9789186183233

Jag älskar den pojken Bosse Löthén

Telegram Bokförlag

© Bosse Löthén 2010 Omslagsfoto: Gerard Polisset, Philip Pereira dos Reis Omslag: Johan Lindberg Redaktör: Agnete Dannenberg/Agda Media Sättning: Happy Book, Stockholm Tryck: Wallén Grafiska 2010 ISBN 978-91-86183-23-3 Telegram Bokförlag Ferkens gränd 1, 111 30 Stockholm www.telegramforlag.se

Till Pappa

”Berätta din historia. Håll dig till sanningen.”

Bengt Löthén 1933–2009

Jag litar inte på någon som säger sig älska mig.

Samma armar som håller om mig har händer som håller fast mig. ”Jag älskar dig!” betyder ”jag tänker skada dig!”

Till dem jag älskar och till dem som älskar mig vill jag säga: Jag är ledsen, förlåt mig!

Men det kommer att dröja länge innan det är möjligt.

Jag har alltid varit stolt över att ha överlevt min historia.

Men historien lever fortfarande i mig.

Det är inte den första smällen jag tar emot men den

har en helt annan kraft och råhet än något jag tidigare varit med om. Allt jag ser är hastiga rörelser. Allt jag känner är panik. ”Vi sticker!” ropar Kjell som står bredvid mig. Skräckslagna flyr vi ut i förortsmörkret. ”Ta dom jävlarna! Ta dom jävla Sikisarna!”

Killen som slagit mig skriker efter oss. Han står tillsammans med sin kompis och ett par tjejer utanför fritidsgården i ett annars öde Bollmora med sin blå Zündapp KS50. De två killarna startar sina moppar, lämnar tjejerna bakom sig och följer efter oss. Vi springer utan att se bakåt eller på varandra. Om vi klarar oss bort mot ett skogsparti kan vi ta oss hem i skydd av mörkret.

Jag och Kjell är helt klart i fel ände av förorten. Vi springer bredvid varandra och vet att om en av oss ramlar, blir tagen eller helt enkelt inte orkar kubba längre, då kommer den andre inte att vända om eller stanna. Jag tar sikte på träden och hör de dånande motorerna närma sig.

Inte förrän vi är en bra bit in i skogen och killarna har gett upp kan vi titta på varandra igen. Skrattet kommer trevande. Vi klarade oss.

8

”Jag är ju inte ens Sikis längre”, säger jag. ”Du är alltid Sikis”, säger Kjell. ”Jag har inte bott på Sikvägen på snart två år.” ”Det spelar ingen roll.”

Det är vinter och kallt och vi är klädda för disco. Vi skakar nu inte bara av skratt och rädsla utan också av köld. Frusna och stela rör vi oss hemåt genom skogen.

Vi ville bli kyssta. Det var enda anledningen till att vi vågat oss ut till en annan del av förorten. Kjell och jag är killarna som aldrig får hångla och det trodde vi att vi skulle få där. ”Har du känt på ett par bröst någon gång?” ”Att släta av någon, det är verkligen skönt.”

Våra kompisar Herman, Lillis och Lövet får alltid hångla på klassfesterna. Jag delar dock inte deras status bland tjejer. Ryska posten är ingen höjdare för mig. ”Handtag” är det stående svaret när tjejerna fattar att det är jag som knackar på.

Herman och Lövet får hur mycket kyss som helst.

Kjell är inte ens ett handtag. Trots att vi bara hänger då och då så har alltså Kjell och jag ett gemensamt problem.

Därför drog vi den här kvällen till discot på Njupkärrsgården, med ett uppdrag, att bli kyssta. Där ingen vet vilka vi är. Vi har aldrig funderat på varför det inte dyker upp folk från Granbacken på våra discon i Stimmets matsal. Om tjejerna inte vet vilka vi är kanske vi äntligen blir intressanta och får hångla.

Men kroppskontakten blev av ett helt annat slag.

9

När jag kommer hem är jeansen trasiga. Överläppen är sprucken och jag blöder också från högra stortån. ”E’ru hemma redan?” Farsans irriterade röst hörs från övervåningen. På eftermiddagarna när jag kommer hem från skolan sitter han med en whisky i handen och kan knappt snacka. Han tycker alltid att jag kommer hem för tidigt.

