__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

J a m e s Pat t e r s o n Och han älskade dem alla


James Patterson

OCH HAN ÄLSKADE DEM ALLA

Översättning av Gunilla Dahlblom & K.G. Johansson


6


Prolog

PER FEK TA BROTT

7


8


Casanova Boca R aton, Florida, ju ni 1975

U n d e r tre veckor bodde den unge mördaren faktiskt inuti väggarna i en extravagant strandvilla med femton rum. Han kunde höra Atlantens bränningar viska utanför, men han kände sig aldrig frestad att se ut mot havet eller den över hundra meter långa privata stranden med vit sand. Det fanns för mycket att undersöka, att studera, att uppnå från hans gömställe inuti det överväldigande huset i kopierad medelhavsstil i staden Boca. Hans puls hade bultat i flera dagar. Fyra människor bodde i det enorma huset: Michael och Hannah Pierce och deras två döttrar. Mördaren spionerade på familjen på de mest intima sätt, och i deras mest intima ögonblick. Han älskade alla små detaljer som hade med familjen Pierce att göra, särskilt Hannahs utsökta samling av snäckor och den stora flottan av segelbåtar i teak som hängde från taket i ett av gästrummen. Han bevakade den äldre dottern, Coty, dag och natt. Hon gick på St. Andrews High School tillsammans med honom. Hon var fantastisk. Ingen annan flicka på skolan var lika vacker eller lika smart som Coty. Han höll också ett öga på Karrie Pierce. Hon var bara tretton, men en knoppande sexbomb. Fastän han var över en och åttio lång tog han sig lätt fram i lufttrummorna för husets luftkonditionering. Han var smal som en tråd och hade inte börjat lägga på sig vikt än. Mördaren såg bra ut på det sätt som unga män från USA :s östkust kan göra. I sitt gömställe förvarade han en handfull snuskiga romaner, ytterst erotiska böcker som han hade hittat under febriga shoppingrundor i Miami. Han hade blivit beroende av Berättelsen 9


om O, Skolflickor i Paris och Vällustiga riter. Han hade också en Smith & Wesson-revolver med sig inne i väggarna. Han tog sig in i och ut från huset genom ett källarfönster vars hake var trasig. Ibland sov han till och med där nere, bakom ett gammalt surrande kylskåp av märket Westinghouse, där familjen Pierce förvarade extra öl och läsk för sina fester, som ofta slutade med en brasa på stranden. Om sanningen ska fram så kände han sig lite extra underlig den där kvällen i juni, men det var inget att oroa sig för. Inga problem. Tidigare på kvällen hade han handmålat sin kropp i klara streck och fläckar av körsbärsrött, orange och kadmiumgult. Han var en krigare; en jägare. Han satt hopkrupen med sin 22-kalibriga revolver, ficklampan och runkböckerna i taket ovanför Cotys sovrum. Ovanpå henne, så att säga. I kväll var den stora kvällen. Början på det enda som egentligen betydde något i hans liv. Han satte sig till rätta och började läsa om favoritavsnitt ur Skolflickor i Paris. Hans ficklampa kastade ett svagt ljus på sidorna. Boken var utan tvivel mycket upphetsande, men också mycket banal. Den handlade om en »respektabel« fransk advokat som betalade en storbystad kvinnlig rektor för att han skulle få tillbringa vissa nätter inne i en fin internatskola för flickor. Historien var full av idiotiskt språk: »hans silvertoppade doppsko«, »hans trolösa batong«, »han besudlade de ständigt villiga skolflickorna«. Efter ett tag blev han trött på läsandet och såg på sitt armbandsur. Det var dags nu, klockan var nästan tre på natten. Hans händer skakade när han lade undan boken och kikade genom gallret. Han kunde nästan inte andas när han såg på Coty i sängen. Det fullständigt verkliga äventyret låg framför honom nu. Precis som han hade föreställt sig det. Han njöt av en tanke: Mitt verkliga liv börjar nu. Ska jag 10


verkligen göra det här? Ja, det ska jag!… Han bodde definitivt i väggarna i familjen Pierces strandvilla. Snart skulle detta mardrömsliknande, osannolika faktum dominera första sidan på alla stora tidningar i USA . Han kunde knappt vänta på att få läsa Boca Raton News: POJKEN I VÄGGARNA! MÖRDAREN SOM FAKTISKT BODDE I VÄGGARNA I EN FAMIL JS HEM! EN SPRITT SPRÅNGANDE MORDISK GALNING KAN BO I ERT HUS!

