9789186095109 by Smakprov Media AB

sonya hartnett Torsdagsbarn

Sonya Hartnett Torsdagsba rn ĂśversĂ¤ttning och efterord Helena Ridelberg

Atrium

www.atriumforlag.se

originalets titel Thursday’s Child text © Sonya Hartnett, 2000 Först utgiven av Penguin Books Australia, 2000. All rights reserved. By arrangement with Penguin Books Australia and Ia Atterholm Agency. översättning och efterord © Helena Ridelberg Första svenska utgåvan av Atrium Förlag, Umeå, 2010 omslagsbild © Jozef Polc / Photos.com omslagsformgivning © Atrium Förlag Tryckt av Bulls Graphics AB, Halmstad, 2010 isbn 978-91-86095-10-9

Till Henry M. Saxby

Monday’s child is fair of face, Tuesday’s child is full of grace, Wednesday’s child is full of woe, Thursday’s child has far to go, Friday’s child is loving and giving, Saturday’s child works hard for a living, But the child who is born on the Sabbath Day Is bonny and blithe and good and gay. Engelsk barnramsa

nu skulle jag vilja berätta för er om min bror, Tin. James Augustin Barnabas Flute hette han, född på en torsdag och därför ödesbestämd att fara omkring som han gjorde, men vi kallade honom Tin i vardagslag. Han var inte min yngste bror, för man måste räkna Caffy, men jag har aldrig sett Tin som gammal man eller ens som yngling, så i mitt huvud förblir han alltid bara en pojke. Tin är för evigt fast i barndomen, om jag ska lita till mitt minne, trots att han sist jag såg honom var tärd och tycktes uråldrig som berget. Minnet är säreget, se bara hur motsträvigt det är när det får lust. Hundarna vi hade – jag minns inte att en enda av dem någonsin var valp. De föddes åldriga och skraltiga, de där jyckarna, valpade under verandan när de redan hade sina bästa dagar långt bakom sig. När far var på det humöret kunde han hota med att skjuta allihop, men det brukade mor sätta stopp för. Mor var för vekhjärtad för sitt eget bästa – hennes hjärta hade hamnat i fel kropp. Hjärtat ville framleva 9

sina dagar på ett milt och blomsterprytt ställe. Hennes ansikte brukade skrynklas ihop som om den där felplacerade pumpen hon hade vore förtvivlad, och så sa hon: ”Du rör inte ett hår på deras huvuden, Court Flute. Gud älskar gamla hundar.” ”Men Thora då”, brukade han säga, botfärdig med händerna i luften, ”det vet du ju att jag aldrig har haft en tanke på.” Så hundarna kunde fortsätta att vara slöa och värdelösa och med sin vördnadsvärda ålder som ursäkt skrämde de aldrig upp ens så mycket som en pungråtta, och Tin kunde fortsätta att vara ung, fast tärd, och något av en kuriositet i trakten, och behövde aldrig stå till svars som vuxen och förståndig. Gud älskar gamla hundar och barn, och i vårt hus lät Han saker och ting förbli så som Han ville ha dem. Det är inte mer än rätt att jag nämner Caffy eftersom Caffy föddes samma dag som Tin lärde sig att gräva och alla säger att hade det inte varit för att Caffy kom så hade allt varit annorlunda, fast ingen tror egentligen på det. Alla vet att Tin var född till att gräva sig fram, han var född till uppgiften likt en hare eller en av de där vita blinda hårlösa mullvadarna som kommer till världen med klor som kliar efter att få gräva sig ned i markens trygghet. Och det betyder att om Caffy inte hade kommit, om jag inte hade tagit med Tin till bäcken, om det inte hade varit så blött ute eller vi hade bott någon annanstans, skulle allt ha börjat på något annat vis, men likafullt börjat. 10