Mamma skyndar däremot nerför trappan. ”Men, vad har hänt?” ”Vi blev jagade …”, börjar jag.

Farsan hojtar igen: ”Det är ett jävla liv där nere.” ”Schh … vi går in i köket.” Mamma tar mig i armen.

I köket tittar hon på mig som om hon aldrig sett mitt ansikte blåslaget förut, hon verkar helt förvirrad.

Nästan som om det är hon som är full. Det är hon inte.

Hon frågar igen: ”Vad är det som har hänt? Var har du varit?” ”Jag var på discot på Njupkärrsgården. Några killar gillade inte att vi var där.”

Mamma suckar och börjar tömma diskstället, det skramlar högt när tallrikarna ställs in i skåpen. ”Men varför går du dit? Det är ju så bråkigt där.”

Hon vänder sig om och tittar sorgset på mig. ”Många av de där killarna har skilda föräldrar, bor bara med sina mammor, de har det nog inte lätt.”

Jag får skylla mig själv, helt enkelt. Som vanligt. Det är värre att bo i ett höghus med en ensam mamma än i ett radhus med gifta föräldrar och en supande farsa.

10

Jag vet att mamma vill försvara mig mot omvärlden men hennes ständiga oro snarare förblindar henne än ger henne förmåga att se vad som händer och göra något åt det.

Hela min barndom har jag envisats med att gå lite utanför mallarna och då och då skaver det mot omgivningen. När jag var sex år och gick på lekis ringde fröken hem till min mamma. Det hände då och då att fröken var bekymrad. Ett av hennes stora bekymmer var mitt historieberättande.

Varje måndag skulle vi berätta om helgen. De andra barnen berättade om hur de lyssnat på svensktoppen med mamma och pappa. Ätit grillkorv med pommes frites på ”Restaurangen” på Obs! i Vårby när familjen storhandlat. Jag däremot berättade om resor till Afrika där jag besökte lejon eller om hur jag följde med Apolloexpeditionen till månen. ”Tror han på det där själv?” frågade fröken. ”Nej, han berättar bara historier”, svarade mamma. ”Han tycker det är kul att hitta på.” Även min lärare i trean ringde till mamma, lika bekymrad hon. Mina hjältar var bland andra Alice Cooper, Sweet och David Bowie. De sminkade sig, jag sminkade mig. Jag skulle ju bli rockstjärna. ”Han kan bli förvirrad när det gäller … när det … gäller …”, min fröken hade svårt att uttrycka det hon ville säga. ”När det gäller sexualiteten.” ”Hur menar du då?” sa mamma som mycket väl visste vad som menades.

11

”Ja … de andra i klassen kan bli förvirrade … de andra pojkarna!” ”Är det inte tillåtet att sminka sig i skolan?” frågade mamma och försökte låta aningslös. Min fröken kunde ju inte gärna säga att det är tillåtet för flickor men förbjudet för pojkar.

Jag brukade sitta vid symaskinen hemma och sy om kläder för att se ut som mina idoler.

Min mamma förstod vem jag var men sedan visste hon inte hur hon skulle hantera att killarna på lågstadiet var elaka mot mig och hade som lek att kasta sig på mig och slåss. Hon såg inte att Niklas som bodde tre våningar under oss på Sikvägen brukade knuffa till mig, ge mig en smäll eller bara säga något hotfullt eller elakt som hans kompisar sedan skrattade åt. ”Det är för att de inte har någon som älskar dem så mycket som jag älskar dig”, sa hon då som nu. Hon kan försvara mig, men inte mot våld och illvilja. Inte mot mobbare. Inte mot pappas drickande. Och snart, inte mot J. Jag lämnar mamma i köket med disken och går uppför trappan och sätter mig tyst i soffan vid tv:n. Farsan sitter i den bruna manchesterfåtöljen vid väggen med ett helrör Glenfiddich bredvid sig. Hans glas har ett rutmönster i nedre halvan och den ljusbruna drycken når precis ovanför mönstret. ”Jaha”, säger han. Sveper glaset. Ställer ner det igen och utan att titta tar han upp whiskyflaskan, drar ur korken och häller upp exakt lika mycket i glaset igen.