Coty Pierce sov som en vacker liten flicka. Hon hade på sig en stor T-tröja med texten University of Miami Hurricanes, men tröjan hade glidit upp så att han kunde se de rosa bikinitrosorna under den. Hon sov på rygg med ett solbränt ben i kors över det andra. Hennes plutande mun var en liten aning öppen och bildade ett litet o, och från hans utsiktspost verkade hon bara vara oskuld och ljus. Hon var nästan en fullvuxen kvinna nu. Han hade sett henne kråma sig framför spegeln bara ett par timmar tidigare. Sett henne ta av sig push-up-behån i rosa spets. Iakttagit henne medan hon stirrade på sina perfekta bröst. Coty var outhärdligt högdragen och oåtkomlig. I natt skulle han ändra på allt det. Han skulle ta henne. Tyst och försiktigt tog han bort metallgallret i taket. Sedan kröp han ut från väggen och ned i Cotys himmelsblå och rosa sovrum. Han kände ett tryck över bröstet, och han andades snabbt och ansträngt. I ena ögonblicket kände han sig het, i nästa darrade han av köld. Två små soppåsar i plast täckte hans fötter och satt fästade runt vristerna, och han hade på sig de ljusblå gummihandskarna som Pierces hembiträde använde när hon städade. Han kände sig som en fullfjädrad Ninjakrigare och såg ut 11


som Skräcken själv med sin nakna handmålade kropp. Det perfekta brottet. Han älskade känslan. Kunde det här vara en dröm? Nej, han visste att det inte var en dröm. Det här var verklighet. Han skulle verkligen göra det! Han drog ett djupt andetag och kände hur det brände till i lungorna. Under ett kort ögonblick såg han på den fridfulla unga flickan som han hade beundrat så många gånger på St. Andrews. Sedan kröp han tyst ned i sängen hos den enda och oförlikneliga Coty Pierce. Han tog av sig en gummihandske och smekte ömt hennes perfekta, solbruna hud. Han låtsades att han smorde in hela Cotys kropp med kokosdoftande solcrème. Han var redan hård som sten. Hennes långa blonda hår var solblekt och kändes lika mjukt som en kanins päls. Det var tjockt och vackert och doftade skogsrent, som balsam. Ja, drömmar kan bli sanna. Coty öppnade plötsligt ögonen. De var glänsande, smaragdgröna ädelstenar, och de såg ut som ovärderliga juveler från Harry Winstons i Boca. Hon sade andlöst hans namn – det namn som hon kände honom under från skolan. Men han hade gett sig själv ett nytt namn; han hade döpt sig själv, skapat sig själv på nytt. »Vad gör du här?« flämtade hon. »Hur kom du in?« »En överraskning. Jag är Casanova«, viskade han i hennes öra. Hans puls var så snabb att den inte gick att mäta. »Jag valde ut dig bland alla vackra flickor i Boca Raton, i hela Florida. Är du inte glad?« Coty tänkte skrika. »Schhh«, sade han och tystade hennes lilla ljuvliga mun med sin egen. Med en kärleksfull kyss. Han kysste också Hannah Pierce under den oförglömliga kvällen av mord och lemlästning i Boca Raton. En kort stund senare kysste han trettonåriga Karrie. Innan han var färdig för kvällen visste han att han verkligen var Casanova – världens störste älskare. 12


