9789174990577

JAMES ELLROY

L.A. KONFI~ DENTIELLT

JAMES ELLROY

L.A. KONFI~ DENTIELLT Översättning: Thomas Preis

Modernista stockholm

Prolog

2 1 f e brua r i 19 50

E t t nedlagt motell bland bergsutlöparna i San Berdoo. Buzz Meeks tog in med nittiofyratusen dollar, åtta kilo rent heroin, ett 10-kalibers pumpgevär, en revolver kaliber 38, en pistol kaliber 45 och en stilett som han hade köpt av en mexligist vid gränsen – alldeles innan han spanade in bilen som stod parkerad på andra sidan gränsen: Mickey Cohens hårdingar i en civil snutbil från Los Angeles, Tijuanasnutar på språng för att lägga rabarber på lite av hans godsaker och lämpa hans lik i San Ysidrofloden.

Han hade varit på rymmen i en vecka och pröjsat femtiosex lakan på att hålla sig i livet: bilar, gömställen för fyra eller femtusen natten – motellägarna visste att Mickey C. jagade honom för att han hade snott Mickeys donna och knarket från hans toppmöte med Dragna, Los Ange­ lespolisen ville ha tag i honom för mordet på en av deras killar. Cohenkontraktet hade sabbat chanserna att kränga knarket direkt, för ingen skulle våga langa tjacket av rädsla för hämnd. Det bästa han kunde hitta på var att lämpa av det hos Doc Engleklings söner. Doc skulle lägga det på is, paketera det, sälja det längre fram och ge honom hans andel. Doc hade jobbat ihop med Mickey och hade så många grå under kupan att han var rädd för det jävla aset. Bröderna hade klämt honom på femton lakan, skickat honom till Motell El Serrano och fixat flykten åt honom. I skymningen skulle två män – killar som smugglade illegala invandrare från Mexiko – köra honom till ett bönfält och skjutsa honom till Guatemala City med AB Knarkflyg. Han skulle ha ungefär nio kilo heroin som jobbade åt honom hemma i Staterna – om han kunde lita på Does killar och de kunde lita på smugglarna.

Han dumpade bilen i en grandunge, hivade ut resväskan och kollade läget.

13

Motellet var hästskoformat, ett dussintal rum, bergsutlöpare ända fram till baksidan av dem. Ingen chans att smyga sig på honom bakifrån.

Planen på framsidan bestod av löst grus med kvistar, pappersskräp och tomma vinflaskor. Steg skulle krasa, bildäck skulle krossa trä och glas.

Det fanns bara en tillfart, vägen som han hade kört på, så spanare måste luffa indian genom tät skog för att plugga honom.

Eller också kunde de vänta i något av rummen.

Meeks nappade åt sig hagelgeväret och började sparka in dörrar. En, två, tre, fyra – spindelväv, råttor, badrum med fullproppade toaletter.

Smugglarna använde nog stället som parkering för sina svartskallar på vägen upp till slavfarmerna i Kern County. Fem, sex, sju, bingo – mex­ familjer som kurade på madrasser, rädda för en beväpnad vit, »Såja, såja« för att de inte skulle skärra upp sig. Sista rumsraden var tom. Meeks hämtade väskan och lämpade av den alldeles innanför dörren till rum tolv: fri sikt över planen på framsidan, madrass som spydde kapock på resårfjädrar, inte dåligt som en sista amerikansk slaf.

En pinuppalmanacka upphäftad på väggen. Meeks bläddrade till april och letade efter sin födelsedag. En torsdag. Modellen hade dåliga tänder men var snygg i alla fall, påminde honom om Audrey: före detta strippa, före detta Mickeys donna, orsaken till att han mulade en snut och kraschade heroinaffären mellan Cohen och Dragna. Han bläddrade fram till december, funderade på oddsen att överleva året och blev skakis: fladder i kistan, en åder i pannan knackade ping ping ping och fick svetten att bryta fram.

Det blev värre, rena frossan. Meeks lade upp sin arsenal på ett fönster­ bräde och stoppade fickorna fulla av ammunition: patroner till 38:an, reservmagasin till pistolen. Han stack stiletten innanför livremmen, täckte för fönstret mot baksidan med madrassen och öppnade fönstret mot framsidan på glänt för att få in luft. Ett vinddrag svalkade svetten.

Han tittade ut på mexungar som passade en baseboll mellan sig.

Där satt han kvar. Svartskallar samlades utanför och pekade på solen som om den visade vad klockan var, otåliga efter att lastbilen skulle komma – slavkneg för tre varma mål och en slaf. Meeks såg två vita 14

komma gående in på planen, den ene fet, den andre spinkig. De vinkade kompishjärtligt, svartskallarna vinkade tillbaka. De såg inte ut som snutar eller Cohens råskinn. Meeks steg ut med hagelgeväret bakom ryggen.

