Page 1


AN D R E A CAM I LLE R I

vinnare av TH E CR I M E WR ITE R S ’ A SSOCIATIO N S I NTE R NATIO N E LL A DAG G E R - P R IS 2 01 2


Översättning Barbro Andersson

Modernista stockholm


1 Av gryningsljuset att döma förstod man att det säkerligen skulle bli en påfrestande dag, det vill säga ömsom brännande solsken, ömsom iskalla regnskurar, alltihop kryddat med häftiga vindbyar, en sådan där dag då de som påverkas av plötsliga väderomslag och känner av det i blodet och hjärnan kan börja vackla i åsikt och inriktning på samma sätt som sådana där plåtbitar i form av en flagga eller en tupp som sitter uppe på taken och snurrar och vrider sig åt alla håll för minsta vindpust. Kommissarie Salvo Montalbano hade alltid tillhört denna olycksaliga människokategori. Han hade det efter sin mor, som var mycket klen och ofta stängde in sig i sängkammarmörkret på grund av huvudvärk och då fick man inte väsnas därhemma och måste alltid tassa lätt på tå. Hans far var däremot alltid lika frisk oavsett vädret och visade jämt och ständigt samma jämna humör i både ur och skur. Inte heller den här gången förnekade sig kommissariens medfödda läggning. Han hade just stannat vid tiokilometersskylten på landsvägen mellan Vigàta och Fela, precis som han blivit tillsagd, då han genast fick lust att ge sig därifrån och köra tillbaka till samhället och strunta i alltihop. Han lyckades behärska sig, körde bilen närmare vägkanten och öppnade handskfacket för att ta fram pistolen som han inte brukade bära på sig, men handen stannade halvvägs. Orörlig satt han där som förtrollad och stirrade på vapnet. »Madonna santa! Det är ju faktiskt sant!« tänkte han. Föregående kväll, några timmar innan Gegè Gullottas telefonsamtal hade satt i gång hela spektaklet – Gegè var småhandlare i lätta droger och drev en utomhusbordell som gick under namnet 5


la mànnara – hade kommissarien suttit och läst en deckare av en författare från Barcelona som han gillade och som hade samma efternamn som han, fastän i den spanska formen Montalbán. Det var speciellt en mening som hade slagit honom: »pistolen låg och sov och såg ut som en nerkyld ödla«. Med en lätt känsla av äckel drog han åt sig handen, stängde handskfacket och lät ödlan sova vidare. Om hela det jippo som just skulle ta sin början visade sig vara en fälla, ett bakhåll, var det ju lönlöst att ha pistolen med sig, för de kunde ju ändå knäppa honom hur och när de ville med sina kalasjnikov och sen var det ajöss och good-bye. Det var bara att hoppas på att Gegè mindes de år de tillbringat sida vid sida i samma lågstadiebänk och deras fortsatta vänskap i vuxen ålder och inte av egennytta nu hade bestämt sig för att sälja honom som en slaktgris genom att dra en liten vals för att få honom att gå i fällan. Nåja, särskilt liten var nog inte valsen, för om det hela var sant, skulle det bli en sjuhelvetes uppståndelse. Han drog en djup suck och började med långsamma steg gå längs en smal och stenig stig mellan vidsträckta vingårdar. Här odlades dessertdruvor, runda och fasta druvor som av någon anledning kallades »italiendruvor«, de enda som växte i den här jorden, för andra sorters druvor, sådana som man gör vin av, var det i dessa trakter inte mödan värt att satsa på. Det lilla tvåvåningshuset, ett rum där nere och ett där uppe, låg alldeles på toppen av kullen, till hälften dolt av fyra enorma saracenska olivträd som nådde nästan runt hela huset. Det såg ut precis så som Gegè hade beskrivit det. Dörr och fönsterluckor var stängda och flagnade, på gårdsplanen framför huset växte en jättelik kaprisbuske och där fanns också mindre buskar med sprutgurkor, den där sorten som så fort man rör vid dem med en käpp spricker upp och sprutar frön, en uppochnedvänd stol med trasig halmsits, en fläckvis sönderrostad gammal zinkbalja som använts för att samla regnvatten. Resten var täckt av gräs. Alltihop bidrog till att ge intryck av att stället stått obebott i åratal, men skenet bedrog och Montalbano var alltför gammal i gamet 6