Gentlemannabesökaren Chapel Hill, North Carolina, maj 1981

H a n var den perfekte Gentlemannen. Alltid en gentleman. Alltid diskret och artig. Han tänkte på det medan han lyssnade på det älskande paret som talade i viskande ton medan de promenerade nära University Lake. Alltsammans var så drömlikt och romantiskt. Det var så rätt för honom. »Är det här en bra idé, eller är det för dumt för att klä i ord?« hörde han Tom Hutchinson fråga Roe Tierney. De höll på att krångla sig ned i en blågrön roddbåt som mjukt gungade längs en lång brygga i sjön. Tom och Roe tänkte »låna« båten i ett par timmar. Smyg och bus på universitetsnivå. »Min farfars far säger att det är bättre än själva livet att driva nedströms i en roddbåt«, sade Roe. »Det är en fantastisk idé, Tom. Vi gör det.« Tom Hutchinson började skratta. »Och om man gör andra saker i nämnda båt?« frågade han. »Tja, om det har att göra med något slags fysisk aktivitet, så kan det faktiskt förlänga livet.« Roes kjol prasslade mot hennes mjuka lår när hon lade benen i kors. »I så fall är det en god idé att stjäla de här trevliga människornas båt för en månskenstur«, sade Tom. »En fantastisk idé.« Roe höll ställningarna. »Den bästa. Nu gör vi det.« När roddbåten lämnade bryggan gled Gentlemannen ned i vattnet. Han var ljudlös. Han lyssnade på varje ord, varje rörelse och varje nyans i deras fascinerande älskogsritual. Månen var nästan full, och Tom och Roe tyckte att den var 13


högtidlig och vacker medan de långsamt paddlade ut på den blänkande sjön. Tidigare på kvällen hade de ätit en romantisk middag i Chapel Hill, och båda var uppklädda till det yttersta. Roe hade på sig en veckad svart kjol, en gräddvit sidenblus, snäckformade örhängen i silver och sin rumskamrats oäkta pärlor. Perfekta båtkläder. Gentlemannen antog att Tom Hutchinson inte ens ägde den grå kostymen som han hade på sig. Tom kom från Penn­ sylvania. Han var son till en bilmekaniker och hade lyckats bli kapten för Dukes fotbollslag. Han hade också lyckats få ett snittbetyg på nästan 4.0. Roe och Tom var »det gyllene paret«. Det var i stort sett det enda som studenter från Duke och det närbelägna University of North Carolina kunde enas om. »Skandalen« i att Dukes fotbollskapten träffade Carolinas Azalea-drottning gjorde ro­ mansen ännu hetare. De fumlade med motsträviga knappar och blixtlås medan båten långsamt drev på sjön. Till slut hade Roe bara på sig örhängena och de lånade oäkta pärlorna. Tom hade på sig sin vita skjorta, men den var öppen hela vägen och utgjorde ett slags tält när han trängde in i Roe. Under månens vakande öga började de älska. Deras kroppar rörde sig smidigt medan båten gungade mjukt och lekfullt. Roe gav ifrån sig små stönande läten, som blandades med en gäll kör av cikador långt borta. Gentlemannen kände en pelare av raseri stiga upp inom sig. Hans mörka sida höll på att bryta fram: det brutala, undertryckta djuret, den moderna varulven. Plötsligt drogs Tom Hutchinson ut ur Roe Tierney med ett litet thup. Något kraftfullt drog honom ur båten. Innan han hamnade i vattnet hörde Roe honom skrika till. Det var ett underligt ljud som lät yaaagghh. Tom svalde sjövatten och fick våldsamma kväljningar. Han kände en förfärlig brännande smärta i halsen, en lokal smärta, men mycket intensiv och skrämmande. 14


Sedan släpptes han plötsligt av den starka kraften som hade dragit honom baklänges ned i vattnet. Det kvävande trycket släppte. Bara så där. Han blev fri. Hans stora starka händer, en kvartsbacks händer, gled upp till halsen och rörde vid någonting varmt. Blod sprutade ut ur hans hals och spreds i sjöns vatten. En ohygglig skräck grep honom, en känsla nära panik. Han kände förskräckt på halsen igen och fann kniven som satt där. Åh, Jesus, Gud, tänkte han. Jag har blivit knivhuggen. Jag kommer att dö på sjöns botten, och jag vet inte ens varför. I den gungande och drivande roddbåten var Roe Tierney under tiden så förvirrad och chockad att hon inte ens kunde skrika. Hennes hjärta bultade så snabbt och hårt att hon knappt kunde andas. Hon reste sig upp i båten och såg sig febrilt om efter någon skymt av Tom. Det här måste vara ett sjukt skämt, tänkte hon. Jag ska aldrig gå ut med Tom Hutchinson igen. Aldrig gifta mig med honom. Det här är inte roligt. Hon frös och började treva efter sina kläder på båtens botten. Någon eller något vräkte sig snabbt upp ur det svarta vattnet nära båten. Det kändes som om något hade exploderat under sjöns yta. Roe såg ett huvud guppa ovanför ytan. Det var utan tvivel en mans huvud… men det var inte Tom Hutchinsons. »Jag ville inte skrämma dig.« Gentlemannen talade lågt, nästan i samtalston. »Var inte rädd«, viskade han medan han sträckte sig efter den gungande båtens kant. »Vi är gamla vänner. Ärligt talat har jag haft ögonen på dig i mer än två år.« Roe började plötsligt skrika som om det inte fanns någon morgondag. För Roe Tierney fanns det inte det.

