Anders Ekström | Sverker Sörlin
Humanistisk kunskap i framtidens samhälle
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se
Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2012 Anders Ekström, Sverker Sörlin och Norstedts, Stockholm Redaktör: Ola Karlsson Omslag: Miroslav Šokčić Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2012 ISBN 978-91-1-304433-0
Innehåll Prolog 7 1 Vad kunskapssamhället glömde 17 2 Humanismen är en existentialism 33 3 Alltings mått 47 4 Humanistisk krishantering 61 5 Hur humanioras utanförskap uppstod 79 6 Den andra gradens specialisering 111 7 Den permanenta krisen 137 8 De små kulturernas dilemma 155 9 Mångfaldens mening 171 10 Integrativa humaniora – vägar in i framtiden 193 11 Humanioras egenart – en pågående förhandling 215 12 Det uppsagda kunskapskontraktet 227 Efterord 253 Noter 257 Referenser 276
2. Humanismen är en existentialism Om man vill träffa en humanist, vart går man då? Till ett museum? Till skolan? Kyrkan? En teaterföreställning? Går humanisten att känna igen? Humanisten har ingen vit rock på, heller ingen uniform eller arbetsdräkt. Hon, som det oftast är, bär inte heller i övrigt några insignier, inga rockknappar, ringar eller andra tecken för igenkännande som professioner håller sig med. Humanisten har inget sällskap och ingen samlingslokal där vi kan knacka på och fråga om det finns någon att tala med.1 Humanisten verkar vara en osynlig medborgare. Inför ordet ”humanist” tänker man kanske på en människovän, men en sådan framträder väl genom sina handlingar och inte genom sin adress? Humanisten behöver för övrigt inte vara mer human än andra, om det bär historien många vittnesbörd. Några tänker säkert på en organisation, Humanisterna, som gjort sig känd för sin skeptiska syn på religiös tro och andlighet. Sådana humanister finns, men ledande företrädare för Humanisterna är lika ofta naturvetare som humanister. Humanismen hos Humanisterna har att göra med idén att människan, förnuftstroende och beslutskapabel, är viktigare än Gud och olika läror, och även om det kan vara sant för många så ger humanistisk kunskap onekligen fler möjligheter än så. Förmodligen tänker de flesta numera på ett universitet. Där, om inte annat, måste humanister finnas, vid den humanistiska fakul33
Alltings mått
teten. Det kan inte bestridas. Dessa fakulteter har ärvt sitt namn från de första humanisterna, som under renässansen på 1300- och 1400-talen med allt större metodisk skicklighet studerade antikens skrifter. De lade stor vikt vid språkkunskapen, eftersom de gamla skrifterna helst skulle läsas på originalspråket – ju närmare källan, desto sannare. Genom sina studier av texterna fick humanisterna ägna sig inte bara åt språk och filologi utan också åt tänkandet och historien, religionen och statskonsten, moralen och vetenskapen. Vill man komma i kontakt med denna tradition kan man mycket riktigt gå till universitetens humanistiska fakulteter. Där finns filologer, filosofer, historiker, som i tämligen rakt nedstigande led är arvingar till renässansens humanister. Där hittar vi också religionsvetare, etnologer, arkeologer, fonetiker, kanske antropologer och konst- och litteraturhistoriker som efterhand bildat sin del av den humanistiska kunskapen. Universitetens sätt att definiera humanisterna har förvisso växlat över tid, och för historikern eller filosofen har ämnesidentiteten vanligtvis varit starkare än den som humanist. Flera av de humanistiska disciplinerna, till exempel antropologin och arkeologin, sträcker sig tidigt över fakultetsgränserna, utväxlar metoder och synsätt med områden inom naturvetenskap och medicin. Begreppet humanist får inte heller någon administrativ betydelse vid universiteten eller i forskningspolitiken förrän långt in på 1900-talet.2 Ändå är identifikationen med humanismen som en föregiven hållning och en gammal lärdomsform på andra sätt stark under tidigare skeden, ja, också under perioder när flera av de discipliner som nu förknippas med humaniora ännu inte formats. Humanistiskt arbetsliv
