9789174991840

MARGUERITE DURAS

E N F Ö R DÄ M N I N G M O T S T I L L A H AV E T

MARGUERITE DURAS

E N FÖ R DÄ M N I N G M O T S T I L L A H AV E T

Ö V E R S ÄT T N I N G : MARIANNE LINDSTRÖM

Modernista stockholm

F Ö R S TA D E L E N

D

e t hade tyckts dem alla tre att det var en god idé att köpa den här hästen. Även om den bara dög till att betala Josephs cigaretter. För det första var det en idé, det visade att de fortfarande kunde få idéer. För det andra kände de sig mindre ensamma, genom den här hästen förbundna med yttervärlden, i alla fall i stånd att dra till sig något från denna värld, även om det inte var mycket, även om det var ynkligt, att dra till sig något från den som inte hade tillhört dem till dess, och föra det med sig till sitt hörn av saltbemängd slätt, ända till dem själva, bemängda med leda och bitterhet. Så var det med transporter: till och med från en öken, där ingenting växer, kunde man ändå föra något, genom att låta det fara i väg till dem som lever någon annanstans, till dem som tillhör världen.

Detta varade i åtta dagar. Hästen var för gammal, mycket äldre än modern för att vara häst, en hundraårig gamling.

Den försökte hederligt utföra det arbete man begärde av den och som gott och väl översteg dess krafter sedan länge, sedan dog den.

Detta fick dem att känna vämjelse, i så hög grad, när de fann sig vara utan häst i sitt hörn av slätten, i samma ensamhet och ofruktbarhet som alltid, att de redan samma kväll beslöt sig för att fara till Ram nästa dag alla tre, för att försöka trösta sig genom att träffa folk.

Och det var dagen efter i Ram som det möte inträffade som skulle komma att ändra livet för dem alla tre. För det är ju 17

så att en idé är alltid en god idé, eftersom den får en att göra något, även om man går till väga på ett tokigt sätt, till exempel med döende hästar. För det är ju så att en idé av det här slaget är alltid en god idé, även om allt bedrövligen misslyckas, därför att då händer det åtminstone att man till slut blir otålig, som man aldrig skulle ha blivit om man i början hade tänkt att idéerna man hade var dåliga.

Det var alltså för sista gången, den där kvällen, fram emot klockan fem, som det sträva ljudet från Josephs kärra kunde höras långt borta på grusvägen, bortåt Ram till. Modern skakade på huvudet.

– Det är tidigt, det kom tydligen inte särskilt mycket folk.

Snart hörde man pisksnärtar och skrik från Joseph, och kärran dök upp på stigen. Joseph satt framtill. På baksätet satt två malajiskor. Hästen gick mycket långsamt, den skrapade snarare hovarna mot grusvägen än gick. Joseph piskade den, men han hade lika gärna kunnat piska grusvägen, den skulle inte ha varit okänsligare. Joseph stannade kärran vid bunga­lowen. Kvinnorna steg ur och fortsatte till fots mot Kam. Joseph hoppade ned från kärran, tog hästen i betslet, lämnade grus­vägen och vek in på den lilla stigen som ledde till bungalowen. Modern väntade på honom på terrassen framför verandan.

– Nu rör den sig inte framåt ett dugg längre, sa Joseph.

Suzanne satt i bungalowen med ryggen mot en stolpe. Hon reste sig och gick mot terrassen men utan att lämna skuggan.

Joseph började spänna ifrån hästen. Han var mycket varm och svettdroppar rann från hjälmen ned på kinderna. Så snart han hade spänt ifrån tog han några steg bort från hästen och bör­ jade undersöka den. Det var veckan före som han hade fått idén till den här transporttjänsten, för att försöka tjäna lite pengar. Han hade köpt det hela, hästen, kärran och seldonen, 18

för 200 francs. Men hästen var mycket äldre än man hade kunnat tro. Från första dagen, så snart han hade spänt ifrån, hade den gått och ställt sig på den besådda sluttningen mitt emot bungalowen och där hade den stått i timmar med hängande huvud. Den betade visserligen då och då, men tank­ spritt, som om den i själva verket hade svurit att aldrig mera beta och bara glömde sig då och då. Man visste inte, frånsett dess höga ålder, vad den kunde vara behäftad med. Dagen före hade Joseph gett den risbröd och några sockerbitar för att för­söka ge den aptiten tillbaka, men efter att ha nosat på dem hade den återtagit sitt extatiska betraktande av de unga risplan­torna. Förmodligen hade den, under hela det liv den tillbringat med att släpa stockar från skogen till slätten, aldrig ätit annat än det torra och gula gräset på hyggena och i sitt nuvarande tillstånd hade den inte smak för annan föda.

Joseph gick fram till den och klappade den på halsen.

– Ät, vrålade Joseph, ät !

