Issuu on Google+

L채mna mig inte ensam h채r igen . .

(PS: Allt jag kommer att ber채tta nu 채r 110% sant!!!)

Hej det a r jag, omsl.indd 1

12-01-18 15.40.09


Hรถvdingen


BON

K채ra dagbok,


PROLOG

--->-

(Alltså ett förord eller en vink om vad som ska hända.)

Kära dagbok, VAD HAR JAG GJORT?!! Hur blev det så här? På mindre än en vecka har jag förstört precis ALLT. Jag har förlorat min ALLRA BÄSTA VÄN i hela världen. INGEN tycker om mig längre. Inte i skolan, inte hemma, ingenstans! Och allt är bara mitt eget fel. (Eller kanske inte BARA mitt eget fel. Men, i alla fall, så vet jag inte hur jag ska göra det bra igen …


I BEGYNNELSEN

(innan allt g책r fel)


Jag

kJag heter Oda Andrea Stokkheim och bor på Kro nt, backen 5. Jag har gråblå ögon och halvlångt, bru lockigt, i alldeles rakt hår. (Jag skulle önska att jag hade er Helle. alla fall lite vågor!) Jag har en bästa vän som het barnslig Och en lillasyster som är så korkad, lättlurad och och pappa, som nån bara kan vara. Och så har jag mamma

Helle

n 2, som är Min bästa vän, Helle Henriksen, bor på Krokbacke s långt hår, längre upp på gatan. Hon har alldeles ljust, alldele nes.) Hon går med vågor. (Men mitt är en aning längre än hen t vuxen för i klassen under mig i skolan, men hon är väldig mpel, så brukar sin ålder. I stället för att bli arg på folk, till exe ha gått i min hon bara blunda och räkna till tio. (Hon kunde lätt cool, och vi klass. Så duktig är hon.) Helle är megasjyst och sin nördbrorsa, gillar nästan bara samma saker. Helle bor med hade hon Lasse Stian, sin mamma och tre stora hundar. Och så tern. Då var och Geir förut, men de dog bägge två förra vin Helle ledsen i många veckor. 10


Erland

Erland (eller Erla EGENTLIGEN då) min lillasys ter. Jag kallar henne Erland för att hon tycker illaär om det . När säger jag att hon egentligen aldrig skulle ha bliv vi bråkar mamma och pappa egentligen önskade sig en POJit född, att skulle heta Erland. Men så blev det bara Erla i stä KE och han säger att mamma och pappa grät när Erla föddes llet. Jag försökte sticka ifrån henne på sjukhuset och allti och att de hon otroligt arg och alldeles röd i ansiktet, och ng). Då blir hon efter mig och tjuter. Som tur är springer jagså springer hon. Den dag hon hinner ikapp mig ska jag KANS fortare än KE fundera på att kalla henne Erla. Eller kanske inte. (Dessutom kommer hon ändå ALDRIG att hinna ikap

p mig.)

11


Januarihobby ”Ge mig den, den är MIN!” säger jag till Erland och sträcker fram vanten. ”Jag sa först att jag vill ha alla blå. Hit med den!” ”Men Oda, det var ju jag som hittade den”, gnäller Erland. ”Jag vill också ha blå ljus i min gran.” Erland vill inte lämna ifrån sig den blå fyrverkeritoppen. De blå topparna är sällsyntast och snyggast. ALLA vill ha dem. Men jag sa det faktiskt först, så jag har första tjing. ”Okej, Erland, ska vi göra ett avtal?” säger jag. (Ibland måste jag bara sätta ner foten och visa Erland vem som är chef. Jag är i alla fall äldst. Och smartast. Och jag ska ha de blå topparna. Punkt slut.) ”Vad då?” säger Erland misstänksamt. ”Om jag får alla blå toppar, så ska du få alla guldtoppar vi hittar”, säger jag och ler. ”Okej?” Erland. ”Johoho, för de är alldeles nya för i år, och de är supersnygga!” säger jag. ”Och du får alla dem, om jag får alla blå. Bra va?” ”Men om de är så där supersnygga, varför vill inte du ha dem då?” frågar Erland. ”Jag ville ju bara vara sjyst mot dig. Ska man inte få det nu heller? Du är ju min lillasyster, eller hur”, säger jag. 12


Erland tänker efter en ganska lång stund. Jag håller andan och väntar. Ler så snällt jag kan mot henne. Jag hör att Helle fnissar lite längre upp i backen. ”Okej”, säger Erland till sist. Hon verkar nöjd och lite överraskad. Hon ser glad ut, faktiskt. (PS: det kan hända att Erland inte blir lika glad senare i verkeritoppar. Men det blir hennes problem.) ”Ge mig toppen då”, säger jag. Jag vill ha den blå toppen nu. Men plötsligt verkar det som om Erland ändå inte tänker lämna den ifrån sig. Hon tittar upp i backen mot Helle, som står där och försöker se allvarlig ut. ”HÄR!” ropar Erland plötsligt och kastar toppen på mig. Den träffar mig rakt på axeln och trillar ner i snön. (Inte för att det gjorde ont eller nåt, men FRÄCKA UNGE! Det ”Tack, klant”, säger jag och plockar upp toppen. Så håller jag upp den mot himlen och beundrar min vägen, innan hon letar vidare efter toppar. ”Skithög”, säger hon lågt och vänder sig bort från mig. ”Vad sa du, GRINUNGE?!” säger jag och ska just kasta mig över henne, men då blir vi avbrutna: ”Hallå, ni där, kom hit och titta!” Det är Helle som ropar. Så jag och Erland springer ikapp bort till henne för att se vad det är.

