Gilla Böcker www.gillabocker.se © Åsa Anderberg Strollo 2012 (Utgiven enligt avtal med Grand Agency) © Gunnar Ardelius 2012 © Lisa Bjärbo 2012 © Inti Chavez Perez 2012 © Manne Forssberg 2012 © Martin Jern 2012 © Jenny Jägerfeld 2012 (Utgiven enligt avtal med Grand Agency) © Sara Ohlsson 2012 © Ingrid Olsson 2012 © Jessica Schiefauer 2012 Idéredaktör: Åsa Anderberg Strollo Omslag: Louise Bååth, kingisland.se Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2012 ISBN 978-91-86634-18-6
Innehållsförteckning LISA BJÄRBO : ∏yrtio minuter eller ∂n jävla evighet JENNY JÄGERFELD: ˘aris surprise MANNE FORSSBERG: ºexualundervisning ÅSA ANDERBERG STROLLO: ∞nvänd det ofta och flitigt … MARTIN JERN: ≠-∏:ing ºandra ªydell INGRID OLSSON: ~röjan JESSICA SCHIEFAUER: ˘ose INTI CHAVEZ PEREZ: ºalt SARA OHLSSON: ≠in pyttelilla nästanbrorsa GUNNAR ARDELIUS: >attenmelon
∏yrtio minuter eller ∂n jävla evighet LISA BJÄRBO
Trettiosex minuter kvar. Det är alldeles för länge. Jag sneglar på din hand där den vilar i matteboken. Det är kanske tjugo centimeter dit, om man utgår från min egen hand. Högst. Kanske bara arton? Jag skulle kunna lyfta min hand och lägga den över din utan att ens behöva sträcka på armen. Utan att någon annan i klassen ens skulle märka att jag rörde mig. Ändå är den för långt bort. Ändå är hela du för långt bort. ”Ni kan fokusera på övningsuppgifterna till kapitel tre ett tag”, säger lärarkandidaten längst fram i klassrummet, men det är inte sant. Jag kan inte fokusera på övningsuppgifterna till kapitel tre. Jag kan inte fokusera alls. På en lapp som jag river ur mitt kollegieblock skriver jag det enda jag kan tänka: ”Jag längtar efter dig”. Jag viker ihop pappret och skickar det arton centimeter åt sidan så att lappen snuddar vid dina fingrar. Jag tänker att jag är avundsjuk på den för det där med snuddandet. Lyckliga jävla lapp! Du tittar frågande på mig och vecklar upp den. Till mig? säger dina ögon och mina säger Ja! och du ler så där så att jag inte kan låta bli att le tillbaka och sedan läser du det jag skrivit och jag tror att dina kinder blir lite röda, men jag vet inte säkert, för jag har vänt blicken framåt igen och försöker låtsas som ingenting. Det
känns som om min kroppstemperatur höjs med flera grader så fort du är i närheten. För inte så länge sedan var du bara en klasskompis som vem som helst. Jag minns inte riktigt hur det var. Du hade väl samma händer och fötter och armar och ben då, antar jag. Skillnaden var bara att jag inte hade upptäckt dem. Det är nästan obegripligt att tänka sig. Hur kunde jag gå omkring i världen och inte vara medveten om dina kroppsdelar? Hur kan det ha funnits en tid då jag kunde titta på dig utan att tänka något speciellt alls? Där är Nils kanske jag noterade i kön in till matsalen. Och där är Johan och där är Felix och där är Siri och, ne-ej, inte pyttipanna! Jag var väl blind och döv och dum i huvudet. När det är tjugonio minuter kvar av lektionen får jag en lapp tillbaka. Du skjuter den försiktigt mellan våra händer och in under min handflata. För en halv sekund råkar dina fingrar röra vid mina. Det räcker för att de små ljusa håren på mina armar ska ställa sig rakt upp, som i givakt. Din handstil är rätt ful. ”Jag längtar också. Det har jag gjort sen du låg naken bredvid mig i morse. Och jag kommer fortsätta göra det tills du ligger naken bredvid mig igen. För det är så det är nu för tiden. Inget att göra något åt.”