Mor hade knotat så gott som hela tiden medan Caffy växte till sig för att bli en fullt utvecklad baby och den dag han var klar och redo knotade mor mer än någonsin, och stämningen hemma var olycksbådande. Min bror Devon gav sig iväg för att hämta hjälp inför barnets nedkomst, min syster Audrey stängdes in för att passa upp på mor, och far såg oroligt ned på lille Tin och mig. Han drog Tin till sig och gav honom en puss. Tin älskade inte precis att bli smekt, han var aldrig lika förtjust i någon annan som alla andra var förtjusta i honom och man såg att stackars far skulle ha velat hålla om honom ständigt, som om Tin vore ett slags tröst eller ett skydd. Men Tin vände sig bort och far släppte honom med en suck: ”Harper”, sa han, ”ta med dig din bror och gå ut och lek.” Jag sa inte emot, gjorde bara som jag blev tillsagd. Det var skönt att komma därifrån. Tin, han var för liten för att förstå vad det var som pågick. Han var bara fyra vid den här tiden. Han följde med utan att klaga, trots att han i den åldern vanligtvis inte tyckte om att gå långt från rucklet där vi bodde och brukade gnöla och gnälla om taket försvann utom synhåll. Men den här dagen följde han med, tyst som en mus. Jag tog honom i handen, som var en hårt sluten blomknopp. Jag tyckte lite synd om honom för det kunde vara sista dagen han var familjens minsting och han skulle kanske inte bli pjoskad med mer. Men han var för liten och oerfaren för att veta om det, så jag antog att förlusten inte 11

kunde skada honom. Dessutom var det när han föddes som man slutade pjoska med mig. ”Kom nu, Tin”, sa jag, och ryckte honom lätt i armen, som hämnd. Jag visste inte vart vi skulle gå eller hur länge far ville att vi skulle hålla oss borta och jag oroade mig också för mor, som hade flåsat och muttrat därhemma. När vi nådde krönet av en knölig kulle vände jag mig om och såg på rucklet, med hundarna som låg där i det grå solskenet, och Devons tältsäng hopfälld på verandan, men inget gräs, bara jord och gyttja, i en vid cirkel kring hela huset, och utanför cirkeln började gräset och man kunde se var Tin och jag hade klampat igenom det eftersom det var fläckvis nedtrampat. Vårt hus hade två fönster och ett av dem vette rakt in i sovrummet där mor hade vankat fram och tillbaka hela morgonen, men jag längtade inte efter att gå dit och titta in. Det kändes som om något farligt var på gång där i rummet. Jag visste ganska mycket om spädbarn eftersom jag var nästan sju år gammal vid det här laget. Jag visste att nedkomma betydde att komma till världen och inte att trilla ned genom skorstenen som ett annat paket. Och jag hade minsann erfarenhet av nyfödda: det hade kommit en mellan mig och Tin, som jag hade sett men inte mindes, och en mellan Tin och den här senaste, som jag inte hade sett, men mindes. Den första stannade bara ett ögonblick och den andra inte ens det, så jag tänkte att en ny baby väl inte kunde ställa till så mycket besvär. Antingen kom de och stannade kvar, eller så kom de och försvann. 12

Bara ett barn, men allt kändes på något vis så nedslående, alla var så dystra. Jag ville inte ens vara i närheten. Marken hos oss var av naturen torr och dammig, men den här vintern hade det regnat mer än en anka kunde drömma om och när jag slängde en blick på Tin sipprade gyttjan upp mellan tårna på honom och han höll darrande och halvsovande på att sjunka ned i jorden. Jag skakade liv i honom och skyndade på honom. ”Vart ska vi gå, Tin?” frågade jag, men väntade mig inte något svar eftersom han var allmänt tystlåten av sig. ”Ska vi gå och fiska?” Jag fick honom att lunka på och hans huvud skumpade upp och ned, vilket jag tolkade som ett tecken på medhåll. Det fanns ingen fisk i bäcken, men han var i den åldern när man låter sig luras. Vad vi än gjorde skulle han ändå bergsäkert börja gnälla förr eller senare, och det bästa jag kunde ta mig för var att skjuta upp rabaldret så länge det gick. Jag hade en knappnål i klänningsfållen och jag stannade för att ta loss den och ge den till honom. Han undersökte den noggrant innan han såg frågande på mig genom trasslet av vippande hår. ”Du kan spetsa en fisk med den här”, förklarade jag. ”Det är din krok.” Jag såg att han tyckte om den där vassa glänsande saken. Det var nästan en kilometer till bäcken så jag satte upp honom på ryggen och bar honom mesta delen av vägen eftersom han var lätt som en fjäder. Jag pratade för att distrahera honom, sa åt honom att det var hjärtlöst att sticka mig i halsen med 13