Männen vinkade: breda leenden, inget fanskap i bakfickan. Meeks kollade vägen: en grön sedan parkerad tvärsöver dolde något ljusblått som skymtade mellan balsamgranarna och var för blankt för att vara himmel. Han uppfångade ett blänk i metalliclack och kopplade: Bakersfield, mötet med killarna som behövde tid för att hämta pengarna. Den turkosblå kupén som försökte preja honom en minut senare.

Meeks log: kompis, inget fanskap i bakfickan. Ett finger på avtryckaren, id på den spinkige: Mal Lunceford, patrullsnut från Hollywooddistriktet.

Han brukade glo på servitriserna på Scrivener’s Drive-in och spänna ut bröstet för att stila med sina pistolmärken. Den fete kom närmare och sa: »Flygplanet väntar.« Meeks svängde runt geväret och brassade av en skur. Fläsket bromsade hagel och flög i väg så att han täckte Lunceford och knuffade honom baklänges. Svartskallarna flängde vilt omkring, Meeks rusade in i rummet, hörde fönstret krossas på baksidan och slet undan madrassen.

Sittande fågel: två killar, tre grova hagelskott på kort håll.

De två sprängdes i trasor, glas och blod yrde över tre andra killar som smög längs väggen. Meeks tog ett språng, landade på marken och sköt mot tre ihoptryckta benpar. Han famlade med den lediga handen och fick tag i en revolver innanför byxlinningen på en död.

Skrik från planen på framsidan, springande steg i grus. Meeks släppte geväret och snubblade till väggen. Bort till killarna, smak på blod – skott i huvudet på nära håll.

Dunsar i rummet, två gevär inom räckhåll. Meeks tjoade: »Vi har honom !«, hörde tjut till svar, såg armar och ben komma ut genom fönstret. Han tog upp den närmaste kanonen och brassade av på helautomat: inspärrade mål, exploderande putsskärvor, torrt trä som fattade eld. Över liken, in i rummet. Ytterdörren stod öppen, hans revolver och pistol låg kvar på fönsterbrädet. Han hörde en konstig duns och fick syn på en kille som låg raklång och siktade bakom sängen.

Meeks kastade sig omkull på golvet, sparkade, missade. Killen skick15

ade i väg ett skott – nästan träff. Meeks slet fram stiletten, tog ett språng, högg: halsen, ansiktet, killen skrek och sköt, rikoschetter långt bredvid.

Han skar halsen av honom, kröp över honom, föste igen dörren med tån, plockade åt sig sina vapen och bara andades.

Elden började sprida sig och grilla lik och balsamgranar. Ytterdörren var hans enda väg ut. Hur många fler låg på pass utanför ?

Skott.

Från planen: hårda salvor som sprängde stycken ur väggen. Meeks fick en träff i benet, ett skott snuddade vid ryggen. Han dök i golvet, skotten fortsatte komma, dörren slogs upp. Han låg rakt i korselden.

Inga fler skott.

Meeks stoppade in revolvern och pistolen under bröstet och sträckte ut sig som om han var död. Sekunder släpade sig fram. Fyra killar med gevär spanade in. Viskningar: »Dödkött« – »Vi måste vara förbannat försiktiga« – »Dårjävel«. In genom dörren, Mal Lunceford var inte med, steg.

Sparkar i sidan, tunga andetag, hånskratt. En fot kördes in under honom. En röst sa: »Feta jävel.« Meeks ryckte till i foten, fotkillen dråsade baklänges. Meeks snodde runt och sköt, kort håll, fullträffar. Fyra killar gick i däck, Meeks såg planen utanför i snett perspektiv: Mal Lunceford på väg att sjappa. Sedan, bakom honom: »Hej, gosse.« Dud steg in genom lågorna med brandmansrock på sig. Meeks såg sin väska borta vid sängen, nittiofyra lakan, knark. »Du kommer förberedd, Dud.« »Alltid redo, gosse, precis som scouterna. Vill du säga några avskedsord ?« Självmord att krascha en affär som hade Dud som vakthund. Meeks höjde sina vapen, Dud sköt först. I dödsögonblicket tänkte Meeks att Motell El Serrano såg ut precis som slagfältet vid Alamo.

Del ett

Blodiga julen

1

B u d W h i t e satt i en civil polisbil och såg »1951« blinka i julgranen utanför stadshuset. Baksätet var packat med sprit till festen på stationen.

Han hade åkt omkring hela dagen och pressat spånk av butiksägare utan att bry sig om Parkers direktiv: gifta poliser hade ledigt på julafton och juldagen, bara ungkarlar skulle vara i tjänst och krim i citydistriktet hade fått order att sy in lösdrivare, för polismästaren ville ha distriktets fyllon på is så att de inte skulle våldgästa borgmästare Bowrons gräsmattepartaj för sämre lottade barn och glufsa i sig allt godiset. Förra julen hade en vrickad nigger pissat i en tillbringare med saft som var vikt åt några barnhemsungar och beordrat mrs Bowron: »Fila kuk, kärring.« William H. Parker ägnade sitt första julfirande som chef för Los Ange­lespolisen åt att forsla borgmästarens fru till akuten på Centralsjukhuset för behandling av chock, och nu, ett år senare, var det Bud som fick sota för det.