˘aris surprise JENNY JÄGERFELD
Han sitter redan på uteserveringen och väntar, fastän jag själv är i tid. Och jag bara älskar när människor väntar på mig. När det är mig de väntar på. Framför sig har han en tidning, ett glas vin. Solen glittrar genom glaset, genom vätskan, när han lyfter det och tar en klunk. Så tittar han upp, ser mig, sväljer. Jag vinkar. Han höjer handen, ler. Det är säkert tjugo meter kvar innan jag är framme. Jag har alltid tyckt att det är svårt att gå när någon tittar så där på en, så där som han gör. Annars har jag ingen social fobi, tvärtom, men här vet jag liksom inte hur det är tänkt att man ska göra. Bara se varandra i ögonen oavbrutet hela vägen fram? Hur psykande känns inte det? Hur omöjligt? Och extra omöjligt idag eftersom jag i ett ögonblick av sjuklig fåfänga valde de högklackade svarta träskorna som jag egentligen inte kan gå i. Eller snarare, som jag bara kan gå snyggt i om jag går ytterligt långsamt. Det passar mig inte att gå långsamt. Det passar inte min personlighet. Kan han inte ha vett nog att titta bort en stund, titta ner i tidningen, ta en klunk eller rätta till den där hallonröda kepsen han alltid bär? Nej, tydligen inte, hans ögon är strålkastare, följer min vacklande gång över gatstenarna som om jag var en skådespelare, trottoaren en scen. Men jag undviker den så skickligt, hans blick, år av träning har gjort mig till en mästare i att undvika ögonkontakt i gatlopps situationer.
Så jag: Lägger skinnjackan tillrätta över armen – varför i helvete jag nu tog med den när det är varmt som en finsk bastu i stan. Tar upp telefonen och stänger av musiken. Drar lurarna ur öronen. Lindar dem noggrant runt fingrarna. Stoppar ner alltsammans i väskan. Tittar orimligt intresserat in i ett skyltfönster med tillbehör för hund och katt. Och så är jag äntligen framme. Hans blick under kepsen. Mörk och varm. – Hej Simon, säger jag och han reser sig upp och kramar mig, han är så lång att han måste böja sig. Jag känner svetten som klistrar hans vita t-shirt mot ryggen. Han luktar gott, något sött, kanske vanilj. Jag skäms över det, men jag är på något vis stolt över att träffa honom själv. Som om hans homosexualitet skulle göra honom lite extra fascinerande och speciell och som om lite av den där fascinerande gnistrande glansen skulle falla ner på mig när jag är med honom. Idiotiskt. Idiotiskt att det skulle göra honom speciell, att det ens skulle ha någon betydelse. Och idiotiskt att det skulle falla ner på mig. Klassiskt faghag-felslut.
ยบexualundervisning MANNE FORSSBERG
Jag hänger kvar i lektionssalen, som vanligt efter biologin. Egentligen skiter jag väl fullkomligt i kretslopp och arvslära. Jag tänker mest på Natalia. Och luften. Att jag skulle vilja kunna gå på den. Vandra över till huset mitt emot och sätta mig i något kök som om jag alltid hade suttit där. Ibland tänker jag att jag funderar för lite. Alla säger att när man är i tonåren så ska man grubbla en massa. Om jag sitter trött och typ tänker på dödsprovet i matte så säger mamma till min lillebror: ”Stör honom inte, han grubblar. Man gör det i den åldern.” Kanske har jag ett helt ointressant själsliv. Jag känner mig som en fejk. Alla tror att det rör sig så mycket i mig men egentligen är jag kanske helt ointellektuell. Mest tänker jag på sex. Hur gärna jag skulle vilja ha det och med vem. Biologiläraren, Natalia, skulle jag väldigt gärna knulla med. Hon ser ut som en person som verkligen tycker om att ligga, som söker sig till allt som är skönt. Hon luktar mysk. Bara det är ju egentligen väldigt sexuellt. Som en skog där vättar, älvor, troll och enhörningar går loss i gruppsex. Hon har kastanjefärgat långt hår, mörka mandelformade ögon och väldigt långa ben. Hon har alltid på sig tights och tunika och när hon lutar sig fram över bänken för att hjälpa till med någon
uppgift så kan man skymta hennes bröst. Jag har varit barnvakt åt hennes femårige son några gånger. Hon är inte som andra lärare. Vi är mer som jämlikar. Kompisar. Hon bor alldeles intill stationen där jag brukar ta pendeltåget och det händer att vi tar sällskap från skolan. Ibland har jag varit hos henne och fikat eller lånat någon bok. Vi brukar sitta i Natalias kök och prata om livet, skolan och om aktualiteter. Om hon fick reda på hur kåt jag är på henne så skulle hon säkert inte vilja umgås med mig längre och jag skulle bli tokrelegerad. Klasskamraterna kastar misstänksamma blickar mot mig på väg ut ur salen. De tycker såklart att jag är knäpp i huvudet som stannar kvar frivilligt. ”Jag kan hjälpa dig att bära böckerna till ditt rum”, säger jag. ”Du är en ängel Elias”, säger Natalia. ”Jag drömde förresten om dig inatt.” ”Ska jag vara glad eller ledsen?” ”Jag vet inte. Glad kanske. Eller jag vet verkligen inte.” ”Men vad hände?” ”Äh, glöm det. Jag kan verkligen inte … Jag drömde bara snälla saker.” Hon smeker min kind, liksom tröstande och jag blir omedel bart varm, pionröd och kåt.