för att låta sig luras. Han var helt övertygad om att någon eller några stod inne i huset och kikade ut på honom och bedömde hans avsikter efter hur han rörde sig. Han stannade tre steg från dörren, tog av sig kavajen och hängde den på en olivgren så att de skulle se att han inte var beväpnad, sedan ropade han utan att höja rösten alltför mycket, som en vän som kommer på besök. »Hallå! Är det nån hemma?« Inget svar. Inte ett ljud. Kommissarien tog då upp en tändare och ett paket cigaretter ur byxfickan, satte en cigarett i munnen och tände den medan han vände sig ett halvt varv med ryggen mot vinden. De som befann sig inne i huset kunde då i lugn och ro betrakta honom bakifrån, liksom de tidigare hade granskat honom framifrån. Han drog två bloss och gick sedan beslutsamt fram till dörren och bultade så hårt med knytnäven att han skrapade knogarna mot de hårda sprickorna i träets målarfärg. »Är det nån där?« frågade han igen. Han hade väntat sig vad som helst utom den retfulla och lugna stämma som plötsligt hördes bakom honom. »Jodå, jodå. Här är jag.« »Hallå? Hallå? Montalbano? Salvo, det är jag, Gegè.« »Jag förstod det, lugna dig. Hur mår du, min ljuva lilla apelsinblomma?« »Bra.« »Har du jobbat duktig med munnen på sistone? Har du tränat och blivit bättre på handtrallor?« »Salvo, börja nu inte med ditt vanliga trams. Jag jobbar inte med munnen, det vet du. Möjligen får jag andras munnar att jobba.« »Men det är väl du som är läromästaren? Det är väl du som lär dina mångfärgade fnask hur dom ska placera läpparna, hur hårt dom ska suga?« »Salvo, är det nån som har nåt att lära här så är det jag. Tioåringarna som kommer hit kan redan allt och när dom fyllt fem7


ton är dom allihop raffinerade specialister. Jag har en fjortonårig albanska som…« »Har du börjat göra reklam för dina varor?« »Hördu, jag har inte tid att prata strunt. Jag har en sak att överlämna till dig, ett paket.« »Så här sent? Kan jag inte få det i morgon bitti?« »Jag är inte här då.« »Vet du vad det är i paketet?« »Det är klart jag vet. Det är mostazzoli, sådana där fruktkakor på vinmust som du gillar. Min syrra Mariannina har gjort dom speciellt för dig.« »Hur är det med Marianninas ögon?« »Mycket bättre. I Barcelona i Spanien har dom gjort underverk.« »I Barcelona i Spanien skriver dom bra böcker också.« »Vad sa du?« »Ingenting. En privatsak. Bry dig inte om det. Var ska vi ses?« »På det vanliga stället om en timme.« Det vanliga stället var den lilla stranden vid Punta Secca, en kort sandremsa nedanför en kulle av vit lerjord, nästan otillgänglig från landsidan, eller rättare sagt tillgänglig bara för Montalbano och Gegè, som redan under skoltiden hade upptäckt en stig som det var besvärligt att ta sig fram på redan till fots och med bil rentav dumdristigt. Punta Secca låg bara några kilometer från Montalbanos lilla hus vid stranden alldeles utanför Vigàta så han gjorde sig ingen brådska. Men just som han öppnade dörren för att ge sig i väg till mötet ringde telefonen. »Hej, älskling. Jag ringer punktligt. Hur har du haft det i dag?« »Det gamla vanliga pappersjobbet. Och du?« »Samma här. Hördu, Salvo, jag har funderat länge på det där som…« »Livia, förlåt att jag avbryter, men jag har ont om tid, jag har 8


egentligen inte tid alls. Du ringde precis när jag var på väg ut genom dörren.« »Då får du väl gå ut då. God natt.« Livia lade på och Montalbano stod kvar med luren i handen. Sedan mindes han att han kvällen innan hade bett Livia att ringa honom prick klockan tolv på natten, för då skulle de säkert ha tid att pratas vid lite längre. Han kunde inte bestämma sig för om han skulle ringa tillbaka till sitt hjärtas dam i Boccadasse genast eller när han kom hem igen efter mötet med Gegè. Med ett styng av samvetskval lade han på luren och gick ut. När han kom fram några minuter försenad väntade Gegè redan och vankade nervöst av och an bredvid sin bil. De omfamnade varandra, för de hade inte setts på länge. »Vi sätter oss i min bil, det är lite småkyligt i kväll«, sa kommissarien. »Dom har dragit in mig«, började Gegè så snart han satt sig. »Vilka dom?« »Personer som jag inte kan säga nej till. Du vet ju att som alla andra affärsidkare betalar jag il pizzo för att få arbeta i fred och för att dom inte ska ställa till med trubbel för mig. Vareviga guds månad kommer en snubbe förbi och kräver betalning.« »För vems räkning då? Kan du tala om det för mig?« »För Tano u grecu.« Montalbano blev rasande men lät inte vännen se det. Gaetano Bennici, kallad »u grecu«, greken, hade inte sett Grekland ens på vykort och om Hellas visste han inte ett jota, men han kallades så på grund av en viss perversitet som i folkmun sades ha varit mycket uppskattad i trakten av Akropolis. Han hade gjort sig skyldig till minst tre mord och i maffiakretsar stod han ett pinnhål lägre än de verkliga ledarna, men det var inte känt att han opererade i Vigàta med omnejd, för här var det familjerna Cuffaro och Sinagra som slogs om territoriet. Tano tillhörde en annan församling. 9


