MARTIN SVENSSON musik fรถr tondรถva
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 3
11-07-01 15.10.27
O, Jake, sa Brett, vi kunde ha haft det så förbannat fint tillsammans … Ja, sa, jag, är det inte en vacker tanke?
Ur Ernest Hemingways Och solen har sin gång
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 5
11-07-01 15.10.27
I
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 7
11-07-01 15.10.27
Stockholm
– Där är det! Filip puttade på Leo, som fick syn på de färgsprakande människorna och fotoblixtarnas blinkande och kände hur energin skruvades upp inom honom. För trots att hans debutsingel som släppts ett par veckor tidigare ännu inte placerat sig på några listor, och att fotograferna som snart skulle ropa åt dem att titta in i deras kameror var betydligt mer intresserade av att få en bra bild av Filip än av honom, var han i stunden glad, eftersom tillställningar som den här åtminstone gav honom känslan av att också hans liv var på väg att få en mening. Kvällens festfixare som var en medelålders man med mjölktandsvitt leende var snabbt hos dem. – Kul att ni kunde komma. Han vände sig mot drinkflickorna som tryckte innanför den öppna entrédörren. – Ey! Skynda på lite. Vem tror ni att jag är, Kalle Anka, eller? En platinablond tjej trippade ut till dem och balanserade samtidigt en bricka med ena handen. De tog varsitt glas, och när sedan proceduren med fotogra9
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 9
11-07-01 15.10.27
ferna var avklarad följde de efter festfixaren in i lokalen. Luften var kvav och full av dofter. Housemusiken pumpade ur högtalarna. Människor med rådjursansikten rörde sig hemtamt i takt i det giftgröna skenet. Ett par transor gjorde obscena gester framför en kamera. En skvallerjournalist skuttade omkring, vildögd, med torra smackande läppar. Om bara några år skulle flera av dem vara dåsiga och uppsvällda. Men det verkade ingen tänka på nu, för deras blickar var fulla av all slags längtan, och kvällen ännu en kväll i ett äventyr som tycktes vara i en evighet. Festfixaren försäkrade Filip, för säkert tredje gången, om hur stilig han var och lämnade dem. Filip vände sig mot Leo. – Jag träffade Mia igår, make up-artisten. Vi ses ibland. Men du vet, hon kan inte bli kär, inte i någon. Hon säger det själv: Jag kan inte bli kär, säger hon. Filip tog en klunk ur sitt glas. – Det sjuka är att varje gång hon tar upp det är det som att något dåligt händer. Jag kan inte säga säkert vad det är, men jag vet att hon också känner det. Leo nickade. – Hur går det föresten för dig … har du någon på gång? Leo tänkte på de tjejer han intresserat sig för den senaste tiden. Det hade inte blivit något med någon av dem. Deras glas var tomma. Filip tittade på honom. Han verkade vänta på ett svar, eller på att det i alla fall skulle 10
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 10
11-07-01 15.10.28
sägas något slutgiltigt om kärleken innan de gick efter mer att dricka. Leo skakade på huvudet. – Nä … jag har ingen på gång. Filip skrattade. – Det är det jag gillar med dig, att du inte verkar bry dig om sådant … Att du inte verkar bry dig ett skit om någonting.
11
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 11
11-07-01 15.10.28
Gaziantep
Selahattins fingrar kramade allt hårdare om jackan som låg i hans knä. I över ett år hade han väntat: när han låg insnärjd i de fuktiga lakanen, när han efter ett par timmar gav upp och ställde sig vid fönstret. Eller när han ihopkrupen på balkongen andades in den prasslande luften från bakgården ända tills morgonljuset åter for in mellan husen. Hela tiden hade hans tankar kretsat kring just det här ögonblicket. Bussen hade svängt in på parkeringen och mittgången fylldes av passagerare. Selahattins blick for ut genom rutan, och utan att han först förstod varför fastnade den vid en punkt ungefär hundra meter bort på parkeringen. Det fanns ingenting där, inget att se. Ändå förmådde han inte vrida bort huvudet förrän han hörde ett par hårda knackningar och fick syn på sin vän. Han samlade ihop sina grejer och skyndade ut.