All spriten i baksätet klämde i ryggen så att den hade blivit till gelé.

Biträdande vaktchefen Ed Exley var en korrekt typ som kunde sätta sig på sina höga hästar om hundra poliser söp till i rotelrummet. Och Johnny Stompanato var tjugo minuter försenad.

Bud satte på kommunikationsradion. Ett brum dog bort: snatterier, en stöt mot en spritbutik i Chinatown. Dörren på passagerarsidan öppnades, Johnny Stompanato smet in.

Bud tände lampan på instrumentbrädan. Stompanato sa: »En fröjdefull jul. Och var är Stensland ? Jag har grejer åt er bägge två.« Bud mönstrade honom. Mickey Cohens livvakt hade varit arbetslös i en månad sedan Mickey åkte dit för skattesmitning, tre till sju år på McNeil Island. För Johnny Stomp blev det till att göra hemmanikyr och själv pressa byxorna igen. »Överkonstapel Stensland. Han är ute och plockar in lösdrivare, och det är samma lön i alla fall.« 19

»Synd. Jag gillar Dicks stil. Det vet du, Wendell.« Flotte Johnny, spaghettistilig med lockarna i en styv pompadour. Bud hade hört att han var utrustad som en häst och dessutom stoppade upp kalsingarna. »Ut med det du har.« »Dick har trevligare sätt än du, konstapel White.« »Är du tänd på mig, eller vill du bara snacka lite ?« »Jag är tänd på Lana Turner, du är tänd på hustrumisshandlare. Jag har också hört att du är ett riktigt gull mot damerna och att du inte är så kräsen med utseendet.« Bud knakade med fingrarna. »Och du försörjer dig på att spöa folk, och det kvittar hur mycket Mickey skänker till välgörenhet, han blir ändå inte mer än knarklangare och hallick. Så att jag är förbannad på förhärdade hustruplågare placerar mig inte i din klass. Capisce, kräkpulver ?« Stompanato log – nervöst. Bud tittade ut genom fönstret. En Frälsis­ tomte smusslade upp mynt ur sin kittel med blicken klistrad vid spritbutiken tvärsöver gatan. Stomp sa: »Hör du, du vill ha tips och jag behöver pengar. Mickey och Davey Goldman sitter inne, och Mo Jahelka håller ett öga på firman medan de är borta. Mo ligger lågt och har inga jobb åt mig. Jack Whalen skulle aldrig i livet ge mig jobb, och jag fick inget kuvert från Mickey.« »Inget kuvert ? Mickey hade ju gott om kosing när han åkte in. Jag hörde att han fick tillbaka knarket som han blev snodd på när han skulle göra upp med Jack D.« Stompanato skakade på huvudet. »Du hörde fel. Mickey blåste ut typen som snodde det, men knarket finns ingenstans och killen stack med hundrafemtio lakan av Mickeys pengar. Så jag behöver pengar, konstapel White. Och om din tjallkassa fortfarande är grön kan jag fixa ett par jävligt fina gripanden åt dig.« »Lämna brottets bana, Johnny. Bli en vit man som jag och Dick Stensland.« Stomp fnös, men det lät matt. »En lägenhetstjuv för tjugo eller en butiksråtta som spöar sin fru för trettio. Ta det som ger dig kicken, jag såg killen klippa Ohrbach’s på vägen hit.« 20

Bud tog upp en tjugodollar och en tia. Stompanato nappade åt sig sedlarna. »Ralphie Kinnard. Han är blond och fet, i fyrtioårsåldern. Han har mockajacka och flanellbyxor. Jag har hört att han spöar sin fru och tvingar henne att fnaska för att han ska klara sina pokerskulder.« Bud antecknade. Stompanato sa: »Fröjdefull jul, Wendell.« Bud högg tag i hans slips och ryckte till. Stomp dängde huvudet i instrumentbrädan. »Gott nytt år, svartskalle.« Ohrbach’s var fullpackat, kunder myllrade runt diskar och klädställ.

Bud armbågade sig upp till plan tre, förstklassiga snattarmarker: smycken, dyr sprit.

Diskar översållade av klockor, trettio pers långa kassaköer. Bud svepte med blicken efter blonda män, blev knuffad av hemmafruar och ungar.

Sedan – snabb glimt – en blond kille med mockajacka som duckade in på herrmuggen.

Bud trängde sig bort och in. Två gubbstötar stod vid pissholkar, grå flanellbyxor hasade ner på golvet i toalettbåset. Bud gick ner på huk och kikade in. Bingo, händer som smusslade med smycken. Gubbarna drog upp dragkedjan och gick ut. Bud bankade på båsdörren. »Kom ut, det är jultomten.« Dörren slogs upp, en knytnäve flög ut. Bud fick den rakt på hakan, dunsade mot ett handfat och snubblade. Handbojor i nyllet, Kinnard som rivstartade. Bud reste sig och tog upp jakten.