Universitetens humanister får ofta representera humaniora i samhället. Men de flesta humanister finns inte där. De finns någon annanstans, även om, som sagt, det inte alltid är lätt för en vanlig 34
2. Humanismen är en existentialism
medborgare att veta var. De är visserligen otydliga som intressegrupp och som röst i den bredare samhällsdebatten. Men de är mer spridda än man vanligen tänker sig. De är många, åtminstone trettio tusen, med andra ord fler än läkarna och fyra gånger fler än socionomerna. Då är ändå lärarna, den största gruppen, oräknade, och där hittar vi ungefär lika många till. Utanför dessa tal står även de som har läst humaniora men sedan gått vidare till andra utbildningar där de tagit sin (högsta) examen, säkerligen ytterligare tiotusentals. I det följande talar vi i första hand om vad som i utbildningssociologisk mening är humanisternas kärngrupp, de trettio tusen med en humanistexamen. Humanisterna hittar man alltså på arbetsplatser och institutioner ute i samhället. De finns på skolor av alla slag, på museer, bibliotek, mediernas redaktioner, i samfund och kyrkor, i myndigheter och departement, i arkiv och kommuner, eller i fria yrken som författare, journalist, översättare, kritiker, som informatörer i näringslivet eller som analytiker och utredare. Några leder organisationer, medieföretag, reklambyråer. Andra är anställda i dem; jämfört med många andra akademiskt utbildade grupper är humanister i ovanligt hög grad anställda i den privata sektorn. Tendensen är dessutom att den andelen ökar. I slutet av 1990-talet var den trettiofyra procent, 2008 nästan fyrtio procent, vilket är mer än för psykologer, läkare, religionsvetare och för alla typer av samhällsvetare utom ekonomer och bara obetydligt lägre än för jurister. Då har man ändå inte räknat med de humanister som är egenföretagare eller konsulter. De är också många, särskilt i den del av tjänstesektorn där kunskap om kultur och språk är viktig.3 En analys av samhällseffekterna av Kulturhuvudstadsåret i Stockholm 1998 visade att en viktig del av arbetet utförts av mindre bolag inom teater, film, distribution och översättning, liksom att dessa produktions- och distributionsbolag ofta drevs av män35
Alltings mått
niskor med en utbildning inom samma områden: film, litteratur, konst.4 Humanisternas företag är sällan stora, heller inte väldigt vinstgivande; driften av dem visar en passionerad snarare än en marknadsmässig relation mellan företagaren och företaget. Innehållet verkar vara viktigare än det ekonomiska resultatet. Det är ett drag som ofta återkommit när vi undersökt humanisterna: de uppträder sällan som grupp eller kollektiv, de har till exempel inget eget fackförbund utan fördelar sig på flera olika. Istället framstår de som utpräglat självständiga, ett slags sökare eller spanare, vilkas väg genom samhället och karriären präglas av enskilda beslut, flitigt byte av arbetsgivare och ett starkt krav på att få arbeta med rätt saker, sådant som ger mening och innehåll, snarare än på att anställningen ska vara trygg eller lönen hög. Det finns förstås rent sakligt många svårigheter med att karaktärisera humanisterna som en grupp; till exempel är förhållandet mellan olika kunskapsområden och professioner glidande på ett sätt som gör gränsdragningar och definitioner vanskliga. Ibland hävdas att detta är ett tilltagande fenomen i samhället. Men det gör det bara mer angeläget, menar vi, att ställa frågan om i vilka nya sammanhang som den humanistiska kunskapen ingår. Bland humanisterna vid universiteten, också lärare och forskare, är det vanligt att åberopa en outsiderroll, en gruppidentitet som alltså snarast uttrycker en ovilja att tillhöra en grupp. Några av de studenter och doktorander som vi intervjuat under arbetet med denna bok beskriver också sitt intresse för humaniora som en identitetsfråga – något som angår personligheten och handlar om ett särskilt förhållningssätt till tillvaron och samhället snarare än överväganden som rör arbetsmarknader och yrkesbana – samtidigt som de ifrågasätter det meningsfulla i att betrakta humanisterna som en särskild grupp i samhället. På ett annat plan bekräftar den hållningen en etablerad beskrivning av det senmoderna samhället. Sociologer och kultur36
