__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


MICHAEL CONNELLY Fallet Översättning av Eva Larsson


ISBN 978-91-1-304520-7 © Michael Connelly 2011 This edition published by arrangement with Little, Brown and Company, New York, NY, USA through Sane Töregård Agency. All rights reserved. Norstedts, Stockholm 2013 Originalets titel: The Drop Översättning: Eva Larsson Omslag: Alexandre Deplanck Tryckt av Bookwell AB, Finland 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


1

På enheten för ouppklarade mord var det julafton en gång i månaden. Det var när kommissarien kom in i det stora gemensamma arbetsrummet med uppdragen. Hon påminde om en jultomte när hon delade ut mapparna till de sex utredningsteamen. DNA från gamla fall kördes kontinuerligt i nya databaser. Träffarna, så kallade cold hits, var avdelningens livsluft. Utredarna skulle inte kallas till dagens mordplatser. De väntade på cold hits. Enheten arbetade med ouppklarade mord som begåtts under de senaste femtio åren i Los Angeles. Den bestod av tolv utredare, en sekreterare och en arbetsledare med uppgift att samordna och driva på arbetet. Chef för enheten var en biträdande kommissarie. Det fanns tiotusen outredda fall. Man hade delat upp de femtio åren så att varje tvåmannateam tilldelats tio slumpmässigt valda år. Uppgiften var sedan att ur bevisarkiven plocka fram material för de olösta fallen för de tio år man fått på sin lott. Med hjälp av dagens kriminalteknik skulle de sedan göra en förnyad genomgång av bevismaterialet. All DNA-analys utfördes numera av ett nytt regionalt laboratorium ute vid California State University. När DNA, som kunde utvinnas från ett gammalt mordfall, visade sig överensstämma med den genetiska profilen för en individ som fanns i något av de nationella DNA-registren, kallades det för en cold hit. Svaren från laboratoriet skickades per post till polismyn7


digheten i slutet av varje månad. Efter ytterligare en dag eller två anlände breven till PAB, polishögkvarteret i centrala Los Angeles. Klockan åtta samma dag öppnades dörren till det stora arbetsrummet och kommissarien uppenbarade sig med kuverten i handen. Protokollen över registerträffarna brukade skickas var för sig som gula affärsförsändelser. Vanligtvis överlämnades breven till samma team som hade skickat in materialet till laboratoriet. Men det kunde hända att alltför många svar kom till en och samma tvåmannagrupp för att den skulle klara belastningen. Kriminalarna kunde vara upptagna av domstolsförhandlingar, vara på semester eller tillfälligt lediga från tjänstgöring. Det kunde också hända att speciella omständigheter krävde att ett ärende behandlades med särskild finess eller fordrade speciell erfarenhet. Det var här sjätte teamet, inspektörerna Harry Bosch och David Chu kom in i bilden. De var frikopplade för att avlasta de andra och tog sig också an speciella undersökningar. Det var måndag morgon den 3 oktober när kommissarie Gail Duvall kom in med enbart tre gula kuvert i handen. Harry Bosch undslapp sig nästan en suck av besvikelse när han såg den magra skörden av svar på allt det material som skickats in till laboratoriet. Han visste att det betydde att han inte skulle få något nytt fall att arbeta med. Bosch hade varit tillbaka på enheten i nästan ett år efter en tvåårig sejour som specialutredare på våldsroteln. Tillbaka för andra gången till arbetet med ouppklarade mord hade han snabbt fallit in i den rytm som rådde på avdelningen. Det var inte de snabba utryckningarnas poliser. Ingen kom rusande ut genom dörrarna för att så fort som möjligt ta sig till en brottsplats. Det handlade mest om pärmar och kartonger med bevismaterial. Det var egentligen ett åtta-till-fyra-jobb, men med en väsentlig skillnad – utredarna på enheten reste mer än andra kriminalpoliser. Gärningsmän som kommit undan, eller åtminstone trodde att de hade gjort det, hade en tendens 8