∞nvänd det ofta och flitigt … ÅSA ANDERBERG STROLLO
Det syns segel längs hela horisonten och sanden under fot sulorna är ljum. Vi har mest sovit hela dagen så jag vet inte, men det verkar som det har varit varmt. Victor släpper mig med en puss och går bort till eldstaden där Erik och några andra står och häller på ny grillkol. Jag har tröttnat men jag vet att Victor kommer vilja stanna, han älskar sommarfester som bara fortsätter och fortsätter. Det är verkligen ingenting som är fel – solnedgången, stranden, bryggan, bastun, tennisbanorna, trädgården och sekelskiftesvillan som Eriks föräldrar låter oss festa i helt fritt – det finns ingenting för mig att klaga på. Mer än att det är trist. ”Är det någon som ska över till Torekov ikväll?” Jag går ett varv bland nya och gamla sommarkompisar och kväver en gäspning, festen är inne på sitt fjärde dygn och det är verkligen inte spännande längre. ”Men Fanny, vad ska du hem och göra?” Alice tycker att jag ska sätta mig med henne och Sofie istället. Och jag vet inte vad jag ska hem och göra. Varför jag alltid är den som blir rastlös först. Men jag längtar efter att det ska hända något spännande, med mig eller med någon del i mitt liv, det har varit så länge nu.
”Ser ni inte hur tråkigt det är här?” ”Du är ju bara så sjukt bortskämd ...” Jaha. Okej. Jag nickar och silar sand mellan fingrarna medan jag kollar in utbytesstudenten som Anton Moldén tagit med sig i år, de två har precis kommit ned. Men Sailor, vad är det för ett namn? Det är motljus och jag kisar mot silhuetten som står barfota och bredbent bredvid Anton Moldén, jeans och en bylsig turkos ylletröja, det måste ju vara en kille. Sailor. En seglare. ”Så passande då att de har seglat ned i år.” Haha. Vi skrattar och sedan börjar Sofie och Alice titta på ett par som näckar inför alla på bryggan och hoppar i. Jag reser mig och går bort till Victor och de andra. Då kan jag kolla in Sailor på närmare håll och jag konstaterar att han absolut är en kille, men att han har något androgynt över sig. Som gör honom sjukt snygg. Men var kommer han ifrån? Frankrike, Chile, Iran? Det är svårt att säga men han rör sig som en balettdansare, jag gillar det där kontrollerat spindeltunna som skandinaviska killar så sällan har.
