantagstillståndet var jag själv likadan – innan den vite mannen gjorde detta med mig med sina kulor, kunde jag arbeta med båda händerna, min vän. Mitt hjärta dansar av glädje, när jag ser din energi. Uhuru na Kazi. Jag hälsar dig, min hövding.« Mugo försökte dra tillbaka sin hand. Hans hjärta slog hårt, och han kunde inte komma på något att säga. Barnens skratt ökade hans förvirring. Så ändrade Githuas röst sig plötsligt: »Undantagstillståndet förstörde oss«, sa han med gråt i rösten och gick plötsligt därifrån. Mugo skyndade vidare och kände mannens ögon i sin rygg. Tre kvinnor, som kom från floden, stannade när de såg honom. En av dem ropade något, men Mugo varken svarade eller såg på dem. Han rörde upp lika mycket damm som en löpare. Ändå gick han bara och frågade sig själv: »Vad är det för fel med mig i dag? Varför ser folk plötsligt så nyfiket på mig?

Har jag fått skit på mina ben?« Snart var han vid änden på huvudgatan, där den gamla kvinnan bodde. Ingen visste hur gammal hon var: hon hade alltid funnits där, ett välkänt inslag i den gamla såväl som i den nya byn. I den gamla byn hade hon bott med sin son, som var dövstum. Gitogo, det var pojkens namn, talade med sina händer och ackompanjerade ofta detta med gutturala läten. Han var snygg, kraftigt byggd, populär i Gamla Rung’ei centrum, där unga män brukade fördriva tiden med prat hela dagarna. Då och då gick de ärenden för butiksägarna och förtjänade några småmynt »bara för att ha i fickorna för att hålla byxorna varma«, som någon vårdslöst uttryckte det. De brukade skratta och säga, att mynten skulle kalla till sig andra (sina släktingar, grabbar!) så småningom.

Gitogo arbetade i restauranger och köttbutiker och bar ofta tunga bördor, som andra undvek. Viskningar som gick runt i Rung’ei och Thabai sa, att åtskilliga unga kvinnor hade känt tyngden av de lemmarna. På kvällen köpte Gitogo mat – ett halvt kilo socker eller ett halvt kilo kött – och tog hem till sin mor, som lyste upp så att hennes ansikte såg ungdomligt ut trots alla sina 8

rynkor. En sådan son, en sådan man, brukade folk säga, rörda av den dövstummes ömhet mot modern.

En dag vaknade folket i Thabai och Rung’ei och fann sig omringade av svarta och vita soldater med gevär i händerna och av stridsvagnar, som man inte hade sett på vägen sedan Churchills krig mot Hitler. Rök från skott syntes i skyn, och folk höll sig för magen. En del män låste in sig på avträdena; andra gömde sig bland säckar med socker och bönor i butikerna. Andra försökte smyga sig ut ur staden mot skogen bara för att upptäcka att alla vägar till friheten var avskurna. Folket fördes samman till den öppna platsen mitt i staden, marknadsplatsen, för utfrågning.

Gitogo sprang in i en butik, hoppade över disken och höll på att ramla över butiksägaren, som låg hopkrupen bland de tomma säckarna. Han fäktade med armarna, utstötte förvirrade läten och såg sig hemlighetsfullt om och pekade mot soldaterna. Butiksägaren stirrade dumt och oförstående på Gitogo. Plötsligt kom Gitogo ihåg sin gamla mor, som satt övergiven i hyddan. För sitt inre såg han scener fyllda av ondska och blod. Han rusade ut genom bakdörren, hoppade över ett staket och ut på fälten, skrämd av de faror som hotade hans mor. Brådska, hem, mor: bilderna flög genom hans hjärna. Bara hans styrka kunde skydda henne. Han såg inte att en vit man låg gömd i en skogsdunge. »Halt!« ropade den vite. Gitogo fortsatte att springa. Något träffade honom i ryggen. Han kastade upp armarna i luften. Han föll platt på magen. Kulan hade av allt att döma träffat i hjärtat. Soldaten lämnade sin plats. Ännu en Mau Mau-terrorist nedskjuten.

När den gamla hörde nyheten sa hon bara: Gud! De som var där sa att hon inte hade gråtit. Eller ens frågat hur hennes son hade dött.

