2 kroppen som satt lutad mot den ockragula muren på Assistenskyrkogården, omgiven av snödroppar. Rånarhuva på huvudet. Militärkängor. Mörka kläder. Blöta. Huvudet vilade mot ena axeln, som om han hade somnat. Men man somnar inte med öppna ögon och händerna bakom ryggen. I synnerhet inte när de är hopbundna och helt blå. Han tog på sig den vita skyddsdräkten, överdrag över skorna och hårnät. Så tog han upp ett par gummihandskar ur förpackningen i väskan, placerade dem i tur och ordning framför munnen och blåste i dem så att fingrarna svällde upp med en liten smäll. En lukt av gummi och talk. Han drog dem över händerna. Till sist tog han på sig munskyddet. Trots de få timmarnas sömn fungerade utsikten till ett nytt ärende likt en fjäder som spändes i honom. Oron i kroppen var glömd. Lika paniskt som han fruktade sin egen död, lika mycket gladde han sig åt ett mordfall. Det var en fristad från honom själv, en dörr som öppnade sig till en del av livet man annars inte hade tillgång till, en ingång till det mörker där känslor, begär, längtan och falskhet som ingen annan känner till döljer sig. Han kände rastlösheten, suget efter att komma igång. Men först skulle han ta sig förbi Corneliussen, chefen för hans avdelning som stod vid en gammal ek med ryggen mot brottsplatsen och pratade i sin mobil med en cigarett i andra handen. Corneliussen tecknade till Axel att vänta. ”Ja, ja, vi har koll på det. Axel Steen har kommit … Ja, visst. Ja, densamme. Annars får han väl sköta utredningen med stängd mun. Ha
axel steen betraktade
13
KORRAT/STEIN.indd 13
2014-01-27 10:12