Av Göran Magnusson har tidigare utgivits på Hoi Förlag: Den danska älskarinnan (2016)
Storbondens pipa Copyright © Göran Magnusson 2018 Formgivning omslag och inlaga Cecilia Pettersson, Pica Pica www.picapicadesign.se Utgiven av Hoi Förlag 2018 Första upplagan Tryckt hos Scandbook, Falun 2017 ISBN 978-91-7697-056-0 Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se
Till Anna, Filip och Ingrid
I berättelsen som följer förekommer autentiska platser, organisationer och händelser men handlingen och personerna i boken är enbart en produkt av författaren själv och hans fantasi.
Fråga inte vem du är eller jag är och varför allting är Låt professorerna utreda, de har betalt Ställ hushållsvågen på bordet och låt verkligheten väga sig själv. Sätt på dig kappan. Släck ljuset i tamburen. Stäng dörren. Låt de döda balsamera de döda. Här går vi nu. Den som har de vita gummistövlarna är du. Den som har de svarta gummistövlarna är jag. Och regnet som faller över oss båda är regnet. Werner Aspenström
1
Erik Hammarström hade egentligen ingen anledning att vara orolig. I körsbärsträdet flög talgoxarna så där ryckigt, korta sträckor från en gren till en annan. Deras kvitter, som alltid vid denna årstid, var ett vackert intervall av späda toner. Så enkelt och efterlängtat. Skogen där borta i väster, fortfarande mest en kuliss i grått med lite snövallar på skuggsidan, men ändå var det som om ljuset hängde kvar längre, ville tänja på sig för att visa att livet snart skulle återvända. Källetorps gård i Lomsjö församling hade tagit sig igenom vintern. Gården låg centralt på det småländska höglandet mellan Nässjö och Eksjö och snart hade fyra år gått sedan Erik flyttade hit, till familjegården. Fyra år. Mamma Evy hade ringt Erik på Jordbruksverket i Växjö. Han kom ihåg hur han höll hårt i kaffemuggen när hon skrek ut sin fasa om olyckan och han skulle kunna återge alla onödiga detaljer. Vädret, kollegerna intill, både sina egna och andras kläder. Som om detta också skulle ha någon betydelse, kvalificera till en evig åminnelse. Drivaxeln på gödselspridaren hade slagit av benet. Slitit sönder pulsådrar på Evys livskamrat, på Eriks pappa. Han hade förblött, och hade bara haft smärtan att ta farväl av. Ingen annan. Erik hade kommit dit senare, sett sin pappas blod leta sig ner i jorden på vallen. Intill stod rödklöver och ängsvingel. Vid dikeskanten vårblommor. Än i dag fick saknaden näring då varje tanke på Thord bestämde sig att först ta vägen via den där slåttervallen och den där jävla axeln på gödselspridaren, den defekta, den som kunde ta liv. Fyra år hade gått. Numera titulerade sig Erik lantbrukare utan ordrika preciseringar 10
om sin akademiska bakgrund. En agronomexamen var heller ingen merit hemma i byn. Få visste vad det egentligen innebar och för de enstaka som hade ett hum om den där examen, var det ännu mindre intressant när man samtidigt värderade vad som verkligen krävdes av dem som skulle bruka jorden på höglandet. Oavsett alla poäng som skrapats ihop på någon skola långt borta. Här gällde i stället att låta händerna känna jorden när den redde sig, ha tränade ögon som kunde läsa av brunsten på djuren, förstå hur maskinerna skulle underhållas utan att ständigt behöva ha instruktionsboken i bakfickan. Men i dag fyllde han ut sin lantbrukarroll väl, klarade vad gården krävde av honom. Allt oftare var det Erik som hjälpte sin bror Tore och svägerska Eva borta på granngården Torenäs, som de drivit i snart tjugo år, än det motsatta. I går hade han fyllt fyrtiosex. Det hade inte bekommit honom att födelsedagen liknat alla andra dagar, för så hade det varit sedan han kom till Källetorp. Flyttar man ut som en frånskild enstöring, och dessutom utan barn, vad begär man? Man kunde knappast påstå att han var vilseledd. Det skulle i så fall vara förförd av