13


Helle har hittat en massa fyrverkeritoppar! Och det var i sista ögonblicket också, för det börjar plötsligt blötsnöa väldigt mycket, så vi går hem till oss. Nu måste vi vänta tills snön vi så många att vi kan sätta en topp på vart och ett av alla ljusen i både min, Helles och Erlands minijulgran. Vi får till och med några toppar över. Min gran blir helt blå, Helles blir helt röd, och Erland får alla de gröna topparna. (Vi sa till Erland att det var VÄLDIGT synd att vi inte hittade några guldtoppar, och att hon självklart ska få alla vi hittar när snön smälter. Och då var hon ändå nöjd med de gröna.) Egentligen blev kanske ErJag frågar om hon vill byta färg, men det vill hon inte. Då säger jag att hon bara kommer att ångra sig om hon gröna. Jag säger att det här är hennes allra sista chans, och att jag ALDRIG kommer att byta med henne senare. Det är nu eller aldrig. Då säger hon att det är helt okej, och att hon inte vill byta vad jag än säger. Förbaskat. Töntunge. Jag säger till henne att nästa år ska jag ha de gröna topparna, och att jag redan har skrivit det i min dagbok, med datum, så jag har bevis på att jag sa det först. Så det så. Ååååh, Erland är bara så otroligt töntig och BARNSLIG! 14


Nyhet Det är söndag, kvällen före första skoldagen på nya året. När Erland och jag kommer ner för att äta kvällsmat sitter mamma och pappa vid köksbordet. De sitter där utan att prata. De ser inte så annorlunda ut, men det känns liksom inte riktigt som vanligt. Det känns som att det är nåt fel. Jag stannar mitt på köksgolvet och ser på dem. ”Pappa har förlorat sitt jobb”, säger mamma och lägger sin hand på pappas hand. ”Va?” säger jag. ”Yess! Då kan du ju bli POLIS!” ropar Erland och börjar springa runt i köket och låta som om hon har pistoler i båda händerna. ”Pengarna eller livet!” hojtar hon och skjuter osynliga skurkar överallt i rummet. (Det måste vara knökfullt av dem härinne, så som hon håller på, och dessutom skulle hon ha fått slut på kulor för längesen.) ”Pengarna eller livet? Idiot, det är det ju tjuvarna som säger!” säger jag. ”Kalla inte din syster idiot, Oda”, säger mamma. ”Polisen säger ju inte pengarna eller livet!” säger jag. ”Erland är så dum!” ”Kalla inte din syster Erland, Oda, och kalla henne inte dum”, säger mamma. ”Erla är verkligen inte dum.” Jag står kvar mitt på köksgolvet. ”Men har du gjort nåt fel?” frågar jag pappa. ”Är du inte bra på ditt jobb?” 15


”Det är svåra tider”, säger pappa. ”De har ingen användning för mig längre. Jag är sist anställd, så jag får gå först. Så är det bara. Det ordnar sig”, säger han och ler ett konstigt leende. ”Så du har inget jobb längre?” frågar jag. ”Nej”, svarar pappa, ”just nu har jag inte det. Men jag hittar nog ett nytt snart, ska du se.” ”Det ordnar sig”, säger mamma. Är det den enda meningen de kan, eller? ”Pappa är arbetslös”, säger jag rätt ut i luften – mest för att höra hur det låter att säga det högt. ”Min pappa är arbetslös.” Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det. Jag ser på pappa. Ser han lite annorlunda ut? Är han ledsen? Vad tänker han göra nu? ”Det ordnar sig, vännen min”, säger mamma, IGEN, och så stryker hon pappas hand. ”PANG-PANG-PANG!” ropar Erland och nickar förnöjt för sig själv. Hon blåser osynlig rök från de var pistoler. Så sätter hon sig i knät på pappa och tar en brödskiva. Jag sätter mig också vid bordet, och vi äter kvällsmat. Det är ganska mycket tystare än det brukar vara. Erland lägger båda armarna om halsen på pappa och kramar honom. ”Är du ledsen?” frågar hon. ”Nej då, lilla vän”, säger pappa och stryker Erland över kinden. ”Men det känns ju lite konstigt”, säger han, ”att inte ha ett jobb så här plötsligt. Vad ska jag hitta på nu …?” Pappa ser rätt ut i luften. Det ser ut som om han tänker på något. Och han ser egentligen lite ledsen ut. 16


”Men pappa då”, säger Erland upprört. ”Du kan ju göra vad som helst! Du kan ju ALLTING!” Erland ler mot pappa och kramar honom igen. Jättehårt. Erland är så liten att hon faktiskt tror att pappa kan ALLTING… ”Ja, det är ju sant”, säger pappa och ler på sitt snälla, vanliga pappasätt. ”Pappa kan allt”, säger han och blinkar till mig. (Och jag himlar med ögonen, men jag säger inget.)

Tankar Jag har gått och lagt mig, men kan inte sova. Jag hör mamma och pappa prata lågt och allvarligt nere i vardagsrummet. Och Erland som snarkar i rummet bredvid. Hon snarkar precis likadant som farfar. Jag ligger och tänker på guldfyrverkeritoppar och på pappa som är arbetslös och på vad de andra i skolan kommer att säga. Och så tänker jag på Lasse och Geir som är döda, och på farfar. Ända tills jag somnar. 17


9789187027130