2. Humanismen är en existentialism
forskare har pekat på hur ett starkt fokus på frågor om identitet och tillhörighet i vår tid förenas med en extrem individualism. I anspråket på individualitet finns en av vår tids starkaste kollektiva krafter. I det avseendet behöver inte humanisternas längtan efter ett ädelt utanförskap ses som en kvarleva från en svunnen tid, tvärtom. En bibliotekarie, nästan alltid en humanist, har i regel en kärlek till böcker som går bortom vad som krävs för att sköta ett bibliotek; böckerna kunde ju strängt taget lika gärna behandlas som föremål. Bibliotekarien Christer Hermansson utgav 2001 romanen Ich bin ein Bibliothekar! (på svenska), en både självironisk och djupt engagerad plädering i satirens form för biblioteken som fundamentala samhällsinstitutioner och bibliotekariens yrke (i detta fall i Södertälje) som mångsidigt, närmast artistiskt, på samma gång militant och masochistiskt och präglat av yrkesmässigt motstånd mot tidens nya idéer om karriäristiskt ledarskap och ekonomisk styrning.5 Det märkliga är inte att en bibliotekarie utger en bok om sitt arbete, det gör många andra yrkesutövare, som kockar, läkare och fotbollsproffs. Men när en bibliotekarie gör det är det precis vad man förväntar sig av den som tillhör en grupp som i sina hävder räknar stora skaror av framstående intellektuella och hängivna bokmalar.6 Passionen gör att man står ut, finner nya vägar att vara bibliotekarie också när professionen och dess institutioner förändras till något annat. Hur kan vi säga det? Är inte detta ett exempel på den anekdotiska och lätt idealiserande självbeskrivning som humanister så gärna ägnar sig åt och som blivit något av en litterär tradition? Nej, saken är faktiskt undersökt. Humanistiska yrkesutövare uppvisar verkligen en identifikation med sina yrken som går utöver det förväntade. De har inte blivit lurade, de vet när de utbildar sig att de söker sig till en sektor av samhället där lönerna är låga i förhållande till utbildningsinsatsen. De vet sannolikt också att 37
Alltings mått
humanister har en något lägre sysselsättningsgrad än andra akademiskt utbildade grupper, även om skillnaden är ganska liten. Och förmodligen är de helt på det klara över att de allra flesta av dem skulle kunna välja mer välbetalda eller konventionella yrkesbanor.7 Det är själva önskan att arbeta med litteratur, teater, konst, kultur som det handlar om, den är helt enkelt viktigare än att man får mycket betalt. Ekonomer talar om kompenserande löneskillnader, alltså sådana skillnader i lön som uppkommer där det finns andra åtråvärda egenskaper hos yrket. Detta var känt redan för Adam Smith, som i Wealth of Nations (1776) bland andra välkända förklaringar till löneskillnader – hur svår eller dyr en utbildning är, hur säkert den leder till ett jobb, vilket anseende yrket ger – även anför ”the agreeableness or disagreeableness of the employments themselves”.8 Att en utbildning som leder till arbeten med tilltalande (”agreeable”) egenskaper är attraktiv är nästan ofrånkomligt, och i förhållande till de arbetstillfällen som står till buds är det också förhållandevis många som studerar humaniora. Så populära är humanistiska studier att många läser sådana kurser vid sidan av arbetet eller andra studier utan att alls tänka på meritvärdet. Det förekommer till och med att äldre personer efter en yrkeskarriär söker sig till humaniora för att skriva en doktorsavhandling, vilket inom andra fakultetsområden är mycket sällsynt, nästan okänt. Vad är det för egenskaper hos humaniora som gör att människor vill lära sig mer utan att de synes ha någon vinning av det? Eller ska vi kanske istället fråga: Vad är det för egenskaper hos samhället som gör att den frågan alls behöver ställas? Devalveringen av kunskapens värde
