9789100113322

erövraren del i

Stäppens krigare

w

CONN IGGULDEN

Översättning av LENNART OLOFSSON

Albert Bonniers Förlag

Stäppens krigare 15 juni.indd

3

07-06-26

16.20.44

Av Conn Iggulden har tidigare utgivits: Kejsaren. Roms portar Kejsaren. Kungars död Kejsaren. Svärdens fält Kejsaren. Krigets gudar

2003 2004 2005 2006

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-011332-2 Engelska orignalets titel: Conqueror. Wolf of the Plains Copyright © Conn Iggulden 2007 WS Bookwell, Finland 2007

Stäppens krigare 15 juni.indd 4

07-06-29 08.31.53

En mängd härskare är av ondo.

Låt det finnas endast en härskare, en kung.

Homeros, Iliaden

Stäppens krigare 15 juni.indd

5

07-06-26

16.20.44

StaĚˆppens krigare 15 juni.indd

6

07-06-26

16.20.44

Författarens tack Jag skulle inte ha kunnat skriva den här boken utan Mongoliets folk.

De lät mig bo bland dem under en tid och lärde mig sin historia medan vi drack saltat te och vintern sakta övergick i vår.

Jag riktar ett särskilt tack till Mary Clements för hennes expertkunskaper om hästar samt till Shelagh Broughton, vars ypperliga efterforskningar gjorde stora delar av boken genomförbar.

Stäppens krigare 15 juni.indd

7

07-06-26

16.20.44

Till mina brĂśder John, David och Hal

StaĚˆppens krigare 15 juni.indd

8

07-06-26

16.20.44

DEL ETT

w

StaĚˆppens krigare 15 juni.indd

9

07-06-26

16.20.44

Stäppens krigare 15 juni.indd

10

07-06-26

16.20.45

j

Mongolerna och de omkringliggande stammarna omkring år 1200

n a im a n e r

Jenise

0

Karakorum

keraiter

merkiter

40

oirater

400 km

Ulaanbaatar

Irkutsk

Aurag

Ulan-Ude

Bajkalsjön

le

r

onguter

m o Kherlen

o ng

Tjita

V

0 20

Linhuang

år

–1 38 11

Ö

jins rike

d gg By

S

N

Prolog

w

Snön var förblindande när de mongoliska bågskyttarna omringade de tatariska plundrarna. Männen styrde sina små hästar med knäna, stod upp i stigbyglarna och avlossade pil efter pil med tillintetgörande precision. De var sammanbitet tysta, och det var bara de galopperande hästarnas hovar som konkurrerade med skriken från de sårade och den ylande vinden. Tatarerna kunde inte undvika den vinande död som kom farande medan mörkret sänkte sig över striden. Deras hästar jämrade sig när de sjönk ner på knä med klarrött blod sprutande ur näsborrarna.

Jesugei såg på från en utskjutande, grågul klippa, hopkrupen i sina pälskläder. Vinden var som en rytande djävul över slätten och kylde ner delar av hans hud där den hade förlorat lagret av fårfett. Han visade inte sitt obehag. Han hade uthärdat det i så många år att han inte var säker på att han ens kände det längre. Det var helt enkelt en realitet i hans liv, som att ha krigare att ge order till eller fiender att döda. Även om han avskydde tatarerna saknade de inte mod. Jesugei såg dem samlas runt en ung krigare och hörde hans rop i vinden. Tataren bar en ringbrynja som Jesugei avundades honom och ville ha för egen del. Med korta kommandon hindrade mannen plundrarna från att skingras, och Jesugei insåg att det var dags att agera. Hans arban med nio följeslagare uppfattade det – stammens bästa krigare, hans blodsbröder och rådsmän. De hade gjort sig förtjänta av sina eftertraktade bröstharnesk av kokt läder, prydda med figuren av en ung varg mitt i ett språng. ”Är ni redo, mina bröder?” sa han och märkte att de vände sig mot honom.

11

Stäppens krigare 15 juni.indd

11

07-06-26

16.20.45

Ett av stona gnäggade uppjagat, och hans förste rådsman, Iluk, skrockade. ”Vi ska döda dem åt dig, lilla vän”, sa Iluk och smekte hästens öron.

Jesugei körde hälarna i sin egen hästs sidor, och de satte ledigt av i skritt mot de skrikande och kämpande männen i snön. Från sin plats högt ovanför striden såg de allihop vindens fulla kraft. Jesugei mumlade något vördnadsfullt när himmelsfaderns armar sträckte sig runt de bräckliga krigarna i stora vita sjok som var tunga av snö och is.

De gick upp i galopp utan att formeringen ändrades och utan att tänka medan varje man bedömde avståndet till dem omkring honom så som de hade gjort i årtionden. De tänkte bara på hur de bäst skulle hugga ner fienderna från sadlarna och lämna dem stelfrusna på slätten.

Jesugeis arban störtade in mitt bland de kämpande männen och siktade in sig på den ledare som hade kommit att ta över mot slutet. Om han tilläts leva skulle han bli till en fackla som hela hans stam kunde följa. Jesugei log när hans lilla häst brakade in i de första fienderna. Så skulle det inte bli den här dagen.