Hästen åt inte. Joseph hade börjat säga att den kanske hade tuberkulos. Modern sa nej, att den var som hon, att den hade fått nog av livet och föredrog att låta döden komma. Och ändå, ända till den dagen, hade den inte bara klarat färden till Banté och tillbaka till bungalowen utan på kvällen, när den hade blivit frånspänd, hade den själv begett sig till den besådda sluttningen, med nöd och näppe, men på egen hand. Men i dag, nej, den stod kvar på terrassen framför Joseph. Då och då vacklade den till.

– Satan, sa Joseph, den vill inte ens gå dit längre. Modern närmade sig i sin tur. Hon var barfota och hade en stor halmhatt som räckte ned till ögonbrynen. En smal fläta av grått hår sammanhållet av en bit innerslang hängde på ryggen. Hennes granatröda klänning, sydd av inhemskt mate­rial, var vid, ärmlös och sliten vid brösten, som hängde långt ned men fort­ farande var fylliga och, det syntes, var fria under klänningen.

19

– Jag sa ju åt dig att inte köpa den. 200 francs för den här halvdöda hästen och kärran som knappt håller ihop.

– Om du inte håller snattran sticker jag härifrån, sa Joseph.

Suzanne gick ut från verandan och närmade sig hästen i sin tur. Hon hade också halmhatt och nedanför den hängde några kastanjebruna hårslingor. Hon var barfota, som modern och Jo­seph, och hade svarta långbyxor som slutade en bit under knät och en blå, ärmlös blus.

– Om du sticker härifrån så gör du alldeles rätt, sa Suzanne.

– Jag ber inte om din åsikt, sa Joseph.

– Men jag ger dig den.

Modern rusade mot sin dotter och försökte ge henne en örfil. Suzanne undvek den skickligt och vände sig för att rädda sig in i skuggan på verandan. Modern började kvida. Hästen verkade nu vara halvt förlamad i bakbenen. Den rörde sig inte framåt. Joseph släppte grimman som han hade dragit i och började skjuta på bakifrån. Hästen rörde sig ryckvis framåt, fortfarande vacklande, ända till sluttningen. Väl där framme stannade den och stack ned nosen bland plantornas unga grönska. Joseph, modern och Suzanne stod blickstilla, vända mot den, fulla av hopp. Men nej. Den lät plantorna smeka dess nos, en gång, en gång till, den lyfte huvudet en aning, lät det sedan hänga, orör­ligt, tungt, i änden av dess långa hals, de tjocka läpparna i jämnhöjd med plantornas toppar.

Joseph tvekade, svängde om på klacken, tände en cigarett och gick tillbaka till kärran. Han lade seldonen i en hög på framsätet och drog den ända in under verandan.

Vanligtvis ställde han den alldeles vid trappan, men den där kvällen drog han den långt in, bland mittstolp­arna.

Därefter tycktes han fundera över vad han skulle kunna göra. Han vände sig än en gång mot hästen, sedan styrde han sina steg mot skjulet. Då såg han ut att lägga märke till sin syster som åter hade satt sig vid sin stolpe.

20

– Vad har du för dig där ?

– Det är varmt, sa Suzanne.

– Det är varmt för alla.

Han gick in i skjulet, tog ut säcken med karbid och hällde lite i en plåtburk. Sedan gick han tillbaka med säcken till skjulet, återvände till burken och började smula sönder karbiden med fingrarna. Han snusade i luften och sa: – Det är hindarna som stinker, vi måste göra oss av med dem, jag fattar inte hur du kan sitta kvar där.

– Det stinker mindre än din karbid.

Han reste sig igen, styrde än en gång stegen mot skjulet med burken med karbid i handen. Sedan ändrade han sig, gick tillbaka till kärran och sparkade till den på hjulen. Efter det gick han med bestämda steg uppför trappan till verandan.

Modern hade satt i gång med sin ogräsrensning igen. Det var tredje gången hon planterade röda canna på sluttningen som omgav terrassen. Torkan gjorde regelbundet att de dog, men hon envisades. Framför henne hackade korpralen sluttningen efter att ha vattnat den. Han blev allt dövare och hon måste vråla allt högre för att kunna ge honom hans order. Lite hitom bron, vid grusvägen, fiskade korpralens hustru och dotter i ett bakvatten. I gott och väl en timme hade de suttit hopkrupna i leran och fiskat. I gott och väl tre år hade man ätit fisk, alltid samma, den som de fiskade varje kväll i samma pöl hitom bron.

På verandan var det relativt lugnt. Joseph hade lämnat skjulet öppet och därifrån kom sval luft, fylld med odören från hindar­­na. Det fanns fyra hindar och en hjort. Joseph hade dödat hjorten och en av hindarna dagen före och de två andra tre dagar tidigare och de senare blödde inte längre.

