9789127115781

INNEHÅLL

Tack 7 Innehåll 13 Förord av Jada Pinkett Smith 15 Förord av Martin Deeley, ordförande i International Association of Canine Professionals 17 Inledning 21 PRO LO G

29

Ett hundliv 29

1. Uppväxt med hundar 41 Söder om gränsen 41

2. Om vi kunde tala med djuren 81 Energispråket 81

3. Hundpsykologi 103 (Här behövs inga terapisoffor) 103

14

4. Flockdynamiken 135

5. Problem 169 Hur vi ställer till det för våra hundar 169

6. Rödljushundar 199 Aggressivitet av tredje graden 199

7. Cesars väg till friska och harmoniska hundar 227

8. ”Kan vi inte bara umgås och ha det mysigt?” 267 Några enkla tips för en harmonisk och trevlig samvaro med hunden 267

9. Ett meningsfullt liv för både hundar och människor 307 Ordlista 311 Rekommenderad litteratur 315 Noter 316 Bildrättigheter 320 Register 321 Författarna 335

INLEDNING

Blir du ofta tokig på din hund? Är den aggressiv, nervös, rädd eller bara allmänt stressad? Din fyrbenta vän kanske är helt nojig på någonting – hoppar den upp på alla som kommer in genom dörren, eller är den ”pinn-idiot” och kräver att du ständigt ska kasta pinnar, stenar eller en jättesmutsig grön tennisboll?

Eller kanske, kanske, tycker du att du egentligen har den perfekta sällskapshunden. Du vill bara förbättra ert partnerskap lite? Du vill egentligen bara veta hur hunden fungerar. Du vill faktiskt bara förstå din hund lite bättre?

Om du instämmer i någon av frågorna så har du kommit helt rätt.

Om du inte känner till mig från tv-serien Mannen som talar med hundar ska jag presentera mig: Jag heter Cesar Millan och jag vill gärna berätta vad jag har lärt mig under ett helt livs samvaro och arbete med hundar, inklusive de tusentals ”hopplösa fall” jag har rehabiliterat under årens lopp.

Först lite om mig själv: Jag kom till USA från Mexico 1990, utan pengar men med drömmen om att bli världens bästa hundtränare. Jag började som hundskötare, men på mindre än tio år hade jag börjat arbeta med extremt aggressiva rottweiler, bland dem några som tillhörde ett förtjusande äkta par, som ni kanske känner till redan, Will Smith och Jada Pinkett Smith. Will och Jada, båda mycket ansvarsfulla och medvetna hundägare, hade tagit intryck av mitt okomplicerade sätt att

22

cesar och hans hundar

umgås med hundar, så de rekommenderade mig till sina vänner och arbetskamrater, av vilka en del var så kallade kändisar.

Jag behövde aldrig annonsera, jag fick uppdragen på rekommendation.

Snart gick mitt företag riktigt bra, så jag kunde öppna mitt Dog Psychology Center i South Los Angeles. Där har jag trettio-fyrtio hundar som ingen annan vill ha. De flesta av dem har jag hämtat från olika hundhem och hundräddningsorganisationer eftersom de ansågs omöjliga att omplacera eller därför att de har varit så störda att ägarna hade övergivit dem.

Tyvärr finns det inte tillräckligt många institutioner och hundhem som kan ta hand om övergivna hundar under längre tid, så de flesta hemlösa hundar går en säker avlivning till mötes.

Men de hundar jag har räddat och rehabiliterat blir glada och välanpassade flockmedlemmar. Många av dem blir adopterade av kärleksfulla och ansvarsfulla familjer. Medan de är hos mig får de tidigare dödsdömda hundarna hjälpa till med att agera värdar och föredömen för mina klienters problemhundar.

Amerikanska hundar utstrålar en särskild sorts desperation som jag omedelbart kände och såg i deras ögon samma dag jag passerade gränsen till USA. De amerikanska sällskapshundarna saknar det som vilda eller halvvilda hundar har naturlig tillgång till, nämligen möjligheten att helt enkelt få vara hundar, att leva i en stabil, harmonisk flock. Amerikanska hundar måste kämpa med ett problem som de flesta av världens andra hundar slipper – de måste försöka bortse från sina ägares säkert välvilliga men i längden destruktiva idéer om att förvandla dem till människor med fyra ben och päls.

Som barn hemma i Mexico brukade jag titta på Lassie och Rin Tin Tin och drömma om att bli världens bästa hundtränare. Numera kallar jag inte det jag gör för ”träning”. Det finns massor av duktiga tränare som kan lära hundar ”sitt”, ”ligg”,

Inledning

23

”hit” och ”fot”. Det gör jag alltså inte. Jag botar hundarna genom psykologisk rehabilitering. Genom att jag försöker komma i kontakt med hundens psyke och medfödda instinkter kan jag hjälpa den att ändra på oönskade beteenden. Jag använder inte ord eller kommandon utan energier och beröring. När jag kommer hem till någon som har bett om hjälp tror hundägaren nästan alltid att det är något fel med hunden, men oftast är det ägaren som står för problemet. Jag har ofta anledning att poängtera för klienterna att det inte är några problem att återanpassa hundarna, utan att det är människorna som måste ”uppfostras”.