»Vad har Tano u grecu i den här trakten att göra?« »Hur fan kan du fråga det? Hur dum får en polis vara? Vet du inte att det har bestämts att det för Tano u grecu inte finns några fastställda trakter, att det inte finns några särskilda zoner när det handlar om fruntimmer? Han har fått kontroll och befogenhet över hela öns fnaskbestånd.« »Det visste jag inte. Fortsätt.« »Vid åttatiden i kväll kom den vanlige snubben förbi för att hämta il pizzo, för det var den fastställda inkasseringsdagen. Han tog emot pengarna som jag gav honom, men i stället för att köra sin väg som vanligt öppnade han bildörren och sa åt mig att hoppa in.« »Och vad gjorde du?« »Jag blev livrädd och kallsvettades. Men vad kunde jag göra? Jag hoppade in och han körde i väg. För att fatta mig kort så tar han vägen mot Fela, stannar efter knappt en halvtimmes färd…« »Frågade du vart ni var på väg?« »Visst.« »Och vad sa han?« »Han var stum som en fisk. Som om jag över huvud taget inte hade öppnat munnen. Efter en halvtimme släpper han av mig på en plats där det inte finns en levande själ och tecknar åt mig att fortsätta in på en gångstig. Där finns inte en kotte. Rätt som det är, och jag har inte den blekaste aning om varifrån han kom, står Tano u grecu framför mig. Jag fick nästan hjärtslag och benen darrade. Tro mig, det är inte feghet, men den där han har ju fem mord på sitt samvete.« »Hur då fem?« »Hur många har ni fått det till då?« »Tre.« »Nej, nej, det är fem stycken. Bergsäkert.« »Okej, fortsätt.« »Jag gjorde en snabbkalkyl. Eftersom jag alltid hade betalat regelbundet, tänkte jag att Tano kanske ville höja priset. Affärerna 10


går ju ganska bra och det vet dom. Men jag hade fel, det handlade inte om pengar.« »Vad ville han då?« »Utan att ens hälsa frågade han om jag kände dig.« Montalbano trodde att han hade hört fel. »Om du kände vem?« »Dig, Salvo, dig.« »Och vad sa du då?« »Jag var ju skiträdd, så jag svarade att jo, visst känner jag dig, men bara så där lite grand så att vi säger hej när vi ses. Han såg på mig med ögon som var som på en staty, tro mig, stela och döda, sen böjde han huvudet bakåt och gav upp ett gapskratt och frågade om jag ville veta hur många hårstrån jag har i röven, på ett eller ett par när. Vad han menade var att han kände till allt om mig, hela mitt livs historia ända fram till min död, som vi får hoppas dröjer länge ännu. Så jag tittade ner i marken och sa inget mer. Då sa han att han ville träffa dig.« »När och var?« »I natt, i gryningen. Exakt var ska jag strax förklara för dig.« »Vet du vad han vill mig?« »Nej, det vet jag inte och vill inte veta det heller. Han sa att du inte behöver vara orolig och att du kan lita på honom som på en bror.« Som på en bror. Dessa ord lugnade inte Montalbano utan fick honom tvärtom att känna en rysning av obehag längs ryggraden. Det var nämligen väl känt att den förste av de tre – eller fem – som Tano mördat var hans storebror Nicolino, först strypt och därefter, enligt en mystisk semiologisk regel, omsorgsfullt flådd. Han greps av dystra tankar som blev om möjligt ännu dystrare när Gegè lade handen på hans skuldra och viskade: »Var försiktig, Salvo, det här låter inte bra.« Han var sakta på väg hemåt när strålkastarna från Gegès bil bakom honom började blinka ihållande. Han körde åt sidan, 11