Stöten bröt ryggen på en tatarkrigare samtidigt som han vände sig om för att möta det nya hotet. Jesugei höll i hästens man med ena handen och gjorde svepande hugg med svärdet som fick män att falla likt löv till marken. Han undvek att utdela ett andra hugg därför att han då kunde bli av med faderns svärd utan lät istället hästen trampa ner männen och slog omkull en anonym krigare med svärdsskaftet som en hammare. Sedan var han förbi och hade kommit fram till de tatariska plundrarnas hopträngda kärna. Jesugeis nio närmaste män var fortfarande med honom och skyddade sin khan så som de redan från födseln varit edsvurna att göra. Han visste att de var där utan att behöva se efter. Han såg deras närvaro i den tatariske ledarens flackande blick. Denne måste samtidigt se sin egen död i deras platta, flinande ansikten. Han hade kanske dessutom blivit medveten om alla kroppar omkring honom som var genomborrade av pilar. Plundrarna hade tillintetgjorts.

Jesugei blev belåten när tataren reste sig i stigbyglarna och riktade en lång och röd svärdsklinga mot honom. Det fanns ingen fruktan i mannens ögon, bara raseri och missräkning över att dagen inte hade 12

Stäppens krigare 15 juni.indd

12

07-06-26

16.20.45

lett till någonting. Erfarenheten skulle inte ha någon inverkan på de stelfrusna döda, men Jesugei visste att innebörden inte skulle gå de tatariska stammarna förbi. De skulle hitta de svartnade skeletten när det blev vår och dra sig för att angripa hans hjordar igen.

Jesugei skrockade och fick tatarkrigaren att rynka pannan när de stirrade på varandra. Nej, de skulle inte lära sig någonting. Tatarer kunde svälta ihjäl medan de bestämde sig för vilket av moderns bröst de skulle välja. De skulle komma tillbaka, och han skulle rida ut mot dem igen och döda ännu fler av deras ohederliga sort. Tanken tilltalade honom.

Han såg att tataren som hade utmanat honom var ung. Jesugei tänkte på sonen som skulle födas åt honom på andra sidan höjderna i öster och undrade om även han en dag skulle komma att ställas inför en grånad gammal krigares svärd. ”Vilket är ditt namn?” sa Jesugei.

Striderna hade upphört omkring dem, och hans mongoler gick redan runt bland liken och lade beslag på allt som var användbart. Vinden vrålade fortfarande, men frågan blev uppfattad, och Jesugei såg en bister min i den unge fiendens ansikte. ”Vilket är ditt, jakpenis?”

Jesugei skrockade, men hans blottade hud hade börjat svida, och han var trött. De hade spårat angreppsstyrkan i nästan två dagar genom hans land, inte fått någon sömn och enbart livnärt sig på en handfull kvarg varje dag. Hans svärd var redo att ta ännu ett liv, och han höjde klingan. ”Det gör detsamma, unge man. Kom till mig.”

Den tatariske krigaren måste ha sett någonting i Jesugeis ögon som sa mer än en pil. Han nickade uppgivet. ”Mitt namn är Temudjin‑Uge”, sa han. ”Min död kommer att hämnas. Jag är son av en mäktig ätt.”

Han körde hälarna i hästens sidor så att den tog fart mot Jesugei.

Khanens svärd svepte genom luften i ett perfekt utfört hugg. Kroppen föll nedanför hans fötter, och den lilla hästens hovar klapprade över slagfältet. ”Nu är du är ett kadaver, unge man”, sa Jesugei, ”precis som alla män som stjäl från mina hjordar.”

Han såg på sina församlade krigare. Fyrtiosju män hade lämnat sina 13

Stäppens krigare 15 juni.indd

13

07-06-26

16.20.45

jurtor när han kallade på dem. De hade förlorat fyra av sina bröder under det vildsinta tatariska angreppet, men ingen av de tjugo tatarerna skulle återvända hem. Det var ett högt pris att betala, men vintern drev män till ytterligheter. ”Undersök de döda kropparna snabbt”, beordrade Jesugei. ”Det är för sent att återvända till stammen. Vi får lov att slå läger i skydd av klipporna.”

Värdefulla metallföremål och pilbågar var eftertraktade för byteshandel och för att ersätta vapen som gått sönder. Förutom ringbrynjan fanns det inte mycket, vilket bekräftade Jesugeis misstanke om att det helt enkelt rörde sig om en grupp unga krigare som var ute för att härja och visa vad de gick för. De hade inte tänkt dö i en strid på mark som var hård som sten. Han hängde den blodiga brynjan över sadelknappen när den slängdes till honom. Den var av god kvalitet och skulle åtminstone stoppa ett hugg med en dolk. Han undrade vem den unge krigaren hade varit om han ägde något som var så eftertraktat och grubblade på hans namn. Han ryckte på axlarna. Det spelade ingen roll längre. Han tänkte byta sin andel av plundrarnas hästar mot något starkt att dricka och pälsar när stammarna träffades för att handla med varandra. Trots kylan i kroppen hade det varit en givande dag.

Ovädret hade fortfarande inte bedarrat nästa morgon när Jesugei och hans män kom tillbaka till lägret. Det var bara spejarna som rörde sig fritt medan de red, uppmärksamma i händelse av en plötslig attack.