15


16


Fรถrsta delen

SCOOTCHIE CROSS

17


18


Kapitel 1 Washington, D. C., april 1994

J a g var ute på verandan till vårt hus på Femte gatan när alltsammans började. Regnet »öste ned«, som min lilla flicka Janelle tycker om att säga, och verandan var ett bra ställe att befinna sig på. Min farmor lärde mig en gång en bön som jag aldrig har glömt: »Tack för allting, precis som det är.« Det kändes rätt den dagen – nästan. På verandans vägg satt en teckning av Gary Larson ur The Far Side. Den visade »Världens betjänters« årliga middag. En av betjänterna hade blivit mördad. En kniv satt djupt inkörd i hans bröst. En detektiv på mordplatsen sade: »Herregud, Collings, jag avskyr att börja veckan med sådana här fall.« Teckningen satt där för att påminna mig om att livet innehöll mer än mitt arbete som detektiv vid mordroteln i Washington. En av Damons teckningar, två år gammal, satt bredvid skämtteckningen och hade texten: »Till världens bästa pappa!« Det var en annan påminnelse. Jag spelade låtar av Sarah Vaughan, Billie Holiday och Bessie Smith på vårt ålderstigna piano. Bluesen hade sorgset smugit sig på mig under den senaste tiden. Jag hade tänkt på Jezzie Flanagan. Ibland dök hennes vackra ansikte upp för min syn medan jag stirrade bort i fjärran. Jag försökte låta bli att stirra bort i fjärran. Mina två barn, Damon och Janelle, satt bredvid mig på den robusta, om än lätt vingliga pianobänken. Janelle hade lagt sin lilla arm så långt hon kunde nå runt min rygg, vilket var ungefär en tredjedel av vägen. Hon hade en påse Bumbibjörnar i sin lediga hand. Som 19


vanligt delade hon med sig till sina vänner. Jag sög långsamt på en röd Bumbibjörn. Hon och Damon visslade med i mitt pianospel, men för Jannie handlar visslande mest om att spotta i en viss rytm. Ett medfaret exemplar av Green Eggs and Ham låg på pianot och vibrerade i takt. Både Jannie och Damon visste att jag hade vissa problem i mitt liv, åtminstone under de senaste månaderna. De försökte muntra upp mig. Vi spelade och visslade blues, soul och lite fusion, men vi skrattade också och betedde oss i allmänhet som barn som vi brukar göra. Jag älskade de här stunderna med mina barn mer än jag älskade allt det övriga i mitt liv sammantaget, och jag hade börjat tillbringa mer och mer tid tillsammans med dem. Kodaks fotografier av barn påminde mig alltid om att mina småttingar bara kommer att vara sju och fem år gamla en gång. Jag hade inte tänkt gå miste om det. Vi avbröts av ljudet av tunga, snabba fotsteg uppför trätrappen till vår bakre veranda. Sedan ringde dörrklockan: en, två, tre gälla signaler. Den som var där ute hade mycket bråttom. »Ding-dong, häxan är död.« Damon gav oss sin inspirerade tanke för stunden. Han hade på sig åtsittande solglasögon, vilket var hans uppfattning om en tuff kille. Han var faktiskt en tuff liten kille. »Nej, det är hon inte«, kontrade Jannie. Jag hade nyligen börjat lägga märke till att hon hårdnackat försvarade sitt kön. »Det är inte säkert att det är några nyheter om häxan«, sade jag i precis rätt ögonblick och med rätt tonfall. Ungarna skrattade. De förstår de flesta av mina skämt, vilket är en skrämmande tanke. Någon började envist bulta på dörrkarmen, och mitt namn ropades på ett klagande och oroande sätt. Fan, låt oss vara i fred. Vi behöver inget klagande och oroande i våra liv just nu. »Doktor Cross, var snäll och kom! Snälla! Doktor Cross«, fortsatte de högljudda ropen. Jag kände inte igen kvinnans röst, 20


