Support
ISBN: 978-91-7037-673-3
FOTO: LINDA GREN OMSLAGSFOTO: KENT WERNE OMSLAG: CONNY LINDSTRÖM
Ordfront
KENT WERNE AMERIKANSK HÖST
Kent Werne är frilansjournalist med en rad reportage och avslöjande artiklar bakom sig. Hans senaste bok Du sköna nya hem – om utförsäljningen av allmännyttan utkom 2010.
USA var en gång hoppets och drömmarnas land. Nu har det förvandlats till en krishärd med stagnerande ekonomi, växande klyftor och politisk förlamning. Sedan finanskrisen 2008 har miljontals amerikaner förlorat jobbet, vräkts från sina hem och tvingats vänja sig vid ett liv i otrygghet. De redan fattiga har blivit fattigare, samtidigt som en fallucka öppnats för stora delar av medelklassen. Vad gick snett? Vems är felet? I jakten på svar är landet mer splittrat än på länge. Medan Teapartyrörelsen riktat sin vrede mot Barack Obama har Occupyrörelsen vänt strålkastarljuset mot den rikaste procenten. Och någonstans däremellan har allt fler börjat tvivla på den amerikanska drömmen. Kent Werne rör sig från Miami och New Orleans i söder till Chicago, Detroit, Philadelphia och New York i norr – och av mötena med drabbade, besvikna, ilskna, drömmande och kämpande amerikaner vävs ett både tätt och vindlande reportage om krisens och ojämlikhetens USA.
O
OM DU SKÖNA NYA HEM :
KENT WERNE
»En oerhört välskriven berättelse om den hårresande bostadspolitik som rensat storstäderna från fattiga människor.« MARTIN AAGÅRD, AFTONBLADET
AMERIKANSK HÖST
»I Wernes skildring av omvandlingarna saknas inget. Alla fakta är på sin plats och särskilt skildringarna från Linjalen och Kastanjegården är gripande och talande.« KAJSA EKIS EKMAN, DN
»Du sköna nya hem är ett riktigt läsvärt reportage som säger oss förtvivlat mycket om vår samtid.« JOHAN ERLANDSSON, KOMMUNALARBETAREN
»Werne har helt enkelt fångat en viktig aspekt av det pågående projektet att avskaffa samhället.« JOHN SWEDENMARK, LO-TIDNINGEN
REPORTAGE FRÅN OJÄMLIKHETENS LAND
»Bokens styrka är de detaljerade granskningarna av olika händelser på Stockholms bostadsmarknad – skumma konsulter, personliga tragedier, politiska strategier.« URBAN KRISTIANSSON, NERIKES ALLEHANDA
Ordfront
Stockholm 2012 | 3
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 3
2012-09-11 15:12:03
Av Kent Werne har tidigare utkommit: Du sköna nya hem – Om utförsäljningen av allmännyttan (2010)
Kent Werne: Amerikansk höst – Reportage från ojämlikhetens land Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlagetordfront.se copyright © Kent Werne 2012 Omslag Conny Lindström Grafisk form Göran Skarbrandt Omslagsfoto Kent Werne Författarporträtt Linda Gren Kartor Stig Söderlind Satt med Caslon Pro Tryck Scandbook, Falun 2012 ISBN 978-91-7037-673-3
4 |
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 4
2012-09-11 15:12:03
Innehåll Prolog 7 Det förlorade paradiset 15 Afterwork i kristider 58 Motorstopp i Walmartland 109 Ett amerikanskt dilemma 155 Ockupationen av de rikas rike 212 Tack 266 Källkommentarer 267 Litteratur 282
Det förlorade paradiset | 5
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 5
2012-09-11 15:12:03
”Every day it just gets harder to live this dream I’m believing in” Bruce Springsteen, The Promise
6 | Det förlorade paradiset
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 6
2012-09-11 15:12:03
Prolog: Efter hoppet Så stod han där. Den amerikanska drömmen. ”Om det finns någon där ute som fortfarande tvivlar på att USA är en plats där allt är möjligt, som fortfarande undrar om landsfädernas drömmar lever i vår tid, som fortfarande ifrågasätter kraften i vår demokrati. Då har ni fått svaret i kväll.” Tårarna i deras ögon. Som smältande is. De hade dragit ut på gator och vägar, knackat på miljoner dörrar, röstat för första gången. För att de sett möjligheten, att de kunde göra skillnad. ”Vi har väntat länge, men i natt, sedan vi gjort vad vi gjort, i detta val, i detta avgörande ögonblick, har förändringen kommit till Amerika.” För det var väl som han sagt så många gånger under kampanjen, att ”vi är förändringen vi har väntat på”. Och här stod nu detta vi. Som just förverkligat en kollektiv dröm. Eller var allt bara en illusion? Tre och ett halvt år senare: En kvinna ser sig oroligt om och smiter ner under en bro, lite längre bort ligger en kille på en parkbänk med livet i en kundvagn. Annars folktomt. På en trappavsats sitter Abraham Lincoln med händerna i knäet. I gräset nedanför letar en ekorre efter käk. Mångmiljonstaden kan bara anas, av det dova ljudet från däck som möter asfalt på South Columbus Drive och genom glastornen som skymtar mellan träden. Det var precis här, i Grant Park i Chicago, som Barack Obama höll sitt segertal inför ett par hundra tusen anhängare den 4 november 2008. Det var här allt började. Eller tog slut. Beroende på perspektiv. Prolog: Efter hoppet | 7
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 7
2012-09-11 15:12:03
För vad hände egentligen med förändringen? Utgångsläget var förstås inte det bästa. Kollapsen på Wall Street hade precis skickat in ekonomin i något som liknade en dödsspiral. På mindre än ett decennium hade USA förvandlats från en hyllad tillväxtmaskin till ett land där megabanker och storföretag gick omkull eller räddades av staten, och där hundratusentals amerikaner sparkades varje månad. Det kanske inte kom som en total överraskning. En rad fenomen – it-bubblan, kriget mot terrorismen, invasionen av Irak, orkanen Katrina, och inte minst den punkterade bolånebubblan – indikerade att något höll på att brista. Men att det var så illa hade få trott. Först med Lehman Brothers fall i september 2008 bröt framgångssagan ihop. Kvar fanns förvirring och rädsla. Det talades om slutet på det amerikanska århundradet. Och vem är galen nog att vilja bli president i det läget? Samtidigt, menar till exempel historikern H.W. Brands, var ju situationen jämförbar med tidigare brytpunkter i historien, då presidenter som numera står staty lite varstans fångade tillfället och ledde USA genom svåra kriser: ”Washington guidade landet mot självständighet; Lincoln säkrade unionen och frigav slavarna; Roosevelt räddade kapitalismen och besegrade fascismen. Alla förlängde och utvecklade amerikanernas drömmar och banade väg för en ny era”. Möjligen gick också Obama in för att skriva historia. För även om han varnade för överoptimism, för att det skulle ta tid att styra upp allt, såg han krisen mer som en språngbräda än som en bergvägg: ”Det här är vårt tillfälle”, skanderade han i Grant Park. ”Det här är vår chans att sätta folk i arbete och utvidga möjligheterna för våra barn; att återupprätta välståndet och verka för fred; att blåsa nytt liv i den amerikanska drömmen.” Kanske hade han läst ekonomen Milton Friedman, som ju påpekat att ”endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma reell förändring”. Kanske hade han studerat depressionen på 1930-talet, som öppnat för New Deal. Eller så byggde optimismen på valresultatet. För Obama och Demokraterna hade ju precis vunnit storslam, framburna av en gryende majoritet som ville se ett nytt Amerika. 8 | Prolog: Efter hoppet
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 8
2012-09-11 15:12:03