13
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 13
11-07-01 15.10.28
Trots att det var januari och dimman slöt sig om dem, slöt sig om precis allting, var det inte särskilt kallt och han brydde sig inte om att sätta på sig jackan. – Länge sen, mister, länge sen. Tarkan hade tagit sig igenom folkhopen som samlats vid bagageluckorna och kom gående emot honom. Han verkade annorlunda. Det var inget speciellt, inget som gick att förklara med ord. Mer något som hade med hela hans uppsyn att göra. De kramade om varandra. – Levt det goda livet? Tarkan klappade honom på magen. Förr hade Selahattin börjat skratta, nu sa han: – Knappast! Med en ton som lät allt annat än avslappnad. Tarkan log. På ett sätt var det som om det bara gått dagar sedan de stått så här sist. Och på ett annat som om något oändligt brett ut sig mellan dem. Selahattin märkte att hans blick på nytt sökte sig bort mot grusplätten på parkeringen. Den som tjänat som kuliss alla de otaliga gånger han stirrat in i sina minnen. 14
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 14
11-07-01 15.10.28
Tarkan lade sin hand på hans axel. – Hämta din väska nu, mister, sedan måste du berätta om Sverige … Och vad fan som hände där egentligen.
15
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 15
11-07-01 15.10.28
Leo gnuggade sina ögon. Hur många timmar hade han sovit – två, tre? Han tänkte på Varberg. Han hade varit där några dagar tidigare för att hälsa på sina föräldrar, men också för att höra hur snacket gick: Har ni sett … Leo är hemma och visar upp sig. … Har tydligen redan börjat prata stockholmska … Hälsar knappt längre. Han visste att han inte borde bry sig. Och en del av honom insåg verkligen hur lite det betydde, att det faktiskt bara bevisade hur mycket han tufsat till dem. Men varje bakomryggen-viskning, varje skratt, hade ändå letat sig in dit det var menat. Och när han nu låg på sängen i sin nya lägenhet och mindes tyckte han sig fortfarande kunna höra deras halländska tongångar skorra i honom. Timmarna tidigare hade det varit annorlunda, på den där festen. De skulle ha sett honom då, sett hur han gick där rakryggad och stark. Hur han hade fått deras nersövda och avundsjuka personligheter att fungera som någon slags uppåtdrog.
17
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 17
11-07-01 15.10.28
Han hasade sig upp ur sängen, plockade med sig mobilen från golvet och gick in i köket. Vad skulle han göra nu, ringa Filip? Knappast, Filip kunde man inte ringa bara sådär. Dessutom låg han med all sannolikhet och sov. Leo fingrade på luren i sin hand. Kanske kunde han dra i väg ett mess i alla fall: Tack för igår, eller något sådant? Han började knappa in bokstäverna, men hejdade sig. Hur töntigt lät inte det: Tack för igår? De hade träffats någon gång i november, på Kloster. Leo hade jobbat som trubadur den kvällen, och efter att sista setet var avklarat hade Filip kommit fram och gett honom ett par fina komplimanger – vilket i sin tur lett till att de fortsatt prata. Leo, som känt igen Filip i samma stund han klivit in genom dörren, hade inte kunnat fatta vad någon som han gjorde på ett sådant ställe. Och än mindre varför han tog kontakt med honom. Faktum var att Leo fortfarande, när han funderade närmare på saken, hade svårt att se vad Filip fick ut av deras umgänge. 18
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 18
11-07-01 15.10.28
Han gick fram till det lilla fönstret och tittade ut mellan de knotiga buskgrenarna. Utsikten var långt ifrån lysande när man bodde en halv trappa under jorden. Han kände sig rastlös. Inte förrän på torsdag skulle han hem till Greg för att stämma av hur det gick med hans låt. Förhoppningsvis hade i alla fall någon radiostation börjat spela singeln, som producenten själv gett ut efter att alla stora skivbolag tackat nej. Det hade börjat ljusna ute. Leo öppnade fönstret. Luften kall och lavendelblå. På ett eller annat sätt skulle han göra slut på dagen. På ett eller annat sätt skulle det bli kväll, och spännande igen.