12

Han fortsätter att stirra på tv:n där McCloud drar sitt vapen. ”Vad kollar du på?” ”En jävla skitdeckare.” ”Varför kollar du om det bara är skit?” ”Ska’ru snacka eller kolla på tv?” Han tittar upp.

Jag tystnar. Mamma fortsätter skramla med disken nere i köket. ”Ha’ru vari’ i slagsmål?”

Det är inte ofta man hör att farsan kommer från Dalarna och särskilt inte när han är full. ”Nä”, säger jag. Det är som en halv lögn. Jag har inte varit i slagsmål, jag har fått stryk och det är en viss skillnad, och den vill jag som vanligt inte ta med honom. ”När jag växte upp var det en hel del slagsmål. I Mora-jävla-bygd.” Han tittar på mig med flackande blick och nickar från sida till sida för att få ögonen att fixera sig, men allt bara skakar åt alla möjliga håll som om huvudet är upphängt på spiralfjädrar. Min farsa som tagit emot stryk från sin far i sådana mängder att han knappt kunnat stå, fram till den dag han själv gav farfar stryk tillbaka. Jag vet inte vad jag ska säga och är tyst. Jag känner mig som vanligt när jag är med farsan, liten och dum. ”Nä, vilken jävla skit.”

Han har inte börjat skämmas för sitt drickande så pass att han försöker spela nykter. ”Ska du se vidare?” Han masar sig upp ur fåtöljen och utan att vänta på svar går han fram till tv:n och skruvar ner till knappt hörbar nivå.

13

”Jag hör inte”, säger jag. ”Läs texten”, säger han surt och går in i badrummet.

Mamma har på något vis smugit sig in i sovrummet bredvid utan att märkas.

Om pappa har varit på landet, då kan söndagar innebära att han kommer hem helt söndersupen. Hela väntan är ansträngande. Jag känner den hos min mamma och om brorsan är hemma, även hos honom. Men brorsan är aldrig hemma. Hans rum står där men det är oftast tomt. Är han hemma och farsan borta äger han stereorummet och har han kompisarna där är jag allt annat än välkommen. Är farsan hemma äger han varenda vrå av huset.

Skräcken är att han ska knacka på och be mig att hjälpa till med något. Han har en tendens att vissa måndagar och ibland på fredagar ha något projekt man är tvungen att ställa upp på. Det slutar oftast med ett utbrott. ”Ditt jävla trattarsle, kan du inte dra en tvättlina?

Hur jävla svårt kan det va’, din inkompetenta jävel!”

Vid några tillfällen har farsan tappat humöret och gett sig på både mig och brorsan med armarna. Det har drabbat brorsan mer än mig och möjligen är det därför han aldrig är hemma. Men med den konsumtion av sprit som farsan har somnar han ofta tidigt och brorsan har möjlighet att hålla sig borta till läggdags.

Jag sitter kvar och tittar på tv. Helt uppslukad av deckaren. Jag gillar att McCloud bär revolver och att han vågar använda den. Har man pistol behöver man inte 14

vara rädd. Så rädd som jag kände mig bara timmen innan. När jag lägger mig är jag inte mörkrädd, det har jag inte varit sedan jag var åtta år. Men jag känner mig ensam. Ensam kvar i en strid jag inte vill utkämpa. ”I’m watching your back” heter det i de amerikanska rullarna. Men ingen kommer någonsin att hjälpa mig när det verkligen gäller, det vet jag. Smällen i kväll hade ett syfte som var långt utöver att bara retas eller jävlas. Det var inte som andra slagsmål, med brorsan eller Björn, eller ens som de gånger jag blev slagen i lågstadiet. Det här var den första smällen där killen som slog mig inte hade en enda tanke på att det var en människa han slog. Jag var bara ett föremål som skulle krossas. I kväll blev jag rädd på riktigt, för första gången.

Att växa upp innebär att förlora oskulden. Igen och igen och igen. Oskuld har ingenting med sex att göra.

Det är som om det sjunger till i mig: ”Välkommen till rädslan”.

15