Kapitel ett
w
En vårdag under sitt tolfte år red Temudjin ikapp med sina fyra bröder över stäppen i skuggan av det berg som kallades Deliun‑Boldak. Den äldste, Bektar, red skickligt och koncentrerat på ett grått sto, och Temudjin höll jämnt tempo med honom och väntade på ett tillfälle att passera honom. Bakom dem kom Kassar, som tjoade vilt när han närmade sig de båda ledarna. Vid tio års ålder var Kassar en favorit i stammen, lika sorglös som Bektar var butter och tungsint. Hans rödfläckiga hingst frustade och gnäggade åt Bektars sto och fick den lille pojken att skratta. Sist i den galopperande raden kom Kachiun, en åttaåring som ännu inte hade visat något av den öppenhet som gjorde Kassar så omtyckt. Av dem allihop verkade Kachiun vara den mest seriöst lagde och även den mest hemlighetsfulle. Han pratade ytterst sällan och beklagade sig aldrig över någonting, oavsett vad Bektar utsatte honom för. Kachiun hade ett ovanligt gott handlag med hästarna och kunde få dem att göra ännu en rusch när de andra började krokna. Temudjin sneglade över axeln på Kachiun, som hade lagt sig i position med perfekt balans. Han verkade inte göra sig någon brådska, men han hade överraskat de andra förut, och Temudjin höll ett vaksamt öga på honom. Den minste och yngste av dem låg redan långt efter sina bröder och ropade vädjande åt dem att vänta på honom. Temuge var en pojke som var alltför svag för sötsaker och att lata sig, och det syntes när han red. Temudjin flinade när han såg hur den knubbige pojken flaxade med armarna för att få hästen att springa fortare. Modern hade varnat dem för att ta med den yngste brodern i sina vilda tävlingar. Det var inte länge sedan Temuge måste bindas fast i sadeln, men han tjöt högt 21
Stäppens krigare 15 juni.indd
21
07-06-26
16.20.45