Under den tid vi kan överblicka har utbildningsreformer, antagningsrutiner och förändrade ersättningssystem inte bara medfört att antalet äldre studenter har minskat vid universiteten, utan att 38
2. Humanismen är en existentialism
utrymmet för improvisationer i studiegången för yngre generationer minskat. Den utvecklingen kan speglas i ett förändrat sätt att beskriva värdet hos olika utbildningar. Numera kan blivande studenter konsultera tabeller för jämförelser av vilken ekonomisk avkastning de kan förvänta sig av ett visst utbildningsprogram på en viss utbildningsort. Sådan information anses så avgörande att den inför varje års antagning publiceras i tidningar och i högskolornas egna reklammaterial. För den som söker information om olika utbildningar är talande nog tidningarnas ekonomidel den säkraste källan, även om ingenting där sägs om kursernas innehåll och läromål. Universitetens och den övriga skolans – både den offentliga och den privata – kostnader för reklam riktad till presumtiva studenter har på samma gång ökat, proportionellt sett mer än kostnaderna för lärarkraft. Humanistiska studier, inte bara på universiteten utan på folkhögskolor, i studiecirklar och inom skolsystemet på alla nivåer, brukar beskrivas och motiveras på ett annat sätt. Men den traditionella kopplingen till frågor om identitetsbildning, medborgerlig utveckling eller den klassiska bildningssynens fokus på individens förverkligande av sin inneboende potential raderas snabbt ut om ”pengar in, pengar ut” blir alltings mått i fråga om utbildningars värde för individen och samhället. Det är inte rimligt att hävda att bildningsvärdet av studier i romantikens filosofi skulle vara större än studier i den arktiska floran. Det är med andra ord inte idén om att humanistiska kunskaper skulle vara identiska med en nödvändig ”allmänbildning” som vi försöker väcka till nytt liv. Däremot är det angeläget att begrunda den roll som detta mer generella sätt att motivera utbildning på har spelat i det moderna samhällets framväxt. Tillgången till kunskap och utbildning i samhället är inte som vilken kvällsöppen butik som helst, utan den är kopplad till en lång historisk process, till kamp- och reformrörelser, till framväxten av 39
Alltings mått
en viss typ av demokratiska institutioner, till en långsamt ökande social jämlikhet. Att i det perspektivet hävda värdet av individens möjligheter att genom studier utveckla sina inneboende krafter och förmågor har aldrig varit en fråga om att öka den enskildes vinning utan tvärtom uppfattats som ett nödvändigt inslag i hela samhällets förädling. Det finns olika sätt att förstå vad detta betyder, olika data att anföra till den historiska beskrivningens stöd. Låt oss i det här sammanhanget bara konstatera att Kina är det land i världen som enligt OECD ger humaniora allra lägst prioritet i sin kunskapspolitik.9 Vi har ibland stött på debattörer som på fullt allvar och med en olustig dos förakt ser på unga människors val att studera humaniora som en form av bidragsfusk. Det vittnar, milt uttryckt, om bristande insikter i utbildningens och de humanistiska studiernas betydelse för den historiska etableringen av samhälleliga institutioner och värden som vi nu tar för givna och just därför riskerar att vanvårda. Men det innebär inte att framtidens humaniora kan söka sin legitimitet i förlegade anspråk på att utgöra den medborgerliga bildningens kärna. Mer än något annat ställer vår tid stora