9789186691219

a

ägg

L

inga Br

Tvubnenn-a re jäll sp

ôte rev EntrecH ög

Bog/ Märgpipa Lägg

en roman av

Kalle Lind kallar sig ”kulturarbetare”, vilket innebär att han skriver roliga faktaböcker, faktasprängda humor­ böcker, tevedrama, julkalendrar, radioskämt, tidnings­ krönikor, blogg och ståuppmaterial. Bland annat.

Kringlan Svensson kan bland annat titulera sig komiker, radiopratare, manusförfattare, programleda­ re och ståuppare. Han har skrivit manus till flera hu­ morprogram i tv och han är en av personerna bakom humorkollektivet rikets sal.

Skinka

ad

Kotlettr

Sid

De bägge författarna, Kalle Lind och Kringlan Svensson, är också yrkesverksamma som komiker i radio, teve, blogg och böcker. De har föresatt sig att skriva en roman som underhåller.

S R Ä F D BLAN ot F

Blandfärs är en vansinnesfärd genom en modern storstad som rymmer allt från misslyckade improvisationsskådespelare och överbeskyddande hönsfarmare till kriminella restaurang­ ägare och ordenssällskap för äldre män i kåpa. Det som bör­ jar med en lastpall osåld blandfärs mynnar ut i en jakt på ära, vänskap, hämnd och en försvunnen borstbrännare.

Kalle Lind & Kringlan Svensson

Hur har Frank Lindström kunnat komma till sitt jobb på foodserviceföretaget varje dag under tjugotvå års tid, när han samtidigt arbetat heltid på gatukontoret? vem är det egentligen som river upp stadens vägbulor om nätterna och hur kan en överkörd gotlandshöna sätta stopp för det största journalistiska scoopet i mannaminne? Det här är bara några av alla de frågor som väcks när den koffeinstinne Icahand­ laren Stellan Kask upptäcker att det är något mysko med blandfärsen i hans butik.

”Det här är två av mina favoritkomiker, jag ser fram emot att läsa boken.

För den handlar väl om Zlatan va?”

– Robin PauLSSon

Kalle Lind & Kringlan Svensson www.roostegner.se

Röster om tidigare böcker av Kalle Lind och Kringlan Svensson: ”Människor det varit synd om är en passande titel på den roligaste bok jag läst sedan jag hittade min pappas gamla inbundna årgångar av Svenska mad [...] att läsa boken från pärm till pärm känns lite som att vara sugen på en sötsak till kaffet och vakna upp i ett badkar fyllt med muffinsmet.”

Borås Tidning om Kalle Linds Människor det varit synd om ”Ja, rolig är han också. Humorn biter till, både här och där, kärleksfullt eller dräpande, ironi och gapskratt.

Proggiga barnböcker håller mer än titeln lovar.”

Kvällsposten om Kalle Linds Proggiga barnböcker ”Läsningen är en sprängfylld upplevelse, här finns så pass mycket att hämta att boken kan läsas många gånger om utan att bli mindre intressant. Tvärtom kommer läsaren alltid att hitta något nytt att skratta åt.

Det litterära värdet på boken är dessutom högt.”

Tidningen Kulturen om Kringlan Svenssons med fleras Rikets sal

käppastan västervång

bellevue

1 ica värnhem 2 stadshuset 3 restaurang ät gott 4 ”sällskapets” samlingslokal 5 ab carosectum, foodserviceföretag 6 lindströms lägenhet 7 sveriges radio 8 the pickwick pub 9 outforskad mark (dvs. lund)

mĂśllevĂĽngen

augustenborg

fosie industriby lindängen

S R Ă„ F D N BLA en roman av

kalle lind & kringlan svensson

fรถrpackningsdagen

M

annen som snart ska dö lämnar huset med rak rygg och spänst i stegen. Han visslar på en melodi. Det skulle kunna vara ledmotivet till någon vikingafilm, men hans fullständiga brist på musikalitet gör det omöjligt att avgöra.

Om bara några timmar ska han sitta på planet mot utlandet.

Golfbagen står packad.

Mannen som snart ska bli en mördare hoppar fram. I luften hinner han tänka att det finns något mycket ovärdigt i hans luftsprång. Av någon anledning har han tagit ett hoppsasteg ut från sitt gömställe. Det får honom att likna en skolflicka där han far fram. Nu är det för sent att ångra sig.

Allt jag ville var att skrämmas, hinner han tänka innan fotsulorna slår i marken och mannen som skulle bli skrämd vänder sig om. ”Du?” ”Ser du vem jag är?” ”Naturligtvis ser jag att det är du.” ”Hur kan du se det?” ”Jag har ju sett dig hundratals gånger förut!” ”Men jag är ju förklädd!”

Mannen som skulle skrämmas svär tyst för sig själv.

Uppenbarligen räckte det inte att bara sota ansiktet för att bli anonym.

Mannen som skulle ha blivit skrämd men inte verkar ha blivit särskilt skrämd tittar föraktfullt på den andres svärtade anletsdrag. ”Är du dum i huvet, karl?”

Det där var droppen, tänker mannen som just tog ett hoppsasteg och griper tag om kragen på mannen som just visslat.

Nu är det verkligen för sent att ångra sig, anmärker han för sig själv och känner hur kragen slits sönder i hans händer. ”Vad i helvete! Det där var en ny Etonskjorta!” ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt.”

I några sekunder gör han ett fåfängt försök att laga skjortan med sina händer. Så inser han att det skulle ge helt fel signaFÖRPACKNINGSDAGEN | 9

ler eftersom avsikten alltjämt är att vara hotfull. Han överger sitt fumliga petande med skjorttyget och knuffar till mannen istället. Nu finns det ingen som helst möjlighet att ångra sig.

Mannen med Etonskjortan tar ett par stapplande steg innan han återfår balansen. Han höjer knytnäven men sänker den omedelbart, vecklar ut fingrarna och för dem hjälplöst mot bröstkorgen. ”Vad är det?” ”Hjälp ...”, väser mannen med handen mot hjärtat.