nålen och vad skulle det bli för sorts baby, en ny pojke eller en ny flicka? Vi hade redan två av varje, om man inte räknade mor och far, så det var rätt jämlikt just nu och den sidan som blev i minoritet skulle åka på en riktig smäll. Jag tyckte att det var synd och skam att det bara var spädbarn som kunde födas fram, vilken sort det än visade sig vara. Jag kunde tänka mig massor av andra saker som jag hellre skulle ha velat få gratis. Bäcken var i vanliga fall inte mer än en sipprande rännil men den här eftermiddagen var vattenståndet högt efter allt regnande och strandbanken mjuk och dyig: Tins fötter sjönk ned till vristerna och han var täckt av lera redan innan han nådde fram till vattenbrynet. Han var ändå ett mörkt barn, så det såg inte så illa ut. Jag slog mig ned på en sten och lät honom sköta sig själv och såg mig uttråkad omkring. Det fanns träd med vita stammar på båda sidor om bäcken och man kunde se var regnet hade spolat bort jorden som hade dolt deras rötter och rötterna stack fram knotiga och nakna, trevande. Det var en sådan där tyst, kylig dag när fåglarna är buttra och vägrar sjunga och löven på grenarna inte rör sig och inte heller ser ut som att någonsin ha kunnat det. Bäcken var trögflytande, knappt en krusning; den bestod av något tjockt och tyngre än vatten. Jag var hungrig och jag kunde höra hur magen kurrade. Jag skulle hundra gånger hellre ha bytt ut den nya babyn mot en tallrik med något varmt att äta. 14

När jag åter såg på Tin satt han på huk i det grunda vattnet med byxbaken svart av väta och stirrade framför sig och drömde, så jag kröp fram för att se vad det var som fångade hans uppmärksamhet. Det var en fisk där, som simmade i hans skugga. Det var ett helt stim av fiskar, när jag såg närmare efter, som hade strandat i en klippskreva som om bäcken hade spolat upp dem där i säkert förvar, eller bara för att roa Tin. ”Åh!” utbrast jag. Fiskarna var lika stora som Tins tumme och inte värda att försöka fånga, men de var fina och silvriga och man kunde tro att det var den där fållknappnålen som hade väckts till liv. Tin sög på nålen så jag tog den ifrån honom och rörde om i hällkarets vatten och fiskarna glittrade och glimmade av oro. Jag stoppade ett finger i vattnet och hela stimmet for omkring och skvätte och stötte och nafsade. Nu hackade Tin tänder på grund av kylan; han gick över klivstenarna till motsatta strandbanken, och av hans sätt att missmodigt slita i en näve trädrötter och sorgset bliga hemåt, förstod jag att han funderade på om det vore praktiskt att börja gråta. Han strövade en bit uppströms medan han höll sig hårt fast i strandbanken för att inte tappa balansen och lyfte knäna högt så att slam och vatten forsade från fötterna. ”Tin”, sa jag, ”kom och se på de fina små fiskarna.” Han vägrade: han vände ansiktet mot bäckens gyttjevägg och stod kvar där, upp till knäna i vatten. Jag hade ingen 15

lust att uppmuntra barnsligheterna så jag låtsades inte om honom. Jag fångade en fisk i min kupade handflata, och den knyckte omkring medan vattnet rann ut mellan fingrarna och låg sedan stilla på sidan och flämtade som en blåsbälg. Jag smekte den med fingertoppen och rörde vid den med läpparna. Den smakade inget särskilt. ”Titta, Tin”, sa jag, men han fortsatte att låtsas vara döv. Så då sa jag igen: ”Titta, Tin”, och den här gången fyllde jag rösten med förundran och häpnad, vilket han säkert inte skulle kunna motstå, precis som en katt inte kan låta bli att undersöka saken när man antyder att det finns något gömt som hon kanske skulle vilja se. Om det fungerar på en katt borde det fungera på en fyraåring, men det gjorde det inte. Tin stannade kvar där han var, men när jag mycket irriterat kastade en blick över axeln fanns han ingenstans. Och strandbanken såg annorlunda ut på något vis, med klumpar av torr jord som rullade ned längs sidan och ploppade i vattnet och marken runt omkring genomskuren av en stor rämna, och jag kunde höra hundkrafsandet från trädrötterna som slets sönder. Strandbanken hade rasat ihop rakt över Tin. Det fanns inte så mycket som en fläck av honom kvar att se. Den pyttelilla fisken jag hade i handen halkade ned i vattnet. Jag störtade genom bäckfåran bort dit han senast hade stått och började krafsa i jorden och ropa hans namn. Myllan var tung och kladdig: mina fingrar lämnade släta rännor efter sig men tog knappt bort någonting. Jag gallskrek efter honom 16