sin egen romantiska bild av livet i en småländsk bondby. Efter stallturen i går hade han i alla fall unnat sig en kväll på puben i Nässjö. Druckit sig lite lagom full, sett på folket, tänkt gamla tankar och sedan tagit taxi hem efter att ha spelat lite biljard med några kända ansikten som också brukade hänga där. Några av dessa ansikten var kanske i samma situation som han själv, men det visste han egentligen ingenting om. Bara att de sågs där var och varannan torsdag, något som blivit en slags rutin dem emellan. Man nickade till varandra, … så det är dags igen, börjar du? Nej, du verkar beredd, kör du. Okej då …, och så samlades kloten på bordet, man tog ner en biljardkö från väggen och satte lite talk på toppen. Ölen hölls inom bekvämt räckhåll och efter en knapp timmes spel hade någon vunnit. Man gick in till den halvtomma baren igen, eller så sa man bara ett kort hejdå. Han vilade handflatan mot vaxduken. Studerade den missfärgade fingertoppen, den som blivit klämd i verkstan i går. Flexade upp 11
och ner, försäkrade sig om att den var redo för arbetet som väntade. Tidningen Land låg fortfarande uppslagen och katten satt på fönsterbrädan mellan några krukväxter, spanade intensivt ut mot gårdsplanen som om något sensationellt skulle ske i nästa sekund, som alltid när han satt just där. Kanske en fågel som skulle våga sätta sig på fönsterblecket, eller en skugga i det tjocka gräset som kunde tyda på en mus som han inte hunnit bita nacken av ännu. Erik strök katten över det lilla huvudet och tittade också ut genom köksfönstret, ett invant parallellt beteende mellan två kompisar, och värderade samtidigt texten han precis läst. Det var inte ofta som orten Nässjö fladdrade förbi i feta typer i den stora lantbrukstidningen. Han hade sett annonsen redan i fjol och kände till de stora dragen, företaget som lockade med kontrakt på chipspotatis. Han hade tänkt på möjligheten åtskilliga gånger, ruvat på idén men utan att ha tagit det vidare. Tydligen ville man locka ännu fler och erbjudandet var vässat ytterligare. Han läste den textrika annonsen ett par gånger, rev därefter ut sidan och vek ihop den. Overallen åkte på, han tryckte ner fötterna i stövlarna och gick ut till stallet. Folkets hus inne i stan. Det var platsen där företaget som annonserat i Land hyrt in sig och nu fanns på plats med tre representanter, varav en pratade en märklig norska. Det var glest mellan ytterkläderna i garderoben, och endast ett par rader längst fram i salen kunde räkna in några intresserade. Lantbrukarna hade nickat lite som en hälsning till varandra och sedan satt sig med några tomma stolar emellan sig och lyssnat. Företaget var norskt och talade sig varmt för möjligheterna med naturchips. ”Intresset på marknaden är stort, riktigt stort ...”, upprepades. En tjänsteman från kommunens näringslivskontor reste sig plötsligt ytterst på första raden: ”Nu måste ni alla sannerligen visa framfötterna, hänga på när nya entreprenörer söker partners i hembygden …”, ungefär så lät det. Ingen kommenterade, man vred bara lite på sig i bänkraderna. En började, de andra följde efter, och det hördes som en samlad kommentar: ”Som om vi inte alltid gjorde det, va?! Eller vad menar du?” 12
En film följde, då log man lite mer. Ungdomar med bakvänd keps jazzade omkring till någon raplåt som pumpade i högtalarna och intygade i förbifarten att det var de godaste chips de ätit, ”häftigt krispiga”, lät det på norska. Det byggde på den nyttiga friteringsoljan, och Erik satte ett kryss just där i broschyren innan han stängde sitt block och klämde fast reklampennan i kanten. Jordbrukare på höglandet var präglade av traditionen att odla vall och foderspannmål. Korn, havre, ibland kanske lite blandsäd med ärter i. Även vete förekom, men det var mest på de större egendomarna. Där någonstans gick