Genom dörren, kunder som spärrade vägen, Kinnard som duckade ut genom en sidoutgång. Bud efter, nedför brandstegen. Gården där nere var ren, inga bilar som drog i väg, ingen Ralphie. Bud sprang till sin bil och satte på radion. »4 A31 till centralen, upplysning.« Brus, sedan: »Uppfattat, 4 A31.« »Senast kända adress. Vit man, förnamn Ralph, efternamn Kinnard.

Stavas antagligen K-I-N-N-A-R-D. Snabba ryck, va ?« Expeditören bekräftade, Bud jabbade i luften: bang-bang-bang-bangbang. Det knastrade i radion: »4 A31, kom.« »4 A31 här.« 21

»Begärda upplysningar om Kinnard, Ralph Thomas, vit man, födelse­ datum –« »För helvete, bara adressen, sa jag ju.« Expeditören gjorde pruttljud med munnen. »Till din julklappsstrumpa, kräkpulver. Adressen är Evergreen 1486, och jag hoppas du –« Bud stängde av och satte kurs österut mot City Terrace. Upp i åttiofem, flitigt bruk av signalhornet, Evergreen på fem minuter blankt. 1 200och 1300-komplexen visslade förbi, 1 400 – monteringsfärdiga veteranhus – dök upp.

Han parkerade och följde trottoarskyltarna till 1486, en rappad kåk med tomtesläde av neonrör på taket. Ljus där inne, en Ford av förkrigsmodell på infarten. Genom ett planglasfönster: Ralph Kinnard som körde hårt med en kvinna i badrock.

Kvinnan hade svullet ansikte och var i trettiofemårsåldern. Hon backade från Kinnard, badrocken föll upp. Brösten var blåslagna, revbenen såriga.

Bud gick tillbaka efter handbojorna, såg anropslampan blinka på radion och svarade: »4 A31 här.« »Uppfattat, 4 A31. Två polismän överfallna utanför krog på Riverside 1990, sex misstänkta på fri fot. De har identifierats efter sina nummerplåtar och andra bilar är larmade.« Det pirrade till i Bud. »Är våra killar svårt skadade ?« »Svar ja. Åk till 5314 Avenue 53, Lincoln Heights. Grip Dinardo, D-IN-A-R-D-O, Sanchez, tjugoett år, man, mexikan.« »Uppfattat, och skicka en bil till Evergreen 1486. Vit misstänkt man gripen. Jag kommer inte att vara där, men de ser honom. Säg åt dem att jag skriver rapport sen.« »Ska han till Hollenbeckstationen ?« Bud bekräftade och plockade åt sig handbojorna. Tillbaka till huset och ett säkringsskåp på utsidan, lossa säkringar tills ljuset tvärt slocknade. Jultomtens släde fortsatte lysa. Bud knep åt om en utgående ledning och ryckte till. Konstverket åkte i backen: exploderande renar.

Kinnard rusade ut, snavade över Rudolf. Bud knäppte handbojorna om handlederna på honom och dunkade hans ansikte i trottoaren.

22

Ralph jämrade sig och tuggade grus. Bud drog sitt vanliga anförande för hustruplågare: »Du blir släppt om ett och ett halvt år, och jag får veta när. Jag tar reda på vem din övervakare är och blir kompis med honom, jag söker upp dig och säger hej. Rör du henne nån mer gång får jag veta det, och då fixar jag så du blir insydd för våldtäkt av barn. Vet du vad de gör uppe i Quentin med såna som har våldtagit barn ? Va ? Är påven en jävla spaghettilirare ?« Ljuset tändes – Kinnards fru mixtrade med säkringsskåpet. Hon sa: »Får jag åka hem till mamma ?« Bud tömde Ralphs fickor – nycklar, en sedelrulle. »Ta bilen och snygga till er.« Kinnard spottade tänder. Mrs Ralphie nappade åt sig nycklarna och skalade av en tia. Bud sa: »God jul, va ?« Mrs Ralphie skickade en slängkyss och backade ut bilen, rakt över blinkande renar.

Avenue 53, högsta fart, inga sirener. En målad bil slog honom med ett par sekunder, två uniformerade och Dick Stensland steg ur och samlades tätt ihop.

Bud tutade kort, Stensland kom fram. »Vem är där inne, Stens ?« Stensland pekade på ett ruckel. »Killen som de lyste i radion, kanske fler. Det var kanske fyra mexar och två vita typer som spöade våra killar.