De andra förlorade fortfarande sitt blod droppe för droppe genom sina öppna käkar. Joseph jagade ofta, ibland varannan kväll. Modern grälade på honom för att han slösade kulor på 21

att döda hindar som man kastade i forsen efter tre dagar. Men Joseph kunde inte finna sig i att komma tomhänt hem från skogen. Och man bar sig all­tid åt som om man åt hindarna, man hängde alltid upp dem på verandan och man väntade tills de hade ruttnat innan man kastade dem i forsen. Alla kände avsmak för att äta dem. Sedan en viss tid åt man hellre de vadarfåglar med svart kött som Joseph dödade vid forsens mynning, i de stora salta träsken som gränsade till jordlotten på havssidan.

Suzanne väntade på att Joseph skulle hämta henne för att gå och bada. Hon ville inte vara den första som lämnade verandan. Det var bättre att vänta. När hon var med honom skrek modern mindre.

Joseph kom ned.

– Kom fort. Jag väntar inte.

Suzanne sprang upp för att sätta på sig baddräkten. Hon var inte klar när modern, som hade sett henne springa upp, redan började skrika. Hon skrek inte för att man bättre skulle höra det som hon skulle velat att man förstod. Hon vrålade rätt ut i luften, vad som helst, sådant som saknade anknytning till det som försiggick i samma stund. När Suzanne kom ned igen fann hon Joseph, likgiltig för moderns skrik, åter kämpande med hästen. Med all sin kraft tryckte han på dess huvud och försökte få den att stoppa nosen bland plantorna.

Hästen fogade sig men rörde inte plantorna. Suzanne gick bort till Joseph.

– Kom då.

– Jag tror att det är slut, sa Joseph sorgset, den kommer att dö.

Han lämnade den motvilligt och de gick tillsammans mot träbron, till det ställe där floden var djupast.

Så snart barnen såg honom komma mot floden lämnade de grusvägen där de höll på att leka och hoppade i vattnet efter honom. De som kom först fram dök som han, de andra 22

lät sig åka ned i klasar i det grå skummet. Joseph brukade leka med dem. Han hissade upp dem på axlarna, lät dem göra volter, och ibland lät han en av dem hålla om hans hals och på det sättet glida nedför floden, fylld av extas, till utkanten av byn, bortan­för bron. Men i dag hade han inte lust att leka. På det djupa och smala stället vände han sig runt, runt, som en fisk i en skål. Ovanför vattnet, på stranden, höjde sig hästen som inte hade gjort minsta rörelse. På den steniga marken, under solen, hade den det slutna utseendet hos ett föremål.

– Jag vet inte vad det är med den, sa Joseph, men den kommer att dö, det är säkert.

Han dök i igen, följd av barnen. Suzanne simmade inte så bra som han. Då och då gick hon upp ur vattnet, satte sig på stranden och tittade på grusvägen som åt ena hållet gick till Ram och åt andra till Kam och, ännu längre bort, till staden, den största staden i kolonin, huvudstaden, som låg 80 mil därifrån. Den dag skulle komma då en bil äntligen skulle stanna framför bungalow­en. En man eller en kvinna skulle stiga ur för att be om upplysning eller någon sorts hjälp, av Joseph eller henne själv. Hon visste inte riktigt vilken sorts upplysning man skulle kunna be dem om: på slätten fanns bara en grusväg som gick från Ram till staden via Kam. Man kunde alltså inte ta miste på vägen. Men i alla fall, man kunde inte förutse allting och Suzanne hoppades. En dag skulle en man stanna till, kan­ske, varför inte, för att han hade lagt märke till henne invid bron. Det kunde ju hända att han blev förtjust i henne och föreslog att ta med henne till staden. Men förutom bussen var det få bilar som passerade på grusvägen, inte mer än ett par stycken om dagen. Det var alltid samma bilar med jäg­are som for till Ram, sex mil därifrån och som man såg återvända åt andra hållet några dagar senare. De körde förbi mycket fort och tutade hela tiden för att jaga bort barnen från vägen. Långt innan man såg dem dyka upp i ett 23

moln av damm hörde man deras dova och kraftiga tutor i skogen. Joseph väntade också på en bil som skulle stanna framför bungalowen. Den skulle köras av en platina­blond kvinna som rökte 555 och var sminkad. Hon, till exempel, hon skulle kunna börja med att be honom hjälpa henne att laga en punktering.

Var tionde minut ungefär höjde modern huvudet över sina canna, gestikulerade åt deras håll och skrek.

Så länge de var tillsammans närmade hon sig inte. Hon nöjde sig med att skälla. Alltsedan fördämningen hade störtat samman kunde hon knappt försöka säga något utan att börja skrika, av vilken anledning som helst. Förr i världen hade barnen inte oroat sig över hennes raseriutbrott. Men sedan fördäm­ningen var hon sjuk, och till och med vid dödens rand, enligt doktorn. Hon hade redan fått tre attacker, och alla tre hade hon kunnat dö av, enligt doktorn. Man kunde låta henne skrika en stund, men inte alltför länge. Ilskan kunde medföra en attack.