Nyckeln till min metod är vad jag brukar kalla ”flockdynamiken”. På bondgården där jag växte upp höll man arbetande hundar – inte sällskapshundar – och där hade jag tillfälle att under många år umgås med dem och studera hur de umgicks sinsemellan i sina naturliga flockar. Mönstret för flockens uppbyggnad och funktion är inbakat i alla hundars DNA, och således medfött. Det finns bara två roller i en flock, ledaren och följaren. Om man inte själv blir flockledare för sin hund kommer den att ta sig den rollen genom att försöka dominera över sin ägare. I Amerika skämmer de flesta djurägare bort sina sällskapsdjur genom att ständigt överösa dem med ”kärlek”, och de tycker att hunden ska vara nöjd med det. Det är den helt enkelt inte. För hunden skapar den enbart tillgivna energin obalans. När jag lär mina klienter att tala hundspråk – flockens språk – så öppnas en helt ny värld för dem. Mitt mål med att undervisa hundägare är att både människor och hundar ska få ett bättre och sundare liv tillsammans.

Det finns som sagt över sextiofyra miljoner sällskapshundar i Amerika.1 Industrin för produkter för sällskapsdjur har fördubblats under de senaste tio åren till att nu inbringa omkring trettiofyra miljarder dollar – ja, miljarder! Amerikanska

24

cesar och hans hundar

hundägare kan komma på idén att köpa gröna transportboxar av krokodilskinn à 5 700 dollar till sina mini-yorkshireterrier, och att försäkra dem för 30 000 dollar.2 Hundägare spenderar i genomsnitt 11 000 dollar eller mer på sin hund under dess livstid, och detta är ändå en rätt gammal uppgift!3 Hundarna i det här landet är utan tvekan världens mest bortskämda. Men gör det dem lyckliga?

Mitt svar är nej.

Jag hoppas att du som läsare av den här boken ska få några praktiska tips för att hjälpa din hund. Men det allra viktigaste är att jag önskar att alla ska förstå hur hundar faktiskt upplever världen och vad de behöver för att kunna leva ett bra och balanserat liv i lugn och ro. Jag är övertygad om att så gott som alla hundar föds harmoniska och i samklang med naturen. Det är först när de måste leva tillsammans med människor som de utvecklar beteenden som blir till ”problem”. På tal om problem, är det någon av oss som är helt fri från sådana? Den som börjar använda mina metoder kan till och med tänkas få en bättre insikt om sig själv. Du kommer att se dina handlingar på ett annat sätt, och du kanske förändrar ditt sätt att bemöta dina barn, din livskamrat eller din chef. Människor är ju också flockdjur! Jag får höra från fler tittare än du anar, att mina metoder har hjälpt lika många människor som hundar. Här är till exempel ett trevligt avsnitt ur ett beundrarbrev: Kära Cesar!

Tack så väldigt mycket för ditt tv-program Dog Whisperer.

Det lustiga är att det har förändrat mitt och min familjs liv, och vi har inte ens någon hund.

Jag är 41 år och mamma till en son på 5 år och en dotter på 6 år. Jag hade jättesvårt att få ordning på dem. (Jag fick höra att de inte kände några som helst gränser.) De kunde

Inledning

25

bokstavligt talat driva mig vart de ville, både hemma och när vi var ute. Och så såg jag ditt program på tv.

Alltsedan dess har jag övat mig på att vara mer bestämd i min roll som förälder och faktiskt kräva respekt för mig som ledare. Jag har även slutat att böna och be dem att göra saker och ting – jag säger helt enkelt ifrån. (Det kan gälla att städa rummet, duka av bordet eller att de ska sortera in sina tvättade kläder.)

Både mitt och deras liv har förändrats. Mina barn är till min stora förvåning mer disciplinerade (vi bråkar mindre) och de tycker faktiskt om att ta ansvar och sköta sina uppgifter. De känner sig stolta när de har lyckats med något uppdrag och jag för min del är helt överväldigad av detta.

Du undervisar inte bara folk om deras hundar, du lär oss något om oss själva också.

Tack snälla!

Familjen Capino Jag har hundarna att tacka för mycket. Inte bara för att jag har min yrkesverksamhet på grund av dem, min tacksamhet sträcker sig mycket, mycket längre. Jag har dem att tacka för min inre känsla av harmoni och balans. Genom dem fick jag som pojke uppleva villkorslös tillit och med dem behövde jag aldrig känna mig ensam. Att jag förstår mina nära och kära bättre kan jag tacka hundarna för, de har hjälpt mig att bli en bra och balanserad flockledare i familjen. Hundar ger oss så mycket, men vad får de tillbaka av oss? En sovplats, mat, kärlek …, men räcker det? De är så renhjärtat ärliga och trofasta i sitt umgänge med oss. Kan vi då inte orka sätta oss in i vad vi kan göra för att göra deras tillvaro mer hundtillvänd?

Jag har börjat fråga mig om alla hundägare verkligen vill

26

cesar och hans hundar

veta vad de kan göra för sina hundar. Det verkar som om de är rädda för att det skulle rubba deras tilltro till vad hunden kan göra för dem. Men borde inte båda parters behov tillgodoses lika mycket i ett partnerskap om det ska kunna kallas gott?