Grant Park var en symbolisk kuliss. Fyrtio år tidigare hade förändringen sprungit in i väggen just här, när kaos bröt ut under Demokraternas partikonvent 1968, när flaggor revs ner från stängerna och polisen gick loss på hippies, socialister och militanta aktivister som kastat ägg och pissbomber. Runt om i USA satt då den tysta majoriteten framför teven och gav sin dom: nu får det räcka. Nu hade rättighetsivern gått för långt, förändringen löpt amok. Men 2008, tänkte många, var allt sådant överspelat. Nu stod Republikanerna för kaoset. Och den här gången tycktes USA redo för ”change”; för landet var ju redan förändrat, folket till stor del ett annat. ”Återigen satt amerikanerna framför sina teveapparater, men den här gången kokade de inte av missnöje; de grät”, skrev Peter Beinart i Time Magazine. Även i Grant Park föll glädjetårarna från hundratusentals unga, progressiva och färgade amerikaners kinder. För framför dem stod inte bara en nyvald president som verkade förändringsvillig, utan på köpet en man vars pappa var kenyan, som tillbringat en del av sin barndom i Indonesien, och som gift sig med en kvinna med rötterna rakt ner i slaveriet. Hade landet där alla människor förklarats jämlika, men där folk ändå fått offra livet för att ens betraktas som människor, äntligen sytt ihop historiens sår och enats kring en gemensam ledare – som dessutom var svart? Hela USA :s utveckling tycktes peka mot den här punkten. Vilket också var Obamas slutsats: ”Det verkligt geniala med Amerika är att Amerika kan förändras.” Och nu skulle ännu ett stort språng tas. Mandatet var starkt, förväntningarna stora och längtan efter något nytt utbredd. Men rätt snart visade det sig att det inte skulle bli som många hade hoppats, att Obama nog inte var den frälsare man hade väntat på. Redan innan första reformen hade lanserats kom tvivlen från anhängarna, särskilt sedan presidenten börjat plocka in gamla Clintonministrar och folk från den nyss kapsejsade finansmarknaden i Vita huset. Ändå var själva löftet om förändring tillräckligt för att provocera Prolog: Efter hoppet | 9
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 9
2012-09-11 15:12:03
en annan del av USA ; de som aldrig röstat på Obama, som inte hade fällt glädjetårar, utan i stället känt oron mala någonstans i magtrakten, och som nu samlades under ett gemensamt namn: Teapartyrörelsen. De for fram i hundratusental, som en påminnelse om hur snabbt den amerikanska opinionen kan vända, hur trasigt samhället trots allt var, och hur kluven befolkningen ändå kände sig. På kort tid skiftade det offentliga samtalet från ett rättarting där framförallt Wall Street ställts vid skampålen till en postapokalyptisk powerpointpresentation där Obama, Bin Ladin och Hitler monterades in i samma bild. Debatten vältes över ända: I stället för finansmarknadens excesser, växande klyftor, bristen på sjukvård, politikens förfall och Irakkriget – frågor som slungat Obama till makten – diskuterades nu höga skatter, statliga dödspaneler, parasiterande bidragstagare och den växande statsskulden. På mindre än ett år förvandlades Obama från frälsare till ett av historiens största hatobjekt. Och förändringen sprang åter igen in i väggen. Där någonstans stärktes min vilja att skriva en reportagebok om USA . Tanken hade dykt upp tidigare. 2007 reste jag till USA för första gången, skrev om New Orleans efter Katrina, träffade de fattiga mitt i överflödet, såg revorna i samhällsväven. Våren 2008 tog jag mig till Detroit. I ett förött landskap som tömts på industrier stirrade jag den allt svårare bolånekrisen i ansiktet, men också en pressad medelklass som börjat tappa tron på den amerikanska drömmen. Men det blev ingen bok då. Och allt var egentligen Obamas fel. För vem ville läsa om kriser, klyftor och fattigdom när amerikanerna precis lyft sig i håret och placerat förändringen i Vita huset? Men sedan slog besvikelsen och ilskan in över USA och den ekonomiska krisen malde på utan större hänsyn till Obamas löften. Problemen var uppenbarligen djupare än vad många hade förstått. Och då insåg jag att det fanns en hel del kvar att gräva i, mer att se, och något viktigt att berätta. 10 | Prolog: Efter hoppet
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 10
2012-09-11 15:12:03
Amerikansk höst utspelar sig i USA efter finanskraschen 2008 – den som kvaddade ekonomin och skickade ut nära tio miljoner amerikaner i arbetslöshet. Sedan dess har fem miljoner familjer skiljts från sina hem, drömmar lagts på hyllan och folk ramlat ner i hål som de inte tar sig upp ur. Det är en kris som fortfarande pågår, och som av allt att döma inte kommer att gå över än på ett tag. Politiken tycks inte rå på den. Kanske för att politiken är en del av problemet. Hösten 2011 och våren 2012 reste jag från Florida och New Orleans i söder, till New York, Philadelphia, Detroit och Chicago i norr. Och längs vägen försökte jag ta reda på hur amerikanerna hanterat uppbrottet från framgångssagan, hur de lever och tänker i kraschens efterspel. Men det här är samtidigt en berättelse om de djupare sprickorna i det amerikanska samhällsbygget, de som blottades när krisen blåste bort alla skynken, men som skapats under betydligt längre tid. Många européer har kryssat genom USA genom decennierna. Redan på 1830-talet satte Alexis de Tocqueville tonen med De la démocratie en Amérique (Om demokratin i Amerika). de Tocqueville fascinerades över den unga nationens demokratiska ådra och jämlikhetsande. Han såg ett samhälle med små klyftor, som dessutom verkade krympa, som om det låg invävt i landets grundstruktur. ”Ju mer jag studerade det amerikanska samhället”, skriver han, ”desto tydligare blev det att jämlika förhållanden var den kreativa faktor varifrån varje enskild realitet kunde härledas.” För mig blev upplevelsen i princip den motsatta: Ju mer jag trängde in i samhället, desto tydligare blev det att om Amerika någon gång varit jämlikhetens land så var det länge sedan. Det verkade snarare som att ojämlika förhållanden låg bakom många problem som folk brottades med. Den amerikanska inkomstfördelningen är som en tratt. 40 procent av inkomsterna går till den översta tiondelen av befolkningen, och det efter alla former av omfördelning. De andra nio tiondelarna får dela på resten, i fallande grad. Skillnaden är stor jämfört med Sverige, där den översta tiondelen tar hem 25 procent av de disponibla Prolog: Efter hoppet | 11
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 11
2012-09-11 15:12:03
inkomsterna. Och då har ju också de svenska inkomstskillnaderna ökat rejält de senaste 30 åren. Under samma period har USA blivit ojämlikhetens land. Klyftorna har växt mellan fattiga och rika, men framförallt mellan de i toppen och alla andra. Större delen av tillväxten sedan slutet av 70-talet har gått till den översta hundradelen, den som på senare tid kallats ”the 1 percent”. Samtidigt har miljoner amerikaner gjort omvända klassresor, fallit ner i fattigdom. Hur blev det så? Vad får det för konsekvenser? Överlever den amerikanska drömmen? Eller snarare: vad händer när glappet mellan dröm och verklighet växer? Hur stort kan avståndet bli innan rekylen kommer? Kanske är Occupy Wall Street ett av svaren – rörelsen som kom från ingenstans. Omvärldens och amerikanernas förvåning var lika stor som när Teapartyrörelsen gjorde entré. Men var det så oväntat? USA kan framstå som en konservativ totalitet fullt av individualistiska entreprenörer och vapenkramare. Och på sätt och vis är det så. Men det finns också ett annat Amerika: sittstrejkernas, bussbojkotternas, rösträttsmarschernas och vardagsaktivismens USA ; folk som kämpat för högre lön, bättre arbetsvillkor, rätten till ett hem och rätten till sjukvård. De har ofta varit splittrade, ofta sprungit in i återvändsgränder, ofta slagits ner och ofta förbigåtts. Men ändå påverkat historien. Det är inte bara Washington, Lincoln och Roosevelt som utvidgat den amerikanska drömmen; utan också det amerikanska folket självt. USA:s historia är inte bara dess presidenters, utan också dess folkrörelsers. Teapartyrörelsen är också en folkrörelse, mer gräsrotsbetonad än vad liberala åsiktsmaskiner i USA velat erkänna. Och de satte agendan som få andra. Men tebjudningen skulle inte bli slutet på historien. Det kom en annan rörelse. En ockupation. I spänningen mellan Teapartyrörelsen och Occupyrörelsen – mellan de yttre polerna i den politiska geografin – är USA mer splittrat än på länge. Unionen som Obama i Lincolns anda lovade att förena och förstärka tycks ha spruckit isär ännu mer. 12 | Prolog: Efter hoppet
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 12
2012-09-11 15:12:03
I denna bipolära värld har jag rört mig. Mer i den ena änden än i den andra. Men ändå längs en axel. Eller snarare två. En X- och en Y-axel: de däruppe och de därnere, de till höger och de till vänster. Och någonstans i mitten ställer sig allt fler amerikaner just den fråga som Barack Obama påstod sig vara svaret på: Är USA fortfarande en plats där allt är möjligt, där drömmarna lever, där demokratin har bärkraft? Eller var allt bara ett lyckligt sammanträffande? En sista brittsommar innan löven föll? Innan den amerikanska hösten.