Gegè stannade alldeles intill, lutade sig fram mot passagerarrutan och räckte Montalbano ett paket. »Jag höll på att glömma dina mostazzoli.« »Tack. Jag trodde att dom var en ursäkt, ett svepskäl.« »Vad tror du om mig egentligen? Att jag inte står för vad jag säger?« Förolämpad tryckte han gasen i botten. Kommissariens natt var som en mardröm, rena guldgruvan för en psykolog. Hans första tanke var att ringa och väcka polischefen och underrätta honom för att gardera sig mot alla de vändningar som den här affären kunde ta. Men enligt Gegè hade Tano u grecu uttryckt sig klart och tydligt: Montalbano fick inte berätta något för någon och måste komma ensam till mötet. Här var det emellertid inte fråga om att leka tjuvar och fasttagare och om det var något han måste så var det att göra sin plikt, det vill säga varsko sina överordnade och tillsammans med dem in i minsta detalj förbereda spaning och gripande, eventuellt med rejäl förstärkning. Tano hade hållit sig gömd i nästan tio år. Skulle då han helt obekymrad gå och besöka honom som om han vore en gammal vän som just kommit tillbaka från Amerika? Nej, så fick det definitivt inte gå till, polischefen måste absolut underrättas. Han slog numret hem till sin överordnade i Montelusa, länets huvudort. »Är det du, älskling?« hördes Livias röst säga från Boccadasse utanför Genua. Montalbano stod en stund alldeles mållös. Det var helt uppenbart att hans undermedvetna ovilja att tala med polischefen hade fått honom att slå fel nummer. »Förlåt att jag var så brysk förut, men jag fick ett oväntat samtal och blev tvungen att ge mig ut.« »Glöm det, Salvo, jag vet ju vad du har för yrke. Det är snarare du som borde förlåta mig för att jag la på, men jag blev besviken.« 12


Montalbano tittade på klockan, det var drygt tre timmar kvar tills han skulle träffa Tano. »Om du vill kan vi prata nu.« »Nu? Du får ursäkta, Salvo, det är inte av illvilja, men helst inte. Jag har tagit en sömntablett och kan knappt hålla ögonen öppna.« »Okej, okej. I morgon då. Jag älskar dig, Livia.« Livias röst förändrades och lät plötsligt klarvaken och uppskärrad. »Va? Vad står på? Salvo, vad har hänt?« »Ingenting. Vad skulle det vara?« »Ånej, försök inte, du är inte riktigt ärlig nu. Ska du ut på nåt farligt? Gör mig inte orolig, Salvo.« »Vad är det som får dig att tro nåt sånt?« »Säg som det är, Salvo.« »Jag gör ingenting farligt just nu.« »Det tror jag inte på.« »Varför i hela friden inte det nu då?« »Därför att du sa att du älskar mig. Så länge vi har känt varandra har du bara sagt det tre gånger, jag har räknat, och varje gång har det varit något ovanligt i görningen.« Enda utvägen var att bryta samtalet, annars kunde Livia hålla på hela natten. »Hej då, älskling. Sov gott. Var inte fånig. Hej då, jag måste ge mig ut igen.« Vad skulle han nu göra för att fördriva tiden? Han duschade, läste några sidor i boken av Montalbán utan att fatta särskilt mycket, drev omkring i rummen och rättade till en tavla, läste om ett brev, en faktura, några anteckningar och rörde vid allt inom räckhåll. Han duschade en gång till, rakade sig och skar sig på hakan. Han satte på tv:n men stängde genast av den igen, för den gjorde honom illamående. Äntligen var det dags. Just när han skulle gå ut fick han för sig att han ville smaka på en fruktkaka. Till 13


sin stora förvåning upptäckte han att paketet hade öppnats och att det inte fanns en enda kaka kvar i kartongen. I sin nervositet hade han ätit upp allihop utan att märka det. Och vad värre var: han hade inte ens njutit av dem.


