Min uppväxtort, Vingåker, var ingen bruksort av klassiskt snitt, även om det fanns mycket industri på orten. Den dominerande industrin var konfektion, en av de värsta låglönebranscherna. Fabriken låg intill järnvägen nästan mitt i centrum, en låg, grågrön byggnad där vattenångan från pressarna vällde ut ur skorstenarna så att det på vintrarna såg ut som ett stort lastfartyg som stävade genom samhället. På morgnarna anlände ännu på sjuttiotalet en hel liten armada av cyklande sömmerskor, pressare och skräddare från alla håll till fabriksgrindarna för att stämpla in. När jag själv arbetade där en höst det sista året på sjuttiotalet var det fortfarande, trots att kriserna slagit hårt mot en bransch där lönsamheten redan tidigare varit dålig, en stor arbetsplats med uppåt tusen anställda. Men det var en utpräglad kvinnoindustri, i händerna på lokala ägare vars namn vi alla kände till. Hösten jag jobbade där kände jag av den där egendomliga och tyngande kombinationen av patriarkal och klassmässig underordning. Den fanns i atmosfären. Alla förmän var män. Precis allting på fabriken, från de trista omklädningsrummen till den kala matsalen, var gammalmodigt och nedslitet, som om branschen stått stilla i ett halvsekel (när den invigdes 1938 var den Europas modernaste). Ventilationssystemet fungerade knappt. På somrarna kallades brandkåren ibland in för att spruta kallt vatten på fabrikstaken och hjälpligt kyla ner lokalerna. Min mamma arbetade där, min farfar hade varit förman där och jag hade en farbror någonstans bland de löpande banden som slamrade och skapade en bedövande ljudvall i lokalerna. När jag jobbade på fabriken var jag helt på det klara med att det bara var tillfälligt. Jag var aldrig rädd för att bli kvar där. Ingen av arbetskamraterna förväntade sig det nog heller; jag var en främmande fågel där jag stod vid mitt pressbord. Men jag kommer ihåg hur chockerad jag blev när en av tjänstemännen 12 |
inlaga det måste finnas en väg 4.indd 12
2010-03-01 14:10:19