Brownell och Helenowski. Brownell är kanske hjärnskadad, Helenowski blev kanske av med ena ögat.« »Det var en massa kanske.« Stens stank: munvatten, gin. »Är du här för att tjafsa om ord ?« Bud steg ur bilen. »Nej. Hur många är gripna ?« »Noll. Vi får första gripandet.« »Säg åt killarna i uniform att stanna utanför då.« Stens skakade på huvudet. »De är kompisar till Brownell. De vill vara med på ett hörn.« »Nix, det här är vår grej. Vi plockar in dem, vi skriver rapport och hinner till festen lagom till vaktbytet. Jag har tre kartonger: Black Walker, Jim Beam och Cutty.« 23

»Exley är biträdande vaktchef. Han är pedant, och du kan ge dig fan på att han inte gillar att man dricker i tjänsten.« »Visst, och Frieling är vaktchef, och han är en jävla svamp precis som du. Så skit i Exley. Och jag har en rapport att skriva först, så nu ser vi till att få det gjort.« Stens skrattade. »Grov misshandel av en kvinna ? Vad är det för paragraf i brottsbalken – 623:1? Jag är alltså en jävla svamp och du är en jävla välgörenhetsfantast.« »Javisst, och du har befälsgrad. Nå ?« Stens blinkade konspiratoriskt. Bud gick som flankskydd, upp till verandan med dragen revolver. Alla gardiner var fördragna i rucklet. Bud hörde radioreklam: Katten Felix för Chevrolet. Dick sparkade in dörren.

Tjut, en mexkille och en mextjej som stack i väg. Stens siktade i huvudhöjd, Bud hejdade skottet. Genom en gång, Bud tätt i hälarna, Stens flåsade och välte omkull möbler. Köket – mexarna fångade i en återvändsgränd vid ett fönster.

De vände sig om och stack händerna i luften: ett ligistyngel, en söt tjej som kanske var i sjätte månaden.

Pojken kysste väggen, proffs på att bli visiterad. Bud muddrade honom, id-kort utställt på Dinardo Sanchez, växelpengar. Tjejen bölade, sirener ylade utanför. Bud vände Sanchez runt och knäade honom mellan benen. »För våra killar, Pancho. Och du slipper lindrigt undan.« Stens högg tag i tjejen. Bud sa: »Stick i väg nånstans, gullet. Innan min kompis kollar ditt uppehållstillstånd.« »Uppehållstillstånd« skärrade upp henne – Madre mia ! Madre mia !

Stens föste henne till dörren. Bud såg uniformerade poliser myllra på infarten. »Vi låter dem plocka in Pancho.« Stens hämtade andan. »Vi ger honom till Brownells kompisar.« Två gröngölingstyper klev in och Bud såg sin chans. »Sätt handbojor på killen och ta honom med till stationen. Våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd.« Gröngölingarna släpade ut Sanchez. Stens sa: »Du och fruntimmer.

Vad blir nästa grej ? Ungar och hundar ?« Mrs Ralphie – blåmärken i julklapp. »Jag jobbar på det. Kom igen nu, vi ska leverera spånken. Sköter du dig får du en egen flaska.«

2

P r e s t o n E x l e y ryckte undan täckelset. Hans gäster utstötte beundrande rop. En kommunalgubbe applåderade och spillde äggtoddy på en societetstant. Ed Exley tänkte: det här är inte nån typisk julafton för en polis.

Han såg på sin klocka – 20:46 – han måste vara på stationen senast vid midnatt. Preston Exley pekade på modellen.

Den upptog halva hans mysrum: ett nöjesfält fullt av papier-machéberg, raketskepp och vilda västernstäder. Seriefigurer vid entrén: Moochie Mouse, Scooter Squirrel, Danny Duck – Raymond Dieterlings skapelser – som uppträdde i Dröm-en-drömtimmen och mängder av tecknade serier. »Mina damer och herrar, tillåt mig presentera Dröm-en-drömlandet.

Exley Entreprenader ska bygga det i Pomona, Kalifornien, och öppningsdagen blir i april 1953. Det kommer att bli historiens mest välplanerade och spännande nöjespark, ett självständigt universum där barn i alla åldrar kan njuta av det glädjens och godhetens budskap som är kännemärket för Raymond Dieterling, den moderna tecknade filmens fader. Dröm-en-drömlandet kommer att bjuda på alla era älskade Dieter­ lingfigurer, och det blir ett paradis för de unga och för dem som är unga i sinnet.« Ed studerade sin pappa: femtiosju år men såg ut som fyrtiofem, en polis ur ett långt familjeled av poliser. Nu höll han tal i en flott villa i Hancock Park, och politiska pampar avstod från sin julafton på en vink från honom. Gästerna applåderade, Preston pekade på en snötäckt bergstopp. »Pauls Värld, mina damer och herrar. En kopia i exakt skala av ett berg i Sierra Nevada. Pauls Värld kommer att bjuda på en hisnande spännande kälkbacke och en skidstuga där Moochie, Scooter 25

och Danny framför sketcher för hela familjen. Vem är då denne Paul i Pauls Värld ? Paul var Raymond Dieterlings son som tragiskt omkom som tonåring 1936, omkom i ett snöskred under en skidtur – omkom på ett berg exakt likt det här. Ur tragedi således en bekräftelse av oskuld.