Sedan han återvänt från fånglägret hade Mugo sett den gamla många gånger utanför hennes hydda. Och varje gång hade han känt sig uppskakad, precis som om den gamla hade känt igen honom. Hon hade ett litet ansikte, fullt av rynkor. Hennes ögon var 9

små och blixtrade ibland till av liv. Annars såg de för det mesta livlösa ut. Hon bar pärlor runt armbågarna, flera kopparlänkar runt halsen och kauriliknande tennbitar runt anklarna. När hon rörde sig klingade det som från en get med bjällror. Men det var hennes ögon, som oroade Mugo mest. Han kände sig alltid naken, granskad. En dag tilltalade han henne. Men hon såg bara på honom och vände sedan bort ansiktet. Mugo kände sig avvisad, men ändå rördes han till medlidande av hennes ensamhet. Han ville hjälpa henne. Känslan värmde honom. Han köpte lite socker, majsmjöl och en knippe ved i en av Kabui-butikerna. På kvällen gick han till kvinnans hem. Det var mörkt i hyddan. Rummet var kalt, och en kall vind ven genom hålen i väggarna. Hon sov på golvet, nära elden. Mugo kom ihåg, hur han hade brukat sova på golvet i sin tants hydda och dela elden med får och getter. Han brukade krypa intill och kura ihop nära getterna för att hålla värmen. På morgonen var hans ansikte och kläder täckta av aska, och händer och fötter var insmorda med getspillning. Medan han tänkte på detta, kände Mugo hur kvinnan betraktade honom med en blick, som glimmade till av igenkännande. Han rös plötsligt vid tanken, att hon kanske skulle ta på honom. Han sprang ut, fylld av avsmak. Kanske låg det något ödesdigert i hans kontakt med den gamla?

Denna tanke fyllde honom i dag, när han återigen kände att han ville gå in i hyddan och tala med henne. Det fanns ett band mellan dem, kanske för att hon levde ensam, liksom han. Han tvekade i dörren, beslutsamheten försvann, och han fann sig själv skynda bort, rädd att hon skulle kalla honom tillbaka med sitt svagsinta skratt.

När han var på sin shamba, kände han sig helt tom invärtes.

Marken bar ingen gröda, och det förtorkade gräset, gakaraku, micege, mikengeria, bangi – och solen kom landskapet att verka sjukt och trist. Jemben kändes tyngre än vanligt; den obearbetade delen av shamban verkade oändlig för hans ovilliga muskler. Han grävde en stund – kände ett behov att kasta vatten och gick bort 10

till en häck nära stigen. Varför hade Warui, Githua och kvinnorna uppfört sig så mot honom? Han upptäckte, att hans blåsa hade lurat honom. Bara några droppar sipprade fram, och han stirrade på dem, som om var och en av dem fascinerade honom. Två unga kvinnor, klädda för att gå i kyrkan, kom tätt förbi, såg en man fumla med sin grej, och fnittrade. Mugo kände sig fånig och tvingade sig att gå tillbaka till sitt arbete.

Han lyfte jemben och lät den falla ner mot marken; lyfte den igen, högg i igen. Marken kändes mjuk, som om där fanns mullvadsgångar alldeles under ytan. Han kunde höra hur den torra, ihåliga jorden föll ner. Damm yrde upp, fyllde luften omkring honom och satte sig i hår och kläder. En gång fick han ett dammkorn i ögat. Han la snabbt ifrån sig jemben i ilska och gned sig i ögat. Det sved till, och bägge ögonen fylldes med tårar. Han satte sig ner: han brukade tycka om att arbeta i jorden – vart hade arbetsglädjen tagit vägen, den som han brukade känna innan undantagstillståndet?

Mugos far och mor hade dött fattiga och lämnat honom, deras enda barn, i en avlägsen kvinnlig släktings vård. Waitherero var änka och hade sex gifta döttrar. När hon var full brukade hon komma hem och påminna Mugo om den saken. »Äckliga fruntimmer«, brukade hon säga och visa sina tandlösa käkar; hon betraktade Mugo stint med ilsken blick, som om han och Gud hade konspirerat mot henne. »De kommer inte ens och hälsar på mig – flinar du? – har du ingen kuk i dig? Gode Gud, se ett sådant otacksamt kräk jag har fått att ta hand om. Om inte jag hade varit, hade du fått följa din far i graven. Kom ihåg det och sluta att flina!« En annan dag kunde hon jämra sig över att hennes pengar var borta. »Jag har inte tagit dem«, svarade Mugo och drog sig bakåt. »Det är bara du och jag här i huset. Jag kan väl inte ha stulit dem. Så vem kan det då vara?« »Jag är inte någon tjuv.« 11

»Påstår du att jag ljuger? Pengarna fanns här. Du såg mig gräva ner dem under den här stolpen. Se, hur han bär sig åt, kryper bakom getterna.« Hon var en småvuxen kvinna, som alltid gnällde att folk var ute efter hennes liv; de hade lagt trasiga flaskor och råttor i hennes mage; de försökte förgifta mat och dryck för henne.