men när ens förnamn är Doktor tycks man inte ha något privatliv. Jag höll barnen nere genom att trycka handflatorna mot deras små huvuden. »Jag är doktor Cross, inte ni två. Fortsätt att nynna och håll platsen åt mig. Jag kommer strax.« »Jag kommer tillbaka!« sade Damon med sin bästa Termi­ natorröst. Jag log åt hans skämt. Han var redan som en uppkäftig kille i andra klass. Jag skyndade mig till bakdörren och hämtade min tjänste­ revolver på vägen. Det här kan vara ett farligt grannskap även för en polis, vilket är vad jag är. Jag kikade ut genom de immiga och smutsiga glasrutorna för att se vem som stod på vår veranda. Jag kände igen den unga kvinnan. Hon bodde i Langley-­ slummen. Rita Washington var en tjugotreårig haschrökare som smög omkring på våra gator som ett grått spöke. Rita var smart, rätt trevlig, men också lättpåverkad och svag. Hon hade hamnat på fel kurs i livet, förlorat sin skönhet och var nu antagligen dömd till undergång. Jag öppnade dörren och kände ett kallt, fuktigt vinddrag slå mig i ansiktet. Det fanns en hel del blod på Ritas händer och handleder och framtill på hennes gröna kappa. »Rita, vad fan har hänt med dig?« frågade jag. Jag antog att hon hade blivit skjuten i magen eller knivhuggen i någon uppgörelse om knark. »Snälla, snälla, följ med mig.« Rita Washington började hosta och snyfta på samma gång. »Det är lille Marcus Daniels«, sade hon och grät ännu mer högljutt. »Han är knivhuggen! Det är illa! Han ropar ert namn. Han frågar efter er, doktor Cross.« »Stanna här, ungar! Jag kommer alldeles strax!« ropade jag över Rita Washingtons hysteriska gråt. »Nana, var snäll och se till barnen!« skrek jag ännu högre. »Nana, jag måste gå ut!« Jag tog min kavaj och följde Rita Washington ut i det kalla, hällande regnet. Jag försökte låta bli att kliva på det klarröda blodet som hade droppat som våt färg över våra trappsteg. 21


Kapitel 2 J a g sprang så fort jag kunde längs Femte gatan. Jag kände hur mitt hjärta bultade dunk, dunk, dunk, och jag svettades ymnigt trots det otäcka, ihållande, kalla vårregnet. Blodet dunkade vilt i mitt huvud. Varje muskel och sena i min kropp ansträngde sig, och min mage hade dragit ihop sig hårt. Jag höll den elvaårige Marcus Daniels i mina armar och tryckte honom hårt mot bröstet. Den lille pojken blödde ymnigt. Rita Washington hade funnit Marcus på den oljiga, mörka trappan som ledde till källaren i hans hus och hade tagit mig med till hans hopkrupna kropp. Jag sprang som vinden, grät inom mig, höll tillbaka det som jag hade lärt mig att göra på Jobbet och nästan överallt annars. Folk som normalt inte stirrar i de sydöstliga trakterna stirrade på mig när jag mullrade fram som en tioaxlad lastbil, skenande i innerstaden. Jag sprang förbi svarttaxibilar och skrek åt alla att hålla sig ur vägen. Jag passerade den ena övergivna affären efter den andra; skyltfönstren var förspikade med ruttnande och fullklottrad plywood. Jag sprang över krossat glas och småsten, tomma Irish Rose-­ flaskor och enstaka dystra fläckar med ogräs och lös jord. Det här var våra kvarter; vår andel i Drömmen; vår huvudstad. Jag mindes ett ordspråk som jag hade hört om Washington: »Böj dig ned så trampar någon på dig, stå rak så blir du skjuten i stället.« Medan jag sprang gav den stackars Marcus ifrån sig blod som en genomvåt hundvalp ruskar av sig vatten. Min hals och mina armar brann, och mina muskler blev mer och mer ansträngda. 22