De andra var så påbyltade med pälsar och nertyngda med erövrat byte att de såg oformliga och nästan stelfrusna ut, täckta av smutsig rimfrost och fett.

Familjerna hade valt platsen väl i lä av en höjd med klippor och vindpinad lav, och deras jurtor syntes nästan inte i snön. Det enda ljuset var ett svagt skimmer bakom de oroliga molnen, men de återvändande krigarna blev ändå upptäckta av en av de skarpögda pojkar som höll utkik. Det värmde Jesugeis hjärta att höra de gälla rösterna varna för att någon närmade sig.

Kvinnorna och barnen i stammen kunde knappast vara uppe så tidigt, tänkte han. I sådan kyla lämnade de så dags bäddarna enbart för att tända i järnkaminerna. De steg inte upp på riktigt förrän en timme 14

Stäppens krigare 15 juni.indd

14

07-06-26

16.20.45

eller två senare, när luften i de stora jurtorna av filt och vidjor inte längre var bitande kall.

När hästarna kom närmare hörde Jesugei ett skrik stiga likt den grå röken som kom från Hoeluns jurta, och då slog hans hjärta snabbare av förväntan. Han hade redan en liten son, men döden lurade alltid i de ungas närhet. En khan behövde så många ättlingar som jurtorna rymde. Han viskade en bön om ännu en son, en bror till den förste.

Han hörde hur hans falk svarade på det gälla skriket inifrån jurtan när han hoppade ur sadeln, och läderharnesket knarrade för varje steg han tog. Han såg knappt uppassaren som tog tyglarna och stod orörlig i sina pälskläder. Jesugei sköt upp trädörren och gick in i sitt hem, och snön på harnesket smälte genast och bildade små pölar. ”Så! Undan!” sa han och skrattade när hans båda hundar hoppade ivrigt på honom, slickade honom och skuttade vilt runt honom. Falken pep välkomnande, fast han trodde att den mer uttryckte en önskan att få komma ut och jaga. Hans förstfödde son, Bektar, kröp omkring naken i ett hörn och lekte med ostbitar som var lika hårda som sten. Jesugei noterade allt detta utan att hans ögon lämnade kvinnan på fällarna. Hoelun var rosig i värmen från kaminen, och hennes ögon var klara i det gyllene skenet från lampan. Hennes vackra, kraftfulla ansikte glänste av svett, och han såg en strimma av blod i pannan där hon hade torkat sig med baksidan av handen. Jordemodern plockade med ett bylte av tygtrasor, och Hoeluns leende sa honom att han hade fått ännu en son. ”Ge honom till mig”, befallde Jesugei och steg fram.

Jordemodern drog sig undan med de rynkiga läpparna snörpta av ogillande. ”Du skulle krossa honom med dina stora händer. Låt honom få sin mors mjölk först. Du kan få hålla honom senare, när han har blivit stark.”

Jesugei kunde inte låta bli att sträcka på halsen för att få se en skymt av den lille pojken när jordemodern lade ner honom och torkade av de små lemmarna med en trasa. Han lutade sig över dem båda två, fortfarande iförd sina pälskläder, och spädbarnet verkade se honom och lät höra vilda tjut. ”Han vet vem jag är”, sa Jesugei stolt.

Jordemodern fnyste. ”Han är för liten för det”, muttrade hon.

15

Stäppens krigare 15 juni.indd

15

07-06-26

16.20.45

Jesugei svarade inte. Han log mot spädbarnets röda ansikte, och sedan förändrades hans uppträdande utan förvarning när hans arm for ut. Han grep tag om den gamla jordemoderns handled. ”Vad är det han har i handen?” frågade han med väsande röst.

Jordemodern skulle just torka fingrarna rena, men när Jesugei såg argt på henne öppnade hon ytterst försiktigt den lille pojkens fingrar.

I handen fanns en klump till hälften levrat blod som var stor som ett öga, och minsta rörelse fick den att dallra. Den var svart och blänkte som olja. Hoelun hade rest sig på armbågarna för att se vad det var med den nyfödde sonen som hade fångat Jesugeis uppmärksamhet.

När hon fick se den mörka klumpen jämrade hon sig tyst. ”Han håller blod i sin högra hand”, viskade hon. ”Han kommer att ha döden vid sin sida i hela sitt liv.”

Jesugei drog häftigt efter andan och önskade att hon inte hade sagt någonting. Det var tanklöst att förutspå ett ont öde för pojken. Han var tyst en stund medan han grubblade. Jordemodern fortsatte att nervöst torka av och linda in barnet, och blodklumpen låg och dallrade på en filt. Jesugei sträckte sig efter den och höll den i sin egen hand, där den blänkte. ”Han föddes med döden i sin högra hand, Hoelun. Det är passande.

Han är son till en khan, och döden är hans följeslagare. Han kommer att bli en stor krigare.” Han såg på när den lille pojken till slut blev överlämnad till den utmattade modern och började suga ivrigt på bröstvårtan så snart han lades mot bröstet. Modern grimaserade och bet sig i läppen.

Jesugeis ansiktsuttryck var fortfarande bekymrat när han vände sig mot jordemodern. ”Kasta benbitarna, gammelmor. Låt oss se om denna blodklump bådar gott eller ont för Vargarna.” Hans ögon var dystra, och han behövde inte säga att barnets öde var avhängigt av utgången. Han var khan, och stammen fick sin styrka från honom. Han ville tro på de ord som han hade använt för att avleda himmelsfaderns missnöje, men han befarade att Hoeluns förutsägelse var sann.