19
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 19
11-07-01 15.10.28
Selahattin hade redan berättat om hur hans pappa fått honom att gifta sig med sin gode väns dotter i Sverige, och om hur äktenskapet efter bara några månader brakat ihop. Han hade hållit redogörelsen kort. Kanske därför att han var trött på att älta det där. Kanske för att det fortfarande fick honom att känna sig illa till mods. – Så, sa Tarkan efter en stund. Vad har du gjort sedan dess? Du måste ju ha varit i Turkiet i över ett år. – Jobbat. – I Mersin? Selahattin nickade och kände att han ville säga något, berätta om sin plan, men det var som om hans röst var förlorad någonstans inom honom. Dolmuşen i vilken de satt inklämda gasade och bromsade om vartannat, och Selahatin var tvungen att titta rakt fram för att inte bli illamående. Utanför hade regnet börjat falla. På bara några sekunder fyllde det hela gatan. Tarkan suckade. – Så här har det varit i veckor. Och i Diyarbakir har de tydligen de värsta översvämningarna på flera år. 20
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 20
11-07-01 15.10.28
De skuffade fram längs välbekanta boulevarder, förbi marknadsgatornas myller och parkernas dyblöta ödslighet, och snart kunde de skymta de pastellfärgade husen. Livet hade aldrig förr varit honom så nära, det var bara nuet som kändes overkligt. – Är du redo, mister? Dolmuşen saktade in. Sidodörren öppnades. Selahattin greppade väskan och rusade efter sin vän genom skyfallet. I samma stund som Tarkan nämnt Diyarbakir hade bilder från grusplätten vid bussterminalen än en gång gjort sig påminda. Det var uppenbart att hans minnen av det där hade vuxit ut över alla rimliga proportioner. Ändå, hade det inte varit för tankarna på henne, eller för den plan som tagit form under hans tid i Sverige och under hans dubbla skift på de olika skitjobb han haft det senaste året, hade hans liv varit fullkomligt meningslöst. De kom in i lägenheten. Allt såg ut nästan exakt som han mindes det. Bortsett en stor tavla föreställande två gestalter med armarna om varandra som hängts på väggen ovanför soffan i vardagsrummet. Tarkan märkte att han stirrade på den. – Det är Cavits. En späd kille med rakad skalle och tatueringar på armarna klev ut från sovrummet. Han såg sig ointresserat omkring och sträckte på sig. 21
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 21
11-07-01 15.10.28
Selahattin vek undan med blicken, samtidigt som han väntade på att bli presenterad, men Tarkan sa inget. Istället gick han in i köket. Killen följde efter, viskade något till hans vän, och gick vidare till hallen, ut i regnet. Dörren slog igen. Tarkan stod vänd mot diskbänken när Selahattin kom in till honom. – Vem var det där? – Cavit? – Vadå, bor han här eller? Tarkan vände sig om. Allvarligt … De få gånger du ringde från Sverige lät det inte direkt som att du skulle komma tillbaka. Du var borta … Och när du plötsligt hörde av dig och sa att du var på väg hit hade jag ärligt talat gett upp hoppet om att få se dig igen, någonsin. Tarkan hade rätt, vad fan hade han trott? Att han bara skulle kunna dyka upp här ett och ett halvt år senare, som om inget hade hänt. Ändå, han hade umgåtts så mycket med sin vän i tankarna den senaste tiden att han ibland fick känslan av att de varit tillsammans på riktigt. Och att nu återse honom och behöva inse att Tarkan gått vidare fick Selahattin att känna sig sviken. Hans kamrat vände sig mot diskbänken igen och Selahattin gick in i badrummet. Han tittade sig i spegeln. Tarkan måste ha skämtat tidigare när han insinuerat att han 22
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 22
11-07-01 15.10.28
hade gått upp i vikt. Visst, något kilo kanske, men han var fortfarande i betydligt bättre form än de allra flesta. Han studerade sin spegelbild noggrant, kände med händerna över ansiktet och magen. Tarkan bankade på dörren. – Jag har bjudit hit folk ikväll, tänkte att vi skulle ha lite kul. Selahattin stod tyst. – En riktig brakfest mister, som på den gamla goda tiden. Under de timmar som föregick invasionen av gamla och för Selahattin nya ansikten försökte han intala sig att ingenting – i alla fall inget avgörande – förändrats. Men när de kom, när han och Tarkan välkomnade dem i tamburen, fick han gång på gång bevis på motsatsen. För även om många sa att de var glada att se honom igen kunde han i deras röster, i deras sätt att skynda vidare, spåra både arrogans och likgiltighet. Han insåg att han behövde något att dricka, eller i alla fall något att hålla i handen, och förbannade sig själv för att han inte varit förutseende nog att hälla upp ett glas tidigare samtidigt som han med tillkämpat avspända steg tog sig in till vardagsrummet och drinkbordet. Han smakade försiktigt på rakin. En kille som han inte kände vid namn kom fram och började ställa frågor. Men hur alldagliga de än lät var de omöjliga att besvara. Och snart kom det fram ytterligare en kille som verkade ha hört talas om hans äventyr i Sverige. 23