Och, mina damer och herrar, fem cent av varenda dollar som spenderas på Pauls Värld ska gå till Barnpoliofonden.« Stormande applåder. Preston nickade vänligt åt Timmy Valburn, skådespelaren som spelade Moochie Mouse i Dröm-en-drömtimmen och alltid knaprade på ost med sina stora gnagartänder. Valburn puffade mannen bredvid sig med armbågen, mannen puffade tillbaka.

Art De Spain fångade Eds blick. Valburn körde ett Moochienummer.

Ed tog med sig De Spain ut i hallen. »Det här var en jävla överraskning, Art.« »Dieterling ska tillkännage det i Drömtimmen. Har inte din pappa berättat det ?« »Nej, och jag visste inte att han känner Dieterling. Blev han bekant med honom i samband med fallet Atherton ? Wee Willie Wennerholm var väl en av Dieterlings barnstjärnor ?« De Spain log. »Jag var din pappas ringa adjutant på den tiden, och jag tror inte att de två stora männens vägar nånsin korsades. Preston känner folk, helt enkelt. Och förresten, såg du muskillen och hans kompis ?« Ed nickade. »Vem är det ?« Skratt från mysrummet. De Spain ledde Ed till arbetsrummet. »Det är Billy Dieterling, Rays son. Han är filmfotograf för Ärans sköld, som lovprisar vår älskade Los Angelespolis för miljoner tevetittare varje vecka. Timmy stryker kanske ost på hans pillesnopp innan han suger av honom.« Ed skrattade. »Art, du är en riktig lustigkurre.« De Spain bredde ut sig i en fåtölj. »Eddie, oss emellan som före detta snut till en snut, när du säger ord som ›lustigkurre‹ låter du som en universitetsprofessor. Och du är egentligen inte nån ›Eddie‹, du är en ›Edmund‹.« Ed rättade till glasögonen. »Jag anar farbroderliga råd i faggorna.

Stanna på ordningsavdelningen, för det var den vägen Parker avancera­ 26

de till polismästare. Jag ska administrera mig upp, för jag har ingen befälspondus.« »Du har inget sinne för humor. Och kan du inte spola de där glasögonen ? Kisa med ögonen eller nåt. Utom Thad Green vet jag ingen på krim som har glasögon.« »Jösses, du saknar verkligen polisen. Jag tror att om du kunde ge Exley Entreprenader och femtiotusen om året på båten för en tjänst som nybakad konstapel, så skulle du göra det.« De Spain tände en cigarr. »Bara om din pappa följde med mig.« »Utan vidare ?« »Utan vidare. Jag var kommissarie när Preston var intendent, och jag är fortfarande nummer två. Det skulle vara roligt att bli jämspelt med honom.« »Om inte du var expert på virke skulle Exley Entreprenader inte finnas.« »Tack. Och spola de där glasögonen.« Ed tog upp ett inramat foto: hans bror Thomas i uniform, taget dagen innan han dog. »Om du var nybakad konstapel skulle jag sätta åt dig för insubordination.« »Det tror jag säkert. Hur placerade du dig på kommissariekursen ?« »Etta av tjugotre deltagare. Jag var åtta år yngre än killen närmast mig och hade kortast tid som överkonstapel och kortast tjänstgöringstid i kåren.« »Och du vill till krim ?« Ed satte ner fotot. »Ja.« »Då måste du först räkna med minst ett år innan en kommissarietjänst blir ledig, sen måste du ställa in dig på att det antagligen blir på ordningsavdelningen, och sen måste du göra klart för dig att en förflyttning till krim tar flera år och kräver en massa rövslickande. Du är väl tjugonio nu ?« »Ja.« »Då blir du kommissarie när du är trettio eller trettioett. Så unga högre befäl väcker ont blod. Ed, allt skämt åsido. Du platsar inte i gänget.

Du är ingen tuffing som gillar hårda tag. Du är ingen krimtyp. Och polis27

mästare Parker har visat att ordningspoliser kan ta sig hela vägen till toppen. Tänk på det.« Ed sa: »Jag vill jobba med kriminalfall. Jag har bra kontakter och jag har tapperhetsmedalj från kriget, vilket somliga kanske skulle betrakta som tufft. Och jag ska till krim.« De Spain borstade aska från livgördeln. »Kan vi snacka rent ut, pojken min ?« Smekuttrycket retade Ed. »Javisst.« »Mm … du är bra, och med tiden kan du kanske bli riktigt bra. Och jag tvivlar inte ett ögonblick på din kampvilja. Men din pappa var hård och omtyckt. Och du är det inte, så …« Ed knöt nävarna. »Så vad då, farbror Arthur ? Vad har polisen som hoppade av för pengars skull för råd att ge polisen som aldrig skulle göra det ?« De Spain ryckte till. »Var inställsam och fjäska för rätt personer. Slicka William H. Parker i ändan och be en bön att du är på rätt plats vid rätt tillfälle.« »Som du och pappa ?« »Ett noll till dig, pojken min.« Ed såg på sin uniform: måttsydd konfektion, rakknivsvassa pressveck, överkonstapelsvinklar, ett ensamt tjänstgöringsstreck. De Spain sa: »Snart guldpinnar på kragen, Eddie. Och galon på mössan. Och jag skulle inte kritisera dig om jag inte var fäst vid dig.« »Jag vet.« »Och du är en jävla krigshjälte.« Ed bytte ämne: »Det är jul. Du tänker på Thomas.« »Jag tänker jämt på att jag kunde ha lärt honom nånting. Han hade inte ens öppnat hölstret.« »En väskryckare med pistol ? Hur skulle han ha kunnat ana det ?« De Spain fimpade cigarren. »Thomas var en naturbegåvning, och jag tyckte jämt att det var han som borde lära mig saker. Det är därför jag har en benägenhet att förklara saker och ting för dig.« »Han har varit död i tolv år, och jag ska överträffa honom som polis.« »Jag ska glömma att du sa det.« 28