krav på en förmåga till integrering av kunskapsområden som tidigare hållits isär och ibland uppfattats som konkurrerande världsbilder. Det är av det skälet som alla former av kunskapsfundamentalism framstår som ett allvarligt och tilltagande problem i samhället: det gäller alldeles oavsett om den uppträder som en övertro på tekniska lösningar, som en idé om att allt av värde kan beskrivas i ekonomiska modeller, som en övertygelse om att svaret på livets alla gåtor måste sökas i biologin eller som en uppfattning om att endast humanister är i besittning av den kritiska skolning som blottlägger sanningens innersta kärna. Här öppnar sig ett tema som vi ska återkomma till och som handlar om hur samhällets relativa prioritering av olika kun40
2. Humanismen är en existentialism
skapsområden har växlat över tid – och varför mycket talar för att detta är på väg att förändras på nytt. Hur ska humanisterna förhålla sig till den frågan? Inte heller i detta perspektiv är status och synlighet på arbetsmarknader en obetydlig fråga; det är ett angeläget sätt att beskriva och definiera humanioras betydelse. Men vi tror också att en ökad kunskap om vilka humanisterna är och vad de gör hjälper till att identifiera nya verksamheter och uppgifter för dem med humanistisk utbildning, vilket i sin tur kommer att påverka framtidens utbildningar och de nya kunskapssammanhang humaniora kan komma att ingå i. Kallelsen till en sak
Borde man försöka höja humanioras status på arbetsmarknaden genom att införa fler spärrar i utbildningar och yrkesvägar? Minska utbudet av humanister för att öka chansen att kunna höja lönerna? En sådan metod har föreslagits av en grupp norska forskare.10 Då skulle det vara möjligt både att ha höga löner och ett meningsfullt arbetsinnehåll. Men om lönerna steg skulle kanske avkastningskraven på personalen ändras och därmed egenskaperna hos arbetet? Kanske skulle arbetet därför inte te sig lika tillfredsställande längre? Och hur skulle det påverka utbildningen? Att de söker sig till sitt område trots sämre utsikter på arbetsmarknaden är alltså en slående egenskap hos humanister. Av den undersökning vi tidigare hänvisat till, utförd av Eskil Wadensjö och Julia Boguslaw vid Stockholms universitet, framgår att humanister intar en särställning på svensk arbetsmarknad. De är den grupp högutbildade på arbetsmarknaden som har den sämsta lönen i förhållande till utbildningsinsatsen. Löner för humanister är alltså inte bland de lägsta på hela arbetsmarknaden, men de är lägst bland dem som har långa akademiska utbildningar. Skillnaderna är inte obetydliga. År 2008 tjänade humanister – personer med akademisk grundexamen i ett humanistiskt ämne 41
Alltings mått
– i genomsnitt 285 000 kronor per år. Motsvarande genomsnitt var för psykologer 339 000, samhällsvetare 336 000, naturvetare/ matematiker 340 000, jurister 492 000, ekonomer 502 000. Skillnaderna kvarstår och förstärks rentav om man jämför motsvarande grupper med doktorsexamen. Alla grupper med doktorsexamen har avsevärt högre årsarbetsinkomster än sin egen grupp med grundexamen (det är ett tämligen okänt faktum att doktorsexamen är det enskilda utbildningssteg på hela skalan från folkskola och grundskola och vidare uppåt som ger den högsta ekonomiska avkastningen), men ökningen är större för andra grupper än för humanister. Disputerade humanister tjänar sämre än ekonomer och jurister med grundexamen. Vi vill på nytt understryka att vi talar om genomsnitt, det finns naturligtvis många enskilda disputerade humanister med mycket höga inkomster, särskilt i chefsbefattningar. Det spelar ingen roll om man jämför kvinnor inbördes eller män inbördes, inte heller om man tar hänsyn till arbetskraftens geografiska och etniska bakgrund, om de anställda är invandrare eller infödda flergenerationssvenskar: humanistisk utbildning belönas sämre än annan utbildning i alla