Jordemodern sänkte huvudet, medveten om att födelseritualerna hade fått ett skrämmande och underligt inslag. Hon stoppade ner handen i en påse som låg vid kaminen och tog upp några benbitar från fårs vrister som stammens barn hade färgat röda och gröna. Beroende 16

Stäppens krigare 15 juni.indd

16

07-06-26

16.20.45

på hur de hamnade kunde de betyda häst, ko, får eller jak, och de användes till tusen olika lekar. De äldre visste att de kunde visa så mycket mer när de kastades vid rätt tillfälle och på rätt plats. Jordemodern höjde armen för att kasta dem, men Jesugei hejdade henne på nytt, och hans plötsliga tag om hennes handled fick henne att grimasera. ”Han är av mitt blod, den här lille krigaren. Låt mig göra det”, sa han och tog fyra av benbitarna från henne. Hon protesterade inte, avskräckt av hans kalla min. Även hundarna och falken hade tystnat.

Jesugei kastade benbitarna, och den gamla jordemodern flämtade till när de låg stilla. ”Oj! Fyra hästar är mycket lyckosamt. Han kommer att bli en skicklig ryttare. Han kommer att göra erövringar från hästryggen.”

Jesugei nickade ivrigt. Han ville visa upp sin son för stammen och skulle ha gjort det om inte ovädret hade rasat utanför jurtan och försökt ta sig in i dess värme. Kylan var en fiende, men den höll stammarna starka. De gamla behövde inte lida länge under sådana bittra vintrar, och de svaga barnen dukade snabbt under. Hans son skulle inte vara en av dem.

Jesugei såg hur det lilla gossebarnet drog i moderns mjuka bröst.

Pojken hade gyllenfärgade ögon precis som hans egna, så ljust bruna att de nästan var gula som en vargs. Hoelun såg på fadern och nickade när hans stolthet dämpade hennes oro. Hon var säker på att blodklumpen var ett dåligt omen, men benbitarna hade gjort henne avsevärt lugnare. ”Har du ett namn på honom?” frågade jordemodern Hoelun.

Jesugei svarade utan att tveka. ”Min sons namn ska vara Temudjin”, sa han. ”Han kommer att vara som järn.” Utanför fortsatte ovädret att dåna med oförminskad kraft.

17

Stäppens krigare 15 juni.indd

17

07-06-26

16.20.45

StaĚˆppens krigare 15 juni.indd

18

07-06-26

16.20.45

DEL ETT

w

StaĚˆppens krigare 15 juni.indd

19

07-06-26

16.20.45

StaĚˆppens krigare 15 juni.indd

20

07-06-26

16.20.45

Kapitel ett

w

En vårdag under sitt tolfte år red Temudjin ikapp med sina fyra bröder över stäppen i skuggan av det berg som kallades Deliun‑Boldak.

Den äldste, Bektar, red skickligt och koncentrerat på ett grått sto, och Temudjin höll jämnt tempo med honom och väntade på ett tillfälle att passera honom. Bakom dem kom Kassar, som tjoade vilt när han närmade sig de båda ledarna. Vid tio års ålder var Kassar en favorit i stammen, lika sorglös som Bektar var butter och tungsint. Hans rödfläckiga hingst frustade och gnäggade åt Bektars sto och fick den lille pojken att skratta. Sist i den galopperande raden kom Kachiun, en åttaåring som ännu inte hade visat något av den öppenhet som gjorde Kassar så omtyckt. Av dem allihop verkade Kachiun vara den mest seriöst lagde och även den mest hemlighetsfulle. Han pratade ytterst sällan och beklagade sig aldrig över någonting, oavsett vad Bektar utsatte honom för. Kachiun hade ett ovanligt gott handlag med hästarna och kunde få dem att göra ännu en rusch när de andra började krokna.

Temudjin sneglade över axeln på Kachiun, som hade lagt sig i position med perfekt balans. Han verkade inte göra sig någon brådska, men han hade överraskat de andra förut, och Temudjin höll ett vaksamt öga på honom.

Den minste och yngste av dem låg redan långt efter sina bröder och ropade vädjande åt dem att vänta på honom. Temuge var en pojke som var alltför svag för sötsaker och att lata sig, och det syntes när han red. Temudjin flinade när han såg hur den knubbige pojken flaxade med armarna för att få hästen att springa fortare. Modern hade varnat dem för att ta med den yngste brodern i sina vilda tävlingar. Det var inte länge sedan Temuge måste bindas fast i sadeln, men han tjöt högt 21

Stäppens krigare 15 juni.indd

21

07-06-26

16.20.45

om han inte fick vara med. Bektar hade ännu inte sagt ett vänligt ord om Temuge.

Deras ljusa röster hördes långt över slättens vårgräs. De red i full galopp, och pojkarna satt uppflugna likt fåglar på hästarnas ryggar.

Jesugei hade vid ett tillfälle kallat dem för sina sparvar när han såg på och var stolt över deras skicklighet. Temudjin hade en gång sagt till Bektar att han var för fet för att vara en sparv och sedan tvingats gömma sig en hel kväll för den äldre pojkens dåliga lynne.