att fortast möjligt lämna platsen för brottet. Detta gjorde att utredarna ofta fick söka dem på annan ort. Till stor del styrdes arbetet av förväntningar på innehållet i de gula kuverten som anlände en gång i månaden. Det hände att Bosch hade svårt att sova nätterna innan kuverten förväntades komma. Han tog heller inte ledigt under första veckan i månaden eller kom sent till jobbet om det fanns en möjlighet att de skulle delas ut. Till och med hans tonårsdotter märkte av hans beteende och liknade det vid en menstruationscykel. Bosch hade svårt att se humorn i det hela och kände sig mest besvärad när det kom på tal. Det som nu gjorde honom missmodig var åsynen av att kommissarien fått så få svar från laboratoriet. Han ville ha ett nytt fall. Han behövde ett nytt fall. Han längtade efter att få se mördarens ansiktsuttryck när han knackade på och visade upp brickan. Han ville förkroppsliga den rättvisa som infann sig efter så många år. Det var något han var beroende av och därför ville han ha den chansen. Första kuvertet gick till Rick Jackson. Han och hans partner Rich Bengtson var pålitliga utredare som varit med från första början. Bosch hade inget att klaga på i det fallet. Nästa gula försändelse hamnade på ett tomt skrivbord som tillhörde Teddy Baker. Hon och hennes partner, Greg Kehoe, var på väg tillbaka med en flygbolagspilot som de plockat upp i Tampa, Florida. Pilotens fingeravtryck hade kunnat kopplas till ett strypmord på en flygvärdinna i Brentwood år 1991. Bosch tänkte just påpeka för kommissarien att Baker och Kehoe antagligen hade fullt upp med Brentwoodfallet och att uppdraget därför borde gå till något av de andra teamen, förslagsvis hans. I samma ögonblick tittade kommissarien på honom och gjorde ett tecken med kuvertet. ”Kan ni följa med in en stund? Du också, Tim.” Tim Marcia, inspektör av tredje graden, fungerade som arbetsledare och extra resurs åt teamen. Han var mentor åt de 9


yngre utredarna och höll ett öga på de äldre, sådana som Jackson och Bosch, så att de inte slappnade av. Bosch hade redan hunnit resa sig innan kommissarien avslutat det hon skulle säga. Han satte sedan kurs mot Duvalls rum med Chu och Marcia i hälarna. ”Stäng dörren”, sa hon, ”och sitt ner.” Duvall hade ett hörnrum med fönster som vette mot Spring Street med Los Angeles Times tidningshus på andra sidan gatan. Eftersom hon hade för sig att reportrarna på huvudredaktionen kunde iaktta vad som försiggick i polishuset hade hon alltid persiennerna nedfällda. Det gjorde hennes arbetsrum halvmörkt och grottliknande. Bosch och Chu tog platserna mitt emot henne och Marcia följde efter och ställde sig vid sidan av skrivbordet lutad mot ett gammalt säkerhetsskåp. ”Jag vill att ni två ska ta hand om den här registerträffen”, sa hon och sköt över kuvertet till Bosch. ”Det är nåt skumt med det och jag vill att ni behåller det för er själva tills ni får klart för er vad det handlar om. Håll Tim underrättad men ligg lågt med det så länge.” Brevet var redan öppnat. Chu lutade sig fram för att se när Bosch drog upp protokollet ur kuvertet. Där stod fallets nummer samt namn, ålder, senast kända adress och kriminella bakgrund för den person vars DNA-profil funnits på det material som sänts in till laboratoriet. Det första Bosch lade märke till var att fallets nummer började på 89, vilket betydde att det var från 1989. Inga andra uppgifter fanns om brottet, bara årtalet, men Bosch visste att Ross Shuler och Adriana Dolan var det team som dragit det året. Han erinrade sig det eftersom han 1989 hade arbetat på våldsroteln och tillhört ett team som utförde specialutredningar. Han hade nyligen kollat upp ett av det årets olösta fall och då konstaterat att Shuler och Dolan hade fått det året på sin lott. I vardagslag gick de under namnet ”kidsen”. De var unga, men engagerade och skickliga trots att deras sammanlagda tid som mordutredare understeg åtta 10