Vad jag vill med denna bok är att försöka få mina läsare att återgälda åtminstone lite av allt vad de får av sina hundar.

EN LITEN REFLEKTION ÖVER KÖNSPERSPEKTIVET

Jag växte upp i Mexico, i en kultur där det är ”macho” att vara macho. Här i Amerika skulle nog en och annan snarare kalla fenomenet för sexism. Vad man än väljer att kalla det så innebär en sådan kultur att man inte uppskattar kvinnor på samma sätt som i USA. I Mexico respekterar man kvinnor i deras roll som mödrar, men som individer har de inte tillnärmelsevis det värde som tillkommer dem. Där uppmuntras inte kvinnors självförtroende och där får de inte känna sig som de betydelsefulla samhällsmedborgare de är.

När jag kom till Amerika och gifte mig med en amerikansk kvinna blev jag botad från den där föreställningen så pass att jag numera både inser och anser att ingen kultur kan anses som ”frisk” om den inte tillerkänner kvinnor den betydelse de i alla avseenden har.

Jag vill hylla min fantastiska och vackra hustru, Ilusion Wilson Millan, för att hon har visat mig vilken avgörande roll det kvinnliga perspektivet har i våra liv. Det är ju det som håller ihop och håller ordning på våra mänskliga flockar!

28

Med ocken uppe i bergen

PROLOG

Ett hundliv

Klockan är kvart i sju på morgonen och solen håller precis på att titta fram över toppen på Santa Monica Mountains. Vi springer österut och vägen är helt tyst och tom. Än så länge har jag inte sett till en enda människa, vilket är bra. När jag är uppe och joggar i bergen tillsammans med omkring trettiofem lösa hundar håller jag mig alltid till de minst trafikerade vägarna och stigarna. Det är inte så att hundarna är farliga, men folk som aldrig har sett någon springa med en flock hundar efter sig kan bli lite förvånade …

Vi har sprungit i ungefär en halvtimme och Geovani, min medhjälpare, springer sist, efter hundarna, för att se till att ingen blir efter, men det händer nästan aldrig. När vi har hittat rytmen rör hundarna och vi upp dammet på den här stigen som om vi hade varit en enda individ. Jag springer före och de följer efter. Jag hör hur de flåsar och det lätta ljudet av deras tassar. De är lugna och nöjda och de travar lätt med huvudet lågt och med viftande svans.

De följer mig i rangordning, men eftersom den här flocken

30

cesar och hans hundar

är mycket större än en vild vargflock skulle vara, så delar de själva upp sig i smågrupper efter storlek och ork – hög, medel eller låg. (De små hundarna måste utveckla mer energi för att kunna hänga med.)

Alla hundarna tycker om att springa – deras instinkt är ju att röra på sig. Det är nog detsamma med mig, tänker jag ibland. Jag andas in den rena, friska luften i djupa drag, och jag kan inte känna minsta fläkt av smogen nere i Los Angeles.

Det är en berusande och uppiggande känsla. Jag smälter ihop med luften, morgonen och hundarna. Jag tänker på hur privilegierad jag är som får lov att leva så här, att jag får njuta av sådana här dagar på jobbet – där jag får arbeta med det som är min mission i livet.

En vanlig arbetsdag åker jag hemifrån – Inglewood, Kalifornien – och kommer till Dog Psychology Center i södra Los Angeles vid sextiden på morgonen. Då släpper Geovani och jag ut hundarna på centrets gård, så de kan göra ifrån sig.

Sedan lastar vi in dem i en van och är uppe i bergen senast halv sju. Där stannar vi ungefär fyra timmar och då varvar vi hårdträning med mindre ansträngande övningar och vila.

Träningen går till så som jag just beskrev – jag leder flocken som en varg-alfa-hane, och alla hundarna följer mig. Det är ett brokigt gäng det här, en blandning av luggslitna, skadade, mobbade, utslängda hundar och så mina klienters hundar, som har kommit till centret för att ”återvända till sina rötter” – sina naturliga hundrötter, alltså. Vi har nog och övernog av pitbullterrier, rottweiler och schäfer och andra ”häftiga” raser, tillsammans med springer spaniel, italiensk vinthund, bulldogg och chihuahua. När jag är ute och springer med dem är de flesta lösa. Om någon hund måste vara kopplad tar en medhjälpare hand om det. Om det är tveksamt om någon hund klarar

Ett hundliv

31

att fungera i flocken får den stanna hemma och då tränar jag den på annat sätt. Hur olika de än kan vara så fungerar allihop tillsammans i flocken. Deras djupaste, mest primära instinkt talar om för dem att de ska följa mig och lyda mig eftersom det är jag som är flockledaren, och att de ska samarbeta med varandra. Banden mellan dem och mig blir starkare för varje gång vi är ute och tränar så här, därför att det är så det är meningen att det ska gå till i en naturlig hundflock.

Det lustiga är att när vi är ute och går eller springer, så springer alla raser ”huller om buller”. Då är de bara en stor flock. Men när vi rastar så delar de upp sig rasvis. Rottweilrarna samlas för sig själva, gräver en grop och lägger sig där. Pitbullterrierna ligger alltid tillsammans, mitt i flocken och mitt i solen. Schäfrarna ligger alltid och vilar i skuggan under ett träd. Alla raser har sina speciella vanor. Sedan, när det är dags att springa, så blandar de sig hur som helst igen, då försvinner de där specialiserade intressena. Hundens inneboende genuina djursjäl är starkare än det rasrelaterade beteendet – åtminstone när det handlar om sådana seriösa saker som förflyttning. Varje dag som jag tillbringar tillsammans med hundarna får jag lära mig något nytt av dem. Allt jag kan göra för att hjälpa dem får jag tusenfalt igen.

En kvart i elva på förmiddagen är vi tillbaka i South Los Angeles. Efter fyra timmars hårdträning i bergen vill hundarna gärna hem – och dricka mer vatten. När de kommer hem till centret vilar de i skuggan under en tvåvånings svalgång, under ett träd eller i ”Thailand” som jag kallar det – en räcka av fem små enskilda hundkojor, som brukar användas av de allra minsta. De mest aktiva hundarna svalkar gärna av sig i någon av våra pooler innan de lägger sig att vila. Medan hundarna tar igen sig mellan klockan elva och tolv har jag mottagning för mina klienter och då tar jag även in nya hundar till centret.

32

cesar och hans hundar

Rottweilrarna vilar tillsammans under en av våra rundor

Den bästa tidpunkten att introducera en ny, stressad, obalanserad hund i en etablerad flock är när alla är trötta.

När alla har fått motion och vilat så har de gjort skäl för maten – precis som det hade varit om de hade varit vilda. Jag brukar göra i ordning deras mat själv. Jag mäter upp den och blandar den med händerna för att den alltid ska lukta ”flockledare”. Utfodringen vid centret tar mellan en och en halv och två timmar, för den ska – för att använda människospråk – vara en psykologisk utmaning, en övning i viljestyrka, för hundarna. De får rada upp sig framför mig och vänta. Den lugnaste och mest avslappnade hunden får äta först. Då förstår de andra hundarna att ju lugnare och coolare de är, desto mer troligt är det att de får vad de vill ha. Hundarna måste stå bredvid varandra och äta – utan att försvara sin mat eller börja slåss. Det här är en otrolig utmaning för en hund, men det gör att flocken fungerar ihop.

Ett hundliv

33

När hundarna har ätit och rastat sig är det dags för lite mer fysisk träning. Som ni ser är jag alldeles övertygad om att hundar behöver både ordning och reda och ordentligt med fysisk aktivitet för att de ska kunna ha ett lika balanserat liv som om de hade levt ute i naturen, utan inblandning av människan.

Vår nästa aktivitet är dagens hårdaste: rollerblade-rundan.

Tro det eller ej, men de flesta hundarna älskar att springa med mig när jag kör rollerblade. De älskar utmaningen att hänga med flockledaren på hjul! Jag kan ha med mig högst tio hundar åt gången, så det blir tre, fyra rundor på rad. Bortåt eftermiddagen har alla varit med, så då är de helt slut och det är jag också. Medan de vilar några timmar sköter jag lite kontorsarbete och tar emot frågor per telefon. Vid femtiden leker vi med bollar i tjugo minuter. Vid Dog Psychology Center kan trettio-fyrtio hundar jaga samma boll utan att de börjar slåss.

Det är detta jag kallar flockdynamik, vilket skapar ”väluppfostrade” hundar, alltså hundar som beter sig på ett naturligt och trevligt sätt.

Bortåt kvällningen börjar hundarna inrätta sig för nattvilan.

Detta är den bästa tiden för att arbeta individuellt med sådana hundar som behöver det. Ta Beauty till exempel, en mager schäfertik som lider av svår aggression beroende på rädsla.

Om någon närmar sig henne kryper hon antingen undan eller anfaller. Om jag ska få på henne ett koppel måste jag först jaga fatt på henne och dra fram henne och sedan avvakta tills hon ”ger sig”. Det här måste jag kanske upprepa tusen gånger innan hon inser att det är lika bra att komma fram till mig när jag sträcker ut handen. När Beauty har varit med flocken på alla övningar och träningar hela dagen är hon mogen att arbeta med och då kan vi ta itu med hennes problem.

34

cesar och hans hundar

Idag, mer än tio år efter att Dog Psychology Center öppnades, har jag en liten arbetsstyrka på fyra trogna anställda utöver mig själv och min fru Ilusion. Vi brukar ha hand om mellan trettio och fyrtio hundar samtidigt. Några av dem har varit med sedan starten och några betraktar vi som våra egna, och de följer med oss hem varje kväll. Vi har fäst oss vid så många att de får följa med varsin gång. Andra är stamkunder på så sätt att de kommer tillbaka med jämna mellanrum därför att ägarna tycker att deras hundar mår så bra av att leva flockliv.

Vissa ägare lämnar alltid sina hundar till oss när de ska resa bort. För de hundarna – som för övrigt är helt friska och harmoniska – är vistelsen i flocken som att åka på läger och träffa gamla kompisar.

De andra hundarna på centret är tillfälliga gäster som jag har tagit hit så att jag kan hjälpa dem med återanpassningen.

Ungefär hälften av hundarna är fastboende och hälften är tillfälliga besökare. Några av de tillfälliga invånarna är sådana hundar som jag har räddat från djurhem där de blir avlivade om de inte snabbt kan återanpassas till att bli välfungerande sociala individer. Andra tillhör privata klienter. Jag brukar tala om för folk att det är dessa som håller firman igång, och att det är hundarna från räddningsorganisationerna som håller mig själv igång. De flesta av mina privatkunder lämnar inte sina hundar på centret på grund av att de har problem, lika lite som människor deltar i gruppterapi för att de har psykiska problem. De flesta av mina fall handlar om hundar som helt enkelt behöver ett tydligare ledarskap från ägarnas sida, plus regler, gränser och konsekvens från sina familjer för att må bättre. Men det finns också andra fall där hundarna blir bäst hjälpta av respons och kommunikation från sina egna artfränder för att lära sig att de faktiskt är hundar.

Eftersom många av centrets hundar kommer från djur-

Ett hundliv

35

skyddsorganisationer har en stor del av dem varit med om hjärtslitande saker i sina liv. Ibland har det handlat om en otrolig grymhet från människor. Rosemary var en sådan hund.

Hon var en pitbullkorsning som var framavlad för att slåss med andra hundar i illegala hundhetsningar. Efter det att hon hade förlorat i ett viktigt slagsmål hällde ägarna bensin över henne och tände på. En räddningsorganisation räddade livet på henne och så kunde hennes brännskador läkas, men den hemska upplevelsen gjorde att hon blev fruktansvärt och livsfarligt aggressiv och började ge sig på folk. Jag hörde talas om Rosemary sedan hon hade attackerat två pensionärer och jag erbjöd mig omedelbart att ta hand om henne för att försöka göra hund av henne igen.

Det hette att hon var helt livsfarlig, men när jag tog henne till centret visade det sig att det var hur lätt som helst att ”reparera” hunden. Det enda hon behövde för att få tillbaka sin tro på människor var en trygg tillflyktsort och ett säkert ledarskap. Tidigare hade hon varit så rädd för folk att hon tyckte det var bäst att försvara sig först som sist. Hon anföll direkt eftersom hennes erfarenhet var att om hon inte gjorde det skulle alla göra henne illa. Efter bara två dagar litade hon på mig. Sedan var hon den snällaste, lydigaste hund man kan tänka sig. Hon var inte alls någon killertyp i sig själv, det var folk som hade gjort henne till det. När hon väl hade kommit till centret och omgavs av den stabila välbalanserade energin från de andra hundarna i flocken, visade det sig att hon var väldigt lätt att rehabilitera.

Nu för tiden bor Rosemary hos en adoptivfamilj som älskar henne, och de kan inte fatta att hon kan ha varit folkilsken.

Hon blev den bästa ambassadören för Dog Psychology Center man kan tänka sig.

Precis som i fallet med Rosemary plockades Popeye upp av

36

cesar och hans hundar

en hundräddarorganisation när han drev omkring på gatorna och han hamnade hos mig på centret därför att ingen klarade av att hantera honom. Popeye var en renrasig amerikansk pitbullterrier som hade förlorat ena ögat i ett illegalt hundslagsmål. Nu betraktades han som ”bräckage” och lämnades vind för våg på gatan därför att ägarna inte hade något intresse av honom längre. Under den tid han behövde för att vänja sig vid sitt inskränkta synfält med sitt återstående öga blev Popeye väldigt misstänksam mot andra hundar och han kände sig utsatt och sårbar. Detta yttrade sig på så sätt att han försökte skrämma andra hundar genom att vara aggressiv, vilket alltid var snäppet under slagsmål. Sedan började han ge sig på folk.

När han kom till mig var han väldigt dominant, uppe i varv och påträngande. Han var ett mycket svårare fall eftersom han hade en sådan hög och hård energi att jag alltid måste vara extremt alert och på min vakt när jag skulle umgås med honom.

Idag är han en mysig och pålitlig medlem av flocken. Här blir han inte mobbad för att han bara har ett öga.

Vi har många pitbullterrier i flocken, inte för att de är farligare än andra hundar, utan för att de tillhör de starkaste raserna, och för att det är de som är svårast att hantera för dem som måste ta hand om dem när de utvecklar olika sorters problembeteenden, särskilt när det handlar om aggressivitet. Olyckligtvis är det så att många föder upp pitbull enbart för illegala hundslagsmål eller för att användas som vakthundar, och då är avsikten med aveln att den aggressiva sidan av deras natur ska ”ligga överst”.

Preston är också av rasen amerikansk pitbullterrier och han är jättestor. Han hade levt hela sitt liv instängd i en lägenhet tillsammans med sin 80-åriga ägare. Eftersom Preston är väldigt lugn av sig blev han aldrig destruktiv, åtminstone inte medan ägaren levde. När hyresvärden hittade Preston bredvid

Ett hundliv

37

mannen som hade dött, kallade han på hundräddningsorganisationen Amanda Foundation. När de kom för att ta hand om Preston var han väldigt skygg. Skygga och rädda hundar blir ofta ”panikbitare”. När de hade fått in Preston i en hundgård och sedan försökte ta ut honom igen, högg han efter allt och alla. Eftersom han är så stor blev folk rädda för honom. Men när jag fick hit honom till centret såg jag direkt att han bara var rädd och osäker. Han är en av de få hundar jag har släppt in direkt till alla de andra – på heltid, från dag ett. Eftersom han är lugn av sig innerst inne tog Preston upp de andra flockmedlemmarnas stabila energi och flöt så gott som omgående in i gänget. Han blev lugn, och även om han fortfarande är rädd för vissa besökare är han sannerligen en vänlig jätte – jag vet ju vad han har varit med om.

Jag brukar inte favorisera någon av hundarna på centret, men Scarlett, en liten svartvit fransk bulldogg, har jag kommit att bli särskilt fäst vid. Hon får ofta följa med hem, och mina söner tycker att hon hör till familjen. Scarlett hade varit det senaste tillskottet i ett hem fullt av hundar och andra sällskapsdjur. Ägarna hade en kanin som hade kommit ut ur sin bur, och Scarlett hade gett sig på den så att den hade förlorat ett öga. Jag ombads komma till det där huset för att arbeta med Scarlett – jag tyckte inte då att hon var ett fall för centret.

Det var inte Scarlett som var problemet, det var ägarna. Det fanns ingen som helst ordning i det hemmet, inga regler, inga gränser, ingen disciplin alls – och ägarna var knappt hemma så länge så att de kunde ha någon koll på alla djur som sprang omkring fritt överallt. Jag gav ägarna olika läxor, men ingenting hände och ingen ändrade på någonting. Efter några veckor bet Scarlett av benet på en chihuahua som också bodde i huset.

Eftersom det var Scarlett som var mest aggressiv och dessutom hade kommit dit sist, var allting hennes fel. Jag kunde inte se

38

cesar och hans hundar

att hon skulle ha en chans i den familjen, så jag erbjöd mig att ta hand om henne själv. Nu är hon så lugn och trevlig att hon kan följa med mig vart som helst. Hon är min maskot. När jag behöver ha lite extra tur klappar jag henne på magen som en Buddha och hittills har hon då aldrig svikit mig.

Oliver och Dakota är två brunvita springer spaniel. Båda har fysiska problem på grund av extrem inavel och i deras fall rör det sig om återkommande ögon- och öroninflammation.

Det är Dakota som är mest drabbad. Jag är övertygad om att varje hund kommer in i ens liv för att man ska lära sig någonting av den. Det var Dakota som lärde mig om neurologiska skador – vilka jag ju inte kan åtgärda. Dakotas energi är helt avkopplad. Allt han gör, från att skälla till att jaga skuggor, är väldigt osäkert och obalanserat. Eftersom det inte är tillåtet att någonsin visa någon form av aggressivitet inom flocken skulle ingen av de andra hundarna komma på idén att ge sig på honom, så där får han vara ifred. Om han skulle leva i ”frihet” skulle andra hundar antagligen göra slut på honom för att han är så svag och klen.

Jag önskar att jag kunde berätta för er om alla hundarna i flocken – de har alla sin egen personliga historia. Men vad de har gemensamt är den djupa och ursprungliga meningen med att vara bland artfränder. Att vara medlem av en mänsklig gemenskap eller familj är inte alls samma sak. Hunden kan visst trivas där, den kan till och med bli ordentligt bortskämd där, men den sortens samvaro kan aldrig bli lika betydelsefull som umgänge med gelikar. Hunden saknar där den genetiskt betingade meningen med hundlivet. När sådana hundar får tillfälle att ingå som medlemmar i en flock – oberoende av ras – känner de sig hela, ja rent av ”helade”.

Jag skulle önska att alla hundar i hela USA – ja i hela världen – kunde vara lika harmoniska och tillfreds som hundarna

Ett hundliv

39

i min flock. Mitt mål i livet är att hjälpa så många ”problemhundar” jag bara kan.

Bortåt kvällen är det tid för mig att gå hem till min mänskliga flock, min fru Ilusion och våra två söner, Andre och Calvin. Geovani stannar på centret på nätterna för att passa hundarna och stänga in dem i deras olika hundgårdar när det blir sovdags. Efter sju–åtta timmars motion och olika övningar är de rätt nöjda med att få gå och lägga sig. I morgon börjar alltihop om igen, under ledning av mig eller någon av mina medarbetare på centret. Så ser mitt (hund)liv ut, och det är ett privilegierat liv som jag är mycket nöjd med.

Med den här boken bjuder jag in er att dela det med mig.

40

Min familj hemma p책 g책rden i Ixpalino.

Fr책n v채nster: mamma, farmor, min syster, en kusin, farfar och jag

1

Uppväxt med hundar Söder om gränsen

De där sommarmorgnarna på gården vaknade vi innan solen gick upp. Eftersom vi inte hade någon elektricitet fanns det inte mycket att göra för oss barn i stearinljusens sken när det började mörkna. I skymningen fick min syster och jag försöka somna i den kvävande hettan medan de vuxna satt och småpratade. Någon väckarklocka behövde vi inte. Det som väckte oss var den första smala gyllene strimman av solbelyst damm, som letade sig in genom det öppna fönstret. Det första ljud jag hörde var hönornas skrockande när de sprang efter sädeskornen som farfar redan höll på att strö ut på gården. Om jag låg och drog mig en stund kunde jag känna doften av nykokt kaffe och höra plaskandet av vatten i emaljhinkarna som farmor bar in från brunnen. Innan hon gick in brukade hon stänka lite av vattnet på den dammiga vägen framför ingången, så att vi inte skulle kvävas av allt damm som korna rörde upp när de tågade förbi på sin morgontur till ån.

42

cesar och hans hundar

Men för det mesta var stanna i sängen det sista jag ville. Jag kunde inte komma upp och ut kvickt nog. Så länge jag kan minnas har det enda ställe jag ville vara på, varit bland djuren.

Jag älskade att gå ut och gå med dem eller bara sitta tyst och studera dem för att försöka förstå hur de tänker. Sak samma om det var en katt, en höna, en tjur eller en get så ville jag veta hur världen såg ut, sedd genom deras ögon, och jag ville veta hur varje enskilt djur tänkte. Jag tyckte aldrig att de på något vis var som människor, men jag kan inte heller komma ihåg att jag någonsin tänkte att de var mindre värda. Jag har alltid varit otroligt intresserad – och fascinerad – av på vilka sätt vi är olika. Mamma talar alltid om hur jag, från det jag var gammal nog att ta mig fram själv för att klappa ett djur, aldrig kunde få nog med kunskap om just det djuret.

Det har alltid varit hundar som har fängslat mig mest. I vår familj var det lika självklart att ha hundar som att ha vatten att dricka. Vi hade alltid hundar när jag var liten, och detta är ovärderligt när det gäller att förstå hur jag har blivit den jag är idag. Jag kan inte tänka mig en värld utan hundar. Jag respekterar hundarnas värdighet och jag tycker att de är fantastiska djur. Man måste beundra deras styrka, lojalitet och logiska tillvaro, och deras förmåga till återhämtning. Jag växer själsligt genom att iaktta hur orubbat deras förhållande är till naturen, trots att de har levt med människan i tusentals år. Att bara säga att ”jag älskar hundar” kommer inte ens i närheten av den djupa sympati jag känner för dem.

Jag har haft en underbar barndom med närhet till både hundar och andra djur. Eftersom jag växte upp i Mexico, i en kultur som är väldigt olik den amerikanska, fick jag förmånen att betrakta det nya landet med en nykomlings ögon. Trots att jag varken är veterinär, filosofie doktor eller biolog, har jag rehabiliterat tusentals ”problemhundar” under årens lopp, och

Uppväxt med hundar

43

efter vad jag har sett anser jag att många hundar i Amerika har det långt ifrån så bra som de skulle kunna ha det.

Vad jag skulle vilja ge dig som läsare är ett bättre, mer balanserat och sundare sätt att älska din hund på. Ett sätt som ger dig den djupa samhörighet med ett djur som du alltid har drömt om. Jag hoppas att du efter att ha läst om mina erfarenheter och mitt liv med hundar kan börja tänka på samvaron med människans bästa vän på ett nytt sätt.

Gården Jag föddes och tillbringade min barndom i Culiacan, en av Mexicos äldsta städer, ungefär 100 mil från Mexico City. De tydligaste minnena från de åren har jag emellertid från alla skollov och helger som jag tillbringade på min farfars gård i Ixpalino, cirka en timmes resa hemifrån. Gårdarna i Sinaloaområdet i Mexico, sådana som min farfars i Ixpalino, drevs enligt en sorts feodalt system. Gården, eller ranchen, ägdes av patrones, Mexicos mer välbärgade familjer. Farfar var anställd som campesino på gården, och bodde där med sin familj. En campesino levde av det lilla en arrenderad jordlott kunde ge. De här familjerna samarbetade som kooperativ på jordbiten som de ägde gemensamt. Det fungerade ungefär som hos lantarbetarna i den amerikanska Södern. Farfars huvudsakliga uppgift var att ha hand om de många korna – att se till att de kom från betet till ån och tillbaka varje dag.

Vi födde också upp höns och andra djur, mest till mat åt oss själva. Huset var byggt av lertegel och det var litet och smalt.

Vi hade bara fyra rum och det blev trångt om saligheten när mina systrar och min bror föddes, och när dessutom alla våra kusiner kom och hälsade på. Jag var nog fjorton-femton år

44

cesar och hans hundar

när vi fick rinnande vatten. Ändå kan jag inte minnas att jag någonsin uppfattade mig som fattig. I den delen av Mexico tillhörde de flesta arbetarklassen. I mina barnaögon var gården paradiset. Det var där jag helst ville vara – hellre än någon annanstans på jorden. Där kunde jag vara mig själv, den jag verkligen var, den jag var född till att vara. Där kunde jag känna mig riktigt nära naturen.

Och där fanns alltid hundarna i bakgrunden, i löst sammansatta flockar om fem-sex-sju djur. De var inte vilda, men de var inte ”innehundar” heller. De höll till på gårdsplanen och de kom och gick som de ville. De flesta var korsningar mellan olika raser och många såg ut som en blandning av en liten schäfer, labrador och basenji. Vi uppfattade alltid hundarna som en del av familjen trots att de på intet sätt var vad man idag menar med ordet ”sällskaps-” eller ”familjehund”.