om och om igen, tänkte att om han kunde höra mig skulle han bli lugnad, medan jag hela tiden febrilt letade i leran och skvätte upp den i hår och ögon och spottade ut den med mina skrik. Jag grävde och grävde som besatt, mina armar rörde sig som springande ben, men jag fick inget ordentligt tag, jag vacklade och halkade och tyngdes ned av kylan, jag kippade efter andan och flämtade och leran gled ned där jag hade grävt ur och kastades klibbig upp i ansiktet på mig och gjorde mig blind för det jag gjorde men inte gjorde, för det jag förändrade men som förblev detsamma. Jag snubblade i vattnet och huvudet kom under ytan så att geggan spolades bort ur ögonen, men jag blev ändå rädd, för vattnet borde inte ha varit så djupt, och så snart jag hade kommit upp på fötter igen förstod jag hur det kom sig. Bäcken höll på att dämmas upp kring jordskredsleran i mitten, den kunde inte ta sig förbi där den ville och vattnet steg för varje minut. Rasande slog jag på vattnet och sparkade omkring mig, som om det skulle kunna drivas bort av ett kok stryk. Ett fullvuxet eukalyptusträd hängde hotfullt fast i det som fanns kvar av strandbanken och det gav ifrån sig ett illavarslande brak, som åska kan låta, och jag tjöt och vädjade till det eftersom jag visste vad det tänkte ta sig för. Mina armar höll på att ge upp och min röst höll på att ge upp, men hela jag var uppe och sprang; vattnet höll på att stiga och trädet höll på att falla och jorden föll allt snabbare tillbaka där jag precis hade fått undan den. Jag såg det där vattnet och hur tung leran var och 17

hur lönlösa och långsamma mina ansträngningar var och jag visste att Tin inte var vid liv därunder, han hade drunknat och klämts ihop av tyngden från den där fruktansvärda dyn, så jag vände mig om och flydde hemåt efter resten av mig. Jag sprang som en fågel flyger. Och medan jag sprang, och skrek inombords samtidigt som jag högt ropade på far, hörde jag tydligt en röst i huvudet som sa att jag var glad att jag sprang där och kom undan. Om jag lyckades hämta hjälp skulle det inte bara vara jag som inte kunde dra fram honom. Ytterdörren var öppen och Devon stod vid tröskeln men jag störtade förbi honom, raka vägen bort till far som satt hopsjunken med huvudet nedböjt, och jag kastade mig upp i hans knä innan han ens märkte att jag var där. Han lyfte mig i armhålorna och skakade ut mig som ett lakan. Jag minns hur stora och runda hans ögon blev medan jag slängde ur mig alltsammans, hur gyttjan stänkte över på honom och att jag, när han satte ned mig, redan var på väg mot dörren. Och sedan störtade vi alla tre över fälten, far sprang om mig och Devon som om han aldrig hade fått den där kulan i foten trots att vi allihop hade sett ärret, och han frågade aldrig vart vi skulle utan satte av mot exakt rätt plats, som om Tin vevade in honom. Några av de piggare hundarna sprang bredvid oss med långa kliv, men gav snart upp av utmattning. Far, han plumsade fram genom bäcken och kastade sig mot jordskredets mörka ansikte och började arbeta som en 18

galning, använde armarna till att slita bort jordkokor som halkade ned i bäcken och färgade vattnet grönt. Eukalyptusen jämrade sig medan den långsamt knäcktes; den klamrade sig fast för allt vad den var värd. Far kastade en och annan blick på den utan att sluta gräva. Devon och jag grävde också, men det var far som gjorde det mesta av arbetet: han hackade sig rasande ned i leran, sparkade stora klumpar åt sidan, och när han snubblade i allt det hala slutade han inte utan klöste sig upp igen. Devon och jag skrek, men far sa ingenting med tänderna hårt fastbitna i underläppen; efter ett tag började han väsa och jag urskiljde att han väste fram ord. Han sa: ”Ta den nya istället. Ta den nya istället.” Och vattnet steg så att far stod där upp till knäna i det, och Devon till låren och jag till midjan, och alla tre var vi dubbelt så tjocka som vanligt av den iskalla gyttjan som vi inte lyckades få bort något av och trädet knakade ömkligt och löven vaggade en skälvande vals, och det är det hemskaste, ensammaste, sorgligaste minne jag har. Jag ville säga att vi inte behövde skynda oss, att det inte längre fanns någon anledning att skynda sig eftersom Tin hade begravts för åtminstone en halvtimme sedan, men jag visste att far skulle lappa till mig om jag sa något sådant. Jag klev åt sidan eftersom jag inte ville bli den första som rörde vid honom, som fångade en lock av hans hår mellan fingrarna eller rev hans mjuka kind med mina naglar. Far och Devon lade inte märkte till mig. Fars händer var som klubbor och 19

han tog en paus och tvättade av dem för att fingrarna skulle bli användbara igen och det är det jag minns bäst – att fars händer var rena och vita när det hände. Han hade ännu inte rört vid leran med de där händerna när en annan hand, en späd smutsig blomknopp, en pytteliten vilsen dockhand, sköt upp genom jorden och landade rakt i fars glänsande handflata. Far drog fram honom på en sekund och där var Tin, glänsande av gyttja med lockarna klistrade mot huvudet och kläderna fasttryckta som en andra hud, och han droppade av smutsvatten och blinkade mot ljuset. Han skakade av köld men han grät inte: han såg intensivt på oss genom ögon blå som himlen, och de och vitorna deras var det enda som fortfarande hade den färg de borde ha. Far tryckte honom till sitt hjärta och brast i gråt – ljudlig gråt som chockade mig – varken tidigare eller senare har jag sett far göra något sådant, och Devon och jag stod som fastnaglade. Far vände gråtande hemåt, och med Tin i ett fast grepp plöjde han genom vattnet och upp på den motsatta stranden. Devon och jag dröjde kvar där vi stod, flämtande av ansträngning, och skakade av skräckupplevelsen. Jag stoppade in en skälvande hand i jordskredets djup samtidigt som jag höll ett vakande öga på fördämningen: varför hade Tin inte drunknat eller blivit manglad, det var vad jag ville veta. Det borde han rätteligen ha blivit. Och det syntes tydligt varför. Det där gamla trädet hade räddat honom. En klump av jord hade sugits bort från 20

dess rötter och lämnat efter sig en grotta som omslöt Tin och höll honom trygg och skyddad som en fågel i sitt bo, fast aningen fuktig och skärrad. ”Måste hugga ned det nu”, sa Devon och betraktade trädet. Märken efter Tins fingrar fanns bevarade i geggan: ”Titta!” sa jag, imponerad av anblicken. ”Han grävde mer än vi – han grävde sig ut på egen hand.” ”Han är bara en liten unge, Harper. Hur skulle han kunna gräva sig ut?” Devon var full av förakt så jag brydde mig inte om att förklara. Jag visste att vi knappt hade gjort ett avtryck på vår sida i leran; hade någon grävt så att det gjorde någon skillnad så var det Tin ensam. Devon ville inte tro på det, så jag behöll vetskapen för mig själv. Vi plaskade genom vattnet och sprang för att hinna ifatt far. Han var långt borta i fjärran och jag kunde se Tins lilla ansikte, med hakan mot fars axel, som stirrade oavbrutet mot det ställe där han befunnit sig. Jag visste att jag inte hade fel, och Tin visste minsann vad han hade gjort.

harper flute växer upp på den dammiga landsbygden i Australien under 1930-talets svåra depression. Hennes familj försöker desperat överleva fattigdomen och misären. När livet blir allt hårdare sonya hartnett försvinner Harpers yngre Torsdagsbarn bror Tin ner i jorden under husets veranda. Där gräver han en labyrint av tunnlar – en underjordisk värld full av mörka hemligheter.

sonya hartnett är en av Australiens mest uppmärksammade författare. 2008 tilldelades hon Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.

Foto: RedFiveStudios

torsdagsbarn blev Sonya Hartnetts internationella genombrott. Boken är flerfaldigt prisbelönt, med bland annat The Guardian Children´s Fiction Prize, och av DN:s kritiker framröstad som en av alla tiders viktigaste ungdomsböcker.