år. Om det nu var något speciellt med den här registerträffen, var det inte förvånande att kommissarien ville att Bosch skulle ta hand om det. Bosch hade utrett fler mord än alla de andra sammanlagt. Om man inte räknade in Jackson, för han hade varit med sedan tidernas begynnelse. Bosch läste namnet på protokollet. Clayton S. Pell. Det sa honom ingenting. Pells brottsregister var långt och omfattade ett stort antal gripanden och tre separata domar, en för förargelseväckande beteende, en för olaga frihetsberövande och en för grov våldtäkt. Han hade avtjänat sex år i fängelse för våldtäkten och blivit frigiven för arton månader sedan. Frigivningen var villkorlig i fem år och hans senast kända adress kom från delstatens benådningsnämnd. Han bodde på ett rehabiliteringshem för sexualförbrytare i Panorama City. Med hänsyn till Pells brottsregister ansåg Bosch att det var troligt att också mordet 1989 var sexrelaterat. Han började känna spänningen stiga. Han skulle ge sig ut och gripa Clayton Pell så att rättvisa kunde skipas. ”Ser du det?” frågade Duvall. ”Ser vadå?” sa Bosch. ”Var det ett sexmord? Den här killen är väl den klassiska …” ”Hans födelsedatum”, sa Duvall. Bosch granskade protokollet på nytt samtidigt som Chu lutade sig närmare. ”Ja, här står det”, sa Bosch. ”9 november 1981. Vad har det med …” ”Han är för ung”, sa Chu. Bosch fäste blicken först på honom och sedan på papperet. Nu såg han det. Clayton Pell var född 1981. Han skulle bara ha varit åtta år när mordet ägde rum. ”Exakt”, sa Duvall, ”så jag vill att du tar mordutredningen och bevismaterialet från Shuler och Dolan och så diskret som möjligt försöker komma underfund med vad det rör sig om. Gud förbjude att de har blandat ihop två olika fall.” 11


Bosch visste att om Schuler och Dolan sänt in genetiskt material från ett senare fall, och av misstag hänfört det till fallet 1989, skulle bevisvärdet av DNA-träffen vid en rättegång vara lika med noll för båda fallen. ”Som ni säkert redan har förstått”, fortsatte Duvall, ”så har vi utan tvekan att göra med en gärningsman. Men att han skulle ha klarat sig undan ett mord som han begått vid åtta års ålder verkar osannolikt. Det är nåt som inte stämmer. Ta reda på vad det är och rapportera till mig innan ni går vidare. Om de har gjort bort sig och vi kan rätta till det, kan vi hålla internutredarna och en del andra ifrån oss. Vi behåller det för oss själva.” Hon tycktes vilja skydda Shuler och Dolan från internutredarna, men Bosch visste att det också gällde henne själv. Hennes möjligheter att avancera i hierarkin skulle påverkas. En skandal kring hantering av bevismaterial i den egna gruppen skulle bli en blytung belastning. ”Vilka är de senaste åren som Shuler och Dolan håller på med?” frågade Bosch. ”De färskaste är 1997 och 2000”, sa Marcia. ”Det kan ha kommit från nåt av de åren.” Bosch nickade. Han hade bilden klar för sig. Vårdslös hantering av material för DNA-analys från två olika fall hade lett till att båda blev påverkade. Skandalen skulle bli ett faktum och skulden skulle falla på alla som på något sätt varit inblandade. ”Vad tänker du säga till Shuler och Dolan?” frågade Chu. ”Jag menar vad ska skälet vara till att de inte får behålla fallet?” Duvall tittade upp på Marcia för att få ett svar. ”De har en rättegång på gång”, föreslog han. ”Juryn ska börja utses på torsdag.” Duvall nickade. ”Jag säger att jag vill frigöra dem för det.” ”Men om de säger att de vill behålla fallet?” sa Shu. ”De kanske menar att de kan hantera det ändå?” ”Det får bli mitt problem”, sa Duvall. ”Var det nåt mer?” 12