2 M o n t a l b a n o vände sig om mycket långsamt, som för att kompensera den dova och plötsliga ilskan över att han låtit sig överraskas bakifrån som en nybörjare. Trots att han hade varit på helspänn hade han inte hört minsta lilla ljud. »Ett noll till dig, ditt as!« tänkte han. Fastän han aldrig hade sett Tano i verkligheten kände han genast igen honom. Jämfört med signalementet från några år tidigare hade han anlagt skägg och mustascher, men ögonen var alltjämt desamma, helt uttryckslösa, »som på en staty«, som Gegè så träffande hade uttryckt det. Tano u grecu bugade sig lätt och i denna gest fanns inte ett spår av löje eller sarkasm. Automatiskt besvarade Montalbano den lilla bugningen. Tano kastade huvudet bakåt och skrattade. »Vi är som två japaner, såna där krigare med svärd och rustning. Vad är det dom heter?« »Samurajer.« Tano slog ut med armarna, nästan som om han ville omfamna mannen som stod framför honom. »Det är ett nöje att få göra bekantskap med kommissarie Montalbano personligen i egen hög person.« Montalbano beslöt att hoppa över formaliteterna och gå till anfall direkt för att infoga mötet i dess rätta sammanhang. »Jag vet inte hur stort nöje ni kan ha av min bekantskap.« »Ett nöje åtnjuter jag just nu.« »Förklara.« »Att bli niad, vilket kanske inte betyder så mycket för er. Av alla dom snutar som jag har träffat, och det är många, är det aldrig någon som har niat mig tidigare.« 15


»Ni inser, hoppas jag, att jag representerar lagen, medan ni är en farlig massmördare som håller sig undan lagen? Och nu står vi här öga mot öga.« »Jag är obeväpnad. Och ni?« »Jag med.« Tano kastade återigen huvudet bakåt och gapskrattade. »Det har aldrig hänt att jag har missbedömt någon, aldrig!« »Med eller utan vapen så måste jag i alla fall anhålla er.« »Och här är jag, kommissarien, redo att bli anhållen. Det var just därför jag ville träffa er.« Han var utan tvekan uppriktig, men det var just denna ohöljda uppriktighet som gjorde Montalbano misstänksam eftersom han inte förstod vart Tano ville komma. »Ni kunde ha kommit till polisstationen och överlämnat er åt rättvisan. Här eller i Vigàta gör väl detsamma.« »Ånej, dottore, det gör inte detsamma. Ni förvånar mig, ni kan ju läsa och skriva och det är faktiskt skillnad på ord och ord. Jag låter mig bli anhållen, jag överlämnar mig inte åt rättvisan. Gå och hämta kavajen så resonerar vi om det inomhus. Under tiden låser jag upp dörren.« Montalbano hakade loss kavajen från olivgrenen, hängde den över armen och följde efter Tano in i huset. Därinne var det kolmörkt, u grecu tände en fotogenlampa och tecknade åt kommissarien att sätta sig på en av stolarna vid ett litet bord. I rummet fanns en tältsäng med bara en madrass utan kudde och lakan, ett litet vitrinskåp med flaskor, glas, tallrikar, kex, pastaförpackningar, burkar med sås och andra konserver. Där fanns också en vedspis med grytor och kastruller. En ranglig trätrappa ledde upp till andra våningen. Men kommissariens blick fastnade vid ett djur som var oändligt mycket farligare än den ödla som låg och sov i handskfacket i hans bil. Detta var en verklig giftorm som sov stående, lutad mot väggen bredvid sängen. »Får jag bjuda på lite gott vin?« frågade Tano som en sann värd. 16


»Tack, gärna«, sa Montalbano. Efter kölden, den långa natten, spänningen och det dryga kilot mostazzoli som han satt i sig behövde han verkligen lite vin. U grecu hällde upp och höjde sitt glas. »Hälsa och välgång.« Kommissarien höjde sitt glas och skålade han också. »Tack, detsamma.« Vinet var ypperligt, det gled lätt ner i strupen och gav en behaglig känsla av tröst och värme. »Det är verkligen gott«, sa Montalbano berömmande. »Ett glas till?« För att inte falla för frestelsen sköt kommissarien bryskt undan glaset. »Nu ska vi prata.« »Visst. Som jag sa så har jag bestämt mig för att bli anhållen…« »Varför det?« Montalbanos fråga kom som ett pistolskott och fick den andre att tappa fattningen för ett ögonblick, men sedan hämtade han sig. »Jag behöver vård, jag är sjuk.« »Tillåt mig att påpeka en sak. Eftersom ni anser att ni känner mig väl, vet ni säkert också att jag inte är en sån som låter sig luras.« »Det är jag övertygad om.« »Varför respekterar ni mig då inte och slutar med era lögner?« »Ni tror inte på att jag är sjuk?« »Jodå, men den lögn ni försöker pracka på mig är att ni måste låta er anhållas för att få vård. Jag kan förklara om ni vill. Ni har i en och en halv månad varit inlagd på Lourdemadonnans klinik i Palermo och därefter i tre månader på Getsemanekliniken i Trapani, där doktor Amerigo Guarnera troligen opererat er. Även om saker och ting ligger lite annorlunda till än för några år sedan, kan ni om ni så vill än i denna dag hitta mer än en klinik som är villig att se genom fingrarna och inte anmäla er till polisen. Anledningen till att ni vill bli anhållen är alltså inte er sjukdom.« 17