»Nej, lägg det på minnet. Kom ihåg det när jag får jobbet på krim. Och bli inte blödig när pappa skålar för Thomas och mamma. Det gör honom förstörd i flera dagar.« De Spain rodnade och reste sig. Preston Exley kom in med konjakskupor och en flaska.

Ed sa: »God jul, pappa. Och gratulerar.« Preston hällde upp i glasen. »Tack ska du ha. Exley Entreprenader kröner motorvägsjobbet med ett kungarike för en glorifierad mus, och jag ska aldrig mer äta en enda bit ost. En skål, mina herrar. För min son Thomas eviga vila och min fru Marguerite, för oss tre som är samlade här.« De drack, De Spain fyllde på. Ed utbringade sin pappas favoritskål: »För lösandet av brott som kräver absolut rättvisa.« Botten upp igen. Ed sa: »Pappa, jag visste inte att du känner Raymond Dieterling.« Preston log. »Vi har varit affärsbekanta i åtskilliga år. Art och jag har hållit tyst om kontraktet på Raymonds begäran, för han vill offentliggöra det i sitt infantila teveprogram.« »Träffades ni i samband med Athertonfallet ?« »Nej, och jag var ju inte i byggbranschen då. Arthur, har du nån skål att föreslå ?« De Spain hällde upp en slurk i glasen. »För vår blivande kommissaries förflyttning till krim.« Skratt, bifallsrop. Preston sa: »Joan Morrow förhörde sig om ditt kärleksliv, Edmund. Jag tror hon är betuttad i dig.« »Kan du tänka dig en societetsdebutant som fru till en överkonstapel ?« »Nej, men jag kan föreställa mig henne gift med ett högre polisbefäl.« »Chef för kriminalavdelningen ?« »Nej, det jag närmast hade i tankarna var chef för ordningsavdelningen.« »Pappa, Thomas skulle bli din krimchef, men han är död. Neka inte mig den här chansen. Försök inte tvinga mig att förverkliga en gammal dröm som du hade.« 29

Preston såg på sin son. »Jag förstår din synpunkt, och det hedrar dig att du talar uppriktigt. Och jag medger att det var min gamla dröm. Men sanningen är att jag inte tror att du har den blick för mänskliga svagheter som är förutsättningen för att bli en bra kriminalpolis.« Hans bror: en mattehjärna med mani på snygga tjejer. »Och det hade Thomas ?« »Ja.« »Pappa, jag skulle ha skjutit den där väskryckaren direkt när han stack handen i fickan.« De Spain sa: »För helvete«, men Preston hyssjade på honom. »Det gör inget. Edmund, några frågor innan jag går tillbaka till mina gäster. För det första, är du beredd att stoppa bevismaterial på en misstänkt som du vet är skyldig, för att garantera ett åtal ?« »Jag skulle bli tvungen att –« »Svara ja eller nej.« »Jag … nej.« »Är du beredd att skjuta förhärdade väpnade rånare i ryggen för att förhindra att de begagnar sig av brister i rättssystemet och går fria ?« »Jag …« »Ja eller nej, Edmund.« »Nej.« »Är du beredd att spöa erkännanden ur misstänkta som du vet är skyldiga ?« »Nej.« »Är du beredd att rigga brottsplatsbevis för att stödja en åklagares arbetshypotes ?« »Nej.« Preston suckade. »Håll dig då för Guds skull till jobb där du inte behöver göra såna val. Använd den överlägsna begåvning som den gode Herren gav dig.« Ed såg på sin uniform. »Jag ska använda den begåvningen som kriminalpolis.« Preston log. »Kriminalpolis eller ej är du begåvad med en envishet som Thomas saknade. Du kommer att lyckas, min krigshjälte.« 30

Telefonen ringde, De Spain svarade. Ed tänkte på riggade japanska skyttegravar och kunde inte möta Prestons blick. De Spain sa: »Det var kommissarie Frieling på stationen. Han sa att häktet är nästan fullt, och två poliser blev överfallna tidigare på kvällen. Två misstänkta sitter i förvar och fyra till är kvar att plocka in. Han sa att du ska stämpla in tidigt.« Ed vände sig mot sin pappa igen. Preston var i andra änden av hallen och skämtade med borgmästare Bowron som hade Moochie Mousehatt.