≠-∏:ing ºandra ªydell MARTIN JERN
Okej, så detta hände för en månad sen: Paul, en polare, och jag hoppar på bussen i Ramlösa för att åka in till stan. Klockan är typ sju på kvällen och vi tänker gå på bio. Fast Five eller något, jag minns inte. I alla fall, längst bak i bussen sitter tre jävligt snygga tjejer. Steva Larsson, Carolina Smith och Sandra Rydell. Gymnasietjejer. Jag vet det eftersom de gick i nian när jag gick i sjuan. Jag visste vilka de var redan då eftersom de var snyggogänget. Såna som aldrig tittar åt ens håll, inte bara för att man var en liten jävla sjua, utan för att de bara tittar på folk som har någon som helst betydelse. Sandra Rydell: ca den coolaste och snyggaste i hela universum. Anyways. När Paul och jag går i gången på väg bak i bussen händer en jävligt konstig grej. Precis innan jag hoppar in på en plats några säten framför dem så möter Sandra Rydell min blick. Det går någon sekund, hon lägger märke till mig, för att sen vika undan blicken. Men då händer det sjuka: Hennes blick återvänder. Jag får en dubbelblick och ni vet vad det inne bär. En blick, två blickar. Sandra Rydell checkar mig. Paul sätter sig på sätet på andra sidan gången. Sandra Rydell frågar vart vi ska åka. Först vågar ingen av oss svara, tror liksom att hon pratar med någon annan, men det finns ingen annan där. Så jag säger att vi ska till stan. Småsnack följer och helt ärligt, jag minns inte vad vi snackar om. Det
är som att jag faller ner i ett svart hål. Efter tre stationer flyttar Sandra utan att säga något fram till sätet bakom mitt. Jag trycker upp mig med ryggen mot fönstret medan hon hänger över sätet och säger något om att de först ska på en fest och sen på klubb, till The Tivoli för att M83 ska spela där. Jag vet inte vilka de är, men nickar ändå igenkännande. Vi närmar oss stan, det går jävligt fort. Ännu en station, bussen stannar, plockar upp en eller två personer, hon sträcker upp armen, och lägger sin hand bakom min nacke. Hon bara snackar vidare medan hon gör det, helt utan kommentar alltså. Jag går helt bananas. Gåshuden bara … från nacken, ner över ryggen, bröstet, skallen, hela jävla kroppen, och det bara fortsätter accelerera tills jag når en punkt där det känns som att allting ska explodera, som en fucking utlösning. När bussen stannar vid K nutpunkten tre minuter senare tar hon bort handen, rufsar till mitt hår, reser sig och går. Hon säger hejdå och hoppar av bussen tillsammans med Steva och Carolina. Det är över. Jag håller på att smälla av. Paul håller på att smälla av. Vi går på bio, vi ser någon film, men jag minns inget av filmen, allt jag kan tänka på är Sandra Rydells fingrar som smeker min nacke. Det är allt jag kan tänka på när jag kommer hem, när jag lägger mig, när jag sover, när jag vaknar. Att träffa Sandra Rydell igen. Det är det enda jag tänker på.
~rรถjan INGRID OLSSON
Hon stannar framför tröskeln. Dörren är öppen, men hon får inte. Amanda får, och Emilia. Till och med Sanna skulle vara okej. Men hon får inte vara här. Hon borde gå. Gå tillbaka ut i verkligheten. Vända om och försvinna igen. Se men inte röra, tänker hon och smyger över tröskeln. Där hänger ett par jeans, och där ligger en tröja. Saker som har suttit på hans kropp, intill huden som hon inte ens får drömma om att nudda. Ingenting som har varit i närheten av honom får hon röra. Hon står kvar med hälarna vid tröskelkanten. Med ryggen mot verkligheten. Se men aldrig röra. – Kom, säger en röst inifrån rummet. En röst som inte kan vara på riktigt. Men där är den igen. – Kom då. Och det är henne rösten kallar på. Hon drar igen dörren bakom sig och går in. In i hans rum. Hans värld som inte är för henne. Och snart kommer han att minnas det. Snart märker han att han har tagit fel. Att det är Emilia, Amanda eller till och med Sanna som borde vara på väg fram till honom just nu. Hon stannar och tittar ner på hans fötter. Snart går de. Ut till Amanda och de som räknas. Men fötterna kommer
närmare. Hon tittar upp på hans tröja. Tröjan som hon inte får röra. Inte när han passerar henne i korridoren. Inte när hon sitter bakom honom i klassrummet. Hennes händer får aldrig komma i närheten av honom. Och det kommer han att komma på nu. Men han rör sig ännu närmare. Med sin tröja och sin lukt. Samma lukt som när han går förbi henne i korridoren. Eller står framför i matkön. Eller sträcker sig för att plocka ut jackan ur skåpet bredvid hennes. Lukten som får henne att finnas. Som får allt att brinna. Som får verkligheten att smälta och forma sig till något vackert. Någon vacker. Snygg till och med. Någon som han skulle vilja ta tag i med sina händer. Hålla i och aldrig släppa. Någon som han skulle vilja slita kläderna av och bränna sina händer mot. Fast snart går han. Tillbaka ut till festen och ölen. Till Amanda och de som finns på riktigt. Eller så säger han att hon måste gå. Gå ut och försvinna igen. Men stick då! Hon får inte. Hon räknas inte. Men nu tar han tag i hennes händer. Det är säkert bara ölen, tänker hon. Hur mycket har han druckit? Eller att Emilia inte ville. Att inte ens Sanna hade lust. Och då får hon duga. Hon som aldrig kommer att bli vacker hur mycket verkligheten än smälter och omformar sig. – Kom då, säger han och drar henne till sig.