»Men om jag säger att tiderna förändras och att hjulen snurrar fortare?« »Det tror jag lite mer på.« »Ni förstår, min salig far, som var en man av heder på den tiden då ordet heder betydde något, förklarade för mig när jag var barn att den vagn som män av heder färdades på behövde mycket smörjolja för att hjulen skulle rulla och snurra fort. När min fars generation försvunnit och det var min tur att kliva på vagnen var det någon av de våra som sa: varför måste vi fortsätta att tigga den smörjolja vi behöver av politikerna, borgmästarna, dom som har banker och andra herrar? Vi kan väl själva tillverka den smörjolja vi behöver! Finemang! Bravo! Alla var överens. Visst fanns det fortfarande en och annan som stal kompisens häst, som hindrade sin kompanjon från att ta sig fram en viss väg, som satte i gång att skjuta vilt på vagn, häst och ryttare som tillhörde ett annat samfund… Men sånt kunde vi alltid ordna upp oss emellan. Vagnarna blev flera och det blev fler vägar. En vacker dag var det någon som tänkte till ordentligt och började undra vad det tjänade till att fortsätta åka vagn. Vi är för långsamma, förklarade han. Dom kör om oss, alla kör bil numera och man kan inte stoppa utvecklingen! Finemang! Bravo! Och alla till att springa och byta ut vagnen mot bil och skaffa körkort. Men några klarade inte körskoleprovet och drog sig ur eller blev utslängda. Vi fick inte ens tid att vänja oss vid den nya bilen förrän dom som var yngre än oss, dom som åkt bil sedan födseln och läst juridik eller ekonomi i Staterna eller Tyskland, lät oss få veta att våra bilar var för långsamma, nu var det sportbilar som gällde, en Ferrari eller Maserati utrustad med telefon och fax, och det gällde att vara snabb som blixten. Dom här småglinen är knappt torra bakom öronen, dom pratar med apparater i stället för människor, dom känner dig inte, dom vet inte vem du har varit och även om dom vet det struntar dom högaktningsfullt i det, dom känner kanske inte ens varandra, för dom pratar med varandra via dator. Kort sagt, dom här småglinen är helt hänsynslösa. Så snart 18


dom ser att du har problem för att din bil går för långsamt, kör dom dig av vägen utan betänkligheter och du hamnar i diket och bryter nacken.« »Och en Ferrari klarar ni alltså inte av att köra?« »Det stämmer. Innan jag dör i ett dike är det alltså bäst att jag drar mig undan.« »Jag tycker förstås inte att ni verkar vara en sån som drar sig undan frivilligt.« »Jodå, kommissarien, jag försäkrar att det är helt frivilligt. Fast visst finns det olika sätt att övertala någon att agera fritt och frivilligt. En vän till mig som läste en hel del och var mycket lärd berättade en gång en historia som jag ska återge ordagrant för er. Han hade läst den i en tysk bok. En man säger till en vän: Ska vi slå vad om att min katt äter stark senap, sån där senap som är så stark att den bränner hål i magen? Katter tycker inte om senap, säger vännen. Men jag kan få min katt att göra det, säger mannen. Tänker du tvinga den med sparkar och slag? frågar vännen. Nejdå, utan våld, katten äter senapen helt frivilligt, svarar mannen. Vadet accepteras, mannen tar en rejäl sked senap av den där sorten som det räcker att titta på för att det ska svida i munnen, han grabbar tag i katten och tjoff ! så kletar han fast senapen i rumpan på den. När den stackars katten känner hur det svider börjar den slicka sig i rumpan. Den slickar och slickar och sätter frivilligt i sig all senapen. Det var allt, min bäste herre.« »Jag förstår precis. Nu tar vi om resonemanget från början.« »Vad jag sa var att jag vill bli anhållen, men det behövs lite teaterspel för att jag ska rädda ansiktet.« »Nu förstår jag inte.« »Jag ska förklara.« Han förklarade länge och drack då och då ett glas vin. Till slut blev Montalbano övertygad av den andres resonemang. Men kunde man lita på Tano? Det var den stora frågan. När Montalbano var ung tyckte han mycket om att spela kort, något som 19