Sen står tiden lika still som just hjärtat. ”Upp med dig!”

Mannen som bara skulle skrämmas sparkar mot kroppen. ”Våga inte ligga kvar där!”

Han böjer sig ner och gör några hotfulla utfall som för tankarna till en hunds morrande. ”Dör du nu vet jag inte vad jag tar mig till!”

Han går i cirklar kring den livlöse. Han har aldrig tänkt på sig själv som en man som aldrig tänkt döda en annan man.

Paradoxalt nog gör han det nu, precis efter att han faktiskt dödat en annan man. Då kommer tankarna om att han är en man som aldrig har tänkt döda någon. Egentligen.

Och det är för sent att ångra sig. Åt helskotta för sent.

10 | FÖRPACKNINGSDAGEN

fรถrsta dagen efter sista-fรถrbrukningsdag

kapitel 1:1

ica värnhem klockan 09:14

D

et hade gått tolv dagar sen den förödande geniala idén slagit ner som en hammare i huvudet på Icahandlare Stellan Kask. Därefter hade allt gått mycket fort. Saker tenderade att gå fort när Stellan Kask var i farten. Ett par minuter efter att idén drabbat honom hade han samlat hela butikspersonalen i fikarummet. ”Vet ni vad det är för dag i övermorgon?” hade han frågat.

Personalen hade räknat tyst i huvudet och gemensamt kommit fram till att den var den första maj.

Det försynta kassabiträdet Malin Olsson la försiktigt till: ”Arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Vår enda ickekristna helgdag.”

Hon hade inte arbetat på ica Värnhem tillräckligt länge för att förstå hur korkad en sån kommentar var. Tidigare hade hon rent av haft helt andra planer och påbörjat en kurs i statsvetenskap i Lund. Stellan Kask, som inte hade mycket till övers för boklig kunskap, la upp ett vansinnesskratt. ”Du lever i det förgångna, Olsson!” frustade han. ”Varför skulle arbetarna vilja fira sin egen dag med att vara lediga?

Det går ju emot hela idén med att arbeta!”

Malin Olsson vägde dessa kloka ord i huvudet och bestämde sig för att passa sin idiotiska tunga i fortsättningen. Nu hade hon minsann gjort bort sig inför alla arbetskollegorna. ”Hädanefter”, fortsatte Kask, ”kommer första maj vara känt som köttfärsens dag!”

Icahandlaren orkade inte vänta på att församlingen skulle inse storheten i det han just sagt utan tog själv upp en applåd. Av erfarenhet förstod butikspersonalen att det var bäst att stämma in i applåden. Till och med Malin Olsson insåg att hon borde applådera. För att kompensera den tidigare fadäsen applåderade hon högst av alla. Hon slog ihop händerna så 12 | FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG

det sved i skinnet och lyckades till och med pressa fram något blankt över ögonen.

Det är ju en fantastisk idé, tänkte hon och kände en brännande längtan efter att få veta vad köttfärsens dag egentligen var för något.

Stellan Kask höll ett långt och högtidligt anförande medan han spankulerade framför sin personal med händerna knäppta bakom ryggen. Han förklarade att de senaste decenniernas djärvaste innovationer var de nya specialdagar som införts i almanackan. När till exempel Hembakningsrådet införde kanelbullens dag 1999 hade man fått efterfrågan på kanelbullar att stiga som en kåt apas pisstråle. Liknelsen var Stellans egen och han skulle ljuga om han sa att han inte var nöjd med den.

Specialdagarna gjorde konsumenternas mönster mer förutsägbart. Det var helt riskfritt för handlarna att köpa på sig lådvis med kanelbullar, för på kanelbullens dag skulle de obevekligen gå åt. Det korkade var att man inte hade utvecklat idéns hela potential, ansåg Stellan.

För det fanns ju mängder med matvaror och en jävla massa dagar som man kunde använda till att fira corned beef, senapssill, rädisor och Whiskas. Fick Stellan bestämma skulle varje vara på hans butikshyllor ha en representant i almanackorna, men man måste ju börja någonstans – så varför inte med köttfärsen?

Så kom det sig att första maj utsågs till köttfärsens dag i en Icabutik vid Värnhemstorget i Malmö. Eftersom detta bestämdes så sent som den tjugonionde april skulle många säga att tidsmarginalen var i kortaste laget, men Stellan Kask var inte den väntande typen.

Dagen då idén hade kommit till honom blev en lång dag för Stellan Kask. Han barrikaderade sig på sitt kontor i Icabutiken, satte kaffebryggaren att jobba på högvarv och började skissa upp grunderna för köttfärsens dag.

Han såg framför sig en strålande folkfest. Köttfärstipsrunda!

FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG | 13

Räkna köttbullarna i burken! Gissa min taco! Gick det att ragga fram lite skolbarn som kunde sjunga en pannbiffshymn vid butiksöppnandet? Möjligheterna var oändliga, världen var hans ostron, med pärlan utbytt mot ett stycke malt kött.

Framemot småtimmarna hade Kask letat fram ett styvt kartongark och en spritpenna. Med säker hand textade han ”Glöm inte bort Köttfärsens Dag!” överst på arket. Man kan givetvis invända mot formuleringen – hur ska man kunna glömma bort något man aldrig känt till? – men såna semantiska skitfrågor la Kask åt sidan och började utforma en logotyp under texten.

Teckning var en av Icahandlarens många dolda talanger.

Faktiskt så dold att han knappt kände till den själv. Men nu växte ett anslående konstverk fram under hans spritpenna: en leende ko halvvägs nere i en köttkvarn, som på andra sidan sprutade ur sig långa maskar av köttfärs i munnen på en gapande man. Stellan blåste på tuschet och häpnade. Det var perfekt! Bilden hade allt! En lustig kossa för barnen, som bars fram av en säljande idé för föräldrarna. Visst blev man lite hungrig bara av att titta på bilden!