en gräns, och här kom ett företag som lockade med kontrakt på chipspotatis? Något som många jordbrukare inte kommit närmre än grillchipsen hos Icahandlaren. För det var onekligen en utmaning att odla potatis på höglandet och därför knappast förvånande att man var svårflörtad. För att bli framgångsrik potatisodlare krävdes odlingskunnande och en lämplig maskinpark. Erik led brist på det mesta, men inte på fåfänga. Även om den var dold under en slags vardaglig framtoning och ambition att smälta in bland grannarna, så skulle möjligheten att bli först i byn med denna typ av matpotatis ge honom en personlig tillfredsställelse. Peka på ett nytänk hos Hammarströmmaren. Han som dragits med tveksamt rykte sedan det där föredraget för snart två år sedan på LRF-kretsen i byn. Kvällen då han lyckades med bedriften att i auditoriet hänga ut byns lantbrukarbröder som småförmögna bidragstagare. Han hade haft en dålig kväll, varit illa förberedd, men det hjälpte föga, det gick knappast att kalla tillbaks grodorna som hoppat ur hans trut just då. Inget av detta ville han vidstå för sig själv när han beslutade att skriva på. I stället hade han listat sina lätta moränjordar som dränerade väl, dessutom tillgången på stallgödsel och bevattning. Därmed var beslutet taget. ”Bra …”, sa han till sig själv där framför datorn. Han hade precis studerat odlingskalkylerna som hans tidigare kollega vid Verket, Bosse Andersson, mejlat. Ytterligare en bekräftelse på ett gott vägval, och därefter googlade han allt om potatisupptagare till sent på natten. 13
Dagen efter var inbokad för att hjälpa Eva, hans svägerska. Hennes sto skulle till hingststationen för betäckning. Därefter en biltur till maskinhandlare i bygden för att se på potatisupptagare. Och allt skänkte det där välbefinnandet inför en lång helg, den sköna känslan som livet bara bjöd på ibland.
Tillhörighet. Jag blir inte klok på ordet, en relation så klart, det säger något om gemenskap och trygghet, något jag uppenbarligen lider brist på. Min undernärda varelse som bygger relationer med kabinpersonalen i ett flygplan som möjliga vänner. Att under tolv timmar få tillhöra gruppen där längst fram i kabinen. Egen toalett, fått tjocka sovsockor som jag redan bestämt mig för att behålla. Det är minnen av det slaget som jag samlar på numera, det säger nog något tragiskt om mig, eller hur? Hon avslutade några rader i dagboken och lade sedan ner den i väskan. Det var sju år sedan Lillemor lämnade hemmet med familjefoton på väggarna och släktkalas inbokade långt i förväg, vände Erik ryggen och självmant förpassade sig hit, eller sökte andra platser att fästa en villrådig kropp vid. Mellan Köpenhamn och mellanlandningen i London var planet nästan tomt och hon fick flytta fram, tydligen uppgraderad till någon extra fin business class och därefter uppassad likt en prinsessa. Flygvärdinnans röst var vacker, uppenbarelsen änglalik när hon tilltalade Lillemor så där sammetslent. ”Madame Hammarstrom?” Lillemor nickade. ”Just to tell you, it’s okey, I checked with my management and you got an upgrade. You can stay here all the way to São Paulo. Hope you’ll enjoy the journey, Madame.” Rösten så vacker, den tillät henne stanna kvar i business class under hela resan och lade fram en extra filt och kudde tillsammans med ett leende. Jag älskar henne, tänkte Lillemor och fick för sig att 14