han sedan lyckligtvis tröttnade på. Därför kände han nu intuitivt att den andre spelade med omärkta kort, det vill säga utan att bluffa. Han måste faktiskt lita på detta intryck och hoppas att han hade rätt. Noggrant och in i minsta detalj planerade de gripandet så att inget skulle gå fel. När de pratat färdigt stod solen redan högt. Innan de gick ut ur huset och satte i gång sitt rollspel såg kommissarien länge Tano i ögonen. »Säg nu sanningen.« »Vad vill ni veta, dottor Montalbano?« »Varför valde ni just mig?« »Därför att ni, vilket ni just nu bevisar, är en person som begriper sig på saker och ting.« Medan Montalbano i halsbrytande fart rusade nerför stigen mellan vingårdarna kom han att tänka på att det troligen var Agatino Catarella som satt vakt på polishuset och att det telefonsamtal som han stod i begrepp att ringa skulle bli minst sagt besvärligt och kanske rent av ge upphov till olyckliga och farliga missförstånd. Denne Catarella var uppriktigt sagt inte mycket att hurra för. Han var långsam i tanke och handling och hade säkerligen anställts vid polisen därför att han var en avlägsen släkting till den före detta allsmäktige parlamentsledamoten onorevole Cusumano som efter en sommar i Ucciardonefängelsets svalka hade lyckats knyta kontakter med de nya makthavarna och därmed roffat åt sig en stor bit av den tårta som från gång till gång förnyades på ett mirakulöst sätt, det räckte med att byta ut någon kanderad fruktbit eller sätta i nya ljus i stället för de redan förbrukade. Ännu besvärligare blev det att ha med Catarella att göra om han fick för sig, vilket ofta hände, att tala det språk som han kallade »talienska«. En dag hade han infunnit sig med bedrövad min. »Dottore, skulle ni möjligtvis kunna namnge en medikus av det slag som är specialist?« »Specialist på vad, Catarella?« 20


»På veneriska åkommor.« Montalbano gapade av förvåning. »Du?! En venerisk sjukdom? När fick du den?« »Jag minns att jag fick den när jag var barn, jag var väl inte mer än sex eller sju år.« »Vad i helvete säger du, Catarella? Är du säker på att det är en venerisk sjukdom?« »Bergsäker, dottore. Det har nåt med venerna att göra.« I bilen, på väg mot en telefonkiosk som borde stå i närheten av avtagsvägen till Torre Santa (borde stå, om det nu inte var så att sladden var avskuren och luren borta eller hela apparaten stulen eller till och med hela kiosken försvunnen) beslöt Montalbano att inte heller ringa till sin kollega Mimì Augello, eftersom han i vanlig ordning helt säkert skulle varsko journalisterna det första han gjorde och sedan bli förvånad över att se dem. De enda som återstod var Fazio och Tortorella, de båda assistenterna eller vad tusan de hade för titel numera. Han valde Fazio, för Tortorella hade blivit skjuten i magen för ett tag sedan och inte hämtat sig helt, då och då fick han ont i såret. Mirakulöst nog stod telefonkiosken kvar, mirakulöst nog fungerade telefonen och Fazio svarade redan innan andra signalen gått fram. »Fazio, är du redan alert och vaken så här dags?« »Jajamen, dottore. För en knapp minut sen ringde Catarella.« »Vad ville han?« »Jag begrep inte så mycket, för han talade talienska. Jag tror det rörde sig om att någon länsade Carmelo Ingrassias stormarknad i natt, den där jättestora som ligger en bit utanför samhället. Tjuvarna hade minst en långtradare eller en stor lastbil.« »Fanns det ingen nattvakt?« »Jodå, men det är ingen som hittar honom.« »Var du på väg dit?« »Ja.« 21