3

T i d n i n g s k l i p p på hans korktavla: »Energisk knarkbekämpare sårad i eldstrid«, »Skådespelaren Mitchum gripen i razzia mot marijua­ nanäste«. Inramade artiklar ur skandalblaskan Hyssj-Hyssj på hans skrivbord: »Narkomaner bävar när Los Angelespolisens knarkgissel går på jakt«, »Skådespelare eniga: Ärans sköld verklighetstrogen tack vare tuff teknisk rådgivare«. Den senare artikeln hade ett foto: överkonstapel Jack Vincennes tillsammans med teveseriens stjärna Brett Chase. Artikeln bjöd inte på lortskvaller ur redaktörens privata arkiv: Brett Chase som pederast med tre nedtystade anmälningar.

Jack Vincennes såg sig omkring i narkotikarotelns revir. Öde, mörkt, det lyste bara i hans eget bås. Tio minuter kvar till midnatt. Han hade lovat Dudley Smith att renskriva en rapport till inre span om den organiserade brottsligheten, och han hade lovat kommissarie Frieling en kartong sprit till festen på stationen. Det var meningen att Sid Hudgens på Hyssj-Hyssj skulle ställa upp med rom, men han hade inte ringt. Dudleys rapport var en gentjänst därför att han skrev hundra ord i minuten, en tjänst som skulle återgäldas i morgon: ett möte med Dud och Ellis Loew, lunch på Pacific Dining Car, jobb för att stärka hans inflytande på åklagarmyndigheten. Jack tände en cigarett och läste.

Ingen dålig rapport, elva sidor lång, väldigt ordrik, väldigt typisk för Dudley. Ämne: gangsterverksamheten i Los Angeles med Mickey Cohen på kåken. Jack redigerade och skrev.

Cohen satt i federala fängelset på McNeil Island, tre till sju år för skattesmitning. Mickeys finansfifflare Davey Goldman satt också där, tre till sju år, fälld på sex punkter för skattebedrägeri. Smith förutspådde eventuella skärmytslingar mellan Cohenlakejen Morris Jahelka och Jack »Torpeden« Whalen. Nu när maffiabossen Jack Dragna var deporterad 32

verkade de vara de två mest sannolika kandidaterna till att ta kontrollen över ockerutlåning, vadhållning, prostitution och kapplöpningsfiffel.

Smith ansåg att Jahelka var för tafflig för att behöva polisövervakning och uppgav att Cohens två främsta hårdingar, John Stompanato och Abe Teitlebaum, tycktes ha övergått till hederlig verksamhet. Lee Vachss, kontraktsmördare i Cohens tjänst, jobbade med religiös svindel. Han sålde patentmediciner som garanterat skulle ge mystiska upplevelser.

Jack fortsatte skriva. Duds bedömning verkade inte rimlig: Johnny Stomp och Jidden Teitlebaum var genomruttna – de kunde aldrig bli hederliga. Han satte i ett nytt ark.

Nytt ämne: vapenstilleståndsträffen mellan Cohen och Dragna i februari 1950, elva kilo heroin och hundrafemtiotusen dollar påstods ha stulits. Jack hade hört rykten om att en före detta polis som hette Buzz Meeks hade snott alltihop, stuckit i väg och blivit ihjälskjuten i närheten av San Bernardino. Cohenbusar och korrumperade Los Ange­ lespoliser dödade Meeks på ett Mickeykontrakt därför att han hade lurat skjortan av Mick och knullat med hans tjej. Heroinet antogs vara försvunnet sedan länge. Dudleys teori: Meeks grävde ner pengarna och tjacket på okänd plats och dödades sedan av »en eller flera obekanta gärningsmän«, troligen en av Cohens revolvermän. Jack log. Om Los Angelespolisen var inblandad i mordet på Meeks skulle Dud aldrig kompromettera kåren, inte ens i en internrapport.

Sedan Smiths sammanfattning. När Mickey C. var borta gick gangs­ terverksamheten på sparlåga. Los Angelespolisen borde hålla ögonen öppna efter nya ansikten som ville göra intrång på Cohens gamla brottsrevir. Prostitutionen började sprida sig över grevskapsgränsen – med sheriffmyndighetens goda minne. Jack avslutade på sista sidan med »Högaktningsfullt, kommissarie D. L. Smith«.

Telefonen ringde. »Narkotika, Vincennes.« »Det är jag. Är du hungrig ?« Jack kvävde ett vredesutbrott. Det var lätt med tanke på vad Hudgens kunde ha för uppgifter om honom. »Du är försenad, Sid. Och festen har redan börjat.« »Jag har bättre saker än sprit, jag har pengar.« 33