Bosch fäste blicken på henne. ”Vi ska jobba med det här, kommissarien, och försöka kolla upp vad som har hänt. Men jag tänker inte bidra till att nån kollega råkar illa ut.” ”Det är okej för min del, för det är inget jag ber er om. Ta bara reda på hur det kommer sig att en åttaårings DNA dyker upp så här.” Bosch nickade och började resa sig. ”En sak till bara”, sa Duvall. ”Kom till mig först innan ni gör nåt med det ni får fram.” ”Det ska bli”, svarade Bosch. De var på väg ut. ”Harry”, sa kommissarien, ”häng kvar en stund.” Bosch kastade en blick mot Chu och höjde ögonbrynen. Han visste inte vad hon tänkte ta upp med honom. Hon lämnade sin plats vid skrivbordet och gick bort och stängde dörren efter Chu och Marcia. Sedan blev hon stående och sa affärsmässigt: ”Jag vill bara att du ska veta att du har fått svar på din DROP-ansökan. Alltså om förlängning av ditt förordnande efter pensioneringen. De gav dig fyra år retroaktivt.” Bosch iakttog henne medan han gjorde ett överslag. Han nickade. Han hade ansökt om de maximala fem åren – icke retroaktivt – men han fick ta det som gavs honom. Det skulle knappast räcka längre än tills hans dotter hade gått ut gymnasiet, men det var bättre än ingenting. ”Hur som helst är jag glad”, sa Duvall, ”det betyder ju att du blir kvar här trettionio månader till, för du har ju redan avverkat nio.” Hennes tonfall avslöjade att hon kunnat se en viss besvikelse i hans ansikte. ”Nej”, sa han snabbt, ”jag är nöjd. Jag funderade bara på hur långt min dotter skulle ta sig i skolan under den tiden. Det fungerar. Jag är tacksam.” ”Så bra då.” 13


Det var hennes sätt att markera att deras samtal var slut. Bosch tackade och försvann ut. När han kom tillbaka till sin plats i det gemensamma arbetsrummet och blickade ut över alla dess skrivbord, skärmväggar och plåtskåp kände han att det var här han hörde hemma. Och här skulle han få stanna – ytterligare en tid.

14


2

Cold case-enheten hade, tillsammans med alla de andra enheterna på våldsroteln, tillgång till de tre konferensrummen på femte våningen. Kriminalarna måste vanligtvis boka tid i något av rummen genom att göra en anteckning på den skrivskiva som hängde på dörren. Men så här tidigt en måndagsmorgon var alla rummen lediga, och Bosch, Chu, Shuler och Dolan lade beslag på det minsta av dem utan att skriva upp sig på listan. Med sig hade de mordutredningen och arkivets lilla bevislåda från1989. ”Okej”, sa Bosch när alla hade satt sig. ”Så vi är eniga om att vi tar över det här fallet? Om inte så får vi gå tillbaka till chefen och säga att ni vill fortsätta med det.” ”Nej, det är okej”, sa Shuler. ”Vi har fullt upp med rättegången, så det är bättre så här. Det är vårt första fall här på enheten, och vi vill följa det hela vägen.” Bosch nickade medan han öppnade mappen. ”Då vill ni kanske ge oss en sammanfattning av det ni har?” Shuler nickade mot Dolan, och hon började berätta om fallet från 1989 medan Bosch bläddrade i papperen. ”Offret var en nittonårig flicka som hette Lily Price. Student från Ohio, mycket duktig och skötsam. Hon rövades bort från gatan en söndagseftermiddag när hon var på väg hem från stranden till sin lägenhet i Venice. Polisen kom fram till att det skedde i närheten av korsningen mellan Speedway och 15