Mitt i glädjeyran hade han mulnat lite när han kom att tänka på den imbecilla Malin Olsson och hennes bjäbbiga invändning om att första maj redan var upptaget av arbetarna. Vad fan visste Malin Olsson om att kränga livsmedel? Hon var ju nån bokmal från universitetet som aldrig haft riktig skit under naglarna. För övrigt gick det utmärkt att kombinera de båda dagarna – för vilka köper köttfärs om inte arbetarna? Det var ju knappast gåsleverns dag de skulle fira.

Irritationen la sig när han bestämde sig för att justera ner Malin Olssons lön en aning. Med dessa lugnande tankar inom sig sträckte han ut sig på kontorets soffa och unnade sig två timmars effektiv sömn.

Dagen därpå var det alltså valborgsmässoafton och bara en dag kvar till köttfärsens dag. Stellan Kask var igång med arbetet innan han hade sänkt sin första frukostkopp.

14 | FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG

I telefon skrek han order till ab Carosectum, företaget som levererade charkuterier till Ica Värnhem, om att dubbla beställningen till nästa dag. När den där araben som chefade antydde att beställningen kom i senaste laget, kontrade Stellan med att tredubbla ordern. Av vad han kunnat läsa sig till i alternativa medier var araber ett släkte som skulle hållas kort.

Därefter skickade han ut ett mejl till tidningarna, såväl rikstäckande som lokala, där han förkunnade att första maj från och med nu var köttfärsens dag och ingen annans.

Medan han skrev mejlet slog det honom att det skulle vara mer slagkraftigt om alla Sveriges Icahandlare stod bakom idén.

Det var ändå inte mer än rätt, resonerade han, att kollegorna också fick ta del av köttfärskakan. Han undertecknade helt sonika med ”Sveriges Icahandlare, genom Stellan Kask” och tryckte på Send.

Först därefter mejlade han huvudkontoret i Solna och tillkännagav den glada överraskningen att det dagen därpå skulle säljas en förbannad massa köttfärs runt om i Sverige. Det fick till följd att en sekreterare på huvudkontoret tog sina första stapplande steg mot utbrändhet och långtidssjukskrivning, sen telefonledningarna kloggat igen av förvirrade samtal från Icabutiker runtom landet.

Redan klockan tio dagen efter att han hade kläckt den revolutionerande idén var sålunda merparten av jobbet gjort.

Stellan Kask svepte ännu en kaffe och kände svetten tränga fram över handryggarna och bröstkorgen. Han blinkade frenetiskt. Nu gällde det att inte slappna av, inte ge efter för sömnbehovet.

När man skriver historia måste man vara alert.

Så hade det blivit första maj, i vissa extremt smala kretsar nu känd som köttfärsens dag. Vid Gustav Adolfs torg samsades några tappra folkrörelsemänniskor om utrymmet med ett gäng glühweinvarma ungmoderater, fullt upptagna med att citera ordböckernas definition av arbetare som ”en FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG | 15

människa som arbetar”, samt ett par representanter för pro som stolt sköt sina rollatorer framför sig i en mäktig socialdemokratisk manifestation. Kring statyn Arbetets ära på Möllevångstorget förenades några svartklädda individer för att visa solidaritet med Palestina och, i mån av tid, ifrågasätta nyttan av polisväsendet.

I den stora butikslådan vid Värnhemstorget knöt Stellan Kask Icahandlarnas röda slips och hängde på sig den vita rocken.

Han fingranskade både Sydsvenskan och Skånskan och kunde till sin förvåning konstatera att nyheten om köttfärsens dag helt hade bortprioriterats. Han kastade tidningarna i matavfallet och mumlade att man som vanligt inte kunde räkna med lokalbladen. Nu rörde det sig för all del inte om en lokalnyhet – det här var internationellt stoff – men ändå.

Han klev ut i butiken och skådade sig nöjt omkring.

Hyllorna var täckta med ballonger som han själv hade skrivit ”Köttfärsfrossa!” på med spritpenna, väggarna var tapetserade med hans egendesignade ko-i-köttkvarn-affisch, Malin Olsson stod i entrén med en packe gamla recept på färsstuvningar och färsfyllt vitkålshuvud. I kylrummet bågnade europapallarna under trycket av hundratals kilo köttfärs från ab Carosectum.

Stellan Kask hade blickat ut över sin personalgrupp som Karl xii inför slaget vid Narva. Luften vibrerade av tillförsikt. De var redo att möta anstormningen. Stellan höll andan och kände historiens vingslag runt öronen. Nu kunde inget gå fel.

Nu var det den tionde maj. Tolv dagar hade gått sen Stellan Kask fått sin idé och tio dagar sen han förverkligade den.

Endast två spår återstod av det som en gång varit köttfärsens dag. Det första var ett gäng affischer som hade deformerats till konfetti och strösslats över sophögen ute på parkeringsplatsen.

Den som roades av pusselspel kunde fortfarande samla ihop bitarna och få ihop några groteska bilder av en leende kossa på väg ner i en köttkvarn.

Det andra spåret av köttfärsens dag skulle bli svårare att göra 16 | FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG

sig av med: en metallvagn bågnande av osåld blandfärs mitt i kylrummet.

Stellan Kask betraktade färsstapeln. Det var pengar, hans pengar, som ruttnade framför ögonen på honom. Trots pådraget hade inte butiken sålt ett gram mer köttfärs än vanligt.

Mycket tydde tvärtom på att bilden av den nedmalda kon hade avskräckt en del potentiella köpare. Den svenska matkulturen kräver att man inte påminner folk om att maten de stoppar i sig en gång varit fullt funktionsdugliga kroppsdelar på ett lantdjur. ”Hycklare”, väste Stellan för sig själv.

Den svenska matkulturen kräver också färsk köttfärs och det var det som retade Stellan mest. Den osålda blandfärsen från köttfärsens dag hade passerat sin sista förbrukningsdag.