˘ose JESSICA SCHIEFAUER
– Höj hakan lite. Så. Bra. Hon vänder blicken mot duken igen, duttar med penseln. Han försöker hålla den position hon anvisat utan att se spänd ut. Det är svårt, han måste luta huvudet åt höger och v änster och knäcka med nacken innan han hittar en ställning som känns naturlig. Hon bryr sig inte om det, ser bara på sin duk. De håller på med bröstkorgen. Hon börjar alltid uppifrån när hon målar: hals, nyckelben, bröstkorg, mage. Han har bara boxershortsen på sig. Igår hade han byxorna också men när han kom i morse sade hon att han skulle ta av dem. Det hade med sträckningar att göra, att hon behövde se hans lår för att följa linjerna upp över höfterna, de stora muskelgruppernas vägar längs kroppen. Första dagen var det ovant på många sätt. Att vara barfota, att stå stilla, att försöka följa hennes anvisningar; fotsulorna stabilt i golvet, armen stödd mot pelaren, ”men låt inte arm bågen glida bakom, jag måste se dig, jag måste se hela dig!” Att sträcka ut kroppen utan att det ser spänt ut. Och förutom den fysiska ansträngningen en underlig känsla som smugit sig på, en känsla av att inte finnas och på samma gång: att varje centimeter i hans hud spelar roll. Hur hon ser på honom. Eller kanske: hur det känns när hon
ser på honom. Är det hennes blick, eller är det hans upplevelse av den? Det går inte att reda ut men känslan är klar och stark och han tycker inte illa om den. Att hon liksom granskar honom, kisar, lägger huvudet på sned för att få en annan vinkel, ett nytt ljus över hans hud. Vid ett par tillfällen har hon kommit fram till honom, dragit med ett finger längs hans revben, lagt handflatorna i hans midja och vridit hans överkropp lite åt ena eller andra hållet. De första gångerna stelnade han till, kände sig olustig, liksom otillräcklig. Detta att hon inte brydde sig ett dugg om hans ansikte, att hennes blick aldrig mötte hans. Men det hade hon ju sagt från början: hon vill inte göra ett porträtt av honom, hon behöver en vacker kropp som kan stå modell. En mall, förklarade hon, ett skelett att bygga på. Och redan då, när hon frågade honom om han ville ställa upp: att hennes blick gled upp och ner och sög i sig hans kropp, hur hon helt ogenerat strök honom över halsen, ner över nyckelbenen: ”Dina linjer är fantastiska.”