Voyage. Price bodde på Voyage där hon delade lägenhet med tre andra flickor. En av dem var tillsammans med henne på stranden och de två andra befann sig i lägenheten. Det var mellan dessa två punkter som hon försvann. Hon hade sagt att hon behövde gå på toaletten, men hon kom aldrig hem.” ”Hon lämnade kvar sin badhandduk och en freestyle på stranden”, sa Shuler. ”Och solkräm. Så det stod helt klart att hon hade tänkt komma tillbaka. Men det gjorde hon aldrig. Och hennes två andra kompisar i lägenheten sa att hon inte hade dykt upp där heller.” ”Hennes kropp hittades nästa morgon på klipporna ovanför badstranden”, sa Dolan. ”Hon var naken och hade blivit våldtagen och strypt. Hennes kläder återfanns aldrig. Och inte heller snaran som hade använts.” Bosch bläddrade igenom ett antal plastfickor som innehöll bleknade polaroidfoton av brottsplatsen. När han betraktade offret kunde han inte låta bli att tänka på sin egen dotter som vid femton års ålder hade hela livet framför sig. Det hade funnits tillfällen när sådana bilder fyllt honom med raseri, gett honom den kraft och obeveklighet han behövde i sin jakt på mördaren. Men sedan Maddie kommit för att bo hos honom, hade det blivit allt svårare för honom att se sådana foton. Vilket inte hindrade att samma vrede och avsky fortfarande vällde upp inom honom. ”Var hittade man DNA?” frågade han. ”I sädesvätskan?” ”Nej, mördaren använde kondom, eller också fick han ingen utlösning”, svarade Dolan. ”Det fanns ingen sädesvätska.” ”Det kom från en liten blodfläck”, sa Shuler. ”På hennes hals, alldeles under högra örat. Hon hade inget sår där. Man antog att den kom från mördaren, att han hade rivit sig på nåt. Det var bara en droppe. Hon hade strypts med en ligaturtråd. Om mördaren stått bakom henne kunde hans hand ha rört vid hennes hals. Han kanske hade haft en skråma på handen …” 16


”Det hade alltså överförts”, sa Chu. ”Just det.” Bosch hittade polaroidfotot där man kunde se blodfläcken på offrets hals. Bilden hade bleknat med tiden, och han kunde knappt urskilja blodet. En linjal hade placerats på flickans hals så att fläcken kunde mätas. Den var knappt två och en halv centimeter. ”Så blodet sparades”, sa han i en ton som krävde en närmare förklaring. ”Ja”, sa Shuler. ”Man använde en vaddpensel. På den tiden gjorde man en blodgruppsbestämning. I det här fallet 0+. Vaddpenseln sparades i ett provrör på bevislagret, och vi hittade den när vi började jobba med fallet. Då hade blodet övergått i pulverform.” Han knackade på arkivlådan med sin penna. Boschs mobil började vibrera i fickan. Han brukade vanligtvis låta samtalen gå till röstbrevlådan, men hans dotter hade inte mått bra den morgonen och hade inte velat åka till skolan. Eftersom hon var ensam hemma ville han försäkra sig om att det inte var hon som ringde. Han drog upp mobilen ur fickan och tittade på teckenrutan. Det var inte Maddie. Det var hans tidigare partner, Kizmin Rider, som befordrats till biträdande kommissarie och placerats på OCP – polischefens kontor. Han bestämde sig för att ringa tillbaka efter mötet. De brukade äta lunch tillsammans en gång i månaden, och han antog att hon var ledig i dag eller att hon ringde för att hon hört att hans DROP-ansökan blivit godkänd. Han stoppade ner telefonen i fickan igen. ”Öppnade ni provröret?” frågade han. ”Naturligtvis inte”, sa Shuler. ”Okej, så för fyra månader sen skickade ni provet som innehöll vaddpenseln och det som var kvar av blodet till labbet?” ”Det stämmer.” Bosch bläddrade i mordutredningen tills han kom till ob17