grupper. Inte heller vad humanister gör i arbetet har betydelse, utan själva den humanistiska utbildningen som sådan verkar dra ned lönen. När man till exempel bryter ut de samhällsvetenskapligt utbildade ur grupper som bibliotekarier och journalister – två grupper där humanisterna annars är många – sjunker genomsnittslönen för gruppen. Humanister är alltså sämre betalda än samhällsvetare också när de arbetar i samma yrke. Detta är inget nytt fenomen. En motsvarande, fast något mindre detaljerad, studie genomfördes med data från 1989. Det finns jämförande uppgifter också från 1998, och förhållandena har inte ändrats mycket.11 Däremot tyder en del historiska uppgifter på att humanister i ämbetsmannakåren förr hade relativt sett bättre 42
2. Humanismen är en existentialism
lönevillkor, men då får vi gå åtminstone tillbaka till mitten av 1900-talet, som också var en tid när områdets sociala status var en annan och högre utbildning ett privilegium för mer begränsade grupper. Varför accepterar högt begåvade människor som skulle kunna välja annorlunda att gå till arbeten med så dyster ekonomisk prognos? Ekonomer talar om utbildningens ekonomiska avkastning eller ”utbildningspremien”, alltså den belöning man får för att ha underkastat sig utbildningen och för att ha avstått från inkomster under utbildningstiden och dragit på sig studielån eller fått slita med extrajobb. För den som intar en strikt ekonomisk syn på frågan är ett sådant sätt att tänka rimligt, men för den som gärna studerar och ser ett egenvärde i kunskapstillägnelsen blir tankegången skev och otillräcklig. Om man därtill ser tilltalande sidor av det arbete som man kan få i framtiden blir samma tankegång ännu egendomligare. Kanske kan man rentav tillspetsa saken och säga att om man väldigt gärna vill arbeta med något för att man tycker om det, så är man fullt beredd att acceptera en betydligt lägre ersättning. De mest extrema exemplen på det finns inom den konstnärliga sektorn, där högt utbildade människor kan ta tidskrävande och svåra uppdrag mot en ersättning som för de flesta skulle framstå som orimligt låg. Förklaringen som brukar anföras är att konstnären primärt är intresserad av att själv komma till uttryck, att synas med sitt verk och få social uppskattning. Detta kan i sin tur ge ekonomisk avkastning på sikt om man lyckas och blir etablerad, kanske eftersökt och då kan ta mer betalt för sina tjänster. Men måste man ens tänka så? Här finns mer svårfångade dimensioner i arbetet att ta hänsyn till, som livsintresse och svårförklarad kärlek till en sak. Kulturforskaren Svante Beckman har i sina studier av frivilliga konstnärer, ofta utan professionell utbildning, använt begreppet ”kallelsetanke”, som också vetter mot den andliga sfären.12 43
Alltings mått
En del humanister har nog en inställning till sitt arbete som påminner om konstnärers, även om de knappast utgör någon majoritet. Jämförelsen bör ändå göras, för på någon nivå handlar detta om arbetets innehåll och livets mening. Både humanister och konstnärer ägnar sig till vardags (och professionellt) i hög grad åt sådant som andra människor gärna gör (som amatörer) när de har möjlighet. Utopister har talande nog i alla tider framställt saken på det sättet. I idealiserade samhällsskildringar från renässansen och framåt, från det tidiga 1500-talets Thomas More till det sena 1800-talets William Morris, beskrivs hur människorna i det förlovade landet genom att det socialt nödvändiga arbetet organiseras rationellt får ökade möjligheter att ägna sig åt konstnärligt skapande och humanistiska studier, som om detta var det uppenbara målet för varje verkligt genomgripande samhällsreform. Förståelseyrken