hon gjort något som givit intryck, kanske visat en speciell vänlighet som gjorde att hon förtjänade det. Varig. Flygbolagets märkliga namn ledde till så många associationer. En MD DC10-30, den rymde nästan trehundra passagerare, läste hon i foldern, och v-i-n-g-s-p-a-n-n-e-t mätte fyrtiofem meter. Hon gillade ordet av någon anledning, som något levande flög alla till Sydamerika. Någon som kämpade i motvinden och klöv den iskalla luften där utanför. Några decimeter innanför satt man i pösiga säten med hörlurar och skärmar uppkopplade. Det var natt i hennes kropp, men mörkret däremot föll aldrig, så Lillemor fortsatte att titta sig omkring, utan någon ro att sova. Sätena var slitna här och var och bar en mystisk doft av sin långa historia. Varma kroppar, förväntan, blickar ut mot himlar och horisonter, allt filosoferande som pågått just här. Lillemor tog en runda i bara sockorna, gick ljudlöst bland dem som betalt en förmögenhet för biljetten till São Paulo. Hennes steg strök precis intill, nu var hon en av dem. Fortfarande åt en del från tallrikarna som om de var utan botten, med den stora servetten mer likt en handduk, monterad med klämmor som på småbarn. Andra slumrade, dåsiga av maten och drickandet utan att ha behövt resa sig, trötta av protein och alkohol. Ett par djupsov och visade ibland upp konstiga ryck, blev till märkliga varelser i det svaga kabinljuset och hon stannade upp en kort stund. Betraktade öppna munnar, som stora svarta ventiler ur vilka det kom konstiga ljud. Vilka är de? Vad ska de göra i São Paulo? Hon kände deras andedräkter, hörde snarkningarna, såg deras tandrader. Så nära, men ändå inte. Så mycket liv precis intill, hon kunde ta på dem. Trots det blev bara denna stund deras möte, sedan inget mer, som ett ”hej” i en korsning. En blick, en gest, sedan vidare, sedan aldrig mer. Hon satte sig igen och den vänliga stewarden med det vackra leendet kom tillbaks. Nu höll hon fram ett papper som Lillemor skulle signera. Uppgraderingen var ingen tillfällighet. Den berodde inte på hennes vänlighet, eller annan prestation. Biljetten kunde kopplas till en ”frequent traveler”. 15
”You are relative to Mister Rutger Gerhardsson, as we understand from the ticket reference number?” Lillemor svarade inget då. Anade kanske något, men utan att protestera. Flygvärdinnan såg fortfarande på henne, med samma varma blick. ”So we just need your signature, here”, sa hon och pekade på pappret. ”Your flight is connected to his Frequent Traveler Gold Card. Mister Rutger Gerhardsson’s. So it’s just a formality.” ”Sure”, sa Lillemor, skrev under med sitt namn och log väluppfostrat. Sure, tänkte hon igen. Så klart att RG hade fixat med biljetten, på något vis lirkat in henne i denna lyxtillvaro med sina långa fingrar. Nu hängde planet en dryg mil ovanför Atlanten. São Paulo låg någonstans där borta. Min framtid ligger kanske där, vad vet jag? Hon visste inte mer än att hon under en månad skulle samla in uppgifter om landets sojaproduktion till sitt examensarbete vid Handelshögskolan i Jönköping. Varför skriva en C-uppsats om sojabönsmarknaden? I tropisk värme, kuska runt i en massa fält? För att han sa det. Hon kom ihåg hur orden föll: ”Den brasilianska utvecklingen är het. Samla fakta. Belys frågan som är så debatterad, tillför ett klarare ljus. Skriv om något som folk bryr sig om. Som får uppmärksamhet, lite PR. Visa att du kan.” Allt det där sa han och hon lyssnade respektfullt. Man tror på varje stavelse. Han skickar någon till andra sidan jordklotet. Och i samma rörelse knyter han denna någon, det vill säga mig, ännu närmre sig. Den konsten behärskar han, tänkte hon. Trots det: När ytterligare några sidor i hennes bok var genomlästa, satt hon där med tom blick och tänkte på honom. Den manipulativa talangen. Det kalla psyket. Hennes blick föll på molnslöjorna. Plötsligt fantiserade hon om att han satt där intill henne. Vad skulle de ha gjort? Inte diskuterat sojabönor, inte odlingsvillkoren, inte avkastningen eller spotpriserna. Knappast heller RG:s avlägsne vän José och hans vänner som skulle vara lokala vägvisare i 16