Doktorn hänförde ursprunget för hennes attacker till för­ däm­ningens sammanstörtande. Kanske misstog han sig. Så mycket harm hade bara kunnat ackumuleras mycket långsamt, år efter år, dag för dag. Det fanns inte bara en orsak. Det fanns tusentals, inklusive att fördämningen störtat samman, världens orättvisa, åsynen av hennes barn som badade i floden … Ändå hade moderns liv inte alls börjat med någon för­aning om att det mot slutet så skulle fyllas av motgångar att en läkare nu kunde tala om att se henne dö av detta, dö av olycka.

Hon var bonddotter och hade varit så duktig i skolan att hennes föräldrar hade låtit henne gå vidare till högre undervis­ning. Därefter hade hon varit folkskollärarinna i en by i norra Frankrike i två år. Då var det 1899. Vissa söndagar, i rådhuset, drömde hon framför propagandaaffischerna om kolonierna. »Tag värvning i kolonialarmén«, »Ungdomar, 24

res till kolonierna, där väntar er rikedomen.« I skuggan av ett bananträd som dignade under frukter satt det koloniala paret, helt klädda i vitt, och gungade i gungstolar, medan leende infödingar fjäskade omkring dem. Hon gifte sig med en folkskollärare som, liksom hon, höll på att dö av otålighet i en by i norr, liksom hon offer för Pierre Lotis dystra verk. Kort tid efter giftermålet ansökte de tillsammans om anställning inom undervisningen i kolonierna och de erhöll tjänster i denna stora koloni som man då kallade Franska Indokina.

Suzanne och Joseph föddes under de två första åren efter de­ras ankomst till kolonin. Efter Suzannes födelse slutade mo­dern undervisa i statens regi. Hon gav i fortsättningen bara privatlektioner i franska. Hennes make hade blivit utnämnd till föreståndare för en inhemsk skola och, sa hon, de hade levt mycket gott trots bördan med barnen. De där åren var obestrid­ligen de bästa i hennes liv, lyckliga år. Åtminstone var det vad hon sa. Hon mindes dem som ett avlägset drömland, en ö. Hon talade allt mindre om dem allt eftersom hon åldrades, men när hon talade om dem var det alltid med samma lidelse­fullhet. Då, varje gång, upptäckte hon för deras räkning nya fullkomligheter i denna fullkomning, en ny egenskap hos sin make, en ny sida av det välstånd de då upplevde och som visade tecken på att bli en rikedom som Joseph och Suzanne tvivlade något på.

När hennes make dog var Suzanne och Joseph fortfarande mycket små. Om den tid som hade följt därefter talade hon aldrig gärna. Hon sa att det hade varit svårt, att hon fort­ farande undrade hur hon hade kunnat klara av det. I två år hade hon fortsatt att ge lektioner i franska. Sedan, eftersom det inte räckte till, lektioner i franska och pianolektioner.

Sedan, eftersom det fortfarande inte räckte till, allt eftersom barnen växte, blev hon anställd på Edenbiografen som pianist.

Hon stannade där i tio år. Efter tio år hade hon kunnat spara 25

till­räckligt mycket för att kunna sända en ansökan om köp av en jordlott till överstyrelsen för jordregistret i kolonin.

Att hon var änka, att hon hade tillhört lärarkåren, och att hon hade två barn att försörja gav henne förtursrätt till en sådan jord­lott. Ändå hade hon fått vänta i två år innan hon fick den.

Nu var det sex år sedan hon hade anlänt till slätten, åtföljd av Joseph och Suzanne, i den Citroën B12 som de fortfarande hade.

Redan första året odlade hon upp halva jordlotten. Hon hoppades att den första skörden skulle vara tillräckligt stor för att kompensera henne för en stor del av byggnadskostnaderna för bungalowen. Men högvattnet i juli stormade upp mot slät­ ten och dränkte skörden. Hon trodde att hon bara hade fallit offer för ett särskilt kraftigt högvatten, och trots att slättborna försökte avråda henne började hon om året efter. Havet sväm­ made över igen. Då måste hon foga sig efter verkligheten: hennes jordlott gick inte att odla. Den svämmades varje år över av havet. Visserligen steg inte havet lika högt varje år. Men det steg alltid så mycket att allt blev dränkt, antingen direkt eller indirekt genom absorption. Med undantag för de fem hektar som vette mot grusvägen, och där hon hade låtit bygga sin bungalow i mitten, hade hon kastat allt det hon sparat under tio år i Stilla havets vågor.

Olyckan kom sig av hennes otroliga naivitet. Sam­tidigt som de hade skyddat henne från nya slag av ödet och av människor, hade de tio åren som hon tillbringat, i total självuppoffring, vid pianot på Edenbiografen, mot en mycket mager lön, dragit henne undan kampen och de fruktbara erfarenheter som orätt­visan ger. Hon hade kommit ur denna tio års tunnel likadan som hon gått in i den, oskadd, ensam, helt obekant med det ondas makt, förtvivlat okunnig om det stora koloniala blodsugeriet som hela tiden hade omgett henne.