Prolog: Efter hoppet | 13
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 13
2012-09-11 15:12:03
14 | Prolog: Efter hoppet
Inlaga 2 korr Amerikansk hรถst.indd 14
2012-09-11 15:12:03
Det förlorade paradiset Kvart i sju kliver Joseph Mark ur sin Audi och ställer sig längst bak i en brödkö där ett par hundra amerikaner redan väntar på Guds gåvor. Det har hunnit bli 22 grader varmt, en karibisk vind retar palmerna runt kyrkan, och i Floridas skarpa solljus avslöjas detaljerna i alla morgontrötta, plågade och tomma ansikten. Än så länge bär Joseph på den första kategorin ansiktsuttryck. Men hur länge till? Det är tredje fredagen han är här, och innan han berättar varför höjs ögonbrynen en knapp centimeter, som om fakta i målet borde vara välkända för den som inte bott på månen sedan 2008: – Arbetslös. Blev kickad för mer än tre år sedan. Fanns inga jobb och det är tufft. Joseph är ett av krisens miljontals offer. Men att ödet är delat är en klen tröst för den som hoppats på något helt annat. Som blivit lovad något annat. Han är 28 år. Kom hit till Florida som trettonåring 1996 när hans föräldrar – pappan förtidspensionerad stålverksarbetare och mamman sjuksköterska – fick nog av snön och kylan i Wisconsin och mutade in sin plats i solen. Allt var bra då säger han, framtiden såg ljus ut, och strax efter millennieskiftet fick han jobb som mattläggare, tjänade bra med pengar när hammare och skruvdragare ljöd på varje gata här i villasamhället Lehigh Acres. Kickades när allt tystnade, gick arbetslös ett par år, kom in på en truckförarutbildning i fjol, slutade för en månad sedan och har sökt 60 jobb sedan dess. Det enda han blivit erbjuden är ett deltidsarbete med minimilön och noll förmåner som drar igång om ett par veckor. På ett lager. Och även om Det förlorade paradiset | 15
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 15
2012-09-11 15:12:03
det är bättre än inget lär han sannolikt komma hit fler gånger – 7,67 dollar i timmen är inget man försörjer en familj på. – Om någon hade sagt för fem år sedan att jag skulle stå i en brödkö hade jag skrattat. Och ärligt talat känns det deprimerande, men vad gör man? På baksidan av kyrkan lastar femton volontärer – de flesta pensionärer – överfulla plastbackar ur en marinblå skåpbil, gör sig redo att omfördela en del av USA :s överflöd till de överflödiga. Tempot är högt och snart är brödpåsar och kartonger uthällda på runda och avlånga bord som de behövande kan vandra mellan. Det blir mer värdigt så tänker man, ungefär som att gå till affären och handla. Och utbudet är uppenbart bättre än under depressionen på 1930-talet, då folk stod i liknande brödköer över hela landet. Nu bjuds det inte bara på limpor, utan också kanelsnäckor, syltmunkar, muffins, brownies och en och annan bakelse. Charles Emrey, en senig man i 55-årsåldern, leder verksamheten. Kvart över tre i morse hällde han i sig en kopp kaffe, tog på sig en sliten keps och en t-shirt med texten ”FBI – Firm Believer In Christ”; satte sig i bilen, hämtade upp ett par grannar och körde till grossister i Fort Myers 45 minuter härifrån i jakt på bakverk med kort datum. Han har gjort samma sak i mer än ett decennium, och verksamheten i sig har funnits sedan 1984 – för behovet har alltid funnits, fattigdom är inget nytt i trakten, men på senare år har klientelet ändrat karaktär, och expanderat. – Förr var det mest fattigpensionärer och utslagna. Ett par dussin personer. Nu är det vanligt folk, och varje fredag ger vi bröd till mellan 200 och 300 personer, säger han och river vidare bland påsarna. Utbredd fattigdom förknippades länge med svarta getton i storstäderna och glesbefolkade bergsområden i Appalacherna. Men nu har slummen också letat sig in i ”Suburbia”, det som tidigare sågs som framgångens landskap. Antalet fattiga i villaområden som det här har ökat med över 50 procent de senaste tio åren, på flera håll har antalet fördubblats. I Lehigh Acres lever numera en femtedel under fattigdomsstrecket, många fler strax däröver, och detta i ett samhälle 16 | Det förlorade paradiset
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 16
2012-09-11 15:12:03
där folk fostrats att ta hand om sig själva, att se om sitt eget hus och inte göra sig beroende – särskilt inte av staten. Det glesa offentliga skyddsnätet är ännu glesare här, de sociala hjälpprogram som finns är överlastade och underfinansierade. Det är där Charles Emrey och hans kyrka kommer in i bilden. ”Gud gav oss möjligheten att dela ut 99 772 brödpaket förra året”, skriver Faith Lutheran Church i sin verksamhetsberättelse. Och de är inte ensamma i välgörenhetssvängen. Varje dag hjälper kyrkor och frivilligorganisationer hundratals, kanske tusentals, människor bara häromkring – en väv av filantropi som utgör en betydande del av det amerikanska välfärdssamhället. Gratis bröd fyller upp en del av hålet i hushållsbudgeten, hungern stillas (jodå, en del amerikaner upplever hunger, även om det officiellt går under namnet ”food insecurity”) och ett paket muffins till barnen en fredagskväll kan vara skillnaden mellan en förstörd helg och en hyfsad. – Det känns bra att kunna hjälpa till, säger Charles Emrey. Det är hårda tider i Lehigh Acres, ja i hela landet. Folk har förlorat jobbet, slängts ut från sina hus. Vuxna barn flyttar in med sina föräldrar, föräldrar hos sina barn. Vi gör vad vi kan för att hjälpa dem. Tio över sju kliver människor av alla färger, åldrar och storlekar in genom porten, skriver upp sig på en lista, får ett antal kuponger, botaniserar bland varorna och plockar ner dem i plastpåsar som det står Walmart på. Och när nästan alla kommit ut på andra sidan brödboden står Joseph Mark kvar med en påse frallor i den ena handen och en tårta med chokladglasyr i den andra. Nu ska han hem och käka frukost. Det vill säga hem till sina föräldrar, där han bor sedan tre år. Strax innan kollapsen köpte Joseph en tomt och byggde ett hus för lånade pengar. Det kändes givet då. Så gjorde alla. Där skulle han bilda familj, kanske gräva en pool, lära sina barn kasta en fotboll. Men ett år efter att han förlorat jobbet gick allt åt helvete, han tvingades lämna nycklarna till banken och flytta tillbaka till sitt gamla pojkrum hos mamma och pappa. Och det dröjde inte länge innan också föräldrarna satt i klistret. De hade lånat en halv miljon på sitt hus strax innan krisen, kvitterat ut den skenande värdeökningen, gjort Det förlorade paradiset | 17
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 17
2012-09-11 15:12:03
lite renoveringar, betalat av en del kreditkortsskulder och åkt på en efterlängtad semester, för att sedan se hur räntan sköt i höjden efter ett par år. Mamma Cheryl tog ett extra nattjobb på ett äldreboende tre dagar i veckan för att få ihop till månadsbetalningen på 1 400 dollar, men det funkade bara ett tag. Familjens reserver tömdes snabbt. Cheryl som närmade sig pensionsstrecket gick på knäna och orkade inte längre. Så de hamnade efter med betalningen och såg både huset och tillvaron rinna dem ur händerna. En dag blev de uppringda av en konsultfirma som erbjöd sig att hjälpa dem halvera månadskostnaden på lånet; så familjen betalade i desperation arvodet på 7 000 dollar, väntade och väntade, ringde och ringde, och till sist fick de besked om att konsulten lyckats sänka deras månadskostnad med en knapp sjundedel. Vilket var en klen tröst i sammanhanget. Familjen hade inte betalat räntan på ett halvår, och villkoret för modifieringen var att de betalade allt de missat. Vilket var omöjligt. Och det hela var ändå ett vansinnigt upplägg, eftersom värdet på kåken nu dalat till mindre än hälften av lånet de satt på. Så till sist gav de upp, huset gick till utmätning och snart kom ett vräkningsbeslut som gav dem 30 dagar att evakuera. De lyckades hitta ett mindre hus som de fick hyra för 900 dollar i månaden, och nu bor två generationer Mark – mamma, pappa, dotter, son och sonens flickvän – under samma tak i väntan på bättre tider. Och dessutom är den tredje generationen på ingång. Joseph ska nämligen bli pappa om några månader. – Jag tänkte väl att livet skulle vända nu, att jag skulle få ett bra jobb efter utbildningen. Nu är jag orolig. Vad ska det bli av oss om jag inte hittar ett heltidsjobb till dess? Kanske hinner det vända. Kanske inte. Det har talats om återhämtning länge nu, men än har Joseph inte sett röken av den. I början av februari 2009 höll en nyvald Barack Obama tal i grannstaden Fort Myers inför 1 500 supportrar. Han pratade om den djupa krisen, om den stigande arbetslösheten, om alla som förlorat sina hem, men också om det nya som väntade, om politiken som skulle lyfta landet. Han återkopplade till en rundresa genom ett skadeskjutet Florida strax innan valet: ”Jag lovade er då, att om jag blev presi18 | Det förlorade paradiset