En sådan här dag var emellertid stämningen inom hela stammen god. Vårregnen hade kommit, och vattendragen flöt bräddfulla igen, slingrade sig över slätter där det några dagar tidigare bara hade funnits torr lerjord. Stona hade varm mjölk som de kunde dricka och göra ost och sval yoghurtkvarg av. De första skiftningarna i grönt syntes redan på de skelettliknande höjderna, och med dem kom löftet om en sommar med varma dagar. Det var ett samlingsår, och före nästa vinter skulle stammarna mötas i fredliga avsikter för att tävla och idka byteshandel. Jesugei hade beslutat att Vargarnas familjer det här året skulle färdas den mer än 160 mil långa sträckan för att utöka sina hjordar. Blotta tanken på att få se brottarna och bågskyttarna räckte för att pojkarna skulle uppföra sig exemplariskt. Det var emellertid hästkapplöpningarna som gjorde dem hänförda och spelades upp i deras fantasier medan de red. Alla utom Bektar hade pratat enskilt med modern och bett Hoelun att vädja till Jesugei för deras räkning. De ville allihop delta i de långa eller korta kapplöpningarna för att göra sina namn kända och bli hedrade.

Det behövde knappast sägas att en pojke som återvände till sina jurtor med en titel som ”Upphöjd ryttare” eller ”Hästarnas herre” en dag kunde få överta faderns ställning när han drog sig tillbaka för att sköta sina hjordar. Med det möjliga undantaget av den tjocke Temuge kunde de andra bröderna inte låta bli att drömma. Det retade Temudjin att Bektar utgick från att det skulle bli han, som om ett eller två års skillnad betydde någonting. Relationerna dem emellan hade varit ansträngda ända sedan Bektar återvände från sitt trolovningsår, under vilket han varit borta från stammen. Den äldre pojken hade växt på något egendomligt sätt, och trots att Temudjin fortfarande var den längre av bröderna fann han att den nye Bektar var ett trist sällskap.

Först hade Temudjin trott att det var spelat och att Bektar bara 22

Stäppens krigare 15 juni.indd

22

07-06-26

16.20.45

låtsades ha blivit en mogen man. Den fundersamme pojken sa inte längre någonting utan att tänka efter och verkade värdera vartenda uttalande i medvetandet innan han lät det lämna läpparna. Temudjin hade hånat honom för hans allvarsamhet, men vintermånaderna hade kommit och gått utan tecken till någon förändring. Det hände fortfarande att Temudjin roades av broderns uppblåsta lynnighet, men han kunde hysa respekt för Bektars temperament även om han inte accepterade hans rätt att ärva faderns jurta och svärd.

Temudjin iakttog Bektar medan han red och såg till att avståndet mellan dem inte ökade. Det var en alldeles för fin dag för att han skulle bekymra sig över den avlägsna framtiden, och Temudjin dagdrömde om att de fyra bröderna – med Bektar rentav alla fem – skulle göra rent hus och ta hem alla priser vid stammarnas möte. Jesugei skulle spricka av stolthet, och Hoelun skulle omfamna var och en av dem och kalla dem hennes små krigare, hennes små ryttare. Till och med den sexårige Temuge fick delta, trots att riskerna för ett fall var väldigt stora. Temudjin rynkade pannan när Bektar sneglade över axeln och kontrollerade försprånget. Trots deras diskreta agerande hade Jesugei ännu inte gett någon av dem tillåtelse att delta när våren kom.

Hoelun var med barn igen och skulle snart föda. Havandeskapet hade varit svårt för henne och skilde sig helt från de tidigare. Varje dag började och slutade med att hon stod över en spann och kräktes tills hennes ansikte var fläckigt av blod under huden. Hennes söner uppförde sig väl medan de väntade på att Jesugei skulle sluta med sitt oroliga vankande utanför jurtan. Till slut hade khanen tröttnat på deras stirrande blickar och försiktiga tystnad och skickat iväg dem för att rida vintern ur hästarna. Temudjin fortsatte att snattra, och Jesugei lyfte upp honom med sin kraftiga hand och vräkte iväg honom mot en hingst med en vit strumpa. Temudjin vred sig i luften, landade på hästen och satte av i galopp i en och samma rörelse. Vitfot var lömsk och bångstyrig, men fadern visste att djuret var pojkens favorit.

Jesugei hade sett de andra sitta upp utan att visa ett spår av stolthet i sitt breda och mörka ansikte. Precis som hans far före honom var han inte den som visade några känslor, särskilt inte för söner som han därmed kunde göra svaga. Det var en del av en fars ansvar att vara fruktad, men ibland kände han en stark lust att krama om pojkarna 23

Stäppens krigare 15 juni.indd

23

07-06-26

16.20.45

och kasta upp dem i luften. Att veta vilka hästar de tyckte om visade hans tillgivenhet, och om de gissade sig till vad han kände utifrån en sneglande blick eller ett uttryck i ögonen hade det varit likadant med hans egen far många år tidigare. Han omhuldade dessa minnen därför att de var så sällsynta och kom fortfarande ihåg den gången när fadern till slut och grymtande hade nickat gillande åt hans arbeten med rep och knutar. Det var bara en småsak, men Jesugei tänkte på den gamle mannen varje gång han drog åt ett rep med knät tryckt mot balarna. Han såg pojkarna rida iväg i det skarpa solskenet, och när de inte längre kunde se honom blev hans ansiktsuttryck mildare.