26

De odlingsbara jordlotterna såldes vanligen bara mot dubbla värdet. Halva beloppet gick i hemlighet till de tjänstemän på jord­registret som hade i uppgift att fördela jordlotterna bland de sökande. Dessa tjänstemän hade i själva verket hela marknaden med jord­lotter i sina händer och de hade blivit mer och mer krävande. Så krävande att modern, emedan hon inte kunde tillfredsställa deras förtärande aptit, som aldrig dämpades av hänsyn i något enskilt fall, ens om hon hade varit förberedd och om hon hade velat undvika att erhålla mark som inte gick att odla, skulle ha tvingats avstå från köp av vilket markområde det vara månde.

När modern hade förstått allt detta, en aning sent, hade hon sökt upp tjänstemännen på jordregistret i Kam, under vilka jord­lotterna på slätten lydde. Hon var fortfarande naiv nog att förolämpa dem och hota dem med att hon skulle besvära sig på högre ort. De hade ingen del i detta misstag, sa de till henne. Utan tvivel var den ansvarige deras föregångare, sedermera avrest till metropolen. Men modern hade återkommit med en sådan ihärdighet att de, för att göra sig av med henne, hade sett sig tvingade att hota henne. Om hon fortsatte, skulle de återta hennes jordlott före utsatt tid. Det var det effektivaste argumentet de hade tillgång till för att få sina offer att tiga. Ty naturligtvis föredrog dessa alltid att ha en jordlott om än på skämt än att inte ha någonting alls längre. Jordlotten uppläts endast villkorligt. Om inte hela lotten hade odlats upp efter en viss tid kunde jordregistret återta den. Ingen av jordlotterna på slätten hade alltså upplåtits definitivt. Det var just dessa jordlotter som åstadkom jordregistrets möjlighet att göra ansenliga profiter på de andra, de riktiga jordlotterna som gick att odla. Eftersom tjänstemännen på jordregistret fick välja hur fördel­ningen skulle ske förbehöll de sig rätten att dela ut, till största fördel för dem själva, väldiga reserver av jordlotter som inte gick att odla och som, regelbundet 27

fördelade och inte mindre regelbundet återtagna, så att säga utgjorde deras reservkapital.

På de cirka 15 jordlotterna på Kamslätten hade de pla­cerat, ruinerat, jagat bort, åter placerat och på nytt ruinerat och på nytt jagat bort kanske ett hundratal familjer. De enda jordlotts­ innehavarna som hade blivit kvar på slätten försörjde sig på att smuggla och sälja Pernod och opium och var tvungna att köpa deras medbrottslighet genom att inbetala en del av sina olovliga resurser, »olagliga« sa tjänstemännen på jord­registret.

Moderns rättmätiga vrede besparade henne inte den första inspektionen från jordeboken två år efter hennes ankomst.

Dessa helt formella inspektioner inskränkte sig till ett besök hos inne­havaren av jordlotten för att friska upp hans minne.

Man påminde honom om att den första fristen hade löpt ut.

– Ingen i hela världen, bönföll denne, skulle kunna få nå-­ gonting som helst att växa på denna jordlott …

– Det skulle vara förvånande, genmälde tjänstemannen, om vår förvaltning delade ut jordlotter som var olämpliga för odling.

Modern, som började få bättre insikt i mysterierna med be­­drägeriet, framhävde sin bungalows existens. Den var inte fär­dig men representerade ändå, obestridligen, början till en investering som borde rendera henne en längre frist. Tjänste­ männen böjde sig. Hon hade ett år till framför sig. Detta år, det tredje efter hennes ankomst, ansåg hon det inte gagneligt att göra om sitt experiment och gav Stilla havet full frihet. Förresten, hade hon velat göra det skulle hon ändå inte haft råd längre. Enbart för att göra bungalowen färdig hade hon ett par gånger begärt kredit hos bankerna i kolonin. Men bankerna gjorde ingenting utan att ha konsulterat jordregistret. Och om modern skulle kunna få någon kredit så var det bara genom att inteckna bungalowen som inte var färdigbyggd och det var just för att få den färdig som hon lånade. Ty bunga­lowen, 28

den tillhörde henne helt och hållet, och hon skattade sig varje dag lycklig för att ha låtit bygga den. Ständigt, i takt med att hennes nöd ökade, växte i stället bungalowen i hennes ögon i värde och gedigenhet.

Efter den första inspektionen kom det en annan. Den ägde det året rum under den vecka som följde efter att fördämningen hade störtat samman. Men Joseph hade äntligen blivit stor nog att lägga sig i. Han hade blivit förtrogen med att hantera gevä­ret. Han stack det under näsan på tjänstemannen från jord­registret som inte envisades och vände om i den lilla bil han använde på tjänsteresorna. Efter det hade inte modern så mycket bekymmer från det hållet.

Stärkt av fristen som bungalowen hade förskaffat henne in­­formerade modern tjänstemännen i Kam om sina nya projekt. De bestod i att be bönderna som levde i elände på mark som gränsade till hennes jordlott att tillsammans med henne bygga fördämningar mot havet. De skulle bli till nytta för alla.