Och ändå var hon alltid ute och försökte komma över mer öl.

Hon brukade tjata på manfolket från hennes mans rika, tills de bjöd henne på något att dricka. En dag kom hon hem förfärligt full. »Den där karlen Warui – han avskyr att se mig äta och dricka – det där självgoda – flinet – han – smyger – hostar – som du – du – ge dig av till honom – du.« Och hon försökte härma Waruis hosta; men när hon försökte gjorde hon en överhalning framåt och föll; allt hennes öl och orenlighet kom ut på golvet. Mugo kröp ihop bland getterna och hoppades och fruktade på samma gång att hon var död. Nästa morgon tvingade hon Mugo täcka spyorna med jord. Den sura stanken stod honom i näsan. Avsmaken stod honom upp i halsen, så att han varken kunde tala eller skrika. Hela världen hade gaddat sig samman mot honom, först för att ta ifrån honom hans far och mor, och sedan för att lämna honom i händerna på den här åldrande ragatan.

Ju svagare hon blev, desto mer hatade hon honom. Vad han än tog sig till eller gjorde, så förlöjligade hon hans ansträngningar. Så Mugo förföljdes jämt av föreställningen om sin egen oduglighet.

Hon hade ett sätt att anmärka på honom, kanske med en fråga om hans kläder, hans ansikte eller händer, som fick allt hans självförtroende att falla sönder. Han låtsades inte bry sig om henne, men hur skulle han kunna blunda för hennes sneda leende eller hennes blickar?

Det enda han önskade var att döda sin tant.

En kväll var han alldeles besatt av den vilda tanken. Han rasade invärtes. Den kvällen var Waitherero nykter. Han skulle inte 12

använda en yxa eller panga. Han skulle flyga henne om halsen, strypa henne med sina bara händer. Ge mig styrka; Gode Gud, ge mig styrka! Han kunde se för sig hur hon kämpade som en fluga, fångad av en spindel; han hörde hennes kvävda stönanden och rop om nåd. Han skulle trycka till hårdare och hårdare, låta henne känna styrkan i hans karlnävar. Blodet rusade till hans fingerspetsar, han kunde knappt andas, helt fångad av beslutsamheten och djärvheten i denna handling. »Varför stirrar du på mig så där?« frågade Waitherero, och skrattade dovt. »Har jag inte alltid sagt, att du är en egendomlig människa, en sådan, som skulle kunna mörda sin egen mor, vad?« Han blinkade. Hennes sätt att se rätt igenom honom gjorde ont.

Waitherero dog snabbt och oväntat, av hög ålder och för mycket sprit. För första gången, sedan de gifte sig, kom hennes döttrar till hennes hydda, låtsades inte se Mugo och begravde henne utan vare sig frågor eller tårar. Så återvände de till sina hem. Och så, egendomligt nog, började Mugo sakna sin tant.

Vem hade han nu, som han kunde kalla sin släkting? Han ville ha någon, vem som helst, som kunde göra honom illa eller väl för släktskaps skull. Vem som helst, bara han inte lämnades helt ensam, en utomstående.

Arbete på åkern skulle få ersätta hans ensamhet. Han skulle arbeta hårt, svettas, och med framgång och rikedom tvinga samhället att acceptera honom. På det viset blev detta att bryta upp marken en tröst för honom: att så frön och se hur de gröna bladen sköt upp och bröt igenom jordskorpan, att sköta om plantorna, så att de mognade, och sedan skörda – allt detta blev delar av den tillvaro han skapade åt sig själv, och det blev bakgrunden till hans himlastormande drömmar.

Men så kom Kihika in i hans liv.

Mugo återvände hem tidigare än han brukade. Han hade inte uträttat mycket och ändå var han trött. Han gick som en som 13

visste att han är skuggad eller iakttagen men som ändå inte vill avslöja detta genom sitt sätt att gå eller uppträda.

På kvällen hörde han fotsteg utanför hyddan. Vem kunde hans besökare vara? Han öppnade dörren. Plötsligt klarnade dagens hela ovisshet till fruktan och hat. Warui, äldsten, ledde gruppen.

Bredvid honom stod Wambui, en av kvinnorna från floden. Hon log nu och visade en tandlös underkäke. Den tredje var Gikonyo, som var gift med Kihikas syster. »Kom in«, hälsade han med en röst, som knappast dolde hans ängslan. Han ursäktade sig själv och gick mot avträdet… Jag bryr mig inte om det längre… Jag bryr mig inte om det längre.