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 23
11-07-01 15.10.28
Selahattin visste att han måste ge dem något, vad som helst var bättre än ingenting. Och plötsligt kom orden, innan han ens själv visste vad han hade tänkt säga: – Ni dricker ju som småtjejer, är det inte dags att höja tempot lite? Han fyllde deras glas och märkte hur osäkerheten i ett slag omvandlats till ett slags skämtsamt och barnsligt ralje rande. – Pojkar, skrockade han … hur har ni haft det i Antep, då? – Äh, sa den ena, det har väl varit … ja, du vet ju hur det är här. – Fast, fyllde den andre i, när du lämnade staden blev ju festerna inte riktigt desamma. Osman, en kille som hängt en del med Selahattin och Tarkan förr, anslöt sig. – Det var inte igår. De hälsade artigt: handskakningar och kindpussar. Först när deras blickar mötts på nytt kunde Selahattin se det på en gång överlägsna och utmanande i Osmans ögon. – Så … Vad har fört dig hit, om man får fråga? – Semester! En tom och tillfällig uppsluppenhet spred sig mellan dem. Osman skrattade, Selahattin skrattade också och snart var de andra två tvungna att hänga på. I alla fall om de inte ville hamna utanför, och det ville de inte. Det ville ingen. 24
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 24
11-07-01 15.10.28
– När de lugnat sig, sa Selahattin, mer för att undvika tystnaden än för att han verkligen trodde att de visste något han kunde ha nytta av: – Det verkar vara fler än jag som har lämnat Antep. – Saker och ting förändras. – Är det någon särskild du tänker på? Det var Osman som ställde frågan. Selahattin gjorde vad han kunde för att se oförstående ut. Glasen fylldes på nytt. Osman flinade mot honom. – Vad är det? – Inget … Inget alls. Selahattin såg sig om efter Tarkan. Tjejen han hade pratat med nyss stod ensam nu. Man kunde se att hon visste att alla killar stirrade på henne. Och eftersom nervkriget mellan Selahattin och Osman verkade trissas upp, och han hellre skulle dö än att känna sig underlägsen honom, gick han fram till henne. – Har du kul? Hon gjorde en rörelse med huvudet som kunde betyda både ja och nej, och drog med tungan över framtänderna. Selahattin fortsatte: – Du känner Tarkan? – Ja. – Vadå … är ni ett par? – Du är rolig du. – Gör jag fel om jag står här en stund? Selahattin hörde själv hur krystat det lät. – Nej, du gör inte fel. 25
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 25
11-07-01 15.10.28
Han låtsades pusta ut, som om han verkligen hade oroat sig på riktigt. Osman hade följt efter honom. – Vi saknar dig där borta. Han pekade bort mot de andra killarna som stirrade på dem och fortsatte: – Dessutom hann vi ju inte prata färdigt. – Om vadå? Ett flin tecknade sig åter på Osmans läppar. Selahattin försökte att inte låtsas om det och upprepade frågan: – Om vadå? Musiken uppblandad med sorlet från festdeltagarna ljöd om- kring dem. Osman tog ett steg närmare, sa något, oklart vad men med en ton som åtminstone Selahattin uppfattade som nerlåtande. – Vad sa du? – Va? – Vad sa du om Ceylan? – Ceylan? Sedan gick allt fort. Osman knuffade till honom, halvt på skämt, halvt på allvar, och i nästa stund hade Selahattin dragit ner honom på golvet. För även om han inte var säker på vad han hade hört kunde han inte längre hejda den besvikelse som under dagen stegrats inom honom. 26
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 26
11-07-01 15.10.28
Och kort därpå hade han slagit till Osman över ansiktet, samtidigt som han vrålade: – Vad vill du, Köpek, vad vill du? Osmans ögon, rädda och förvirrade, blodet pulserande ur näsan. Han fick upp sin ena hand för att försöka putta bort honom. Selahattin parerade, tog samtidigt tag i handen och vred om. Osman skrek rätt ut. Festen hade avstannat, men Selahattin kunde inte tänka längre, bara känna. Han slet i Osmans hår, tvingade ner hans huvud mot golvet. Sedan: hans båda händer, krampaktigt runt den andres hals. Och hade det inte varit för att Tarkan i det ögonblicket kastat sig över honom vet ingen hur det hade gått. Medan Selahattin släpades iväg av sin vän såg han sig om efter tjejen. Hon var borta. Kvar fanns bara tystnaden från tjugotalet oförstående ansikten. De kom ut ur lägenheten. Den vita luften fick Selahattins kropp att skaka. – Hur är det, mister? Tarkans röst var lugn och mjuk. Selahattin svalde. Musiken spelade åter därinne. 27
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 27
11-07-01 15.10.28
– När jag lämnade Sverige … Han märkte att han hade svårt att få ihop orden i rätt ordning, och tog ny sats. – Du vet grusplätten vid bussterminalen … Tarkan nickade. – Det var där jag såg henne för sista gången. – Vem, mister, vem? – Ceylan … Har du hört något, vet du var hon är? Tarkan himlade med ögonen. – Allvarligt? – Men när vi pratade i telefon sa du ju att det gick något rykte om att … – Hon är borta, mister, fatta det. Folk här pratar inte ens om henne längre.
28
Svensson Musik fo r tondo va 1.1.indd 28
11-07-01 15.10.28