De skulle sträcka sig ut­efter Stilla havet och följa forsen ända upp till gränsen för högvattnet i juli. De förvånade tjänstemännen fann detta projekt en aning utopiskt men motsatte sig det inte. Hon kunde ju alltid skriva ned det och skicka det till dem. I princip, påstod de, kunde torrläggning av slätten bara ske inom ramen för en officiell plan, men inget regle­ mente, såvitt de visste, förbjöd en jordlotts­innehavare att uppföra fördämningar på sin egen jordlott. Förutsatt, icke desto mindre, att de blev underrättade och att tillstånd erhölls från den lokala förvaltningen av jordregistret. Modern skickade i väg sitt projekt efter att ha suttit hela nätter och skrivit ihop det, sedan väntade hon på detta tillstånd. Hon väntade mycket länge utan att tappa modet, ty hon hade redan blivit van vid detta slags väntan. Den, och endast den, var det dunkla band som förband henne med de denna världens makter som hon var beroende av för liv och egendom, jordregistret, ban­ken.

29

Efter att ha väntat i veckor beslöt hon sig för att resa till Kam. Tjänstemännen på jordregistret hade faktiskt mottagit hennes projekt. Om de inte hade svarat henne var det för att torrläggningen av jordlotten absolut inte intresserade dem. Inte desto mindre gav de henne underförstått tillstånd att bygga sina fördämningar. Modern for i väg igen, stolt över detta resultat.

Det var nödvändigt att stötta fördämningarna med man­ grove­stockar. De kostnaderna borde hon naturligtvis själv ta på sig. Hon hade då tagit en inteckning i bungalowen som inte var färdig. Hon spenderade hela inteckningssumman på inkö­pet av stockarna, och bungalowen blev aldrig färdig.

Doktorn hade inte fel i särskilt hög grad. Man kunde tro att det var från och med då som alltihop verkligen hade börjat.

Och vem skulle inte ha varit mottaglig, faktiskt gripits av en stor förtvivlan och en stor vrede vid bilden av dessa fördämningar, kärleksfullt uppförda av hundratals bönder från slätten, äntligen väckta ur sin tusenåriga försoffning av en plötslig och galen förhoppning, som på en natt hade störtat samman som ett korthus, dramatiskt, på en enda natt, under den blinda och obevekliga anstormningen av Stilla havets vågor ? Och vem skulle inte, i sin uraktlåtenhet att forska efter ursprunget till denna galna förhoppning, varit frestad att förklara allt, från den ständigt lika stora nöden på slätten till moderns attacker, med händelsen denna ödesdigra natt och nöja sig med den summariska men tilltalande förklaringen om en naturkatastrof ?

Joseph tvingade alltid Suzanne att gå i vattnet. Han skulle ha velat att hon lärde sig simma så bra att hon kunde bada med honom i havet, i Ram. Men Suzanne tvekade. Ibland, särskilt under regntiden, då skogen översvämmades på en natt, flöt en drunknad ekorre, eller en myskråtta eller en ung påfågel utför floden, och dessa möten äcklade henne.

30

Eftersom modern inte slutade jämra sig, beslöt sig Joseph för att gå upp ur vattnet. Suzanne slutade hålla utkik efter bilar och följde med honom.

– Satan, sa Joseph, i morgon åker vi till Ram. Han höjde huvudet i riktning mot modern.

– Vi kommer, skrek han, gapa inte så där.

Han slutade tänka på sin häst därför att han tänkte på modern. Han skyndade sig fram till henne. Hon var röd och tårfylld, som alltid sedan hon hade blivit sjuk. Hon fortsatte att beklaga sig.

– Det vore bättre om du tog dina piller, sa Suzanne, i stället för att gapa.

– Vad i himlen har jag gjort, skrek modern, för att få sådana nedriga barn.

Joseph gick förbi henne, in i bungalowen och kom ut igen med ett glas vatten och pillren. Som alltid vägrade modern till en början att ta dem. Som alltid tog hon dem till slut. Varje kväll efter badet måste de ge henne ett piller för att lugna henne. Ty vad hon inte längre stod ut med var i själva verket att se dem förströ sig, dra sig undan från det liv de förde på slätten. »Hon har blivit ondsint«, sa Suzanne. Joseph kunde inte motsäga henne.

Suzanne gick för att skölja av sig i badhytten med vatten hällt ur krus och så klädde hon på sig. Joseph, han sköljde inte av sig, han gick i badbyxor till nästa morgon. När Suzanne kom ut ur hytten var grammofonen redan i gång på verandan, där Joseph, utsträckt i en vilstol, inte längre tänkte på modern utan på nytt på sin häst, som han betraktade med avsmak.

– Snacka om otur, sa Joseph.

– Om du säljer grammofonen kan du köpa dig en vacker en och köra turen tre gånger i stället för en.

– Om jag säljer grammofonen så sticker jag härifrån, och det kvickt.