Han gick in i avträdet över latringropen och drog ner byxorna till knäna. Tankarna snurrade, och han såg för sig besökarna, som satt i hans hydda. Gång på gång försökte han tvinga sig att göra något ner i den illaluktande gropen. När han inte kunde, drog han upp byxorna igen, men han kände sig fortfarande inte bättre.

Han återvände till sina besökare, och först nu kom han ihåg, att han inte hade hälsat dem välkomna. »Vi är bara röster, som Partiet skickat till dig«, sade Gikonyo, sedan Mugo skakat hand med alla. »Partiet?« »Ja… bara röster från Partiet«, upprepade Gikonyo långsamt, och hans ögon lyste fascinerat över hans mystiska meddelande.

Kapitel två

N ä s t a n alla var med i Partiet, men ingen kunde säga säkert när Partiet egentligen föddes. För de flesta, särskilt de i den yngre generationen, hade Partiet alltid funnits där, ett centrum från vilket all verksamhet utgick. Det bytte namn, ledare kom och gick, men Partiet fanns kvar, födde nya idéer, växte sig starkare och starkare tills, när Uhuru grydde, dess inflytande sträckte sig från ena horisonten över havet till den andra, som vilar över den stora sjön.

Folk brukade säga, att man kunde spåra dess ursprung tillbaka till de dagar, när den vite mannen kom till landet, med Guds bok tryckt i sina händer som ett magiskt tecken på att den vite mannen var Herrens budbärare. Hans tunga var täckt av socker; hans ödmjukhet var rörande. En tid tillslöt man sina öron för Gikuyu-siaren som sade: Det skall komma ett folk med kläder som fjärilar. De gav främlingen med den skållade huden ett ställe att uppföra en tillfällig boning. När hans hydda var färdig, byggde främlingen ett annat hus flera meter bort. Detta kallade han Guds hus, dit människor kunde gå för att be och offra.

Den vite mannen berättade om ett annat land långt bortom havet, där en mäktig kvinna satt på en tron, medan män och kvinnor dansade i skuggan av hennes makt och mildhet. Hon var beredd att låta denna skugga sträcka sig ut över Agikuyu.

De skrattade åt denne märkvärdige man, vars hud hade skållats så hårt, att allt det svarta hade fallit av. Det heta vattnet måste ha trängt in i skallen på honom. Ändå, hans ord om en kvinna på tronen väckte minnen i de15

ras hjärtan, minnen långt ner från historiens djup. På den tiden härskade kvinnor över allt land i Agikuyu. Män var egendomslösa, de måste bara tjäna kvinnornas nycker och behov. Det var hårda tider. Därför väntade de på ett tillfälle när kvinnorna skulle dra ut i krig. De planerade ett uppror och svor en hemlig ed, som band dem samman i en gemensam strävan efter frihet. De skulle älska med alla kvinnorna så fort de kom tillbaka, för förstod de inte att hjältinnorna skulle återvända hungrande efter kärlek och avkoppling? Ödet skötte resten; kvinnorna blev med barn; inget motstånd mötte maktövertagandet.

Men det var inte slutet på kvinnomakten i landet. Många år därefter uppstod en kvinnlig ledare, som härskade över ett stort område i Muranga. Hon var skön. Fram och åter svängde hon sina runda höfter i dansen; hennes flätade hår steg och föll efter henne i takt med hennes steg. Detta, tillsammans med hennes blixtrande vita tänder, fick män att smacka med läpparna och rulla med tungorna av begär. Unga och gamla, alla hängde de skamlöst kring hennes hov och hoppades. Wangu Makeri utvalde åt sig unga krigare, som blev föremålen för andra, mindre lyckligt lottades svartsjuka och avund. Hon uppvaktades av ännu flera.

Man missade aldrig en dans, där hon skulle uppträda. Många längtade ivrigt efter att fånga en skymt av hennes lår. Så kom den kväll då Wangu Makeri gick för långt, säkert eggad av den beundran hon väckte, eller kanske för att tillmötesgå deras skamlösa längtan. Hon tog av alla sina kläder och dansade naken i månskenet. För en kort stund påverkades männen av den makt, som ligger i en naken kvinnokropp. Månljuset spelade över henne: extas, en blandning av smärta och glädje låg över hennes ansikte.

Kanske kände hon som de andra, att detta var slutet: en kvinna visade sig eller dansade aldrig naken för allt folket. Wangu Makeri, den sista stora kikuyu-kvinnan, fick lämna sin tron.