De humanistiska yrkena har ofta med kunskapshantering och kunskapssökande att göra. Dels i en mycket bokstavlig mening, som då arkivarier och bibliotekarier tar fram kunskapssökandets dokument och sköter om dess infrastruktur. Dels och huvudsakligen i den meningen att den övervägande delen av humanisterna är kunskapsarbetare. Nästan hälften av dem är lärare i grundskolan och gymnasieskolan (om vi för ett ögonblick antar det vidare humanistbegreppet), en annan stor grupp undervisar i högskolan. Även många av humanisterna i kultursektorn och dess institutioner har arbeten som har en pedagogisk dimension. De visar eller berättar. Andra humanister analyserar och utreder. Journalisterna söker uppgifter och stoff som de presenterar för andra. Kritikern, museipedagogen och utredaren, tre vitt skilda yrken, har i denna mening mycket gemensamt i vad man kunde kalla arbetets grundläggande riktning. 44
2. Humanismen är en existentialism
En annan sida av det humanistiska kunskapsarbetet är att uppdragsgivaren påfallande ofta är offentlig eller allmän. Inte bara i den meningen att humanisterna arbetar för offentliga institutioner utan för att användningen av resultatet av deras arbete så ofta är offentligt, till för alla. Det finns därför en allmän, ja, grundläggande politisk eller samhällelig dimension av många humanisters yrken. Humanisters ord, tal, texter, bilder, analyser, reflexioner är i jämförelse med andra kvalificerade kunskapsyrkens produkter oftare utformade så att de blir användbara för andra än en specifik uppdragsgivare, men på ett mycket speciellt sätt, nämligen så att de stödjer andra i deras strävan att nå kunskap och förståelse. Uppkopplade mot vår tids nya och mångfaldiga kommunikationssammanhang blir värdet för oss av just detta än större. Man kunde rentav kalla humanistiska yrken förståelseyrken, såtillvida att de går ut på att hantera kunskap som leder till fördjupad samhällelig förståelse, snarare alltså än att leverera något önskat till en på förhand bestämd mottagare (eller beställare). Låt oss på allvar försöka föreställa oss ett samhälle utan sådan förståelse. Ett samhälle där produktionen av varor och nyttigheter fungerade utmärkt, där alla var klienter, kunder eller leverantörer, men där det saknades en fungerande offentlighet, där det inte fanns en sfär där idéer prövades och frågor om samhällets riktning, livets innehåll och värde, historiens väv eller meningen med alltsammans inte diskuterades på något kvalificerat sätt. Människor skulle i ett sådant samhälle vara överlämnade endast till sina helt privata möjligheter att forma sådant som riktning, mening och innehåll. Alldeles bortsett från att ett sådant samhälle är svårt att ens föreställa sig så skulle de flesta anse det vara outhärdligt att leva i. I själva verket beskrivs dystopier ofta just så, som samhällen där mycket av produktionen i samhället lämnats intakt, rentav placerats i högsätet, gärna med den Molokmässiga fabriken som ste45
Alltings mått
reotyp, till exempel i Fritz och Dorothea Langs Metropolis (1925), medan samhällets reflexiva förmågor fullständigt utplånats, utom som ett slags överlevande rester längst inne i människornas inre, en tyst motståndsrörelse av meningssökande. Man kan också tänka på en film som Terry Gilliams Brazil (1985), där dock byråkratin ersatt fabriken, eller kanske ännu hellre Ray Bradburys roman från den amerikanska McCarthy-eran, Fahrenheit 451 (1953), där böcker förbjudits och minnet i mycket bokstavlig mening i form av memorerade litterära verk är motståndsrörelsens stoff medan det officiella samhället är sysselsatt med att bränna alla bibliotek. Bilder som dessa påminner oss om de tysta värden som ligger i det offentliga kunskapsarbetet. Tar man bort det eller krymper det, eller sänker dess kvalitet, kan man visserligen försämra förutsättningarna för ekonomin och välståndet. Men de verkliga förlusterna ligger på ett annat plan, de har att göra med samhällets förmåga att ge mening åt sig självt och därmed stödja medborgarna i deras sökande efter vad som kan göra deras liv meningsfulla.
46