31

Grammofonen intog en viktig plats i Josephs liv. Han hade fem skivor och han spelade dem varje kväll, regel­bundet, efter badet. Ibland, när han var riktigt less, spel­ade han dem om och om igen, utan uppehåll, långt in på natten, till dess att modern hade stigit upp ett par gånger och kommit och hotat honom med att kasta grammofonen i floden. Suzanne tog en fåtölj och satte sig bredvid sin bror.

– Om du säljer grammofonen och köper en häst så kan du köpa en ny grammofon om två veckor.

– Två veckor utan grammofon får mig att sticka här­ifrån.

Suzanne gav upp.

Modern förberedde middagen i matsalen. Hon hade redan tänt karbidlampan.

Mörkret föll verkligen mycket snabbt i det här landet. Så snart solen försvann bakom berget, tände bönderna eldar av sur ved för att skydda sig mot de vilda djuren och barnen kom pipande hem till hyddorna. Så snart barnen var stora nog att förstå lärde man dem att vara på sin vakt mot sumpmarkernas förfärliga natt och mot de vilda djuren. Ändå var tigrarna mycket mindre hungriga än barnen och åt upp mycket få av dem. I själva verket, det som barnen dog av på den sumpiga Kamslätten, på en sida kringränd av Sydkinesiska Havet – som modern förresten envisades med att kalla Stilla havet, eftersom »Sydkinesiska Havet« i hennes ögon hade något lant­ligt över sig, och eftersom hon i sin ungdom hade hänfört sina drömmar till Stilla havet och inte till något av dessa småhav som krånglar till saker i onödan – och mot öster tillmurad av den mycket långa bergskedjan som sträckte sig utmed kusten ända från långt uppe på den asiatiska kontinenten och som följde en nedåtgående kurva ända till Siamviken där den drunknade och dök upp igen i en mängd öar som blev mind­re och mindre men som alla var lika uppsvällda av samma mörka tropiska skog, det som de dog av, det var inte tigrar, 32

det var hunger, hungerns sjukdomar och hungerns händelser.

Grus­vägen korsade den smala slätten i hela dess längd. Den hade i princip byggts för att dra de framtida rikedomarna från slätten till Ram, men slätten var så eländig att den inte hade några andra rikedomar än dess barn med skära munnar ständigt öppna över deras hunger. Så grusvägen betjänade faktiskt bara jägarna, som endast passerade på den, och barnen, som sam­lades där i utsvultna och glada skaror: hungern hindrar inte barn från att leka.

– Jag går dit i kväll, tillkännagav Joseph plötsligt.

Modern slutade fläkta över fyrfatet och gick och ställde sig framför honom.

– Du går inte dit, det säger jag bara, du går inte dit.

– Jo, det gör jag, sa Joseph, det är inget att göra åt det, jag går dit.

När Joseph var för länge på verandan, mitt emot skogen, kun­de han inte stå emot sin lust att jaga.

– Ta mig med, sa Suzanne, ta mig med, Joseph.

Modern gormade.

– Jag tar inte med kvinnor på jakt om natten och du, om du gormar så går jag omedelbart.

Han gick och stängde in sig i sitt rum för att göra i ordning sin Mauser och patronerna. Modern, fortfarande klagande, återvände till matsalen och fortsatte laga mat. Suzanne hade inte rört sig från verandan. De kvällar då Joseph jagade lade de sig sent. Modern använde tiden för att »gå igenom räkenska­perna« som hon sa. Man undrade vad för räkenskaper, för­resten. I vilket fall som helst, de där nätterna sov hon inte. Hon lämnade då och då sina räkenskaper, gick ut på verandan för att lyssna till ljuden från skogen, försökte få syn på ljus­kransen från Josephs lampa. Sedan återgick hon till sina räken­skaper, »en fjollas räkenskaper«, som Joseph sa.

– Till bords, sa modern.

33

Det var vadarfågel och ris igen. Korpralens hustru kom upp med några stekta fiskar.

– En sömnlös natt igen, sa modern.

Hon föreföll blekare i det fosforescerande ljuset från lampan. Pillren började verka. Hon gäspade.

– Oroa dig inte, mamma, jag kommer tillbaka tidigt, sa Joseph vänligt.

– Det är för er skull jag är rädd när jag är rädd att få en attack.

Hon reste sig, gick till skänken och hämtade en burk med saltat smör och en burk kondenserad mjölk som hon ställde framför barnen. Suzanne hällde en stor klick kondenserad mjölk över sitt ris. Modern bredde smör på några brödbitar och doppade dem i en skål med svart kaffe. Joseph åt fågel.

Det var ett fint, mörkt och blodigt kött.

– Det stinker fisk, sa Joseph, men det är närande.

– Det är vad som behövs, sa modern. Du är väl försiktig, Jo­seph.

När det gällde att proppa dem fulla med mat var hon alltid snäll mot dem.

– Oroa dig inte, jag är försiktig.