Det där med Jesus kunde de inte förstå först, för hur kunde det vara så, att Gud lät spika fast sig på ett träd? Den vite mannen talade om en kärlek som övergick allt förstånd. Större kärlek hade 16

ingen visat, läste han från sin lilla svarta bok, än att någon ger sitt liv för sina vänner.

De få, som lät sig omvändas, började tala om en tro, som var främmande för landets seder. De trampade på heliga platser, för att visa att intet ont kunde vederfaras dem som skyddades av Herrens hand. Snart började man se, att den vite mannen hade börjat att i hemlighet skaffa sig mera land för att tillgodose de behov, som hans ställning skapade. Han hade redan rivit ner den grästäckta hyddan och byggt ett mer permanent hus. Landets äldste protesterade. De såg bortom den vite mannens leende ansikte och kunde plötsligt se en lång rad av andra röda främlingar, inte med Bibel utan med svärd.

Waiyaki och andra krigarhövdingar tog till vapen. Järnormen, som Mugo wa Kibiro hade talat om, slingrade sig snabbt mot Nairobi för att lägga under sig inlandet fullständigt. Kunde de påverka den? Ormen höll sig kvar, föraktfullt skrattande åt deras ansträngningar. Den vite mannen med bambukäppar, som spydde eld och rök, slog tillbaka; ekot av hans hotfulla skratt dröjde kvar i folkets hjärtan, långt efter det att Waiyaki hade gripits och förts ned till kusten, bunden till händer och fötter. Senare, sade man, hade Waiyaki begravts levande i Kibwezi, med huvudet pekande ner mot jordens centrum, en levande varning för dem som i kommande tider kunde utmana den kristna kvinnans hand, vars skugga nu sträckte sig över både land och hav.

Ingen märkte det den gången; men när vi blickar tillbaka kan vi se, att Waiyakis blod hade i sig ett frö, ett korn, som födde ett politiskt parti, som hämtade det mesta av sin styrka ur sina band med jorden.

Under tiden sprang nya ledare fram ur missionsstationerna, ledare som avstod från att äta det goda från Faraos bord och i stället valde att skörda gräs och göra tegel tillsammans med sina medbröder.

Därför såg man i Harry Thuku en man med ett budskap från Gud: gå till Farao och säg till honom: släpp mitt folk, släpp mitt 17

folk. Och folket svor att de skulle följa Harry genom öknen. De skulle dra åt sina bälten om midjan, beredda att utstå törst och hunger, tårar och blod, tills de satte sin fot på Kanaans strand. De flockades till hans möten, väntade på att han skulle ge dem sitt tecken. Harry fördömde den vite mannen och förbannade den välvilja och det beskydd, som nekade folket dess land och frihet.

Han förvånade dem med att läsa upp brev till den vite mannen, brev där han i klara ord redogjorde för folkets missnöje med skatterna, med tvångsarbetet på de vita jordägarnas marker och med soldaternas tvångsförflyttningsplaner, som efter det första stora kriget lämnade många svarta utan både hem och land kring Tigoni och andra platser.

Harry sade till dem att gå med i Partiet och finna styrka i samverkan.

De talade om honom i sina hem; de sjöng hans lov på kaféerna, på marknadsplatserna och på vägen till de nu självständiga kikuyu-kyrkorna på söndagarna. Varje ord från Harrys mun blev en stor nyhet och gick vidare från ås till ås tvärs över landet. Man väntade på att något skulle ske. Bondeupproret stod för dörren.

Men den vite mannen sov inte. Unge Harry slogs i kedjor och undgick nätt och jämnt den grop, där Waiyaki blivit levande begraven. Var detta det tecken de väntat på? Människor flockades kring Nairobi; de svor en ed att stanna dag och natt utanför residenset, tills guvernören själv gav dem deras Harry tillbaka.

Warui, som då var en ung man, gick till fots hela vägen från Thabai för att deltaga i marschen. Han skulle aldrig glömma den stora händelsen. När Jomo Kenyatta och Partiets andra ledare arresterades 1952, mindes Warui marschen 1923. »De unga borde göra det för Jomo, som vi gjorde för Harry. Jag har aldrig sett något som kan mäta sig med den långa raden av män och kvinnor«, förklarade han och drog sig stillsamt i skägget. »Vi kom från åsar här, åsar där, överallt ifrån. De flesta av oss gick till fots. Några hade ingen mat med sig. Vi delade varje smula vi hade med. Jag upplevde en stor kärlek. En böna föll till marken, 18