Det syntes tydligt på de vita etiketterna på paketen. Det var kilovis med färs som ingen skulle köpa, bara för några förbannade klisterlappars skull.

För gammal för vad? tänkte Stellan Kask. Den kunde ju knappast vara farlig att äta.

Han plockade upp ett paket och synade det. Det såg i princip ut som vilket paket färs som helst. Bara ett väldigt tränat öga kunde märka en viss färgavvikelse. Ärligt talat skulle det krävas en professor i köttkunskap för att kunna säga att den här färsen inte var helt korrekt. Ändå skulle folk bli alldeles tossiga när de såg etiketterna. ”Dessa bortskämda svenskar har aldrig upplevt krig”, muttrade Stellan Kask, som heller aldrig upplevt ett krig. ”Dessa sittkissande trygghetsnarkomaner litar mer på en klisterlapp än på sin egen näsa. Det är väl inte upp till Livsmedelsstasi att avgöra vad som är människotjänlig föda och inte?”

Styrkt av sitt eget resonemang stegade Stellan ut i butiken och ropade till sig Malin Olsson. Det var ingen slump att valet föll på just henne. Hon skulle aldrig lyckas sprida en hemlighet vidare eftersom ingen nånsin lyssnade på henne.

De tankar Stellan Kask haft om matvarulagar och svenskhet FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG | 17

delgav han nu Malin Olsson. Hon gjorde ett par invändningar som Stellan tystade med hostattacker. ”Kan du i alla fall inte känna för alla dessa kor och grisar?” vädjade han. ”Vore det inte hemskt om de levt och dött i onödan?”

Det tyckte Malin Olsson vore både hemskt och onödigt. De bestämde gemensamt att hon skulle tillbringa förmiddagen i kylrummet med att sätta nya etiketter med nya datum på den gamla blandfärsen.

När Malin hade märkt om tjugotalet paket plockade Stellan med sig dem ut i butiken och dumpade dem i kyldisken. Medan Malin fortsatte arbetet i kylrummet återgick Stellan till sin ordinarie syssla som butiksföreståndare.

Just den här dagen bestod hans syssla som butiksföreståndare i att på avstånd övervaka köttdisken. Det var lika bra att kolla av folks reaktioner. Det var ju egentligen helt överflödigt eftersom det som sagt krävdes extraordinära kunskaper om kötthantering för att se skillnad på den här blandfärsen och dagsfärsk. Men för säkerhets skull cirkulerade han varv efter varv runt kyldisken, inte helt olik en kaffenipprig asgam.

Till Stellan Kasks stora förtret var den förste som plockade upp ett paket blandfärs en människa som ägde just extraordinära kunskaper om kötthantering. Det var restaurangchefen Soltan Malic från den näraliggande lunchsyltan Ät gott!, som brukade komponera sina menyer efter Stellan Kasks extrapriser.

Med skräck såg Stellan Kask hur restaurangchefen lyfte ett paket blandfärs ur kyldisken, granskade det och gjorde en min som Stellan inte kunde tolka där han stod gömd bakom en hylla med pulversås. Soltan Malic tryckte sitt tjocka finger mot plasten på paketet och det var nu Stellan förstod att det var dags för honom att försvinna in på sitt kontor ett par timmar. När han tog ett steg ut från pulversåserna fick Malic syn på honom. ”Du där!” ropade han.

18 | FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG

Stellan Kask stannade upp och tittade sig omkring i den folktomma hyllraden. ”Jag?” föreslog han fåraktigt. ”Du ja”, sa Soltan Malic. ”Det är något konstigt med den här färsen.” ”Vad är det du säger?” sa Stellan Kask med så uppriktig förvåning att han överraskade sig själv.

Soltan Malic stegade fram och höll upp två färspaket i höjd med Stellans bröstvårtor. ”Titta här!” sa Malic och lyfte paketen mot Stellans haka. ”Vad är det här?” ”Blandfärs”, svarade Stellan. ”Malet kött från gris och ko.”

Han förtydligade förklaringen genom att dra upp näsan till ett tryne samtidigt som han råmade. ”Jag vet vad blandfärs är”, avbröt Malic. ”Och jag vet hur en blandning av malt fläsk och nöt ser ut.”

Restaurangchefen tryckte upp det ena paketet i ansiktet på Icahandlaren. Med nästippen kunde Stellan Kask känna konturerna av de långa malda köttrådarna. Han bleknade.

Några meter därifrån var radiojournalisten Petra H:sonBranco i vanlig ordning frustrerad. Tanken hade varit att glida inom ica på väg till jobbet, hitta nåt ätbart till lunchen och knalla vidare till Sveriges Radio. Trots att hyllorna svämmade över av varor hade hon inte sett nånting hon ville ha. Hon såg det som en metafor för hennes liv.

Till slut hade hon slitit åt sig en Risifrutti och begett sig mot kassan. Hon hann inte dit innan samtalet mellan Soltan Malic och Stellan Kask nådde hennes journalistöron. Likt malen till ljuset smög hon sig bort till konflikten. ”Ser du inte att det är nåt fel med färgen på färsen?” röt Malic. ”Det är prima blandfärs”, försvarade sig Icahandlaren.

Soltan Malic föste Stellan Kask mot köttdisken. Petra H:sonBranco stod på avstånd i spänd förväntan. ”Där!” sa Malic och pekade på ett paket nötfärs. ”Där har FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG | 19

du nötfärs och där” – han pekade på ett annat paket – ”har du fläskfärs. Om du blandar dem så får du inte det här.” Malic höll åter upp sina två paket med ommärkt blandfärs. ”Jag vet inte vad jag ska säga”, började Icahandlaren. ”Vi beställer färsen från ett ...” ”Du behöver inte säga nåt om du inte vet vad det är för fel”, klippte Malic av. ”Jag vill bara att du ska veta att jag vet att det här inte är färs av gris och ko.”