odlingsdistrikten. I stället hade han nog med målande ord beskrivit hur vacker hon var. Han hade kysst henne men bara lite försiktigt på kinden. Själv hade hon suttit som en hund ömsint klappad av sin husse, och förhållit sig blick still för att inte störa något eller säga något provocerande som kunde få honom att upphöra. Han skulle ha beställt drinkar. Luktat gott. Och hon skulle ha vilat mot hans kropp, precis så mycket som visar att det är en medveten handling. Att de hörde ihop på något sätt. Hon såg sitt eget ansikte i kabinfönstret och kunde egentligen inte förstå att något där i spegelbilden alls kunde vara lockande för någon. ”Anything more Madame?” Plötsligt, den där rösten igen, och hon ryckte till. ”Perhaps just a glass of wine, same as before”, fick hon ur sig och RG satt plötsligt inte längre intill henne. ”With pleasure Madame, also to let you know, we are ahead of schedule, our captain says we’ll land in fortyfive minutes.” ”Sounds good”, sa Lillemor. ”Our guests are always our first priority, Varig is looking forward to welcome you on board soon again, Madame Hammarstrom.” Nu lät det mer som ett uppspelat band. Hela kabinen kändes kallare och ljuset från panelerna i taket var tänt. Men hon tackade igen, såg upp på flygvärdinnan och i bakgrunden dök hans profil upp, där hemma någonstans, den långa skuggan och håret, medvetet lite rufsigt åt alla håll, han som såg till att allt gick rätt till också här. Likt en väldig silverskimrande fågel lade sig planet på sidan i en skarp sväng inför landningen och hon kunde titta rakt ner i den stora kåkstaden. Det kändes som om planets långa spetsiga vinge pekade nedåt mot något de inte fick missa. Inflygningen till São Paulo och den vackra färgrika mosaiken blev kusligare ju längre ner de kom, en rå verklighet som skymde de romantiska bilderna hon naivt burit med sig. Längtans blommor ska ses på avstånd, var det så? Hon tyckte sig känna doften från kåkstaden. Det knöt sig i magen, stinn av tio timmars vistelse i bubblan, i en business class där mat serverats på porslin. 17
Och allt jag gör är att förnedra dem. Ser ner på dem i ett kvarhängande rus av Chablis och Pinot noir. Och huvudet tomt på svar varför jag satt mig här uppe. Hade en mamma betett sig så? Hon kände pulsen öka i kroppen och slöt ögonen. Barns drömmar träffade henne, hennes brist på medlidande, för att hon själv inte fick några, inte tog hand om någon. Är det därför jag stannat upp i min mognad, en barnlös kvinna på fyrtiotvå som beter sig likt en bortskämd student? Hon anade att många tittade på dem just då, kände de storögda blickarna från barn med för lite att äta. Hon tittade ut genom fönstret igen. Barn som förundras över planets blanka siluett mot den blå himlen, varje dag upprepas samma syn, på tidtabell, precis som deras längtans vågor. Blicken är ju fri, drömmen kostar dem inget. Brasilianaren som skulle hjälpa henne första dagarna hette José Vellutini, en kompis till RG från Uppsalatiden. José hade varit utbytesstudent, snart tjugo år hade passerat sedan bägge var inskrivna vid universitetet och RG lärde honom att de viktigaste poängen samlade man genom att stänga nationsbaren varje kväll och därefter hade vänskapen bestått. José var garanterat snäll och omtänksam, hade RG intygat med oskyldigt uppspärrade ögon som han alltid satte på sig när det behövdes. Men Lillemor fick medge att RG hade rätt, José var en klimp av guld. Helt gratis fick hon bo med hans familj under första veckan. Umgås med deras barn. Den yngsta flickan hette Maria. Maria Vellutini. Fanns det ett mer fullbordat namn? Maria satt som klistrad i hennes knä redan efter ett par timmar. Som om bägge upptäckte en omedelbar samhörighet. Utan ett enda ord portugisiska, allt annat räckte ändå så väl. Blicken, handen, kramen, skratten. Den universella familjen, alla är vi så lika, tänk på det när du kommer hem, sa hon till sig själv. De utvecklade ett eget språk, Maria och Lillemor, ett finger som ville visa något och de spärrade upp ögonen. Överdrev. Lillemor blev en clown och Maria kiknade av skratt. Lillemor gömde sig. Maria letade och fann henne. Lillemor fick bli funnen och därefter kramad av små knubbiga armar. Hur ska jag någonsin kunna lämna dem, 18