Hans far hade vetat att det krävdes härdade män i ett härdande land.

Jesugei visste att de måste kunna överleva strider, törst och hunger om de skulle uppnå vuxen ålder. Bara en av dem kunde bli stammens khan. De andra skulle antingen få foga sig efter det eller ge sig av utan något annat än en vandrargåva i form av några getter och får. Jesugei skakade på huvudet åt tanken och såg efter dammolnet från pojkarnas hästar. Framtiden tornade upp sig över dem, medan de bara såg våren och de grönskande kullarna.

Temudjin hade solen i ansiktet medan han galopperade. Han förundrade sig över den glädje som låg i att ha en snabb häst arbetande under sig och vinden i ansiktet. Längre fram såg han Bektars sto återfå balansen efter att ha snavat på en lös sten. Brodern reagerade med ett hårt slag mot sidan av hästens huvud, men de hade förlorat en längd, och Temudjin tjoade som om han var på väg att rida om. Det var emellertid inte rätt ögonblick. Han älskade att ligga först, men han tyckte dessutom om att sätta press på Bektar därför att det gjorde honom så irriterad.

Bektar hade nästan vuxit till den man han skulle komma att bli, med breda, kraftiga axlar och oerhörd uthållighet. Hans trolovningsår hos olkiterna hade gett honom en aura av världserfarenhet som han aldrig var sen att utnyttja. Det retade Temudjin likt ett törne i huden, särskilt när bröderna ansatte Bektar med frågor om moderns folk och deras seder. Temudjin ville också höra det, men han kom sammanbitet fram till att han skulle vänta och ta reda på det själv när Jesugei tog med honom.

När en ung krigare återvände från hustruns stam blev han för första 24

Stäppens krigare 15 juni.indd

24

07-06-26

16.20.46

gången betraktad som en man. När flickan fick sin första blödning skulle hon föras till honom med en eskort som visade hennes värde.

En jurta skulle stå klar åt henne, och hennes unge make skulle vänta vid dörren för att ta med henne in.

För Vargarna var det en tradition att den unge mannen skulle utmana sin khans rådsmän innan han blev fullt accepterad som krigare.

Bektar hade varit otålig, och Temudjin mindes att han med bävan hade sett på när Bektar gick fram till männens eld, inte långt från Jesugeis jurta. Bektar nickade mot dem, och tre av männen reste sig för att se om hans tid hos olkiterna hade försvagat honom. Temudjin stod i skuggorna och iakttog det hela med de tysta Kassar och Kachiun vid sin sida. Bektar brottades med de tre männen, den ene efter den andre, och fick ta emot rejält med stryk utan att han beklagade sig.

Iluk var den siste, och mannen var byggd som en häst, en vägg av hårda muskler och grova armar. Han kastade omkull Bektar så hårt att han började blöda ur ena örat, men till Temudjins förvåning hjälpte Iluk sedan Bektar på fötter och gav honom en mugg med varm airag att dricka. Bektar hade nästan fått kväljningar när den beska vätskan blandades med hans blod, men krigarna verkade inte bry sig om det.

Temudjin hade tyckt om att se på medan den äldre brodern nästan blev slagen medvetslös, men han märkte dessutom att männen inte längre hånade honom vid eldarna på kvällen. Bektars mod hade gett honom något som var ogripbart men viktigt. Resultatet var att han hade blivit en sten i Temudjins väg.

När bröderna tävlade på slätten under vårsolen fanns det ingen mållinje, vilket det skulle göra vid stammarnas stora möte. Även om det hade funnits en sådan var det för tidigt på året för att pressa hästarna till det yttersta. De visste allihop att de inte fick göra djuren slutkörda förrän de hade lagt på sig litet sommarfett och fått friskt grönt gräs i magen. Kapplöpningen gjorde att de slapp sysslor och ansvar, och efteråt skulle det bara bli diskussioner om vem som hade fuskat eller borde ha vunnit.

Bektar red nästan upprätt så att han verkade egendomligt orörlig medan hästen galopperade under honom. Temudjin visste att det bara såg ut så. Bektar styrde hästen varligt med tyglarna, och hans grå sto var livligt och starkt. Det skulle bli svårt att slå honom. Temudjin red på samma sätt som Kassar, lågt i sadeln så att han nästan låg tryckt 25

Stäppens krigare 15 juni.indd

25

07-06-26

16.20.46

mot hästens hals. Vinden kändes inte lika mycket, och de båda pojkarna föredrog den ställningen.

Temudjin märkte att Kassar närmade sig bakom hans högra axel.

Han försökte få Vitfot att öka farten ytterligare, och det lät som om den lilla hästen frustade argt medan den galopperade. Temudjin såg Kassars häst ur ögonvrån och övervägde att vika av en aning, som av en händelse. Kassar verkade ana hans avsikter och förlorade en längd när han styrde undan och fick Temudjin att flina. De kände varandra alltför väl för att tävla mot varandra, tänkte han ibland. Han såg att Bektar sneglade bakåt, och deras blickar möttes. Temudjin höjde ögonbrynen och visade tänderna. ”Nu kommer jag!” ropade han. ”Försök stoppa mig!”