duktionsprotokollet. Han verkade mer intresserad av det han såg där än vad han sa. ”Skickade ni nåt annat till labbet vid det tillfället?” ”Du menar från Pricefallet?” frågade Dolan. ”Nej, det var det enda biologiska bevismaterial man hade hittat.” Bosch nickade och hoppades att hon skulle fortsätta prata. ”Men det ledde inte till nånting då”, sa hon. ”De fick aldrig tag på nån misstänkt. Vem kom de fram till i datasökningen?” ”Vi kommer strax till det”, sa Bosch. ”Vad jag menade var om ni skickade nåt annat till labbet som rörde nåt annat fall ni jobbade med? Eller sysslade ni bara med det just då?” ”Nej, det var det enda.” Shulers ögon smalnade misstänksamt. ”Vad är det egentligen som pågår här, Harry?” Bosch stack handen i innerfickan och drog upp DNA-protokollet från laboratoriet. Han sköt det över bordsskivan till Shuler. ”Träffen rör en sexbrottsling som skulle ha platsat bra här om man bortser från en sak.” Shuler vecklade upp papperet, och Dolan och han lutade sig närmare varandra för att läsa det, precis som Bosch och Chu hade gjort tidigare. ”Vadå för sak?” frågade Dolan som inte hade lagt märke till födelsedatumet än. ”Den här killen verkar ju perfekt.” ”Han är perfekt nu”, sa Bosch. ”Men när det här hände var han bara åtta år.” ”Skojar du?” sa Dolan. ”Vad fan menar du?” tillade Shuler. Dolan tog papperet från sin partner för att granska det närmare och kolla mördarens ålder. Shuler lutade sig tillbaka i stolen och såg återigen misstänksamt på Bosch. ”Så du tror att vi strulade och blandade ihop fallen?” ”Nej”, sa Bosch. ”Kommissarien bad oss kolla den möjligheten, men jag kan inte se nåt strul på den här kanten.” ”Då måste det ha hänt på labbet”, sa Shuler. ”Inser du att om 18


det var så, kommer varenda försvarsadvokat i det här distriktet att kunna ifrågasätta alla DNA-rapporter som kommer därifrån?” ”Ja, den tanken slog mig”, sa Bosch. ”Och därför är det bäst att ni håller tyst om det här innan vi vet vad som har hänt. Det finns andra möjligheter.” Dolan höll upp papperet. ”Ja, men tänk om det inte har begåtts nåt fel nånstans då? Tänk om det faktiskt var killens blod som fanns på den döda flickan?” ”Så du menar att en åttaårig pojke skulle ha kidnappat henne på öppen gata, våldtagit och strypt henne och sen gjort sig av med kroppen borta vid klipporna?” sa Chu. ”Så kan det aldrig ha gått till.” ”Han kanske bara var där”, sa Dolan. ”Det var kanske upptakten till hans liv som sexförbrytare. Han finns i straffregistret. Han passar in – om man bortser från hans ålder.” Bosch nickade. ”Kanske. Som jag sa förut så finns det andra möjligheter. Ingen anledning att kasta yxan i sjön än så länge.” Hans mobil började vibrera igen. Han drog upp den och såg att det var Kiz Rider igen. Det var det andra samtalet de senaste fem minuterna. Han bestämde sig för att svara. Det här kunde inte handla om lunch. ”Jag går ut en stund.” Han reste sig och började tala i mobilen på väg ut i korridoren. ”Hej, Kiz.” ”Harry, jag har försökt nå dig för att ge dig en förvarning.” ”Jag sitter i ett möte. Förvarning om vadå?” ”Du kommer att få en brådskande kallelse från tionde våningen.” ”Vill du att jag kommer upp till tian?” I den nya administrationsbyggnaden, PAB, låg polischefens 19