»Håll ut, grabben«, sade jag till den lille pojken. »Håll ut, grabben«, bad jag. Halvvägs framme ropade Marcus med svag röst: »Doktor Alex.« Det var det enda han sade till mig. Jag visste varför. Jag visste mycket om lille Marcus. Jag rusade uppför den branta, nyligen asfaltbelagda uppfarten till St. Anthony-sjukhuset, »St. Tonys spagettihus«, som det ibland kallas i slummen. En E MS -ambulans passerade mig på väg mot L Street. Föraren hade på sig en mössa med texten Chicago Bulls, vänd sidlänges så att skärmen på ett märkligt sätt pekade åt mitt håll. Högljudd rapmusik dånade inifrån vanen, och det måste ha varit öronbedövande inuti den. Föraren och sjukvårdaren stannade inte, funderade aldrig på att stanna. Livet i de sydöstra delarna kan vara sådant ibland. Man kan inte stanna för alla mord eller rån som man stöter på under sina dagliga rundor. Jag hittade till St. Anthonys akutmottagning. Jag hade varit där alltför många gånger. Jag knuffade upp den välbekanta glasdörren med axeln. Det stod A K U TMOT TAGN I NG på den, men bokstäverna höll på att nötas bort och det fanns repor efter spikar i glaset. »Vi är framme, Marcus. Vi är på sjukhuset«, viskade jag till den lille pojken, men han hörde mig inte. Han var medvetslös nu. »Jag behöver hjälp! Hallå, jag behöver hjälp med den här pojken!« skrek jag. En leverans från Pizza Hut skulle ha fått mer uppmärksamhet. En uttråkad säkerhetsvakt såg åt mitt håll och gav mig sin inövade, uttryckslösa blick. En medfaren bårvagn skramlade bort längs medicinavdelningens korridorer. Jag såg sköterskor som jag kände igen. Särskilt Annie Bell Waters och Tanya Heywood. »Ta honom hit.« Annie Waters banade snabbt väg när hon 23


väl hade uppfattat situationen. Hon ställde inga frågor till mig medan hon knuffade undan andra sjukhusanställda och de kringvandrande skadade. Vi seglade förbi mottagningsdisken, med texten SK R I V I N E R H Ä R på engelska, spanska och koreanska. Jag kände sjukhusets antiseptiska doft på allting. »Han försökte skära av sig halsen med en överlevnadskniv. Jag tror att han skadade halspulsådern«, sade jag medan vi rusade längs en överbefolkad, spygrön korridor som var full av urblekta skyltar: RÖN TGE N, CHOCK , K AS SÖR . Till slut fann vi ett rum som var ungefär lika stort som en klädkammare. Läkaren som skyndade in såg ung ut och sade till mig att gå. »Pojken är elva år gammal«, sade jag. »Jag stannar här. Bägge handlederna är uppskurna. Det är ett självmordsförsök. Håll ut, grabben«, viskade jag till Marcus. »Håll bara ut, grabben.«

24


Kapitel 3 K l i c k ! Casanova öppnade bakluckan på sin bil och kikade in i de vidöppna, fuktiga ögonen som stirrade ut på honom. Så synd. Vilket slöseri, tänkte han medan han såg ned på henne. »Tittut«, sade han. »Jag ser dig.« Hans kärlek till den tjugotvååriga studentskan som låg bunden i bakluckan hade dött. Dessutom var han arg på henne. Hon hade brutit mot reglerna. Hon hade förstört fantasin för dagen. »Du ser för jävlig ut«, sade han. Flickan hade en munkavel av vått tyg och kunde inte svara, men hon stirrade på honom. Hennes mörkbruna ögon visade skräck och smärta, men han kunde fortfarande se envisheten och kampandan i dem. Han tog först ut sin svarta läkarväska och lyfte sedan hårdhänt hennes femtiosex kilo ur bilen. I det här läget ansträngde han sig inte för att vara försiktig med henne. »Åh, det var så lite«, sade han när han satte ned henne. »Har vi glömt att vara artiga?« Hennes ben skakade och hon höll på att falla omkull, men Casanova höll henne lätt uppe med ena handen. Hon var klädd i mörkgröna shorts från Wake Forest University, en vit resårtopp och splitter nya löparskor från Nike. Hon var en typisk bortskämd universitetsbrud, det visste han, men skärande vacker. Hennes smäckra vrister var hopbundna med en läderrem som gav ett spelrum på ungefär sjuttio centimeter. Hennes händer var bundna bakom ryggen, också de med en läderrem. »Du kan gå framför mig. Gå rakt fram tills jag säger något annat. Gå nu«, beordrade han. »Rör på de där långa, tjusiga spirorna. Kom igen, kom igen.« 25