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 18
2012-09-11 15:12:03
dent så skulle jag göra allt i min makt för att hjälpa våra lokalsamhällen att återhämta sig. Jag har kommit tillbaka i dag för att berätta att jag tänker hålla mitt löfte”, sa Obama, vilket fick publiken att jubla. Joseph var inte en av dem. Han var inte där, hade inte röstat på Obama, gillade honom inte då, och gillar honom ännu mindre nu. Han skakar på huvudet. – Obama bara snackar. Inget har blivit bättre. I alla fall inte för mig. *** Vill man hitta en nollpunkt för den explosion som fick världen att skälva och den amerikanska ekonomin att sjunka ihop som en punkterad badboll hösten 2008 är Florida en lämplig plats att leta på. Och triggern hittar man i samhällen som Lehigh Acres, där boomens sista energi absorberades. Här massproducerades 15 000 villor mellan 2002 och 2006 – en fördubbling av det som fanns innan. Även befolkningen dubblerades, tills energin en dag försvann och människor lämnades kvar med en rejäl baksmälla. I rutnätet av vägar runt det som kallas centrum ligger den havererade bubbelekonomins vrakdelar: kataloghus som brukade säljas i broschyrer med palmer och stora solar står nu tomma med inglasade verandor utan möbler, garageuppfarter utan bilar och gapande brevlådor utan post. Några av tomterna är välansade, men till saluskyltarna skvallrar om att det handlar om kulisser. På varannan gata har naturen invaderat vita och beigea drömkåkar: buskar blockerar ytterdörrar och fönster, vissnade palmblad täcker betongen, gräsmattor ser ut som halvtorra ängsgärden. Vissa projekt förblev ogjorda. I lokalsamhällets utkanter slutar dussintals vägar i tomma intet, kantade av markplättar med stelnad sand där nybyggda villor hade stått om inte allt blåsts av just när grunden skulle gjutas. För några år sedan var allt detta en otänkbar dystopi. Så här var det inte tänkt att sluta. Inte när planerna ritades upp. Inte heller senare. Vem hade trott det? Redan i början av förra seklet blev södra Florida ett vattenhål Det förlorade paradiset | 19
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 19
2012-09-11 15:12:03
för rikt folk norrifrån som sökte en plats att övervintra på, och när järnvägarna drogs genom träsken kunde man ta sig ända ner till sydspetsen. Henry Ford och Thomas Edison byggde semesterhus i Fort Myers, den äldsta orten i Lee County, spenderade några månader om året här för att mjuka upp lederna och umgås med likasinnade, medan de överlät åt andra att förvalta deras imperier. På 1950-talet kläcktes idén att börja sälja konceptet till vanligt folk. Yviga affärsmän med stora idéer och mycket kapital köpte upp hundratals tunnland jord, bildade bolag som röjde mangroveträd, dränerade våtmarker, grävde kanaler, anlade stränder, drog vägar, ritade upp tomtlotter och byggde modellhus. Lehigh Acres skapades av Lee Ratner, en Chicagomiljonär som blivit rik på att tillverka råttgift, och som nu blev ännu rikare på fastig hetsaffärer. Cape Coral, den något flådigare kuststaden, ritades och byggdes av fastighetsmagnaterna Leonard och Jack Rosen. Bolagens försäljare gav sig ut på turné, flög hit tusentals människor från halva USA , underhöll dem i ett par dagar med artister och filmstjärnor, och körde runt dem till jordplättar som motsvarade deras plånböcker. Det talades om ”fantastiska möjligheter”, alla kunde få en reträttpost i paradiset. Och affärerna gick lysande; folk strömmade ner från norr, köpte sig ett rätt billigt vinterboende, och med tiden flyttade allt fler hit permanent. Många var pensionärer. Här skulle de få tillbringa sina sista år i konstant värme, med Mexikanska golfen runt knuten och gott om ställen att hänga på – restauranger, kyrkor, bingohallar. Framåt 1990-talet strömmade också andra hit; yngre par, barnfamiljer – alla som fick plats. Florida var som en magnet, delstatens befolkning mer än tredubblades mellan 1960 och 2000, och Lee County gjorde sig känt som ett av USA :s snabbast växande områden, i tät konkurrens med Las Vegas i Nevada. Folkmängden dubblerades ungefär vart tionde år, och vid millennieskiftet hade 440 000 personer slagit sig ner här. ”Lee County has it all” hette det i en reklamvideo för området i slutet av 90-talet. ”En fantastisk plats att besöka, och en än mer fantastisk plats att bo på.” 20 | Det förlorade paradiset
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 20
2012-09-11 15:12:03
Sedan kom den verkliga boomen. Som slutade med ett förlorat paradis. – Det var helt galet här. Fullkomligt galet. Marc Joseph borde veta. Han är raka motsatsen till killen i brödkön – inte bara till namnet utan också till yrket. Sysslar med ”real estate”, är fastighetsmäklare, befann sig mitt i stormens öga. Nu väger han på en svart snurrstol och försöker förklara vad som hände. – Vi drabbades av spekulationsyra. Investerare kom hit från alla hörn av landet, köpte upp och sålde mark och hus, tjänade stora pengar. Det fanns folk som inte visste ett dyft om fastigheter som tjänade 200 000 dollar om året på spekulation. Allt man behövde göra var att köpa en jordplätt, vänta en månad och sedan sälja den till en byggfirma eller en annan spekulant, berättar han. Eller så köpte man en bit mark, betalade ett företag 150 000 för att bygga en villa, och sålde den för 200 000 eller 250 000 nio månader senare. Och så rullade det på. – Vem som helst kunde spekulera, min frisör berättade att han köpt fem villor och att han räknade med att sälja dem med rejäl vinst. Och varför inte? Priserna steg ju konstant. Inte som de gjort förut, utan exponentiellt. Marc Joseph lägger ut ett gäng grafer med staplar och kurvor på bordet, pekar på 2002, året då det verkligen började hetta till – strax efter terrorattackerna. Under de närmaste fyra åren tredubblades medianpriset i Lee County och i resten av Florida, både på tomter och hus. På nationell nivå gick det inte lika snabbt, men mellan 2000 och 2006 steg ändå priserna med 50 procent. Det var inte bara spekulationen som fick kurvorna att peka uppåt, utan också en tillströmning av människor som ville ha någonstans att bo. Folk som inte ägt en villa förut skar ut sin bit av den amerikanska drömmen. Och nästan alla köpte med lånade pengar – spekulanter som drömmare. Det flöt omkring billiga krediter överallt; centralbanken, bolåneinstituten och privatbankerna hade öppnat alla slussar. – Man kunde få lån med tusen dollar som insats, eller ingen insats alls, utan att behöva redovisa någon inkomst. Utlånarna frågade inte Det förlorade paradiset | 21
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 21
2012-09-11 15:12:03
ens vad folk tjänade, det var inte intressant. Här pratar vi om människor som antagligen inte borde ha fått ett lån överhuvudtaget, men bankerna formligen kastade pengar efter dem. Marc Joseph pratar snabbt, är van att snacka. Och att sälja. Affärerna gick bra mitt i yran för några år sedan, berättar han. Men såg han inte vart det barkade? Att det var en bubbla? Nej. Kanske bländades han av alla pengar som rullade in i firman, men det var samtidigt få som gav ifrån sig varningsrop då; inte den avgående centralbankschefen Alan Greenspan, inte den tillträdande Ben Bernanke, absolut inte president Bush, och naturligtvis inte bankerna. David Lereah, chefsekonomen på nationella mäklarorganisationen NAR , hävdade så sent som hösten 2005 att ”det inte finns någon risk för en nationell bubbla”. Ett fåtal ekonomer och analytiker pekade på dåliga omen, att priserna pressades upp av spekulation och en uppblåst kreditmarknad och att det kunde sluta med en krasch; men de som satt vid rodren hävdade att det var nys. Det pratades om ”the housing bubble myth”. Statistiken som hälldes in i datorprogrammen visade ju tydligt att villamarknaden inte hade rasat sedan andra världskriget, och med hjälp av induktion konstaterade man att det inte kunde hända i framtiden heller, att det var grönt ljus och bara var att köra på. Om man spanat något längre bakåt i tiden hade man möjligen upptäckt följande: I mitten av 1920-talet sögs södra Florida – främst Miami vid Atlantkusten, men även de mindre orterna vid Mexikanska golfen – in i en liknande virvel av markspekulation. Kapitalstarka intressen köpte upp stora områden och styckade upp dem i tomtlotter som sedan såldes, köptes och såldes i en snabb prisstegring utan skönjbart tak. Många spekulanter brydde sig inte ens om att titta på tomten de köpte, den kunde ligga var som helst, det intressanta var att värdet på själva lagfarten steg snabbare än något man tidigare upplevt. En nyckel i sammanhanget var att mäklarna bara krävde en tiondel av priset i kontantinsats och att resten kunde lånas, vilket gav dubbelt upp på tusen dollar på en månad även om priset bara steg med tio procent. Denna så kallade hävstångseffekt – en uppenbarelse 22 | Det förlorade paradiset
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 22
2012-09-11 15:12:03
för många nyfrälsta spekulanter – var nästan för bra för att vara sann. Det finns en enkel grundregel i all spekulation: den baseras på en förväntad värdeökning. Om många pytsar in sina marker i samma spel blir det en självuppfyllande profetia: priserna stiger i och med att folk bjuder över varandra. Men det funkar bara så länge nya spekulanter strömmar till, så länge det finns pengar att låna och så länge folk kan betala tillbaka sina lån. Tillflödet till boomen började avta våren 1926, priserna dalade, folk såg sina investeringar gå upp i rök och bankerna förlorade pengar. Optimismen fick ett tvärt slut när ett par orkaner svepte in från Västindien hösten 1926, slet taket av nybyggda fastigheter och drev upp saltvatten på strandnära tomter. 1931 summerade författaren Fredrick Lewis Allen Floridabubblan i boken Only Yesterday: ”Merparten av de rikedomar som staplats på hög i form av värdepapper hade försvunnit, många miljoner som satsats i byggprojekt hade begravts i jorden, och den enorma uppochnervända kreditpyramiden hade rasat samman. En lång och smärtsam deflation fick oss att inse det ekonomiskt falska i ett upplägg där markvärden baserades på grandiosa planer, orimliga förväntningar och tomma ord.” Floridabubblan blev inte bara ett förspel till den stora börskraschen på Wall Street 1929, utan också till den bankkris som i början av 1930-talet rev ner en redan skadeskjuten amerikansk överoptimism i en tioårig depression. Bankerna hade lånat ut friskt och på kuppen skapat lån där räntan stegrades efter några år – räntor som folk inte kunde betala när ekonomin förvärrades. Allt hade byggt på evigt stigande huspriser och fria krediter, då kunde lånen alltid läggas om innan räntan stack iväg. Men när marknaden stagnerade och kreditflödet ströps i börskraschens efterdyningar försvann den möjligheten. Det hela slutade med miljoner vräkta villaägare och utbredd bankdöd.I början av 00-talet hade alla minnen av svunna äventyr för länge sedan raderats från bankernas, mäklarnas, byggföretagens och spekulanternas minnen. Varken Marc Joseph eller någon annan som befann sig mitt inne i bubblan förstod att historien var på väg att upprepa sig, och att punkteringen den här gången inte bara skulle Det förlorade paradiset | 23
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 23
2012-09-11 15:12:03
förebåda en världsomspännande katastrof, utan faktiskt trigga den. – Det såg alldeles för stabilt ut, det kom ju hela tiden in nya köpare, man hann inte med alla. Men så hände något. Det var i slutet av 2005, strax efter att orkanen Katrina slitit sönder grannstaterna i väster och uppföljaren Wilma härjat över södra Florida. Om vädret även den här gången bidrog till den dämpade optimismen är svårt att avgöra, men hur som helst började strömmen av nya köpare avta. Under hösten och vintern blev till salu-skyltarna fler, det blev svårt att fylla nybyggda kvarter, byggprojekt fick avbrytas. – Fram till dess hade vattenspridaren snurrat snabbare och snabbare, men när vattentillförseln ströps så stannade den tvärt. Folk blev fullkomligt skräckslagna. Trots allt prat om myter visade det sig att bubblan varit högst reell, och nu gick luften ur. 2006 vände priskurvan neråt, i början långsamt, sedan snabbare och snabbare. Över hela landet sjönk villapriserna med en tredjedel på mindre än två år. I Lee County var fallhöjden högre. I december 2005 låg medianpriset på 322 000 dollar, ett par år senare fick man en motsvarande villa för 90 000. Ett fall på mer än två tredjedelar. Och det har inte stigit mycket sedan dess. – Priserna är tillbaka på 90-talsnivåer. I spekulations- och bolånebubblans efterspel har amerikanska banker tagit över fem miljoner villor och sålt dem på exekutiv auktion. Det kallas foreclosure – utmätning, eller pantövertagande – ett begrepp som ganska få brydde sig om eller ens kände till för några år sedan, men som nu hörs överallt: på teve, radio, vid cafébord, i sprängfyllda aulor. Man talar om ”the foreclosure crisis”, en kris som är långt ifrån överspelad, som tvärtom har eskalerat till en epidemi. Över tre miljoner låntagare går igenom processen våren 2012, och ytterligare ett par miljoner är snart där eftersom de hamnat efter med betalningen. Och ingenstans är viruset så utbrett och aggressivt som i södra delarna av Florida. Här är en fjärdedel av alla låntagare på väg att förlora sina villor, och hundratusentals har redan mist sitt hem. 24 | Det förlorade paradiset
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 24
2012-09-11 15:12:03
Bara i Lee County, där befolkningen uppgår till drygt 600 000, har mer än 80 000 låntagare rullat genom utmätningsmaskineriet de senaste fem åren. Häromkring har det skett i tre vågor: Den första träffade spekulanterna som köpt på toppen. Många som handlat på krita med noll eller liten insats lämnade helt enkelt in nycklarna till banken, lät dem ta smällen. Strax efteråt drabbades folk som köpt nytt eller tagit ett extra lån på sitt gamla hus innan priserna vände neråt, vanligtvis ett lån med rörlig ränta som spräckte budgeten under bolånekrisens första tid. Sedan steg arbetslösheten, och då sveptes ännu fler med. Florida är på många sätt en spegelbild av vad som hänt i resten av landet, men här – liksom i Nevada, Arizona och andra ”sand states” där kraschen föregicks av en byggboom – har den nedåtgående spiralen snurrat extra snabbt. Många Floridabor jobbade inom fastig hets- och byggindustrin, och när efterfrågan på nya hus försvann stod plötsligt tusentals företag utan uppdrag och otaliga projektledare, byggbasar, snickare, takläggare, mattläggare, målare, murare, gjutare, grävare, lastbilschaffisar och sekreterare blev utan jobb. Och när de slutade konsumera kickades tusentals inom detaljhandeln och servicesektorn. Så sprack ännu fler hushållsbudgetar, och allt fler halkade precis som Joseph Mark och hans mamma efter med betalningarna på bolånen och förlorade sina hem, vilket fick värdet på villorna runt omkring att sjunka ännu mer. Så fortsatte spiralen neråt. 2010 stod minst fjorton procent av Lee Countys arbetsföra befolkning helt utan jobb, och många fler fick kapade timmar och löner. Slutligen drabbades också människor som aldrig hade föreställt sig att hamna där: långtidsarbetslösa tjänstemän som föll igenom golvet och aldrig tog sig upp; folk som blev sjuka mitt i krisen och drog på sig obetalbara läkarräkningar; nyblivna pensionärer som såg sina pensionsförsäkringar försvinna när Wall Street gick i putten, som gav sig ut på arbetsmarknaden igen utan framgång, och till sist tvingades inse att loppet var kört när de maxat sitt femte kreditkort och såväl indrivare som utmätare stod utanför porten. Det förlorade paradiset | 25
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 25
2012-09-11 15:12:04
Så rullade jobbkrisen och bolånekrisen på – intimt sammankopplade med varandra. Vad gör en fastighetsmäklare när affärerna sinar? Man kan förstås lägga ner, vilket många gjorde här i Lee County. Eller så sadlar man om, som Marc Joseph. Nu säljer han mest villor som tagits över av bankerna, eller fixar det som kallas ”short sales”, vilket innebär att låntagaren säljer huset till dagsvärdet och banken går med på att glömma resten av lånet – något som blivit vanligare. Faktum är att han mäklar lika mycket som före krisen, men förtjänsten är betydligt sämre nu. Han är kvintessensen av den berömde amerikanske entreprenören, en innovationsspruta som hittar nya möjligheter när förutsättningarna förändras. För tre år sedan köpte han en gammal kyrkbuss, målade om den, och har sedan dess kört runt hundratals spekulanter på ”foreclosure bus tours” ett par gånger i månaden. Han kallar det ”speed dating with houses”. Vissa har köpt redan i bussen. – Jag har sällan haft så kul, jag har känt mig som en reseledare, utbildare och mäklare på samma gång. Som extraknäck hjälper han också bankerna att genomföra vräkningar, åker ut och bankar på dörrar och meddelar villaägarna att det är dags att flytta. Ofta är huset redan tomt, men långt ifrån alltid. Många, särskilt äldre, har stannat kvar in i det sista, en del har ingenstans att ta vägen. – Egentligen hatar jag det, det är hemskt att kasta ut folk från deras hem. Jag möter tårar, folk som smäller igen dörren i ansiktet på mig, skriker ”get off my property”. Om de vägrar lämna huset måste jag hämta sheriffen, och så blir de utsläpade och vi byter låset på dörren. Man måste komma ihåg att de ofta har sig själva att skylla, menar han. Många har tagit på sig lån de inte kunnat betala. Och vad ska man göra? Låta folk bo kvar ändå? Marc Joseph ser sig inte som en bödel. Snarare som en läkare som utför en smärtsam men nödvändig operation. – När man genomför en vräkning så skär man upp någons liv. 26 | Det förlorade paradiset
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 26
2012-09-11 15:12:04
Ingen vill bli uppskuren, men när operationen väl är utförd sätter läkeprocessen igång, och när jag sätter mig på bussen och kör runt folk som får chansen att köpa ett hus de inte haft råd med tidigare känns det underbart. Faktum är att villamarknaden är en guldgruva just nu, för den som fortfarande har pengar vill säga. Vissa tömmer sina pensionskonton och satsar allt på ett kort, andra köper flera objekt och väntar på att marknaden ska kvickna till. – Jag har en kille som köpt fem fastigheter i Lehigh Acres som han nu hyr ut för 900 i månaden, och han fortsätter köpa, skapar sig en portfölj. Även större aktörer har fått vittring, däribland ett antal riskkapitalbolag som köpt upp hundratals fastigheter med hopp om avkastning vid en värdeökning. Men kommer det att hända? Villapriserna har visserligen stigit något på senare tid, men det beror främst på den uppblossande spekulationen. Marc Joseph säger att han är ”försiktigt optimistisk”. Med betoning på försiktigt. Bankerna sitter på ett stort lager tomma hus som inte släppts ut på marknaden än, 8000 villaägare bor fortfarande kvar och väntar på ett avgörande i domstolen, och i bakgrunden gömmer sig tusentals fall där låntagaren hamnat 90 dagar efter med betalningen (vilket är en magisk gräns för att utmätningsprocessen ska kicka igång), men där bankerna inte hunnit agera än. Och det bara här i Lee County. I hela Florida rör det sig om hundratusentals. I hela landet flera miljoner. Samtidigt befinner sig hälften av Floridas fyra miljoner villaägare ”under water”, vilket innebär att deras hus är värda mindre än vad de lånat. Att sälja i undervattensläge innebär en stor förlust, och det som ryker först är alltid den egna insatsen. Det går i och för sig att bli kvitt lånet genom att sluta betala, flytta ut och låta banken ta över huset (kallas ”strategic default”); men det kan leda till att man blir stämd av banken – och eftersom det blir svårt att få ett nytt lån slutar det inte sällan i hemlöshet. Så de flesta fortsätter kämpa med betalningarna i hopp om att priserna ska vända uppåt igen. Det förlorade paradiset | 27
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 27
2012-09-11 15:12:04
Ekonomerna tycker sig samtidigt ha belägg för att folk som hamnat i undervattenläge känner sig fattigare än förut, och att de därför håller igen på konsumtionen. Och när flera miljoner amerikaner snålar på samma gång blir det förstås ett sänke för ekonomin. Vilket i sin tur håller nere villapriserna. Men även om det kan vara svårt att se något ljus i tunneln har inte Marc Joseph gett upp hoppet. Han tror trots allt att fastighetsmarknaden kommer återhämta sig. Att priserna kommer att stiga så småningom. – Vi lär nog inte få se samma rusning igen, men hey, det här är ju Florida, och så länge solen skiner kommer folk alltid vilja flytta hit. *** Från Palm Beach till Miami Beach ligger tusentals kopior av italienska ”villas” och högresta hotellkomplex på rad längs en soldränkt sandstrand; i bukter och kanaler har lyxbåtar sökt skydd från det öppna havet och längre in slåss golfbanor, grindsamhällen, shoppingcentra och småhus om en långsmal markremsa mellan Atlanten och det vidsträckta, alligatortäta träsket Everglades. För 150 år sedan var i princip hela området täckt av mangroveskogar. Nu ockuperas marken av en befolkning motsvarande Norges i vad som räknas som USA:s åttonde största urbana landskap: South Florida Metropolitan Area. Den största koncentrationen folk och betong hittar man i Miami, men städerna har inga yttre gränser, allt är ett ständigt flöde av olika former av urban bebyggelse som genomkorsas av upphöjda motorvägar som regelbundet slaggar igen eftersom alla som bor här kör bil. Bussen går lika ofta som på norrländsk landsbygd, att cykla är förenat med livsfara och att kliva ur bilen och gå några meter – till exempel mellan McDonalds och Holiday Inn – känns som att vara på rymdpromenad. Det kallas ”The Gold Coast” – en indikation om att här finns gott om pengar. Den schweiziska banken UBS har rankat Miamiområdet som världens femte rikaste metropol sett till köpkraft. I Palm Beach har miljardärer som David Koch, Carl Icahn och Donald Trump 28 | Det förlorade paradiset
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 28
2012-09-11 15:12:04
byggt havsnära palats där de spenderar en del av vinterhalvåret. På Star Island utanför Miami har Sylvester Stallone, Madonna, Oprah Winfrey, Enrique Iglesias, Anna Kournikova och en rad andra celebriteter köpt in sig i ett privat paradis för mellan 50 och 200 miljoner kronor per hus. På barerna i South Beach och nere i Key Biscayne sippar bankmän, lyxturister och en och annan knarkbaron drinkar i en blinkande fantasivärld som har öppet 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Miami är inte bara ett semesterparadis utan också en betydande hub i den globala ekonomin. Här har många nordamerikanska och latinamerikanska storföretag sina huvudkontor, och längs Brickwell Avenue – som fått smeknamnet ”Söderns Manhattan” – tävlar vitlackade bankskrapor om turisternas blickar. Men det är en fasad med rejäla sprickor. 2012 utnämndes Miami till USA :s mest miserabla stad av Forbes Magazine. West Palm Beach hamnade fyra och Fort Lauderdale sjua på listan – båda delar av South Florida Metropolitan Area. De avgörande faktorerna? Enorma klyftor, hög arbetslöshet, många våldsbrott, omfattande korruption, usel kollektivtrafik och långa pendlingsavstånd. För några år sedan boomade allt häromkring – finansmarknaden, turismen, byggandet, befolkningen, knarkhandeln – numera är det en metropol i kris. Vilket om inte annat kan utläsas i att antalet överdoser har sjunkit radikalt – enligt experterna en följd av att färre har råd med kokain. Men viktigare, vilket också är huvudförklaringen till områdets prekära status, är den omfattande bolåne- och utmätningskrisen. Miami Herald, den största dagstidningen i trakten, skriver om ”the largest reposession campaign in history”. Här har bankerna tagit över en halv miljon hem de senaste åren. Härbärgena är överfulla, familjer har flyttat in hos sina släktingar. Fler väntar i skugglandet i vad som utvecklats till en limbo utan skönjbart slut, en process som sänker ekonomin, sabbar livsprojekt och dumpar människors förtroende för samhällets grundläggande institutioner: rättssystemet och demokratin. *** Det förlorade paradiset | 29
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 29
2012-09-11 15:12:04
– De bryr sig inte om såna som mig. – Vilka då? – Bankerna, staten, ja till och med domarna verkar vara på de ondas sida. De tittar inte på fakta, vill bara pressa ut en ur huset. Man känner sig maktlös, det är starka krafter. Amos Delva sitter nersjunken i en blommig soffgrupp i ett hus som inte längre är hans. Det ägs av någon annan, av vem vet han inte direkt, och det spelar egentligen mindre roll. Han pekar på klinkerplattorna, skåpluckorna i köket, den välvda portalen med marinblå bård, de vita väggarna. – Jag har gjort allt själv, med mina egna händer. Nu måste han antagligen lämna allt. Vill inte, men han kan ju inte gärna riva ut innandömet och ta det med sig. Och frågan är var han i så fall skulle göra av det? Han rättar till glasögonen och kliar sig på halsen i samma rörelse. – Vi hade ett bra liv, men nu har allt vänts upp och ner. Han är 58 år men ser ut som 45, och med glasögonen på kan man ta honom för collegeprofessor eller präst. Bredvid honom sitter hans fru Claudine; säger inte mycket, engelskan är knackig. Hon bär en svart sjal på huvudet och har precis söndagsstädat. Det luktar citron och man skulle kunna äta från golvet. På hyllorna står foton på deras tre barn – en av sönerna bor fortfarande hemma, hoppas kunna komma in på college. De två andra är redan där. På teven rullar en såpopera, i pausen en reklamfilm för bröstimplantat. Bakom de breda persiennerna steker solen och framför fönstret står ett bord uppdukat med kristallglas, vitt porslin, bestick, servetter och uppläggningsfat. Men några gäster väntas inte. – Det är en haitisk tradition, förklarar Amos och skrattar. Vi har alltid bordet dukat. I början av 80-talet lämnade Amos ett korrupt och konflikthärjat Haiti och sökte sig till friheten, till ett land som enligt ryktet erbjöd möjligheter för den som hade drivet och viljan. Han hoppades på en nystart, ett jobb, en familj och ett liv i trygghet. – Jag ville bort, politikerna bara krigade om makten, folket kom i kläm. 30 | Det förlorade paradiset
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 30
2012-09-11 15:12:04
Som många andra haitier hamnade han i Miamiområdet, hyrde en billig lägenhet i Dearfild Beach, hankade sig fram på lågbetalda ströjobb och sedan som säkerhetsvakt. Det var hårt i början, men under 90-talet skrek byggsektorn efter folk och Amos fick jobb som murare, tjänade fina pengar efter hans måttstock. Han hade träffat Claudine några år tidigare, de hade fått två barn och ville nu ta nästa steg – köpa ett hus, bli amerikaner på riktigt. Så hamnade de på andra sidan järnvägen i Pompano Beach, i ett vidsträckt villaområde där haitier, afroamerikaner, asiater, latinamerikaner och några vita bor i små enplansvillor målade i pastellfärger, och där nästan tusen husägare nu är under utmätning. Vissa har redan stuckit eller kastats ut. Andra klamrar sig fast i sin dröm – vill inte tro att det som sker är möjligt i Amerika. *** Att äga ett hus i USA är något mer än att bara ha ett tak över huvudet, det är en del av en nationell identitet, något som på samma gång symboliserar individuell frihet och trygghet. Enligt historikern Jim Cullen är villaägandet den mest utbredda av alla amerikanska drömmar, en dröm som dessutom varit uppnåelig för många, och som hela tiden drivits på från politiskt håll. Rötterna kan hittas i 1800-talets nybyggarfront, då staten delade ut uppåt hundra miljoner tunnland jord – så kallade ”homesteads”, eller hemman – till fattiga stadsbor och nyanlända immigranter som gav sig av västerut och söderut. Fram till 1930-talet bodde ändå de flesta amerikaner på arrenderade gårdar eller i hyreshus i städernas slum, bara två femtedelar ägde sin bostad; och under depressionen vräktes många miljoner amerikaner från sina hem, både de som hyrde och de som lånat för att köpa. Ur den svåra krisen föddes en ny politik för ett breddat ägande, där Federal Housing Administration och bolåneinstitutet Fannie Mae blev nyckelaktörer – en rätt bortglömd del av New Deal som enligt ekonomhistorikern Niall Ferguson till stor del var tänkt som ett motgift mot ”den röda faran”. Motiven var förstås också soDet förlorade paradiset | 31
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 31
2012-09-11 15:12:04
cialpolitiska – miljoner var ju hemlösa – men satsningen på egnahem var ett medvetet vägval där det fanns andra alternativ, som en statlig eller kommunal allmännytta. Visst byggdes det offentliga hyreshus i USA , särskilt på 30- och 40-talen, men inte alls i samma omfattning som i Sverige, och med tiden reserverades dessa ”projects” för fattiga. Där samlades de som inte var lämpade att bo på riktigt, i egna hus. Regleringar av den privata hyresmarknaden genomfördes dessutom bara i vissa städer, och att hyra blev därmed en osäker affär; det var betydligt mer fördelaktigt att äga ett hus. Genom en kombination av statliga bolån med låg och stabil ränta, statliga försäkringspooler och generösa ränteavdrag formades under de kommande årtiondena en majoritet av amerikanerna till villaägare. Den privata bygg- och fastighetsmäklarindustrin bidrog förstås också till expansionen. I de förortslandskap som växte fram efter andra världskriget massproducerades standardhus på löpande band – hela områden byggdes av enskilda bolag och såldes in som ett nytt sätt att leva; långt borta från stadens smuts och slum. Redan på 1960-talet kunde 60 procent av amerikanerna räkna sig till den ägande klassen. Men resten av befolkningen uteslöts från den amerikanska drömmen – antingen för att de var för fattiga, eller för att de hade fel hudfärg. De statliga lånegarantierna var reserverade för den vita majoritetsbefolkningen. Staten drog alla svarta över en kam och ansåg det för riskfyllt att försäkra dem, vilket fick långivarna att sortera bort dem. Vissa bostadsområden, ibland hela stadsdelar, med hög andel färgade märktes ut med rött på myndigheternas kartor – därav begreppet ”red lining” – och ibland restes plank eller murar som skiljde områden från varandra. Man var länge tvungen att köpa ett hus på rätt sida gränsen för att få statligt garanterade lån; och även sedan planken avlägsnats fortsatte diskrimineringen, framförallt genom att mäklare och grannskapsorganisationer vägrade släppa in svarta och andra minoriteter i vita villaområden. Det finns många teorier om ägandets positiva effekter, vissa sämre underbyggda än andra. En av de mer välbelagda är den om huset som en ekonomisk hävstång. En villa fungerar som säkerhet vid lån, kan 32 | Det förlorade paradiset
