Jag är ett litet föl. Vitnos heter jag. Jag är född på en stor ö som ligger i havet. Den ön heter Gotland. På Gotland finns en skog som heter Lojsta. Där bor jag och min mamma tillsammans med andra hästmammor och deras föl. Vi är inga vanliga hästar. Vi är russ. Och vi är vilda. Vi lever i den stora skogen hela året om. Vi äter gräset på marken och bark och blåbär och blommor.
2
Vitnos pek.indd 2
11-08-24 10.35.45
Jag har många lekkamrater. Vi leker hela dagarna. Några av mina kamrater är svarta i pälsen. Andra är bruna. Men jag är gul och har svart man och svart svans. Och en vit nos. Därför kallas jag Vitnos.
3
Vitnos pek.indd 3
11-08-24 10.35.48
4
Vitnos pek.indd 4
11-08-24 10.35.53
Jag föddes en tidig vårmorgon. Himlen var blå och de första vitsipporna hade kommit. Mamma slickade mig torr. Det är svårt att resa sig med fyra ben att hålla reda på. Mamma hjälpte mig upp med sin nos. Sedan kunde jag börja dricka mjölken. Det var så gott. Jag la mig ner för att vila en stund. Jag somnade, men vaknade av att en massa ben trampade i gräset runt mig. När jag tittade upp såg jag bara främmande russ. Då blev jag rädd. Mamma kom genast. – Det är bara de andra russmammorna som vill titta på dig, sa hon.
5
Vitnos pek.indd 5
11-08-24 10.35.57
– Men varför är han så gul? frågade en av mammorna. En gammal häst kom fram och puffade vänligt på mig med nosen. Det var gamla Maja. Hon var äldst och klokast i vår skog. – Du är liten, men din färg är tecken på att du kommer att bli berömd. En prins har fötts i vår skog idag. En dag blir han kanske kung över alla russ.
6
Vitnos pek.indd 6
11-08-24 10.36.00
Russmammorna blängde på mig. De fnös och ruskade på huvudena. – Den där stackaren, sa en. Han kan ju inte ens stå på sina ben. – Det kan jag visst, pep jag, och började resa mig. Att resa upp frambenen gick bra.
7
Vitnos pek.indd 7
11-08-24 10.36.04
Men när jag rätade på bakbenen trasslade de in sig i varandra. Jag stack ner nosen och kikade under magen för att se var benen var någonstans. Och … pladask, slog jag en kullerbytta och hamnade med alla benen i vädret. Åh vad jag skämdes! Och vad russmammorna skrattade.
8
Vitnos pek.indd 8
11-08-24 10.36.07
– Mamma, är det sant det där? frågade jag. – Struntprat, sa mamma. Gamla Maja har så mycket idéer. – Men varför skrattade de åt mig? frågade jag. – Bekymra dig inte om det, tröstade hon. De blev bara avundsjuka för att Gamla Maja inte sa så om deras föl. Alla mammor tycker ju bäst om sitt föl! Precis som jag tycker du är bäst i världen, lilla Vitnos! Det gjorde mig glad igen.
9
Vitnos pek.indd 9
11-08-24 10.36.10
Dagen efter jag fötts sa mamma: – Nu Vitnos, måste du bekanta dig med de andra fölen i skogen. Jag ville inte gå från mamma. Men hon var envis. Jag klev iväg. Mina vingliga ben ville inte riktigt lyda mig. Plötsligt ropade en retsam röst: – Titta, där kommer gulingen. Vår nya prins. Han som inte kan stå på benen. Sedan kom något brunt farande. Jag fick en hård knuff i sidan och … pladask igen! Där låg jag med nosen i gräset och benen hoptrasslade i varandra.
10
Vitnos pek.indd 10
11-08-24 10.36.13
– Hahahaha, såg ni hur han föll? Prins Vitnos stod på näsan! När jag tittade upp var jag omringad av föl i alla storlekar. De såg elaka ut och jag blev rädd. – Jag är ingen prins, pep jag. Jag är bara Vitnos. – En sådan stackare, sa ett av de större fölen. – Han kan inte stå på benen. Och snart börjar han väl gråta också. Kom så springer vi ner till ängen. Han kan ligga där och gnälla.
11
Vitnos pek.indd 11
11-08-24 10.36.16
12
Vitnos pek.indd 12
11-08-24 10.36.20