De började gå genom den täta skogen som gradvis tätnade medan de långsamt rörde sig framåt. Tätare och mörkare. Otäckare och otäckare. Han svängde sin svarta väska som om han var ett barn som bar sin lunchbox. Han älskade de mörka skogarna. Hade alltid gjort det. Casanova var lång och atletisk, välbyggd, och såg bra ut. Han visste att han kunde få många kvinnor, men inte på det sätt han ville ha dem. Inte så här. »Jag sade till dig att lyssna, eller hur? Du lyssnade inte.« Han talade med låg, kylig röst. »Jag berättade för dig om reglerna i huset. Men du ville vara smart. Så var smart nu. Skörda din belöning.« Medan flickan kämpade sig framåt blev hon mer och mer rädd, nästan panikslagen. Skogen var ännu tätare nu, och de lågt hängande grenarna klöste mot hennes bara armar och lämnade efter sig långa rivmärken. Hon visste vad mannen som hade tagit henne till fånga hette: Casanova. Han trodde att han var en stor älskare, och faktum var att han kunde bibehålla en erektion längre än någon man som hon någonsin hade känt. Han hade alltid verkat vara rationell och ha kontroll över sig själv, men hon visste att han måste vara tokig. Han kunde emellertid bete sig normalt vid vissa tillfällen. Så snart man hade accepterat en enda premiss som han hade, något som han hade sagt till henne flera gånger: »Mannen är född till att jaga… kvinnor.« Han hade gett henne husets regler. Han hade tydligt och klart sagt till henne att uppföra sig ordentligt. Hon hade struntat i att lyssna. Hon hade varit egensinnig och dum och gjort ett enormt taktiskt misstag. Hon försökte låta bli att tänka på vad han skulle göra med henne ute i den här förvirrande, Twilight Zone-liknande skogen. Om hon gjorde det skulle hon utan tvivel få en hjärtattack. Hon tänkte inte ge honom tillfredsställelsen att få se henne bryta ihop och gråta. Om han bara kunde ta bort munkaveln. Hon var torr i 26


munnen och törstigare än hon någonsin hade kunnat tänka sig. Kanske hon faktiskt skulle kunna prata sig ur det här – vad det nu var som han hade planerat. Hon slutade gå och vände sig mot honom. Det var dags att dra upp en linje i sanden. »Vill du stanna här? Det passar mig fint. Men jag tänker inte låta dig prata. Inga sista ord, kära du. Ingen benådning från guvernören. Du har gjort bort dig ordentligt. Om vi stannar här, så kanske du inte kommer att gilla det. Om du vill gå lite längre, så är det också okej. Jag helt enkelt älskar den här skogen, gör inte du det?« Hon måste prata med honom, nå fram till honom på något sätt. Fråga honom varför. Kanske vädja till hans intelligens. Hon försökte säga hans namn, men bara dämpade läten trängde ut genom den fuktiga munkaveln. Han hade på sig en av de underliga maskerna som han alltid bar. Den här kallades faktiskt för en dödsmask, berättade han för henne, och den användes för att rekonstruera ansikten, för det mesta på sjukhus och bårhus. Dödsmaskens hudfärg var nästan perfekt, och detaljerna var skrämmande realistiska. Ansiktet han hade valt var ungt och stiligt, en helamerikansk typ. Hon undrade hur han egentligen såg ut. Vem i helvete var han? Varför bar han masker? Hon skulle fly på något sätt, intalade hon sig. Sedan skulle hon få honom inlåst i tusen år. Inget dödsstraff – låt honom lida. »Om det är det du vill, okej«, sade han, och plötsligt sparkade han undan fötterna under henne. Hon föll hårt på rygg. »Du dör precis här.« Han tog fram en spruta ur den nötta läkarväskan som han hade burit med sig. Han höll upp sprutan som ett litet svärd. Lät henne se den. »Den här sortens spruta kallas för Tubex«, sade han. »Den är fabriksfylld med thiopentalsodium, som är ett sömnmedel. Fungerar som sömnmedel brukar.« Han klämde fram en liten stråle av den bruna vätskan. Den såg ut som iste och var inget 27

Profile for Smakprov Media AB

9789177015734  

9789177015734  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded