Av A. Audhild Solberg har utgivits Kampen mot superbitcharna Superbitcharna gรถr bort sig Superbitcharna och spรถkhuset
A. Audhild Solberg Översättning: Ylva Kempe
www.wahlstroms.se
© 2016, H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard) AS Svensk utgåva © 2017 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: Det spøker for superbitchene Omslag: Christoffer Grav Omslagsanpassning: Cecilia D. Engström Sättning: Massolit Förlagsgrupp Tryck: Livonia, Lettland 2017 ISBN 978-91-32-17872-6
”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig självt.” Astrid Lindgren
Sällskap hem
”Är ni redo för lägerskolan nästa vecka, eller?” Felix drog i axelbanden till gitarrfodralet han hade på ryggen. ”För ni ska väl med?” ”Klart vi ska med!” svarade Nils. Han tittade på mig. ”Eller … Det ska vi väl? Du har inte ändrat dig?” Jag kunde höra hur det darrade i hans mungipor. ”Nej då”, sa jag. ”Vi ska följa med.” Vi var på väg hem efter att ha repat med Dark/Light, och snön knarrade under våra skor där vi gick. Överallt var trädgårdarna fulla av snögubbar med morotsnäsor och småstensmunnar. Det hade snöat hela veckan. Det var nästan som förr i tiden, sa mamma. När hon och moster Mona var små var plogvallarna så höga i februari att de inte kunde se över dem. ”Har ni fått veta något mer om vart vi ska?” frågade 7
Felix. ”Det enda Odd har sagt är att vi ska till något ställe i fjällen.” ”Det är det enda Synne säger också”, sa Nils. ”Vi ska få veta mer i skolan i morgon.” ”Undrar varför de bytte lägerskola egentligen”, sa Felix. ”Vad var det för fel på Solviken, liksom?” Jag tittade upp. ”Eller hur?” sa jag. ”Och typiskt att de byter just det året vi ska åka!” Jag hade förberett mig för Solviken sedan jul. Det hänger massor med bilder därifrån i skolan, på elever som fiskar krabbor och badar i sjön och så där. De äldsta bilderna är mer än tjugo år gamla. Jag hade lärt mig dem in i minsta detalj, jag visste hur stigarna gick, och var det fanns branta trappor. Jag hade till och med köpt en ny baddräkt. Och så får vi plötsligt veta att vi ska någon helt annanstans! Tre månader tidigare! Och det verkade inte ens som om Synne hade dåligt samvete när hon släppte den bomben, hon bara log och sa att hon såg fram emot det. Lätt för henne att säga! Det var inte hon som skulle på sin första klassresa! Jag sparkade mot snövallen med högerfoten. ”Förresten”, sa Felix. ”Har ni hört att Theas föräldrar ska skiljas? Hennes pappa flyttade visst ut för flera månader sedan.” 8
Jag mötte Nils blick. ”Det kanske är därför hon har låtit oss vara ifred så länge?” sa jag. ”Eftersom hon har haft annat att tänka på.” ”Det förklarar ju en del”, sa han. Thea hade inte blivit tystare i klassen sedan superbitcharna blev ovänner. Men hon hade faktiskt hållit det hon lovade på moster Monas halloweenfest. Hon hade slutat säga elaka saker till mig hela tiden. Och till Nils och de andra i vårt gäng också. De som fick ta emot all skit nu var de två femteklassare som hon styrde och ställde med på rasterna. ”Varför ska de skiljas då?” frågade jag. ”Mamma visste inte riktigt”, sa Felix. ”Men det går rykten om att Theas pappa hade någon annan och att mamman kastade ut honom när hon fick veta det.” ”Oj, det är nästan så att jag tycker lite synd om henne”, sa Nils. ”Om Theas mamma?” flämtade jag. ”Nej, är du galen!” sa han. ”Om Thea. Det är inte så himla coolt, liksom. När ens pappa sticker. Och ens mamma sitter där ensam och plötsligt börjar sjunga psalmer mitt i natten. Så att alla grannarna vaknar och tittar surt på en nästa dag. Utom Brittanys pappa då, för han 9
är ju aldrig hemma. Och Brittany kan ändå inte sova, för hon är rädd för att vara ensam på nätterna. Och dessutom sover hon ganska ofta över hos oss, så hon vet ju hurdan mamma är, och …” Han hejdade sig. Jag behövde inte titta på honom för att veta att hans näsborrar darrade. Nils mamma är som sagt lite annorlunda än andra mammor. Hon är superbra på att sy kuddar och halloweendräkter och sådant, och när hon är inne i det Nils kallar en bra period lagar hon middag utan att bränna den och frågar både Nils och mig hur vi har det. Men det är alltid Nils som handlar mat, till exempel. Han säger att hans mamma inte kan lämna huset eftersom hon är sjukskriven. Men jag är inte så säker på att det stämmer. Man kan väl gå till affären ändå. Och dessutom kom hon ju till Talangjakten förra året, och följde med oss hem efteråt. ”Men i alla fall!” sa Nils. ”Det gick bra att repa idag!” ”Ja”, skyndade jag mig att säga. ”Jag tror att Magnus nya låt börjar sitta nu! Och han verkade ju nöjd också.” Jag märkte att Felix tittade lite konstigt på mig. Det är inte så ofta jag säger så mycket på en gång, liksom, och så högt. 10
Men jag visste att Nils var livrädd för att Felix skulle fråga varför hans mamma plötsligt hade börjat sjunga psalmer mitt i natten. Det är okej om det är mamma eller moster Mona som frågar. Och han pratar om sin mamma med mig och Brittany. Men that’s it. Att det plötsligt for ur honom så mycket information om henne nu kunde bara betyda en sak: Hans mamma var ute ur den bra peri oden hon hade haft sedan jul, och inne i en av de dåliga faserna igen. Nils stannade och hissade keyboardväskan högre upp på ryggen. Han hade börjat bära sitt instrument som ett sköldpaddsskal han också, precis som Felix och Johanne. Jag var glad att jag slapp hålla på med sådant, eller ha ett helt trumset att lyfta i och ur bilen, som Magnus. Det enda jag behöver bära på är en flaska vatten. ”Okej, då sticker jag in här”, sa Nils. ”Vi ses i skolan i morgon!” ”Va?” sa jag. ”Men … men …” Nils går aldrig direkt hem när vi har repat! Han följer alltid med mig hem först, för att jag ska slippa ha sällskap med Felix ensam! Även om Felix och jag har varit grannar så länge jag kan minnas, har vi nämligen aldrig gjort sällskap till eller från någonting över huvud taget. Han har alltid tillhört 11
det populära gänget i skolan, och jag har som ni vet aldrig gjort det. Det hjälper inte att mitt liv har förändrats totalt de senaste månaderna, eller att vi spelar i samma band. Det är svårt att ändra på gamla vanor. De blir på något sätt en del av en, de sitter liksom fast i kroppen. Det hade aldrig varit meningen att vi skulle göra sällskap när vi hade repat med Dark/Light hemma hos Johanne heller. Men efter första gången kom hon ut på trappan och bara: Hallå, väntade inte Felix på er, eller? Och innan vi hann svara något så sprang hon ut på gatan och bara: Felix! FELIX! Vänta då! Vänta på Anne Bea och Nils! Ni ska ju samma väg! Och efter det har vi varit fast. När vi är alla tre går det egentligen helt okej. Faktiskt har vi lärt känna varandra ganska bra de senaste månaderna. Men det glömde jag helt och hållet när jag såg Nils keyboardväska försvinna ur synfältet nu. Det var sju minuter kvar av vägen innan Felix och jag skulle stå utanför våra hus. Och sju minuter känns ganska länge när man inte kommer på ett dugg att säga! ”Är du säker på att du inte vill följa med mig hem?” ropade jag efter Nils. ”Vi kan göra choklad!” ”Åh, det lät gott!” sa Felix. ”Alltså, jag menar inte att jag tänkte …” 12
”Nej då”, sa jag. ”Jag fattar vad du menar.” För det gjorde jag ju. Felix ville helst att Nils skulle vara med de sista sju minuterna, han också. ”Sorry, men jag måste faktiskt hem på en gång!” ropade Nils tillbaka. ”Vi ses i morgon!” Jag förstod att det inte var någon idé att tjata. Hans mamma hade ringt flera gånger medan vi repade. Psalm sångsfasen hon hade hamnat i nu var tydligen ännu värre än astrologifasen hon hade haft före jul. Och det enda som hjälper när hon har det så är att Nils kokar te och håller henne sällskap tills hon somnar. ”Då är det väl bara att gå då”, sa Felix och började gå hemåt. Jag sköt glasögonen lite högre upp på näsan. ”Ja, det är väl det”, sa jag. ”Vi har ju inget annat val, hahaha!” Japp. Det var vad jag sa. Jag har ingen aning om var det kom ifrån. Och inte skrattet heller. Det lät precis så falskt som ni föreställer er. Det ekade i den kalla vinterluften, överröstade både våra steg och bilarna som körde förbi. Tack och lov för att det hade börjat snöa kraftigt igen, så att Felix inte såg hur röd jag blev i ansiktet! 13
”Nej, vi har ju inget val”, sa han. ”Snacka om otur!” Det var ju inte så snällt sagt, förstås. Men det var ju inte det jag sa heller. Så det gick väl på ett ut. ”Bara sex minuter kvar nu!” sa jag. ”Snart fem!” sa Felix. Och så vände han sig om mot mig och log. Ett riktigt leende, som speglade mitt eget. Det var precis som om vi hade en överenskommelse, att vi var eniga om att det här sög, men att vi var tvungna att göra det bästa av situa tionen fram till dess att vi äntligen kunde gå var och en till sitt. Så det gjorde vi. De följande fem minuterna gick vi där bredvid varandra och var tysta och log, ibland för oss själva, ibland tillsammans. Strax innan vi var hemma sa Felix att snögubben i Sivertsens trädgård på nummer 19 liknade Sivertsen själv. Och jag sa att jag höll med, det enda som saknades var hår i öronen. När vi sa hejdå kändes det nästan som om vi var kompisar.
14