lokaler på tionde våningen med en privat altan som vette mot medborgarplatsen. ”Nej, till Sunset Strip. Du kommer att bli tillsagd att bege dig till en brottsplats och ta över ett fall. Och du kommer inte att gilla det.” ”Hör på här nu, kommissarien, jag har precis fått ett fall nu på morgonen och behöver inte ett till.” Han tänkte att han genom att använda hennes titel skulle ge uttryck för sin försiktighet. Kallelser och uppdrag från högre ort brukade kallas high jingo – och hade ofta politiska övertoner. Men ibland kunde det vara svårt att slingra sig ur överhetens grepp. ”Han kommer inte att ge dig nåt val, Harry.” Med ”han” menade hon polischefen. ”Vad rör det sig om?” ”En som har hoppat från en balkong vid Chateau Marmont.” ”Vem var det?” ”Harry, jag tycker att du ska vänta tills chefen ringer dig. Jag ville bara …” ”Vem var det, Kiz? Om du känner mig rätt så vet du nog att jag kan hålla tyst med en hemlighet tills det inte är nån hemlighet längre.” Hon dröjde lite med svaret. ”Såvitt jag vet finns det inte så mycket att utgå ifrån – han föll från sjunde våningen rakt ner mot asfalten. Och enligt den första identifieringen är det George Thomas Irving, 46 år och …” ”Menar du Irving som i namnet Irvin Irving? Som i stadsfullmäktigeledamot Irvin Irving?” Bosch visste att ett fall där polischefen blivit så snabbt involverad måste handla om politik. Det tydde också namnet Irving helt klart på. ”Ja, högst densamme”, sa Rider. ”Stämplad som ett gissel av LAPD i allmänhet och av en viss kriminalinspektör Harry 20


Bosch i synnerhet. Det är hans son, och stadsfullmäktige Irving har insisterat på att du tar hand om utredningen. Chefen sa att det inte var några problem.” Bosch lyssnade helt förbluffad. ”Varför vill Irving ha mig? Han har ju ägnat större delen av sin karriär inom polisen och politiken åt att försöka sätta stopp för min.” ”Det vet jag inte, Harry. Jag vet bara att det är dig han vill ha.” ”När kom det här in?” ”Samtalet kom ungefär kvart i sex i morse. Såvitt jag förstår är det oklart när olyckan inträffade.” Bosch tittade på klockan. Fallet var alltså mer än tre timmar gammalt. Det var sent när det gällde att starta en mordutredning. Det hade försatt honom i ett ogynnsamt läge. ”Vad är det som ska utredas?” frågade han. ”Du sa ju att han hade hoppat.” ”Det var Hollywoodpolisen som först fick hand om det och tänkte avfärda det som självmord. Så kom Irving, och han är inte beredd att acceptera den förklaringen. Det är därför han vill ha dig.” ”Och har chefen klart för sig att Irving finns med i mitt förflutna som …?” ”Ja, det har han. Han begriper också att han behöver varje röst han kan få i stadsfullmäktige, om vi nånsin ska få tillbaka övertidsersättningen.” Bosch såg att hans närmaste chef, Duvall, öppnade dörren och kom ut i korridoren. Hon gjorde en gest som sa Där är du ju! och började gå mot honom. ”Det verkar som att jag ska få den officiella bekräftelsen nu”, sa han i telefonen. ”Tack för varningen, Kiz. Inte för att den har gjort mig klokare, men tack i alla fall. Om du får veta nåt mer så slå mig en signal.” ”Harry, var försiktig. Irving är gammal men är fortfarande på bettet.” 21


”Ja, det vet jag.” ”Hör av dig.” ”Det ska jag.” Bosch stängde av mobilen just som Duvall kom fram till honom och räckte över ett papper. ”Jag är ledsen, Harry, men det är ändrade planer. Du och Chu måste åka till den här adressen och ta hand om ett nytt fall.” ”Vad pratar du om?” Bosch kollade adressen på papperet. Där stod det Chateau Marmont. ”Order från polischefen. Det är kod tre-klassat. Du och Chu ska släppa det ni har för händer och ta det här. Det är allt jag vet. Det, och att chefen själv finns där och väntar på er.” ”Hur blir det med fallet du just gav oss då?” ”Vänta med det tills vidare. Jag vill att du tar hand om det också, men lägg det på is så länge.” Hon pekade på papperet i hans hand. ”Det där har högsta prioritet.” ”Är du helt säker på det?” ”Det är klart att jag är säker. Chefen kontaktade mig direkt och han kommer att ringa dig. Så ta Chu med dig och ge dig iväg.”

22

Profile for Smakprov Media AB

9789113045207  

9789113045207  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded