9789129673685

Ingrid Olsson

L 책ngt

Langt ifran k채r.indd 3

ifr 책n k채r

2010-01-14 17:49:47

Läs mer om Ingrid Olsson på www.rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Ingrid Olsson 2010 Omslag: Susanne Idling Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67368-5 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Langt ifran kär.indd 4

2010-01-19 10.14

Jullovet

är slut och i morgon börjar skolan.

Äntligen!

Om jag bara kunde somna.

Jag har puffat till kudden säkert hundra gånger, läst och räknat får, men ingenting har funkat.

Ingenting hjälper mot pirret.

Det är inte tanken på läxor och frökentjat som får det att kittla som läskbubblor ända ut i tårna. Det är ett ord på sex bokstäver: Vilmer.

Det är så han heter, killen som ska börja i klassen i ­morgon.

Jag och Vanessa har pratat om honom hela jullovet. Vi är säkra på att Vilmer är jättesöt. Det hörs ju på namnet.

V som i Världens sötaste.

Egentligen tyckte Vanessa att det skulle vara V som i Vacker, men jag sa att det lät fånigt och då blev det som jag ville.

– Du har rätt, sa hon. Världens sötaste är mycket bättre.

Det är flera månader sedan jag och Vanessa blev kompisar igen. Men ibland känns det fortfarande lite konstigt när vi tycker olika och det ändå blir som jag vill. Det är som om jag blir den gamla Linnéa. Hon som inte riktigt vågar lita på att Vanessa är snäll på riktigt.

•

Langt ifran kär.indd 5

• • 5

• •

•

2010-01-14 17:49:47

I:et i Vilmer var lätt. Det blev I som i Inte som de barnsliga killarna i klassen. Det var vi helt överens om.

Resten var lite svårare. L som i Lockigt hår, tyckte Vanessa.

Långa ögonfransar, sa jag.

M som i Mysig, föreslog Vanessa. Helt okej, tyckte jag, det fick duga så länge.

E och R hittade vi inte ett enda bra ord till.

Jag tänder lampan och tittar på klockan. Kvart i tolv. Nu måste jag sova. Om jag inte somnar kommer det aldrig att bli morgon. Jo, morgon blir det, men först efter att natten sakta, sakta släpat sig fram.

Jag släcker lampan och börjar räkna får igen. Det är pappa­ som har lärt mig det.

– Man tänker att de hoppar över ett staket, säger han.

Ett får, två får, tre får och innan man vet ordet av har man ­somnat.

Men fåren får inte plats i huvudet för alla tankar.

Tiden är konstig. Särskilt när den går långsamt och snabbt på samma gång. Tänk att det har gått tre månader sedan den regniga oktoberkvällen när jag lyckades ringa polisen och få rånarna haffade. Tre månader som bara försvann i ett enda jättesprång. Ett jättesprång som samtidigt känns som en evighet sedan.

Det är så mycket som har hänt sedan dess.

Tidningarna skrev en massa om rånet. Jag har klippt ut och sparat artiklarna i en mapp som jag tittar i ibland. I •

Langt ifran kär.indd 6

• • 6

• •

•

2010-01-14 17:49:47

vissa av artiklarna finns det bilder på mig när jag står utanför ­kiosken och pratar med polisen. Det ser inte ut som jag.

Jag har glasögon på bilderna. Det har jag inte längre. Inte på dagarna i alla fall. Bara på kvällarna när jag ligger i sängen och läser. Och på morgnarna när jag äter frukost.

Linserna fick jag i julklapp. Efter massor av tjat sa mamma och pappa ja.

Nej, förresten, det var inget tjat. Det var argumentation.

Argumentation är när man lägger fram en massa anledningar till att man ska få som man vill. Det bästa argumentet i alla förhandlingar som handlar om dyra saker, är att säga att man kan hoppa över veckopengen resten av året.

Linser är dyrt och det blev en tuff kamp. Inte ens när jag höjde veckopengsargumentet till hundra år sa mamma ja.

– Helt utan veckopeng kan du ju inte vara, sa hon.

Det slutade med en kompromiss. Jag skulle få linserna på prov ett halvår mot sänkt veckopeng. Men det stannade inte där, jag skulle också: Städa rummet varje söndag (dammtorka och dammsuga) Göra alla läxor (särskilt matteläxorna) Plocka ur diskmaskinen (varje dag) Mamma gjorde en lista som hon satte på kylskåpet.

Hundra år utan veckopeng kändes plötsligt mycket bättre än städning och läxor.

Jag försökte förhandla ner diskmaskinstömningen till bara varannan dag.

•

Langt ifran kär.indd 7

• • 7

• •

•

2010-01-14 17:49:47

Pappa tyckte också att det lät som en bra idé, men mamma var benhård.

– Nu blir det så här, sa hon bara.

Argumentation är det enda som funkar i min familj. I alla fall om man är elva år. Är man fem kommer man hur långt som helst med tjat.

Iris tjurade hela julaftonskvällen.

– Om Linnéa får linser då vill jag ha en häst, gnällde hon.

Det spelade ingen roll att hon hade fått en ridhjälm, ridstövlar och ridlektioner.

Iris har inte ändrat sig ett dugg. Hon är precis lika jobbig som vanligt.

Jag tänder lampan igen, går upp och hämtar tidnings­ klippen ur bokhyllan. Skyndar tillbaka till sängen och in i värmen under täcket.

Det är inte bara linserna som är nya. På bilderna i tidningen syns en Linnéa med väldigt ledsna ögon. En ensam Linnéa med en stor knut i magen. Linnéa Svensson, 11 år, och så långt ifrån cool man kan komma.

Det är klart att den Linnéa inte är helt försvunnen. Det var ju inte precis som om jag plötsligt blev värsta coola tjejen.

Att jag förvandlades till en spännande person som alla ville hänga med bara för att tidningarna skrev om mig. Men orosknuten i magen försvann nästan helt.

På rasten efter att Vanessa hade sagt förlåt började vi umgås. Vi blev bästisar igen. Kanske inte direkt, bara pang, •

Langt ifran kär.indd 8

• • 8

• •

•

2010-01-14 17:49:47

som ett stort fyrverkeri. Det tog ett tag för knuten i magen att vänja sig. Den hade liksom svårt att bestämma sig för om Vanessa verkligen gick att lita på.

Fröken ordnade ett möte. Mamma, pappa och Vanessas mamma, Karen, var med. De ville att vi skulle gå till skol­ kuratorn och verkligen reda ut allt ordentligt.

– Så att det inte händer igen, sa fröken.

Vanessa och jag visste inte vad vi skulle prata om. Varför ska man prata om gamla jobbiga saker när allt är bra? Klart att vi inte kommer att bli ovänner igen.

Vanessa hade sagt förlåt till mig hur många gånger som helst och knuten i magen hade bestämt sig.

– Det kommer aldrig att hända, lovade vi och då slapp vi fler möten.

Nu hör jag mammas steg utanför dörren. Hon ser väl att det lyser i springan ovanför tröskeln. Jag skjuter in mappen med tidningsklippen under sängen och släcker lampan.

– Jag förstår att du är pirrig inför skolan, men du måste försöka sova, säger hon.

Mamma tror att jag är nervös för hur det kommer att kännas att gå till skolan med linser. Hon vet ingenting om det riktiga pirret. Det som börjar på V. V som i Världens sötaste.

•

Langt ifran kär.indd 9

• • 9

• •

•

2010-01-14 17:49:47

Alla

är här. Hela klass 5B: Anna, Vera, Hassan, Tobbe, Karin, Stina, Malin S, Malin M, Sabina, Amanda, Birger, Hampus, Andreas, Joel, Axel, Tilde, Otto, Charlotte, Youssef, Sofia, Maria, Kajsa, Jessika, Emma, Vanessa och jag.

Men var är Vilmer?

Jag tittar på fröken. Hon har gjort sig fin. I blus, kjol och läppstift står hon framme vid katedern och försöker se glad ut. Välkomna tillbaka! har hon skrivit på tavlan. Vid sidan av texten har hon ritat en snögubbe.

För någon minut sedan såg hon glad ut på riktigt, men nu är munnen mer som ett smalt streck. Ett smalt, rött läppstiftsstreck.

– Om alla tar och sätter sig, säger hon med hög röst.

Det är bara jag och Vanessa som gör som hon säger. Resten av klassen stojar och skrattar. Har alla glömt vem som ska börja i klassen i dag? Är det bara jag och Vanessa som vill veta var Vilmer är?

Fröken gör ett nytt försök.

– Hallå alla! Ska vi börja lektionen?

De flesta tystnar och sätter sig, men Hampus och Andreas • • 10

•

Langt ifran kär.indd 10

• •

•

2010-01-14 17:49:47

fortsätter att snacka. Jag vill säga åt dem, men säger man till Hampus får man alltid något taskigt tillbaka. Men Vanessa vågar.

– Men tyst då!

Hon vänder sig om och blänger på Hampus.

– Men tyst då, härmar han och gör en ful grimas.

Vanessa suckar och himlar med ögonen. Sedan tittar hon på mig med en blick som säger: Killarna i klassen är bara så barnsliga och Hampus är barnsligast av dem alla.

Det är inte bara fröken som har gjort sig fin. Jag har mina favoritjeans och en svart kortärmad blus som jag fick av mamma på mellandagsrean. Håret har blivit så långt att jag får upp det i en hästsvans.

Men viktigast av allt: jag är glasögonfri!

Malin S, Malin M och Amanda skyndade fram till mig på skolgården och undrade varför jag inte hade glasögonen.

– Fått linser, sa jag.

– Ååh, sa tjejerna och kom närmare för att se om man kunde få syn på dem.

Det kunde man.

– Man ser kanten, sa Malin M. – Hur känns det? undrade Malin S. – Gör det ont att sätta in dem? frågade Amanda.

Jag sa att det är lätt. Att det bara känns om man råkar • • 11

•

Langt ifran kär.indd 11

• •

•

2010-01-14 17:49:47

få skräp under. Är man noga med att tvätta händerna kan ingenting gå fel.

– Det finns färgade linser, fortsatte jag. Jag kanske ska få det.

Det var inte sant, men det visste ju inte tjejerna. Och förresten spelade det ingen roll för precis då dök Vanessa upp med sina långa, mörka ögonfransar. Ögonfransarna som var mycket längre än vanligt.

– Har du mascara?

Tjejerna samlades runt henne i stället.

Vanessa nickade och blinkade med fransarna.

– Åååh! suckade tjejerna.

– Det skulle jag aldrig få för mamma, sa Malin S. Inte i skolan i alla fall.

– Jag kan ta med sminkväskan nån dag, så kan ni låna, sa Vanessa.

– Ja! Det ville tjejerna förstås.

– Det vill väl du också?

Malin S tittade på mig.

– Visst, sa jag.

Egentligen ville jag säga något som fick Vanessa att sluta blinka så där. Något som fick tjejerna att tycka att hon var fånig. Att det var töntigt att sminka sig, kanske. Att det var mycket coolare att vara naturlig. Det brände till inuti. En svidande känsla som när man har råkat nudda en spisplatta.

• • 12

•

Langt ifran kär.indd 12

• •

•

2010-01-14 17:49:47

Jag kände hur värmen steg upp i kinderna, så får man inte tänka om sin bästa vän. Men det var ingen som märkte att jag rodnade.

Vanessa hade redan börjat gå mot ingången med tjejerna tätt efter sig.

Äntligen har killarna tystnat och lektionen kan börja. Men fröken säger ingenting om Vilmer. Hon går igenom veckobladet. Sedan säger hon att vi ska ta fram matteböckerna och slå upp sidan 115.

Vanessa räcker upp handen och frågar om Vilmer.

– I morgon, säger fröken. Han kommer nog i morgon.

– Nog? undrar jag.

– Vilmer skulle ju börja i dag, säger Vanessa.

– Jag vet inte, suckar fröken. Slå upp matteböckerna nu.

Hampus går fram till katedern och vässar pennan. På väg tillbaka till sin plats tar han en sväng förbi mig och Vanessa.

– Vilmer skulle ju börja i dag, gnäller han tyst så att fröken inte ska höra.

– Jättekul, säger Vanessa utan att ens titta på honom.

– Jättekul.

Hampus kastar en blick mot Andreas och Hassan. Killarna flinar.

Vanessa glömmer bort sig.

• • 13

•

Langt ifran kär.indd 13

• •

•

2010-01-14 17:49:47

– Lägg av! ropar hon.

När fröken tittar upp har Hampus hunnit tillbaka till sin plats.

– Skärpning!

Vanessa får en sträng blick.

– Strunta i dem, viskar jag när fröken har vänt sig om igen.

– Förstår inte hur jag kunde vara kär i honom.

Vanessa suckar.

– Förstår inte hur jag kunde vara kär i Andreas, säger jag.

– När kommer Vilmer egentligen?

Vanessa ger ifrån sig en ännu tyngre suck.

Jag tittar på klockan.

– Om en evighet. Tjugotre timmar och tolv minuter.

• • 14

•

Langt ifran kär.indd 14

• •

•

2010-01-14 17:49:47

Efter

middagen ringer mormor.

– Linnéahjärtat, säger hon. Det var så länge sen.

Mormor berättar om sin senaste resa. Kanarieöarna. Det fanns så många vackra blommor där, trots att det är mitt i vintern.

– Är du brun? undrar jag.

– Som en pepparkaka, skrattar mormor.

Mormor frågar hur det är med alla där hemma.

– Somvanligtbra, säger jag.

– Annars då? Skolan och Vanessa?

Jag berättar hur bra allt känns.

– Och Vilmer ska ju börja i klassen.

Jag känner hur pirret vaknar och börjar berätta allt om Vilmer, trots att jag redan har pratat om honom med mormor massor med gånger.

– Vem är Vanessa förtjust i då?

Förtjust? Ibland använder mormor så gamla ord. Hon menar kär. Vem är Vanessa kär i?

– Det är bara en spännande grej, säger jag. Vi har ju inte ens träffat honom.

– Spännande är bra, säger mormor.

• • 15

•

Langt ifran kär.indd 15

• •

•

2010-01-14 17:49:47

Men precis när hon säger det känns det inte bra. Den där brännande känslan kommer tillbaka. Den som kom på skolgården när Vanessa stod och blinkade med sina långa ögonfransar.

Förtjust? tänker jag när mormor och jag har lagt på.

Världens sötaste kille, kan man bli annat än kär?

Tänk om Vanessa också blir kär?

Jag slår upp matteboken. Vi fick världens längsta matteläxa till i morgon.

Du ska i slöjden tillverka en handdukshängare som ska ha fyra krokar. Hängaren ska vara 210 mm lång. Krokarna ska sitta i rad och lika långt från varandra. Krokarna som sitter längst ut åt vartdera hållet ska sättas 30 mm från hängarens kortsidor. Vilket avstånd ska det vara mellan krokarna?

Iris och bästisen Bella galopperar runt mellan hallen och vardagsrummet. Då och då hörs ett Iiiiiihiiihiihi!

Hur ska man kunna göra läxan när det gnäggas utanför dörren?

Och hur ska man kunna göra läxan när huvudet är fullt av Vilmer?

Jag tar fram uppslagsboken i stället. Den fick jag i julklapp av pappa för två år sedan.

– Alla behöver en ordbok, sa han.

– Tack, sa jag.

• • 16

•

Langt ifran kär.indd 16

• •

•

2010-01-14 17:49:47

Men jag hade mycket hellre fått en dator. I datorn finns också alla ord.

Jag har knappt ens öppnat den, men nu är den alldeles ­perfekt. Jag bläddrar fram till bokstaven M. Magisk, magnifik, mirakel, mysig, mystisk, läser jag.

Det är fina ord. Men mysig är bäst. Vanessa har rätt.

På E finns det många ord. Många svåra ord. Enträgen, vad betyder det? Envis och efterhängsen, läser jag.

Det finns mest dåliga och sura ord på E: egoist, eksem, ­elaking, eländig, ettrig. Men enastående, läser jag också. Det är fint. Det betyder att man är fantastisk och att det inte finns någon annan som är fantastisk på samma sätt.

Vilmer den enastående. Ja, jättebra!

Jag fortsätter till R. Rolig, romantisk, ryslig. Rysligt romantisk, prövar jag. Nej, rolig är bäst.

Jag öppnar räknehäftet och skriver ner allt på insidan av pärmen.

V ärldens sötaste I nte som de barnsliga killarna i klassen L ockigt hår och långa ögonfransar M ysig E nastående R olig Då knackar mamma på dörren.

– Hur var det i skolan?

– Okej, säger jag och slår igen uppslagsboken.

• • 17

•

Langt ifran kär.indd 17

• •

•

2010-01-14 17:49:47

Jag tar fram matteboken i stället.

– Hur kändes det med linserna?

Mamma har bekymmerrösten. Den som hon hade hela hösten. Så fort jag inte låter toppenglad får hon den. Och med orosrösten kommer alltid en massa frågor.

– Du hade så svårt att somna i går. Det är inte så att du oroar dig över nåt?

– Nej, allt är bra.

Jag ger mamma ett leende. Det funkar. Mammas frågor tar slut.

– Jag är koncentrerad på det här bara.

– Vill du ha hjälp?

Mamma kommer fram till skrivbordet.

Jag lägger händerna över räknehäftet och gömmer Vilmerorden.

– Precis klar, säger jag och ger mamma ett ännu större leende.

Trots att jag ljuger henne rätt upp i ansiktet får jag inte minsta nyp i magen. Det finns ingen plats för det. Magen är full av Vilmer. Som en fågel med jättevingar känns det.

När jag borstar tänderna funderar jag på om jag ska leta fler ord i uppslagsboken innan jag släcker lampan. Men när jag lägger huvudet på kudden känner jag hur tunga ögonlocken är.

Jag hinner bara byta ut M som i Mysig, mot M som i Min, innan jag somnar.

• • 18

•

Langt ifran kär.indd 18

• •

•

2010-01-14 17:49:47

Vilmer

kommer inte.

Inte på tisdagen och inte på onsdagen.

I dag är det torsdag och fröken säger att han kanske har blivit sjuk.

– Eller så har flytten blivit försenad, lägger hon till.

– Är det ingen som har ringt? undrar Vanessa.

– Hans föräldrar? undrar jag.

Men fröken vet ingenting.

På rasten sätter jag och Vanessa oss på muren. Det är den bästa platsen på hela skolgården. Man ser hur långt som helst. Över hela fotbollsplanen och bort till mat­salen och bibblan. Ända bort till förskolan ser man. Om Vilmer hade varit här skulle det ha varit ett perfekt spaningsläge.

Det var inte länge sedan det här var min mur. Man kan nästan inte tro att det är samma plats. Tänk att det var här jag satt och tittade på när Vanessa delade ut inbjudningskort till alla utom till mig.

– Det är säkert som fröken tror.

Jag dinglar med benen i takt med Vanessas.

– Han har nog bara blivit sjuk eller försenad.

– Men varför har föräldrarna inte ringt? säger Vanessa.

• • 19

•

Langt ifran kär.indd 19

• •

•

2010-01-14 17:49:47

– Det är rätt konstigt, säger jag.

– Tänk om det är allvarligt? Tänk om han ligger på sjukhus? Tänk om hela familjen ligger på sjukhus och det är därför som de inte har ringt?

Vanessas fötter slutar dingla och ögonen blir stora.

– Nä, usch, säger jag.

– Nä, så får det inte vara.

– I morgon, säger jag.

– Ja, i morgon måste han komma.

Vanessa svänger med fötterna igen.

• • 20

•

Langt ifran kär.indd 20

• •

•

2010-01-14 17:49:47