Han började fylla sin korg till brädden med den märkligt färgade färsen. ”Du tänker ändå köpa?” sa Stellan Kask. ”Jag förutsätter att jag får vänskapspris på det”, sa restaurangchefen. ”Naturligtvis”, stammade Stellan. ”Vi ska ha biff à la Lindström idag”, sa Malic.” Ärligt talat skiter jag i om det är nermald kamel du säljer, bara det går att steka upp och sälja för sextiofem kronor portionen.”

Petra H:son-Branco gjorde en mental not om att undvika restaurang Ät gott! också i fortsättningen. Hon stegade raskt fram till kyldisken och nappade åt sig det enda paket som Malic inte hunnit lägga sin håriga hand på. Stellan gjorde en ansats att hejda henne men då var hon redan försvunnen bakom en stapel snabbmakaroner.

Hjärtat dunkade i bröstkorgen på Petra H:son-Branco. Hon kände att dessa 412 gram blandfärs var det raketbränsle hennes journalistkarriär behövde. Med en behagligt pirrande känsla i kroppen gled hon in i kassakön.

Stellan Kask stod kvar och andades tungt vid köttdisken.

Dagens första rejäla svettning hade brutit fram. Bålen var fuktig under skjortan och han kände rännilarna bakom öronen.

Tankarna surrade i honom. Det var något Soltan Malic hade sagt som ringde kvar i öronen på Stellan. Det där om att det lika gärna kunde vara nermald kamel ... Naturligtvis! ”Den jävla araben!” sa han högt för sig själv.

20 | FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG

Helt plötsligt förstod han hur det måste ha gått till. Den där mattknytaren på ab Carosectum hade givetvis inte kunnat hålla sig från att hysta ner både kameler och åsnor i köttkvarnen! Det var inte nog med att Stellan Kask tvingades ha en internationell hylla i sin Icabutik, med dadlar och fikon och annan skit som de där getälskarna snaskade i sig, nu skulle han behöva sälja finfördelad kamel i sin egen köttdisk!

Kokande av ilska rusade han mot kylrummet. Där träffades han av dörren när Malin Olsson rullade ut ännu en vagn med ommärkt färs. ”Ett skepp kommer lastat”, försökte Olsson skoja.

Stellan tog sig för pannan och tryckte tillbaka henne och vagnen in i kylrummet. ”Håll truten, ditt spån!” röt han. ”Ska du skylta med att vi säljer kamelpucklar i affären?” ”Kamelpucklar? Jag förstår inte ...” ”Din dumhet är en välsignad egenskap”, sa Stellan. ”Nu är det du som går ut i butiken som om inget hade hänt och om du håller käft ska jag inte dra av det här på din lön!” ”Dra av vadå på min lön?” frågade Malin Olsson med uppriktig oro. ”Att du stått här i kylrummet och sölat istället för att göra ditt jobb!”

Förvirrad hastade Malin Olsson ut i butiken. Vissa dagar funderade hon på att återvända till sina gamla studier. Det här var en sådan dag.

Molekylerna i Stellan Kasks kropp hölls samman av ett mycket skört bindemedel. Vilken sekund som helst kunde de rasa samman i en hög på golvet. ”Huvudet kallt, huvudet kallt”, mumlade han för sig själv medan han drog in metallvagnen med resterande blandfärs längst in i hörnet.

Med ett paket färs innanför Icarocken smög han sig sen in på kontoret och låste från insidan. Värmen från elementet lugnade honom en smula. Termometern visade 27 grader Celsius.

Stellan Kask trivdes i tempererat klimat.

FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG | 21

Han slog sig ner vid skrivbordet med paketet, lyfte försiktigt på plastfilmen och andades in köttångorna. Han hade haft rätt från första början, här fanns inte minsta spår av förruttnelse. Dessvärre var inte datummärkningen längre problemet.

Med en penna rörde han runt i köttmassan och insåg att den där mafioson från lunchrestaurangen hade haft rätt. Det här var ingen vanlig blandfärs. Lukt och färg skiljde sig. Det var inte oangenämt men annorlunda.

Han hejdade plötsligt handrörelsen. Pennan hade slagit i något hårt. Stellan Kask lyfte upp den och betraktade föremålet som hängde runt spetsen. Även om det var nersmetat med köttmassa, så gick det inte att undgå att se vad det var.

En silverring. ”Nu har den jäveln gått för långt”, muttrade han och sträckte sig efter telefonen. Han skulle nog lära den där talibanen ett och annat om svenska seder och bruk.

kapitel 1:2

ab carosectum, fosie industriby klockan 09:53

C

irka femton minuter innan Icahandlare Stellan Kask ryckte åt sig luren på kontoret kliade Vasilios ”Vasilis” Tzanetakos sig häftigt på halsen. Det gjorde han ofta när han var stressad. Hans fru brukade påpeka det. I bilköer och passkontroller, när Vasilis försökte utstråla ett upphöjt stoiskt lugn, så som det anstod en ättling till de gamla filosoferna, for handen upp av sig själv och började krafsa på osynliga eksem runt adamsäpplet. Hans fru brukade då retsamt fråga om han var stressad och när han svarade ”nej, herregud, varför skulle jag vara det?” med sitt allra mest oskyldiga tonfall brukade hon le menande. Vasilis älskade sin fru förbehållslöst men hade inte uttryckligen bett henne att genomskåda honom i tid och otid.

22 | FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG

Nu kliade sig Vasilis på halsen för att Lindström var borta.

Han hade inte synts till på företaget på över en vecka och problemet hade börjat bli akut. ab Carosectum var ett modernt foodserviceföretag där varje anställd hade en exakt definierad arbetsuppgift och ingen kunde flamugnen som Frank Lindström.

Det fanns dessutom nånting oroväckande med frånvaron.