Bektar vände ryggen åt honom, stel i kroppen av ogillande. Det var ovanligt att Bektar följde med dem ut, men eftersom han nu var där förstod Temudjin att han var fast besluten att visa ”barnen” hur en krigare kunde rida. Han skulle inte ta lätt på en förlust, vilket var anledningen till att Temudjin tänkte använda sig av varenda muskel och sena för att besegra honom.

Kassar hade tagit in på dem båda två, och innan Temudjin hann göra någonting för att hindra honom hade han nästan kommit upp i jämnhöjd. De båda pojkarna log mot varandra och visade att de delade den upprymdhet som den fina dagen och ritten uppfyllde dem med.

Den långa och mörka vintern låg bakom dem, och även om den alltför snart skulle komma tillbaka hade de sådana här stunder och tänkte glädja sig åt dem. Det fanns inget bättre sätt att leva. Stammen skulle äta fett fårkött, och i hjordarna skulle det födas fler får och getter som de kunde äta och idka byteshandel med. Kvällarna skulle ägnas åt att sätta fjädrar på pilar eller fläta tagel till snören, åt att sjunga eller lyssna på berättelser och lära sig stammarnas historia. Jesugei skulle rida ut mot alla unga tatarer som gjorde räder mot hjordarna, och stammen skulle röra sig ledigt över slättlandet, från vattendrag till vattendrag.

Det skulle bli mycket arbete, men på sommaren var dagarna så långa att det blev flera timmar över, en lyx som de aldrig tycktes förunnas under de kalla månaderna. Vad tjänade det till att vandra iväg för att utforska saker när det kunde komma en vildhund och bita en? Det hade hänt Temudjin när han bara var litet äldre än Kachiun, och rädslan för det hade stannat kvar hos honom.

26

Stäppens krigare 15 juni.indd

26

07-06-26

16.20.46

Det var Kassar som såg att Temuge hade ridit omkull när han sneglade bakåt för den händelse att Kachiun tänkte göra en spurt mot det gräsklädda krönet. Kassar påstod sig ha de skarpaste ögonen i stammen, och han såg att den spretiga fläcken bakom dem inte rörde sig.

Han visslade åt Bektar och Temudjin för att göra klart för dem att han drog sig ur. De båda pojkarna såg bakåt och sedan längre bort mot stället där Temuge låg i en orörlig hög. Temudjin och hans äldre bror delade ett ögonblicks obeslutsamhet – ingen av dem var beredd att låta den andre vinna tävlingen. Bektar ryckte på axlarna som om det inte spelade någon roll och höll in sitt sto i en vid sväng åt det håll de hade kommit ifrån. Temudjin gjorde likadant, och de galopperade som ett par bakom de andra – nu var ledarna sist. Nu var det Kachiun som red först av dem, men Temudjin betvivlade att pojken ens tänkte den tanken. Med sina åtta år låg han närmast Temuge i ålder, och när han ägnade många timmar åt att lära den lille pojken vad olika saker i jurtorna hette hade han visat prov på ovanligt tålamod och vänlighet.

Ett resultat av det var kanske att Temuge pratade bättre än många av sina jämnåriga, även om han var hopplös med de knopar som Kachiun försökte visa honom med sina flinka fingrar. Den yngste av Jesugeis söner var klumpig, och om någon hade blivit ombedd att gissa vem det var som hade ridit omkull skulle de ha sagt ”Temuge” utan ett ögonblicks tvekan.

Temudjin hoppade ur sadeln när han kom fram till de andra. Kachiun och Kassar lyfte upp den liggande Temuge i sittande ställning.

Den lille pojkens ansikte var väldigt blekt och såg mörbultat ut.

Kachiun daskade till honom helt lätt och grimaserade när Temuges huvud rullade åt sidan. ”Vakna, lille man”, sa Kachiun till sin bror, men det blev ingen reaktion. Temudjins skugga föll över dem, och Kachiun lät omedelbart honom ta över. ”Jag såg inte när han föll”, sa Kachiun till sin bror, som om det skulle vara till någon hjälp.

Temudjin nickade och kände med sina kunniga händer efter brutna ben eller öppna sår. Pojken hade en bula i huvudet som doldes av hans svarta hår, och Temudjin undersökte den. ”Han har tuppat av, men jag tror inte att han har brutit någonting.

Kom hit med lite vatten till honom.”

27

Stäppens krigare 15 juni.indd

27

07-06-26

16.20.46

Han höll ut handen, och Kassar tog upp en lägel ur en sadelpåse och drog ut proppen med tänderna. Temudjin lät den varma vätskan droppa i Temuges öppna mun. ”Se till att han inte sätter i halsen”, uppmanade Bektar och påminde dem om att han fortfarande satt till häst, som om han förde befäl över de andra.

Temudjin brydde sig inte om att svara. Han fasade inför vad deras mor Hoelun skulle säga om Temuge dog. De kunde knappast komma med sådana nyheter till henne medan hon hade ännu ett barn i magen. Hon kände sig svag efter att ha varit sjuk, och Temudjin befarade att chocken och sorgen kunde döda henne, men hur skulle de kunna dölja det? Hon avgudade Temuge, och hennes vana att ge honom bitar av sötad yoghurtkvarg var en av orsakerna till hans knubbiga kropp.