ยบalt INTI CHAVEZ PEREZ
Lucas drar av sig tröjan och tittar ner på sin överkropp, den ljusbruna huden som fortsätter ner till bältet och det sparsamma luddet som skapar en skugga på bröstkorgen. Han andas in lukten av sig själv. Han andas in doften av mjölk från sin duschtvål och ett svagt stråk av alkohol från deodoranten. Ingenstans finns den sälta han gillar, den som täcker hans kropp när han sportar eller vaknar naken på morgonen i sin säng. – Är det säkert att jag får låna skjortan? frågar han och vänder sig om. – Det är klart. Här, säger Kristian och sträcker fram sin nya skjorta på en galge. Lucas tar emot den och försöker knäppa upp de små glansiga knapparna med sina trubbiga fingerspetsar. Det känns som att knapparna agnat sig fast i det tunna bomullstyget. – Jag hjälper dig, säger Kristian och tar ifrån honom skjortan med ett leende. De har inte känt varandra särskilt länge. Trots att de gått i samma klass i flera år var det först efter en fest vid årsskiftet som de verkligen pratade med varandra. Lucas hade blivit för full och Kristian lät honom stödja sig på hans axel på vägen hem. Sedan dess har de umgåtts. När Lucas är med Kristian känns världen som en lite bättre plats. Kristian verkar tycka att allt är
möjligt. Ibland lägger han sina händer på Lucas spända axlar och ber honom slappna av, säger att allt ordnar sig i slutändan. – Så där. Ta på dig den nu, säger Kristian. Lucas håller upp skjortan som ett segel, stoppar in armarna och låter bomullstyget sjunka. När han ska börja knäppa skjortan trycker Kristian bort hans händer. – Jag gör det. Han rycker i skjortan och knäpper sedan med bestämdhet den översta knappen så att Lucas känner ett litet tryck mot halsen. Sedan fortsätter Kristian neråt. De står så nära varandra att Lucas kan se varenda strå i Kristians ögonbryn. En stjärnhimmel av fräknar korsar Kristians ansikte. Håret står orörligt i spelad oreda. Kristian ser så koncentrerad ut att Lucas knappt vill andas medan vännens smala fingrar arbetar sig neråt. När Kristian ger sig i kast med den näst sista knappen råkar hans handrygg vidröra Lucas hud strax under naveln. Rysningar sprider sig i bålen. – Kolla dig i spegeln nu. Skjortan sitter strängt emot Lucas kropp och tvingar honom att stå rak som ett ljus. Runt omkring honom ligger Kristians tillhörigheter utspridda på golvet, över stolsryggar, i fönsterbrädet och på sängen. Kristian går bort till skrivbordet och blandar två drinkar, vodka och cola, och rör om med en kulspetspenna. – Redo att bli full ikväll? frågar han. – Som en kastrull.
≠in pyttelilla nästanbrorsa SARA OHLSSON
Egentligen ligger jag i trädgården och solar. Jag hade inget att göra, och det är faktiskt på tiden att jag blir brun. I år skulle vara det perfekta året för att för första gången i världshistorien komma tillbaka till skolan och vara helt oväntat jättesupersommarsnygg. Så jag tog på mig bikinin och gick ut och la mig på gräsmattan. Bara rakt ner utan filt. Sen låg jag helt stilla och försökte låta bli att tänka på allt äckligt som trycktes mot min hud. Slemmiga grässtrån, geggiga fågelbajsar, giftdreglande myror, kladdiga maskar. Jag klarade två minuter och trettiosex sekunder, sen fick jag panik och bestämde mig för att jag var tvungen att gå in och dricka vatten. Och i köket träffar jag dig. Du står helt hemtamt och rotar i kylskåpet, vänder dig om när du hör mina steg. Ler. – Hej, säger du. – Hej, säger jag. Du är mycket längre nu, jag måste luta huvudet lite bakåt för att se dig i ögonen. Och du är äldre, på bara ett ynka år har du slutat vara liten. – Länge sen, säger du. – Ja, säger jag. Du sänker blicken, bara ett ögonblick men jag hinner känna mig naken. Sträcker handen till nacken och drar i bikiniknuten. Som om det skulle göra mig mer påklädd. – Så du är hemma nu, säger du.
– Ja, säger jag. Du ler igen och jag försöker komma på något mer att säga, försöker komma ihåg hur jag gjorde förut när vi alltid liksom automatiskt pratade och skämtade, när vi skrattgapade och skojbråkade. Jag har ju känt dig hela ditt liv, innan jag åkte var du brorsans pyttelilla, kaxiga kompis och jag var hans störiga storasyster som kaxade tillbaka. När ingenting annat funkade kittlade jag dig. – Kom du hem i helgen? – Ja, säger jag. Du är fortfarande brorsans kompis och fortfarande två år yngre än jag. Men inte alls pytteliten. Jag tänker att det inte är någon skillnad, att du fortfarande är du. Tänker att det borde vara som vanligt. – Har du haft det bra? – Ja, säger jag. Försöker säga åt mig själv på skarpen, tänker vanligt-vanligtvanligt. – Härligt, säger du. – Ja, säger jag för femte gången. Skriker ”Skärp dig!” och ”Var som vanligt!” inne i huvudet. Jag höjer handen, sträcker ut armen och trycker pekfingret i din midja. Precis som förr. Du rycker till och drar dig undan. Skrattar inte. Och det känns inte alls som förr.