De här hundarna fick jobba för brödfödan. De hjälpte farfar att valla korna, och de passade på så att ingen kom bort från de andra eller stack iväg på egna turer. De vaktade området och huset. Om någon av lantarbetarna hade glömt sin hatt ute på fälten kunde man lita på att någon av hundarna stannade kvar och vaktade den tills ägaren kom och hämtade den.

Hundarna passade på kvinnorna i familjen också. Om farmor gick ut på åkrarna med lunchmat åt arbetarna följde alltid en eller två hundar med henne, ifall någon ilsken gris skulle få för sig att försöka knycka maten. Vi kunde alltid lita på att hundarna skyddade oss. Vi ”lärde” dem aldrig någonting, så som folk vanligtvis menar med ”träning” av hundar. Vi skrek aldrig kommandoord till dem som tränare gör, och de fick aldrig beröm med godis. De fick aldrig fysiska tillrättavisningar för att de skulle lyda. De bara gjorde sådana jobb som behövde göras. Det verkade som om allt som de hjälpte oss med var medfött och inbyggt i dem, eller också var det beteenden

Uppväxt med hundar

45

som hade gått i arv generation efter generation. Som tack för hjälpen fick de några köttben då och då. Annars letade de upp mat någonstans, eller fångade olika smådjur. De samarbetade villigt och glatt med oss, men de levde också sitt eget liv, hade sin egen ”kultur” om man så vill.

De här ”nyttohundarna” på gården var mina riktiga lärare när det gällde att studera hundpsykologi som vetenskap och konst.

Jag har alltid älskat att iaktta hundar. Jag antar att ett vanligt amerikanskt barn brukar leka tafatt med sin hundkompis, kasta en frisbee, leka dragkamp eller brottas på gräsmattan.

Själv har jag sedan barnsben varit mest road av att bara studera hundarna. När våra hundar inte precis var runt ikring benen på oss eller var sysselsatta med de andra gårdsdjuren brukade jag sitta och titta på när de lekte med varandra. Jag lärde mig väldigt tidigt att läsa deras kroppsspråk, till exempel den där typiska ställningen med låg framdel, som är invitation till lek. Jag kommer ihåg hur de tog tag i varandras öron och hur de rullade runt på marken. Ibland rände de iväg på upptäcktsfärd och ibland slog sig några ihop för att gräva upp ett jordekorrhål. När deras ”arbetsdag” var slut brukade några sticka ner till en vik i ån och hoppa i för att svalka av sig. De som inte var så modiga av sig låg kvar på land och tittade på de andra. Deras dagliga rutiner och vanor formade en egen rytm och en egen kultur. Tikarna uppfostrade sina valpar så att de från mycket tidig ålder lärde sig vilka regler som gällde i flocken. De olika familjerna i flocken fungerade definitivt i en ordnad gemenskap med klara regler och gränser.

Ju mer jag studerade dem, desto fler frågor uppkom. Hur samarbetade de? Hur gjorde de för att kommunicera med varandra? Jag märkte tidigt hur ett enda ögonkast från en hund till en annan kunde förändra dynamiken i hela flocken på

46

cesar och hans hundar

bråkdelen av en sekund. Vad hände? Vad ”sa” de till varandra och hur förmedlades det? Jag märkte snart att jag också kunde påverka dem. Om jag ville att de skulle göra något, om jag till exempel ville att någon av dem skulle följa med ut på fälten, verkade det som om jag bara behövde tänka tanken och åt vilket håll jag tänkte gå för att en viss hund skulle läsa mina tankar och ”lyda”. Hur gick det till?

Något som också imponerade på mig var hur mycket hundarna kunde snappa upp och lära sig om den komplexa världen omkring dem, bara genom trial-and-error. Jag frågade mig om en del av vad de visste om naturen var medfött. Den genuina kunskap de hade om sin omgivning och om hur man överlever där – vilken de ofta visade prov på – verkade bestå av hälften arv och hälften miljö. Jag kommer till exempel tydligt ihåg hur ett par unghundar närmade sig en skorpion, antagligen för första gången i sina unga liv. De var oerhört intresserade av det ovanliga djuret och de nosade sig försiktigt närmare, centimeter för centimeter. När de kom för nära började skorpionen röra sig mot dem och då hoppade de undan.

Sedan började de om från början med att nosa runt omkring skorpionen för att sedan backa igen, och så höll de på så, men de kom aldrig så nära att de blev stungna. Hur visste de hur nära de kunde gå? Sände skorpionen ut signaler som sa var ”gränsen” gick? Visste hundarna att skorpionen var giftig? Jag blev vittne till samma sak med en av våra andra hundar och en skallerorm. Kunde hunden lukta sig till att ormen var farlig?

Jag visste ju hur jag själv hade lärt mig att ett djur var farligt.

Pappa hade sagt till mig: Om du går nära en sån där orm ska du få smisk! Eller: Om du blir biten av en sån där orm blir du förgiftad och dör! Men man såg aldrig att en hundpappa eller en hundmamma sa till sina valpar: Så här och så här är det, förstår du! De där valparna lärde sig genom egna erfarenheter