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 32
2012-09-11 15:12:04
öka i värde och ärvas mellan generationer, vilket spär på klyftan mellan de som har och de som inte har. Vissa får ett försprång, medan andra fastnar i fattigdom. Och på så sätt har skillnaderna mellan den vita majoriteten och den färgade minoriteten stärkts genom åren. Så har inte bara medborgarrättsgrupper resonerat, utan också politiker. Sedan slutet av 1960-talet har upprepade politiska initiativ försökt bryta diskrimineringen, man har skapat och expanderat offentliga stödprogram som riktats särskilt till fattiga områden. På 90-talet gick Bill Clinton in för att en gång för alla öppna bolånemarknaden för låginkomsttagare och etniska minoriteter. Lånen skulle bli billigare och mer lättillgängliga genom stärkt offentlig-privat samverkan. Clinton uppmanade bland annat de då privatiserade men statligt garanterade bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac att sänka ribban för utlåningen. ”Det här handlar om mer än pengar, brädor, gipsskivor och fönster. Det handlar om vårt sätt att leva och vilken typ av samhälle vi vill ha”, sa en nöjd president när programmet lanserades 1995. Målet var åtta miljoner nya villaägare innan millennieskiftet, vilket nästan uppnåddes. Ägargraden steg till över 65 procent, minoritetsgrupperna låg fortfarande rejält efter, men de knappade in. Politiken växlades upp ytterligare under George W. Bush, som i ett radiotal till nationen 2002 definierade ”vilken typ av samhälle” som nu stod för dörren, nämligen ”ägarsamhället”. Tanken var att ett breddat ägande skulle skapa ekonomisk trygghet för fler och göra folk mindre beroende av offentlig välfärd. Det presenterades som en jämlikhetsreform: ”Vi måste börja utjämna klyftan genom att riva de barriärer som förhindrar minoriteter från att äga en del av den amerikanska drömmen … vi vill att alla amerikaner ska äga sitt eget hem”. Det skulle satsas på rådgivning, statliga garantier och mer hjälp med kapitalinsatser; men framförallt uppmanade Bush bolåneinstituten och de privata bankerna att ”frigöra miljontals dollar, att göra dem tillgängliga för köp av egna hem”. Faktum var att bolåneindustrin redan tryckt gasen i botten. I en föreläsning 2003 motiverade Angelo Mozilo, VD för den privata Det förlorade paradiset | 33
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 33
2012-09-11 15:12:04
spar- och utlåningsbanken Countrywide Financial, den nya given: ”Vi ville göra drömmen till något folk kunde få tillgång till, få råd med, uppnå. Vi ville bevisa att vårt företag kunde och skulle lyckas med detta genom att erbjuda bolån till hårt arbetande familjer – av alla färger och etniska bakgrunder.” Man ville göra skillnad i människors liv, sa han. Målet var att ”visa att den privata sektorn kan spela en positiv roll för det allmännas bästa”. Men förutom att förverkliga fattigt folks drömmar ville Mozilo, Countrywide och resten av bolåneindustrin förstås också tjäna pengar. Och strax efter millennieskiftet tycktes möjligheterna till vinstmaximering närmast oändliga. Krediter skvalpade runt och var billigare än någonsin, mycket tack vare att centralbankschefen Alan Greenspan sänkt styrräntan till 1 procent i ett försök att parera en recession efter terrorattackerna 2001. Men Greenspans sedelpress var ändå inte den avgörande faktorn. Samtidigt som Clinton och Bush trissat upp såväl politiken som retoriken hade nämligen en serie avregleringar – av de regionala spar- och utlåningsbankerna i början av 80-talet, av storbankerna under 90-talet, och av det mesta som återstod på bolånefronten i början av 00-talet – inte bara frigjort miljontals dollar, utan också de som lånade ut dem. På banksektorns uppmaning placerade Bush dessutom ut marknadsliberaler i de statliga övervakningstorn som fortfarande fanns kvar; däribland chefen för den amerikanska motsvarigheten till finansinspektion, SEC, som lovade att driva en ”snällare, försiktigare” verksamhet i fortsättningen. ”Bush förenade sin tro på att amerikaner klarar sig bäst när de äger sina hus med sin övertygelse om att marknader fungerar bäst när de lämnas ifred”, skrev New York Times några år senare. I mitten av 00-talet fanns således få vaktposter på plats för att se vad bolåneindustrin sysslade med och vad som faktiskt hände ute i de lokalsamhällen som nu fick ta del av den amerikanska drömmen. ”I en minimalt reglerad miljö kunde antalet icketraditionella lån växa samtidigt som utlåningsstandarden tilläts sjunka”, konstaterade senare den federala utredningen om finanskrisens orsaker. 34 | Det förlorade paradiset
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 34
2012-09-11 15:12:04
Allt ifrån kriminella lånehajar till underavdelningar i de stora bankerna gav sig ut på säljturné, knackade dörr, ringde hem till folk, ställde sig på stormarknader, skickade ut reklamlappar, annonserade i radio och teve; erbjöd i princip vem som helst att låna pengar. Efter krisen har en del förklarat hur man resonerade. En av höjdarna – James Theckston, dåvarande regional chef på Chase Home Finance i Florida – sa till New York Times att ”om man såg en gammal baglady gå nerför gatan och hon hade en hyfsad kredithistoria, så fick hon ett lån”. Man kontrollerade sällan folks inkomst, om de hade jobb eller några tillgångar, berättar han. Nästan alla blev godkända. Den nya flugan gick under namnet ”subprime loans”; det vill säga sådant som inte var standardlån till standardfolk till standardränta (vilket kallades ”prime loans”), utan i stället var ämnat för ”mindre kreditvärdiga” lager av befolkningen, de som tidigare varit uteslutna. Subprimelån hade en högre ränta, men som regel körde långivarna med en lägre lockränta de första två-tre åren, för att fler skulle fastna på kroken. Långivarna siktade primärt in sig på områden och människor som tidigare varit uteslutna från bolånemarknaden; folk med lägre utbildning, svagare engelskkunskaper och utan tidigare erfarenhet av att låna – ofta invandrare från Latinamerika, Afrika, Asien och Karibien – inte bara för att de hade lägre inkomster, utan lika mycket för att man såg en chans att blåsa dem, pracka på dem skräplån i fin förpackning. Ofta fungerade fristående lånemäklare som länk mellan bankerna och låntagarna. Och det var i princip laglöst land. Mellan 2000 och 2007 klev minst 10 500 personer med ett kriminellt förflutet – dömda för bedrägeri, bestickning och bankrån – in på bolånescenen bara i Florida. Med förväntat resultat. En rad rapporter har avslöjat massiva bedrägerier: låntagare som vilseletts om räntor och avgifter, fabricerade inkomstuppgifter och yrkestitlar, förfalskade dokument. Den privata bolåneindustrin gjorde hela skillnaden för Bush, och som genom ett trollslag uppfylldes presidentens löfte. Redan 2005 bodde nästan 70 procent av amerikanerna i ett eget hus. Men glädjen blev kortvarig. Samtidigt som bolåneindustrin ansträngt sig till det Det förlorade paradiset | 35
Inlaga 2 korr Amerikansk höst.indd 35
2012-09-11 15:12:04