>attenmelon GUNNAR ARDELIUS
”Känner du till Amnesty?” De flesta skakar besvärat på huvudet och går vidare. Då kan de dra åt helvete, då finns de inte längre, deras ansikten sjunker in i en grå gröt av otaliga själar som vid något tillfälle försökt undvika henne. Sara står på Götgatsbacken, otåligt stampande, med en pärm under armen, fullt upptagen med att ofreda folk. Jobbet är tillfälligt och otydligt. Tortyr. Hela hennes liv är i och för sig tillfälligt, saknar konturer, ram, inget håller henne uppe. Egentligen ska hon inte stå här. Hon ska skriva romaner, ja, världen kommer att brista, explodera som en vattenmelon någon släpper från ett hustak. Splash! – det verkliga livet, det hon är ämnad för, kommer äntligen att uppenbara sig med full skärpa. Så blir det, det måste ske, det kommer ske, att stå och tigga, skräpa, det är overkligt. Plytena passerar likgiltigt med snörpta munnar, pappalediga män med snoriga pysslingar, partytjejer som påminner om hopfällda paraplyer, en och annan gymnasie flamma med dödblicken riktad rakt ner mot Hötorgsskraporna i city. De borde buga sig inför henne, avguda hennes sårskorpor, marken hon står på, de vet bara inte om det än, ingen vet vad hon känner, hur djupt och rött, att det hon letar efter är en förbindelse, en stark och varm utfästelse som sammankopplar hennes livslåga – jordiga rädisor, rårörda lingon och krossad tomat – med världen. Hur kan det vara så svårt att skaffa sig ett uttryck? Hon går under av alla intryck. Längtar efter att röra vid världen så som den sliter i henne. Tillva-
ron saknar friktion, den glider undan, hal, oroligt våt. Hon vet, tröstar sig med tanken, om fem år går hon här och alla smygtittar, längtar efter att röra, beundrar henne för hennes fräkniga och mjölkvita hud, så mycket böljande briljans och intellektuell förträfflighet. Men … för tillfället, i denna in absurdum utsträckta situation, är hon inte ens en sketen knegare i deras ögon, hon är en tiggare, en parasit. De ska få se. Deras ögon ska gnuggas, sockerbitas, gnäggas. Men just för tillfället måste hon försörja sig och riktar därför sina ansträngningar mot människor med flackande ögon oförmögna att säga nej och sådana som kompenserar dåligt samvete genom att skänka pengar. Arbetsdagen är över. Hon är hemma. Rotar i klädhögen bredvid sängen, hittar inget som motsvarar hennes längtan. Tändstickan söker sitt skrovliga plån, men vartenda plagg är skrynkligt och luktar svett. Hennes längtan övergår i en oerhörd trötthet. Begrav mig. Världen grå, gnagd i kanterna. Någon har begått ett ohyggligt och irreparabelt misstag. Skriv fram något nytt. Hon lägger sig på sängen, andas ut, försöker känna något, men det är stumt och torrt. Lusten i hennes kropp har dunstat bort som vattnet i ett glas man glömt under sängen. Dansat bort i luften. Hon vill sova, drömma, men måste äta något, duscha och gå hemifrån. Kvällskursen är det som räddar henne från en tillvaro i total meningslöshet.
”Toaletten vid biblioteket. Du vet, den som nästan ingen använder. Om 18 minuter.”
”Jag sträcker handen till nacken och drar i bikiniknuten. Som om det skulle göra mig mer påklädd.”
”Jag är så kåt så att jag darrar nu. Det här är inte längre massage.”
”Jag känner hennes varma andedräkt som ett löfte mellan mina lår och fattar vad det var hon frågade om. Vad jag ska få vara med om.”
”Sms från Sandra Rydell: Trekant?”
tio noveller. tio heta situationer.
ISBN: 978-918663429-2