Detta var sjätte arbetsdagen i rad som Lindström inte behagat dyka upp – innan dess hade han inte haft en enda sjukdag på tjugotvå år. Det brukade han själv påpeka. Ganska ofta, om man skulle vara ärlig. Lindström sa inte särskilt mycket. Sa han nåt handlade det oftast om hans, enligt honom själv, ”världsunikt höga närvaro”.

Visst, Lindström hade haft skäl att sjukskriva sig under de tjugotvå åren. Han hade fått ett djupfryst stycke älgkebab tappat på tån så att han fått gå med foten i gips, han hade fått ryggskott när han släpade ett kalvkadaver till skallskärningen, han hade fått första gradens brännskador vid grisskållningen och han hade så när bragts om livet av en berusad fartdåre vid Gustav Adolfs torg för tolv år sen. Inget av detta hade dock hindrat honom från att varje dag i tjugotvå års tid grensla järnhingsten och trampa ut till ab Carosectum och göra sin förbannade plikt som förste ansvarig för flamugnen.

Därför var det kanske inte så konstigt att Vasilis undrade var karln höll hus.

Lindströms plikttrogenhet innebar att ingen annan hade lärt sig flamugnsrutinerna. Flamugnen är en central del i en köttfabrik. I flamugnen bränner man bort grisborst. Ytterst få konsumenter vill ha hårig bacon.

Vasilis känslor för Frank Lindström var dubbla. Han erkände utan omsvep att Frank var en god yrkesman, rentav den bästa borstbrännare han träffat på under sina år i branschen, och närvaron kunde han givetvis inte klaga på. Men Frank gjorde honom alltid så sorgsen till mods. Hans liv verkade så påvert.

Han var en grå fläck mot en grå vägg.

FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG | 23

Faktum var att Vasilis hade återkommande mardrömmar om att fastna i en hiss med Frank Lindström. Under de snart tio år Vasilis hade känt honom hade Frank aldrig berättat nåt intressant eller tankeväckande eller gett exempel på att hans tankar nånsin rörde nåt annat än avsaknaden av sjukdagar. En gång, mindes Vasilis motvilligt, hade Frank berättat en lång anekdot om ett misstänkt födelsemärke som senare visade sig vara en liten klick drottningsylt. En annan gång hade han lagt ut texten, med sin irriterande monotona stämma, om en byxfläck som inte hade gått bort förrän han gnuggade lite extra på den.

För att mardrömmen aldrig skulle bli verklighet tog Vasilis alltid trapporna upp till sitt chefskontor.

Och nu var denne intetsägande färglösa genomskinliga människa försvunnen, vilket paradoxalt gjorde att Vasilis för första gången visade honom nåt intresse. Och det var inget Vasilis trivdes med att göra.

Det knackade mycket hastigt, så hastigt att man omöjligt hade hunnit klämma in ett ”kom in!” innan Arne Borrs hundrafemton kilo brett ut sig över Vasilis kontor. ”Fan alltså, helvete, det är ingen rotation vid ugnen! Den där nye pissnissen är ju som en jävla zombie! Fan, går ungarna på valium eller vad är det fråga om? Var är Ringström?” ”Ringström” var Arne Borrs öknamn på Frank Lindström.

Det syftade på den pråliga silverring som denne brukade bära på högra handens ringfinger. På samma vis kallades en sävlig kille från Dalarna för Norrlandsexpressen och en jugoslav som en gång gjort misstaget att ha med sig en bok till lunchen för Professor Balthazar. ”Vet inte”, sa Vasilis pressat. ”Har inte dykt upp. Har inte ringt in.” ”Fan, han har ju inte varit här sen förra fredan igen ju!” ”Nä, jag vet …” ”Innan dess har han ju inte haft en sjukdag på tjugotvå år!” ”Jag vet det också.”

Vasilis kliade sig på halsen. Arne Borr ångade vidare: 24 | FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG

”Alltså, sittationen börjar bli ka-os! Hela processen har proppat igen! Leverantörerna står och köar med lastbilarna över hela satans gårdsplan! Jag fick skälla ut en dum jävel som påstod att han hade bråttom!”

Arne Borr var inget diplomatämne. Diplomati var inte heller något som begärdes av någon som hade till uppgift att sköta vad han själv benämnde ”rövaborren”. Vasilis hade flera gånger bett honom att säga ”skinkborr” istället, eller åtminstone ”stjärtborr”, särskilt när de hade studiebesök, men Arne Borr hade aldrig hörsammat den uppmaningen. Lösningen, som utfallit till allas belåtenhet, var att låta Arne Borr ta extra lång fikapaus vid de enstaka studiebesök som nådde företaget.

Det var ändå ingen som ville veta vad man använder en rövaborr till. Eller att den över huvud taget existerar. ”Jag ska försöka få tag på Frank”, sa Vasilis. ”Så länge kan väl Hussein ta över flamugnen och så sätter vi den nye borta på avhudningen …” ”Pissnissen?”

Vasilis nickade mycket kort och mycket hastigt. Han hade inte för vana att kalla sina anställda för pissnissar och ville inte att det skulle se ut som om han gjorde det. ”Visst boss, som du behagar!”

Arne Borr vred samtliga kilon hundraåttio grader och anföll utgången. Vasilis tog ett djupt andetag och vände sig mot datorn för att leta fram Lindströms nummer. I samma ögonblick ringde telefonen på skrivbordet framför honom. Han frös i rörelsen. Han kände på sig att det var Lindström. Känslorna brottades i honom. Han ville att det skulle vara Lindström, men ville absolut inte att det skulle vara Lindström.

Han lyfte luren till örat. ”ab Carosectum, Vasilis Tzanetakos!” ”Hörrudu din jävla bönrullare, nu ska du lyssna förbannat noga!” dånade en skånsk mansröst, dock inte Lindströms.

Lindströms röst var tunn och entonig, den här lät som om allt ljud vällde upp från regionen runt gallblåsan. Vasilis kände FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG | 25

igen den, men kunde inte genast placera den. ”Ursäkta, men vem pratar jag med?” ”Försök inga tricks! Du har blåst mig för sista gången!”

Nu kunde Vasilis se mannen han pratade med framför sig: Stellan Kask, föreståndare för ica Värnhem. Vasilis hade aldrig träffat honom i verkliga livet men haft den tvivelaktiga äran att förhandla med honom åtskilliga gånger i telefon. Senast för tio-elva dagar sen, när Kask gjort en jättebeställning köttfärs och i vanlig ordning försökt kvitta räkningen genom att erbjuda ett par pallar schampo och balsam i ”rostfritt utbyte”.

Vasilis hade, som alltid, sagt att han föredrog riktiga beskattade pengar – varpå Kask, som alltid, hade mumlat nåt om att muhammedaner tydligen inte tvättar sig. ”Det är klippt för din del nu!” hojtade Kask i luren. ”Jag har ställt upp på ditt fuffens i en massa år här, men den här gången kommer jag inte att täcka för dig!”

Vasilis försökte erinra sig vad för slags fuffens han ägnat sig åt och som denne Kask tydligen gett sitt tysta medgivande till, dessutom under en så pass omfattande tidsperiod. Spontant kom han inte på nånting.

Tvärtom var Vasilis Tzanetakos känd i branschen som en synnerligen pålitlig företagare och chef, en hedersknyffel, något att hålla i när åskan gick genom köttindustrin. Det hade med tacksamhet och skuldkänslor att göra. Vasilis far hade varit misshaglig i militärjuntans Grekland. En hårsmån från att fängslas och glömmas bort i en cell hade han slitit med sig fru och två tonårssöner till ett Sverige där de faktiskt välkomnades med öppna armar, en nybyggd lägenhet i förorten och en möbelcheck.

Så hade det varit på sjuttiotalet. Vasilis hade på känn att det där hade förändrats, men det mottagande han själv fått hade han velat tacka för. Han hade slitit som en Sisyfos för att gottgöra skulden. Han hade jobbat arton timmar om dygnet och lärt sig vad varje kolumn i en självdeklaration stod för.

Han hade lärt sig dricka julmust, äta spettekaka och identi26 | FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG

fiera gamla hockeymatcher refererade av Lennart Hyland. Han hade till och med försökt börja snusa.

Men framför allt hade han mycket medvetet undvikit all form av verksamhet bortom lagens råmärken. Lite motvilligt anade han att kollegorna inte bara såg honom som en hedersknyffel, utan som en ganska trist hedersknyffel. ”Förlåt, nu hänger jag inte med …” svarade Vasilis svadan i andra änden. ”Du – jag bryr mig inte om vad för skit ni håller på med i era hemländer! Där kan ni hålla på och hänga gardiner på damerna och flyga matta och vad ni nu gör! Men här i Sverige stenar vi inte våra döttrar! Det ska du ha förbannat klart för dig!”

Hade någon klivit in i rummet och sett Vasilis där han satt med luren tryckt mot örat och munnen lätt öppen hade denne någon antagligen beskrivit Vasilis uppsyn som ”förvånad”. Ja, kanske inte Arne Borr. Han hade snarare sagt att Vasilis såg ut ”som en jävla fågelholk med foderluckan på vid gavel”.

Icahandlaren i luren fortsatte att gå på: ”Och framför allt så gör vi inte köttfärs på dem! Fattar du vad jag säger?” ”Eh … Nej.” ”Du, kom inte och spela oskyldig för mig! Jag kan era tricks!

Allah hjälper dig inte den här gången!” ”Nu måste jag nog få en förklaring till vad du pratar om …”

Mot alla odds lyckades Stellan Kask höja rösten ytterligare en oktav. ”En förklaring? Ska DU ha en förklaring av mig? Det är väl jag som ska få veta varför du skickar stenat kött till mig!”

Vasilis borrade in naglarna i halsskinnet och lät dem gräva sig djupt in och rotera. ”Förlåt, men … Har du synpunkter så föreslår jag att du pratar med vår kvalitetsansvarige …” ”Kvalitetsansvarig!?! Är nån ansvarig för kvaliteten på steningen?” ”Steningen?” ”Nu räcker det! Så länge jag bara trodde det rörde sig om FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG | 27

malda kameler kunde jag tolerera det, men jag tänker inte hålla på och tjafsa med nån som dänger stenar i huvet på sin egen dotter!” ”Jag har ingen dotter …” ”Nä, för hon ligger mald i min frysdisk! Och det säger jag dig, att hittar bylingen henne där, så är det ditt huvud som rullar!” ”Ursäkta, men det här har jag faktiskt inte tid med”, sa Vasilis, med visst eftertryck. ”Jaså du! Du ska ut och söka socialbidrag?” gastade Kask i luren. ”Du – vi är inte färd …”

Vasilis avbröt honom genom att kasta på luren. Han satt en stund och stirrade på telefonen, som vore han rädd att fler vansinnigheter skulle läcka ur den och svämma ut över skrivbordet.

Han vände sig i stolen så att blicken föll på styckningsschemat över en oxe som täckte rummets ena kortvägg. Hade han istället vänt sig åt andra hållet så hade han glott ut över Fosie industriby, ett gäng småindustrier utkastade på måfå över en bit lervälling, som vid uppförandet på sjuttiotalet kallats ”Skånes svar på Gnosjö” och ”en ny epok för de små och medelstora företagen i Sverige”. Vasilis föredrog styckningsschemat.

Han satt där en stund och funderade på om han skulle ringa nåt dårhus och tipsa dem om Stellan Kask. Relativt omgående väcktes han ur funderingarna av livet och kivet och Arne Borrs återkommande ”nejförihelvete!” nerifrån industrigolvet. Det var hög tid att ringa Lindström.