tänkte hon efter endast några dagar, samtidigt som José och hon började planera kommande veckas program. José påminde på ett märkligt sätt om hennes tidigare man, Erik. Inte ansiktet direkt, men gången, hur han rörde sig, och han var lika lång kände hon, när han stod precis intill. Som om minnen av fysisk närhet vävdes samman, kom till liv. ”Kan du se på min rygg?” hade han plötsligt sagt. Så Lillemor hade tittat där, använt tummarna för att spänna upp huden som var lite fuktig och kastanjefärgad. Granskade med kisande ögon. ”Hur ser betten ut, av den där farliga myran, eldmyran?” ”Bara rött och svullet, sedan kan man få feber.” Hon hade tagit en stor bomullstuss, indränkt i sprit. Baddat ryggen som inte bar några allvarliga symptom alls. Men José var Marias pappa, en del av Maria, och Lillemor höll på länge och det rann längs hans rygg. Innan avresan hann hon följa med familjen på katolsk mässa. De satt, stod, dansade, omfamnade varandra bland fem tusen andra, som alla gjorde likadant. Svetten dröp och pastorns röst i högtalaren skallrade men alla uppfylldes av något stort tycktes det. Människorna omkring dem, i ett konstant sorl av böner, pratade med sig själva, med släkt eller vänner intill, eller Gud, eller Jungfru Maria. Mässan fortskred och Lillemor härmade andra och gjorde sitt livs första korstecken. Lilla Maria tittade på henne och hon såg tillbaks på Maria när hennes lilla hand gjorde likadant, ännu en gång, som att visa att hon kunde göra tecknet mot sin lilla välsignade kropp. Jag skulle kunna stanna här, bli konvertit, tänkte Lillemor. Enbart för hennes skull, tillhöra något som också hon har. Lilla Maria pekade på Jungfru Maria på väggen en bit bort, och sedan på sig själv, sa något på portugisiska, skrattade. Lillemor strök henne över håret och höll med. ”Si, si”, fick hon ur sig och nickade. Hon höll Maria i handen ännu mer bestämt på vägen hem, och efter middagen satt José och Lillemor på terrassen och han sa klokheter om ödmjukhet, om att finna ro. Om att lita på varandra. Sin tro. Att utveckla kärleken i sin familj. 19
”Det är också ett arbete”, sa han på sin sköna engelska och lyfte händerna, och pekade på dem där inne så att hon skulle förstå. Innerst inne undrade han nog varför hon åkt över halva jordklotet för att se några fält och plantor, men å andra sidan kände han ju också RG, och då framstod mycket i ett annat ljus. Först var det som tidsfördriv, men ju senare kvällen blev, desto mer målmedvetet började hon leta och redan samma natt var hon ute på nätet och sökte om adoption. Om barnhemmen, organisationerna, processen, pengarna. Sög åt sig raderna som förklarade fördelen med erfarna, inte för unga föräldrar. Trygga hemförhållanden. Gärna utanför storstäderna. Hon kom ihåg att landsbygden kunde vara en vägande faktor, som det fortfarande stod där på hemsidan om adoption från Sydamerika. Avskedet blev precis så smärtsamt som hon föreställt sig. José gav henne en varm kram och hon stannade kanske opassande länge i hans famn där intill hans fina fru, och kunde inte motstå att ta tag i hans nacke. Maria såg mest glad ut utan att riktigt förstå. Lillemor skrattade med sorgsna ögon och insåg att det var sista gången hon såg Maria Vellutini. Grät öppet så snart hon lämnat huset och skulle kliva in i bilen där de andra väntade. De andra. Hennes nya sällskap, två män som bägge stod utanför bilen. Som av en tillfällighet skulle de på samma håll veckan efter hennes ankomst och hon skulle få åka med dem, vidare upp mot sojadistrikten. Bagageluckan hade de redan öppnat.
20