Utan förvarning hostade Temuge och spottade ut vatten. Bektar smackade irriterat med läpparna, trött på barnens lekar. De andra log mot varandra. ”Jag drömde om örnen”, sa Temuge.

Temudjin nickade mot honom. ”Det är en fin dröm”, sa han, ”men du måste lära dig att rida, lille man. Vår far skulle skämmas inför sina rådsmän om han fick höra att du red omkull.” Han slogs av en annan tanke och rynkade pannan. ”Då får vi kanske inte tävla vid stammarnas möte.”

Det fick till och med Kassar att sluta le, och Kachiun snörpte på läpparna av stum ängslan. Temuge slickade sig om läpparna för att få mer vatten. ”Om någon frågar dig om bulan säger du att vi lekte och att du slog i huvudet – förstår du, Temuge? Det här är en hemlighet. Jesugeis söner rider inte omkull.”

Temuge såg att de allihop väntade på hans svar, till och med Bektar, som skrämde honom. Han nickade ivrigt och grimaserade åt smärtan. ”Jag slog i huvudet”, sa han omtöcknat. ”Och jag såg örnen från den röda höjden.” ”Det finns inga örnar på den röda höjden”, svarade Kassar. ”Jag fångade murmeldjur där för bara tio dagar sedan. Jag borde ha sett någonting.”

Temuge ryckte på axlarna, vilket i sig var ovanligt. Den lille pojken 28

Stäppens krigare 15 juni.indd

28

07-06-26

16.20.46

var dålig på att ljuga, och när någon ifrågasatte honom brukade han skrika, som om han kunde tvinga dem att tro på honom om han blev högljudd. Bektar skulle just vända sin häst när han tittade eftertänksamt på den lille pojken. ”När såg du örnen?” sa Bektar.

Temuge ryckte på axlarna igen. ”Jag såg honom i går när han kretsade över den röda höjden. I min dröm var han större än en vanlig örn.

Han hade klor som var stora som …” ”Såg du en riktig örn?” inflikade Temudjin. Han sträckte ut handen och tog tag i pojkens arm. ”En riktig fågel, så här tidigt på året? Såg du verkligen en?” Han ville förvissa sig om att det inte var en av Temuges idiotiska historier. Alla mindes när han kom in i jurtan en kväll och påstod att han hade blivit jagad av murmeldjur som reste sig på bakbenen och pratade med honom.

Bektars ansiktsuttryck visade att han också tänkte på det. ”Han är yr efter fallet”, sa han.

Temudjin såg att Bektars händer hårdnade om tyglarna. Temudjin reste sig, sakta som om han smög på en vild hjort, och tog risken att snegla mot stället där hans egen häst betade idogt av gräset. Faderns falk hade dött, och han sörjde fortfarande förlusten av den tappra fågeln. Temudjin visste att Jesugei drömde om att kunna jaga med en örn, men det var sällan man såg en sådan, och nästena fanns vanligen på klippor som var så branta och höga att de avskräckte även den mest beslutsamme klättrare. Temudjin såg att Kachiun hade kommit fram till sin häst och var klar att ge sig av. I ett örnnäste kunde det finnas en unge, och den skulle i så fall fadern få. Bektar ville kanske ha en själv, men de andra visste att Jesugei skulle bli överväldigad av tacksamhet mot pojken som gav honom fåglarnas khan. Örnarna härskade i luften på samma sätt som stammarna härskade på marken, och de levde nästan lika länge som en människa. En sådan gåva skulle med säkerhet innebära att de allihop fick delta i tävlingarna det året. Det skulle ses som ett gott omen att en örn hade kommit till fadern och stärkt hans ställning bland familjerna.

Temuge hade kommit upp på fötter, och nu kände han på huvudet och grimaserade åt blodfläcken som han fick på fingrarna. Han verkade faktiskt yr, men de trodde på det han hade sagt. Förmiddagens tävling hade varit lättsam. Den här skulle vara på fullt allvar.

29

Stäppens krigare 15 juni.indd

29

07-06-26

16.20.46

Temudjin var den förste som gav sig iväg, snabbt som en huggande hund. Han hoppade upp på Vitfots rygg, ropade ”Tju” när han landade och fick den lynniga hästen att börja springa med frustande läten.

Kachiun tog sig upp på sin häst med den ledighet och balans som kännetecknade allt han gjorde, och Kassar skrattade högt av upprymdhet när han satt upp bara ett ögonblick senare.

Bektar lutade sig redan framåt i sadeln, och stoets bakben böjdes när han manade på hästen och den tog fart. Med ens stod Temuge ensam där på slätten och stirrade förvirrat på dammolnet efter bröderna.

Han skakade på huvudet för att se klart, och sedan kräktes han och fick upp frukostmjölken i gräset. Efter det mådde han litet bättre när han segade sig upp i sadeln och avbröt hästens betande. Den tog en sista tugga gräs och frustade, och sedan var han också iväg, guppande och skumpande bakom sina bröder.

30

Stäppens krigare 15 juni.indd

30

07-06-26

16.20.46