– Det är inte i kväll vi ska åka till Ram, sa Suzanne.

– Vi åker i morgon, sa Joseph, och det är inte i Ram du hittar någon, de är gifta allihop, utom Agosti.

– Aldrig att jag ger henne åt Agosti, sa modern, om han så bönföll mig om det.

– Han ber dig inte om något, sa Suzanne. I vilket fall som helst är det inte här vi hittar någon.

– Han skulle inget hellre önska, sa modern, jag vet vad jag sä­ger, men det kan han titta sig i månen efter.

– Han tänker inte ens på henne, sa Joseph. Det blir svårt.

Det finns de som gifter sig utan pengar, men då måste de vara mycket vackra, och det är ändå ovanligt.

34

– Men i alla fall, sa Suzanne, det som jag säger om Ram, det är inte bara därför, det är liv och rörelse i Ram den dagen då posten kommer, det finns elektricitet och en fantastisk gram­ mofon på kantinen.

– Tjata inte mera om Ram nu, sa Joseph.

Modern ställde fram risbrödet som kom med bussen från Kam var tredje dag. Sedan började hon lösa upp sin fläta.

Mellan hen­nes medfarna fingrar knirrade håret som torrt gräs. Hon hade ätit färdigt och betraktade sina barn. När de åt, satte hon sig mitt emot dem och följde alla deras rörelser.

Hon skulle ha velat att Suzanne fortsatte att växa och Joseph likaså. Hon trodde att det fortfarande var möjligt. Ändå var Joseph 20 år och han var redan längre än hon.

– Ta lite fågel, sa hon till Suzanne, den där kondens­­­e­rade mjölken, den är inte närande nog.

– Dessutom får den tänderna att ruttna, sa Joseph, på mig har alla kindtänderna ruttnat. Och så fortsätter det nog i all tysthet.

– När vi får pengar ska vi se till att du får nya tänder, sa mo­dern. Ta lite fågel, Suzanne.

Suzanne tog en liten bit fågel. Den äcklade henne och hon åt i mycket små tuggor.

Joseph hade ätit färdigt och fyllde redan sin jaktlampa.

Medan modern fortsatte att fläta håret värmde hon en kopp kaffe åt honom. När lampan var fylld tände Joseph den och fäste den vid sin hjälm som han satte på sig. Efter det gick han ut på verandan för att undersöka hur långt han kunde se. För första gången den kvällen måste han ha glömt sin häst. Men i det ögonblicket fick han syn på den igen, i ljuskäglan från lampan.

– Satan, skrek Joseph, den här gången har den dött.

Modern och Suzanne sprang fram till Joseph. Mitt i ljuskäg­ lan från lampan såg de också hästen. Den hade äntligen lagt 35

sig ned helt och hållet. Dess huvud nådde ovanför sluttningen och dess näsborrar, nedstoppade bland de unga plantorna, nuddade vid det grå vattnet.

– Det är fruktansvärt, sa modern.

Hon förde handen mot pannan med en betryckt rörelse och stod orörlig bredvid Joseph.

– Du borde gå dit och titta, sa hon till slut, om den verk­ ligen är död.

Joseph gick långsamt nerför trappan och styrde stegen mot sluttningen, föregången av ljuset från lampan som han fortfa­rande hade vid pannan. Innan han hade kommit fram till hästen gick Suzanne in i bungalowen, satte sig vid bordet igen och försökte äta upp sitt fågelkött. Men den lilla aptit hon hade haft var försvunnen. Hon avstod från att äta och gick tillbaka till salongen. Där kröp hon ihop i en rottingfåtölj och vände ryggen åt det håll där hästen var.

– Arma djur, jämrade sig modern, och tänka sig att den gick hela vägen från Banté senast i dag.

Suzanne hörde henne jämra sig utan att se henne. Hon måste vara på verandan och följa Joseph med blicken. Veckan före hade ett barn dött i den lilla byn som låg bakom bunga­ lowen. Modern hade vakat hela natten och då barnet dog, på morgonen, hade hon jämrat sig på samma sätt.

– Vilket elände ! skrek modern. Nå, Joseph ?

– Den andas fortfarande.

Modern kom tillbaka till matsalen.

– Vad skulle man kunna göra ? Suzanne, gå och hämta den gamla rutiga filten i bilen.

Suzanne steg ned från bungalowen och undvek att titta åt det håll där hästen var. Hon tog filten i baksätet på bilen, gick in igen och räckte den till modern. Denna gick bort till Joseph och efter några minuter kom hon tillbaka tillsammans med honom.

36

– Det är fruktansvärt, sa hon, den tittade på oss.

– Nog om den där hästen, sa Suzanne, i morgon åker vi till Ram. – Vad ? sa modern.

– Det är Joseph som har sagt det, sa Suzanne.

Joseph satte på sig sina tennisskor. Han gick i väg med vresig min. Modern började duka av, sedan satte hon sig med sina räkenskaper. »En fjollas räkenskaper«, som Joseph sa.