Redan under veckan hade Vasilis gjort några halvhjärtade försök att få tag i Lindström, men det hade varit lögn att hitta hans nummer. Inga webbsidor och inga nummerupplysningar gick med på att det fanns nån Frank Lindström i Malmö, faktiskt inte i hela Öresundsregionen. Vasilis hade gått igenom alla gamla matriklar över anställda, men den enda kontaktuppgift han hittat till Lindström var en boxadress. Med denna otillfredsställande information hade Vasilis låtit sig nöjas. En sida 28 | FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG

av honom var oändligt tacksam att inte ha Frank Lindström omkring sig.

Men nu var det kris nere på golvet. Arne Borr hade föreslagit att Vasilis skulle ringa runt till stans alla Lindström. Telefonen kanske stod på Franks fru. Vasilis hade vägrat tro att Lindström var gift och Arne Borr hade medgett att han faktiskt aldrig hört honom prata om nån fru. Ingen av dem hade väl fantasi att visualisera den kvinna som ville dela liv och säng och leverpastej till personalpris med Frank Lindström. Varenda gång Vasilis – motvilligt – hade föreställt sig Franks hemmatillvaro hade ord som ”internetporr” och ”självbefläckelse” dykt upp i hjärnbarken.

Fast kanske ändå. Han hade kanske någon släkting i stan.

Enligt Eniro fanns det 154 Lindström i Malmö. Någon av dem måste väl ha oturen att ha blodsband till Frank. Karln pratade skånska av den typen folk gör i Malmö, så han var nog härifrån.

Vasilis började beta av listan ovanifrån.

De fyra första Lindströmmarna svarade inte, de sex nästa kände inte till någon Frank och så kom det några upptaget och så där höll det på i en tio minuter tills Vasilis var framme vid Gerd Lindström, Särlagatan 12. ”Ja god dag”, sa Vasilis, ”jag söker en eventuell Frank Lindström …” ”Är det från polisen?” ”Eh, nej ... Jag ringer från ...” ”Just vad man kunde tänka sig! Här har Frank varit borta i över en vecka och polisen lyfter inte ett finger!”

Vasilis reste sig i stolen. Han hade slagit numret till rätt Lindström. Och ännu mer intressant: Frank Lindström var alltså gift! Vilken diagnos kunde den arma kvinnan tänkas ha? ”Om du inte är från polisen, vem är du i så fall?” sa damen i andra änden. Hon lät rätt gammal. Kanske hade Frank hittat henne på nåt servicehem. Den där vulgära silverringen som han brukade bära matchade inte riktigt hans inkomst. Vasilis hade misstänkt att Frank var spelare. Kanske var han alltså en golddigger.

FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG | 29

”Jag heter Vasilis Tzanetakos, jag är hans arbetsgivare …” ”Åh, jaha, från gatukontoret?” ”Nä, från ab Carosectum. Charkuterifabriken …” ”Då har du kommit fel. Min Frank jobbar på gatukontoret.” ”Okej … Ja, då har jag nog ringt fel Frank …”

Fast, tänkte Vasilis, vilka är egentligen oddsen för att en annan Frank Lindström också skulle ha varit borta en dryg vecka? ”Förlåt”, sa han snabbt, ”men är du verkligen säker på att Frank jobbar på gatukontoret?” ”O ja”, sa damen med eftertryck. ”Det har han berättat väldigt noga för mig. Skulle jag inte veta var min egen son jobbar?”

Vasilis hajade till. ”Din son? Är du Franks mamma?” ”Ja, det är klart att jag är hans mamma!” ”Men bor Frank hemma hos dig?” ”Var skulle han annars bo? Skulle jag ha adopterat bort honom?”

Vasilis fick upp bilden av Frank Lindström på näthinnan.

Han var svårbestämbar i ålder, men måste rimligen vara dryga fyrtiofem. De flesta fyrtiofemåringar Vasilis kände, undantaget hans nästkusin i Aten, Byidioten kallad, hade hunnit flytta hemifrån.

Han måste ha ringt till fel Frank. ”Vad är du för en märklig människa som ringer och frågar mig allt detta?” sa damen upprört. ”Och nu när jag är så orolig för honom också! Han har ju inte varit hemma på mer än en vecka!” ”Jag ber verkligen om ursäkt, men …”

Damen klippte av honom med ett vredgat utrop: ”Det är klart att Frank är min son och det är klart att han jobbar på gatukontoret! Där har han jobbat de senaste tjugotvå åren …” ”Utan några sjukdagar?” sköt Vasilis reflexmässigt in. ”Just precis – en världsunikt hög närvaro!” sa damen utan att dölja sin stolthet. ”Och då har han ändå haft både ryggskott och foten i gips!”

30 | FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG

Vasilis fick en förnimmelse av att kontoret omkring honom gungade. Han sökte med blicken över skrivbordet och hittade en Loka med tre kvarglömda droppar. Med nacken bakåtböjd lyckades han slicka i sig dem, trots att han hade en vag känsla av att det från början varit Arne Borrs flaska. ”Jag ber om ursäkt att jag besvärade damen”, sa han entonigt till luren. ”Det ska inte hända igen.”

Han la hastigt på. Frenetiskt krafsande sig över struphuvudet slängde han sig upp ur stolen och började oroligt vanka fram och tillbaka över den snorgröna ryamattan, som hans företrädare uppenbarligen hade tyckt signalerade status. På avstånd hörde han hur stora djurkroppar svängde fram och tillbaks på sina krokar och dunkade in i varandra med dova stötar.

Den här veckan hade inte fått någon idealisk start. Som den optimist Vasilis ändå var – han hade trots allt flytt från en militärdiktatur, funnit fotfäste i ett nytt land, gift sig med en inhemsk kvinna, jobbat sig upp till en topposition inom ett expanderande företag i foodservicebranschen och betalat kontant för ett gediget radhus i stadens lummigaste övremedelklasskvarter – tänkte han att nu kunde det i alla fall inte bli värre.

FÖRSTA DAGEN EFTER SISTA-FÖRBRUKNINGSDAG | 31