9789113053127

långt håll. Ibland var det sönder. Inte för att hon var mörkrädd, men mötte man någon där så såg man ju inte riktigt vem det var och det gillade hon inte.

Nu var hon nästan framme vid tunneln och såg att det kom en man från andra hållet. Ingen hon kände igen. Hon kände de flesta grannarna i området, den här mannen bodde inte här. Hon snabbade på stegen lite när de möttes, halvsprang sista biten ut ur tunneln och vred sig om.

Mannen var borta.

Sprang han också ut ur tunneln?

Skit samma.

Nu skulle hon bara över den smala gången och snedda genom skogsdungen och så var hon nästan hemma.

Hon såg hur den råa vinden vräkte fuktiga löv framför henne och hur diset svepte in dungen därborta. Men dungen kände hon sig trygg i, även om den var rätt mörk i kväll. Hon hade nästan hunnit fram till den när hon kom på väskan. Med dörrnyckeln.

Väskan låg i vespans bakfack. Om pappa var och handlade skulle hon inte komma in. Hon kastade sig runt och småsprang tillbaka mot vespan. Humöret hade dalat avsevärt. Dessutom hade ljuset i tunneln slocknat. Men hon var så pass förbannad att hon bara rusade igenom den och bort till vespan, slet upp locket, fick fram väskan och började gå tillbaka i regnet. När hon såg den släckta tunneln framför sig igen tänkte hon på mannen som bara försvann.

Vart tog han vägen?

Hon stannade till innan hon gick in i tunneln och försökte se till andra sidan. Det var inte så långt och såg tomt ut. Hon tog ett djupt andetag och sprang genom tunneln. Fånigt, tänkte hon när hon var igenom den.

Vad är jag rädd för?

På långt avstånd kunde hon se att det lyste i ett grannhus. Av någon anledning kändes det plötsligt tryggt. Det fanns åtminstone folk i närheten. Hon korsade en blöt grässlänt och närmade 17