»Glöm det. Ring genast till Tortorella och säg åt honom att varsko Augello. Dom två får åka dit. Säg att du inte kan följa med, hitta på vilken ursäkt du vill, att du ramlat ur vaggan och slagit i huvudet. Nej, förresten, säg att karabinjärerna kommit och anhållit dig. Eller ännu bättre, ring och säg åt honom att underrätta karabinjärerna, för det är ju ändå bara en struntsak, en liten stöld, och dom blir alltid glada när vi ber om samarbete. Hör nu på ordentligt: när du kontaktat Tortorella, Augello och karabinjärerna, ring då till Gallo, Galluzzo – jösses det här är ju rena hönsgården – och Germanà och sen kommer ni till den plats jag säger. Ta med förstärkningsvapen allihop.« »Jösses!« »Ja, jösses är det minsta man kan säga. Det här är en stor grej som måste skötas försiktigt, ingen får yppa en stavelse, särskilt inte Galluzzo för sin svåger journalisten. Och säg åt den där hönshjärnan Gallo att inte köra som om han vore i Indianapolis. Inga sirener och inga blinkljus. Om vi plaskar för mycket försvinner fisken. Hör nu på så ska jag förklara vart du ska komma.« De kom körande helt ljudlöst knappt en halvtimme efter telefonsamtalet och det såg ut som normal patrullering. De steg ur bilen och gick fram till Montalbano, som tecknade åt dem att följa efter honom. De ställde sig bakom ett fallfärdigt hus, så att de inte skulle synas från landsvägen. »Jag har en kpist åt er i bilen«, sa Fazio. »Stoppa upp den i arslet. Hör på nu: om vi sköter våra kort väl, kanske vi kan fånga Tano u grecu.« Montalbano hörde faktiskt att de andra slutade andas för ett ögonblick. »Tano u grecu i dom här trakterna?« förundrade sig Fazio som var den förste som hämtade sig. »Jag såg honom tydligt, det var han, han har anlagt skägg och mustascher, men man känner igen honom ändå.« »Hur lyckades ni springa på honom?« 22


»Var inte så frågvis, Fazio, jag ska berätta alltihop sen. Tano gömmer sig i ett litet hus på toppen av den där kullen, det syns inte härifrån. Runtom växer det saracenska olivträd. Huset består av två rum, ett där nere och ett där uppe. På framsidan finns en dörr och ett fönster, på andra våningen finns ett fönster till men det vetter mot baksidan. Är det klart? Har ni förstått allt? Tano har inga andra flyktvägar än dom på framsidan om han inte helt desperat kastar sig ut från fönstret i rummet där uppe, fast då kanske han bryter benen. Nu gör vi så här. Fazio och Gallo ställer sig på baksidan, medan jag, Germanà och Galluzzo forcerar dörren och rusar in.« Fazio såg tveksam ut. »Vad är det? Är du inte med på det?« »Är det inte bättre att omringa huset och säga åt honom att ge sig? Vi är ju fem mot en. Det klarar han inte.« »Är du säker på att det inte finns någon mer än Tano inne i huset?« Fazio sade inget. »Tro mig«, sa Montalbano som avslutning på det korta krigsrådet, »det bästa är att ge honom en präktig överraskningspresent.«


3 M o n t a l b a n o räknade ut att Fazio och Gallo hade stått bakom huset i minst fem minuter. Själv låg han på mage i gräset med pistolen i handen och en sten som tryckte obehagligt mot mellangärdet och han kände sig urlöjlig. Det var som om han förvandlats till en rollfigur i en gangsterfilm och han väntade otåligt på att få ge signal till att låta ridån gå upp. Han tittade på Galluzzo som låg bredvid honom – Germanà låg längre bort åt höger – och viskade: »Är du beredd?« »Jajamen«, svarade Galluzzo som var ett enda svettigt nervknippe, det syntes tydligt. Montalbano tyckte synd om honom, men han kunde ju inte berätta för honom att det hela var iscensatt, visserligen med osäker utgång, men likväl fingerat. »Stick i väg nu!« befallde han. Som ivägslungad av en hårt spänd fjäder, nästan utan att röra vid marken, var Galluzzo med tre skutt framme vid huset och tryckte sig mot väggen till vänster om dörren. Han såg ut att ha gjort det helt utan ansträngning, men kommissarien såg att hans bröstkorg höjdes och sänktes i flämtande andetag. Galluzzo tog ett rejält grepp om kpisten och gav kommissarien tecken att han var redo för andra ronden. Montalbano kastade en blick bort mot Galluzzo, som inte bara verkade lugn utan till och med avslappnad. »Min tur«, sa han ljudlöst och formade orden med överdrivna läpprörelser. »Jag täcker«, svarade Germanà på samma sätt och nickade mot kpisten som han höll i ett stadigt grepp. Kommissariens första hopp framåt var kanske inte värt att 25

Profile for Smakprov Media AB

9789186629533  

9789186629533  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded