9789113053127

DEN TREDJE RÖSTEN

Cilla  rolf Börjlind Springfloden 2012

ISBN 978-91-1-305312-7 © Cilla & Rolf Börjlind 2013 Enligt avtal med Grand Agency Norstedts, Stockholm Omslag: Jörgen Einéus Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

J

ag står ända framme vid kanten på taket, barfota, nio våningar ner ser jag den grå gatan. Den är tom. Staden sover. Det är vindstilla. Jag går några steg längs kanten och sträcker ut armarna, det är lättare att hålla balansen då. En fågel glider ner och sätter sig en bit bort, jag tror att det är en kaja, den tittar ut över de tysta husen. Den har också vingar. Mina är vita, den har svarta.

Snart ljusnar det.

Jag tar ett par steg mot kajan, försiktigt, för att inte skrämma den, jag vill att den ska förstå varför jag är här. Vid den här tiden.

Jag vill förklara.

Jag lämnade min kropp i natt, viskar jag mot kajen, redan innan jag var död. Jag svävade en bit upp redan när han började misshandla mig, jag såg alltihop från ovan. Jag såg hur remmarna skar in i halsen, han hade dragit åt dom alldeles för hårt, jag förstod att jag höll på att kvävas. Det var därför jag skrek så fruktansvärt, det gjorde så ont, jag hade aldrig skrikit på det sättet. Det var nog därför han började slå mig, om och om igen, det tunga askfatet krossade tinningen. Det såg så hemskt ut.

Nu känner jag vinden.

Det är den första ljumma brisen som drar in från havet, kajan tittar på mig med ena ögat, långt borta ser jag den väldiga madonnan av guld. Hon står på den högsta kullen, hennes ansikte är vänt mot mig. Såg hon också vad som hände i natt? Var hon också med i rummet? Kunde hon inte ha hjälpt mig då?

Jag tittar på kajan igen.

Innan jag dog var jag blind, viskar jag, det var därför det var så obehagligt i natt. Vi var inte ensamma i rummet, han och jag, det hördes andra. Jag blev rädd för det jag inte såg, för de där männens röster jag hörde, på främmande språk, jag ville inte vara med längre. Allting luktade. Sedan dog jag. Då var det bara han 7

och jag kvar därinne, han fick torka bort allt blod själv. Det tog så lång tid.

Kajan sitter kvar på samma plats, orörlig. Är det en fågelängel?

Har den snärjts i ett nät och fått nacken bruten? Eller krossats av en långtradare? Nu hör jag ljud från gatan långt därnere, någon har vaknat, jag känner lukten av bränt avfall ända upp hit. Snart myllrar det mellan husen.

Jag måste skynda mig.

Han bar ut mig i mörkret, viskar jag mot kajan, ingen såg oss.

Jag svävade en bit ovanför. Han lyfte ner mig i en baklucka och vek upp mina tunna ben, det var bråttom. Vi åkte till ett klipplandskap vid vattnet. Han la ner min nakna kropp på marken intill bilen, i gruset, jag ville sträcka mig ner och stryka en hand över min kind. Jag såg så skändad ut. Han drog iväg mig i armarna, långt in bland träd och klippor. Där styckade han mig. Han skar av huvudet först. Jag undrade hur han kände sig när han gjorde det, han gjorde det så fort, med en stor kniv. Han grävde ner mig på sex olika ställen, långt ifrån varann, han ville inte att jag skulle hittas. När han åkte därifrån flög jag hit. Till taket.

Nu är jag klar.

Långt borta vid bergen i norr glider de första solstrålarna upp över kammen, daggen gnistrar på hustaken, en ensam fiskebåt är på väg in i hamnen.

Det blir en vacker dag.

Kajan intill mig faller ut i vinden med sträckta vingar, jag lutar mig ut och följer efter.

Någon kommer att hitta mig.

Det vet jag.

8

U

”

tskuren ur min mördade mammas mage.”

Olivia plågade sig själv, dygnet runt, svarta vidriga tankar ockuperade hennes nätter, på dagarna höll hon sig undan.

Det pågick länge.

Det pågick tills hon blev mer eller mindre apatisk.

Tills det inte gick längre.

En morgon slog överlevnadsinstinkten till och piskade ut henne i världen igen.

Där fattade hon ett beslut.

Hon skulle genomföra sista terminen på polishögskolan, göra sin aspiranttjänst och bli färdig polis. Sedan skulle hon åka utomlands. Hon skulle inte söka någon fast tjänst. Hon skulle försvinna, långt bort, och försöka komma i kontakt med den hon var innan hon blev dotter till två mördade föräldrar.

Om det gick.

Hon genomförde sin plan, lånade pengar av en släkting och reste iväg i juli.

Ensam.

Först till Mexiko, hennes mördade mammas hemland, till okända platser med okända människor och främmande språk. Hon reste med lätt bagage, en brun ryggsäck och en karta, hon hade ingen plan och ingen riktning. Alla platser var nya och hon var ingen.

Hon fick umgås med sitt inre i sin egen takt. Ingen såg när hon grät, ingen visste varför hon plötsligt kunde sjunka ner vid ett vattendrag och låta det långa svarta håret strömma med en bit.

Hon var i sitt eget universum.

Före resan hade hon haft vaga tankar på att försöka spåra sin 9

mammas ursprung, kanske hitta några släktingar, men hon insåg att hon visste alldeles för lite för att det skulle leda någonstans.

Så hon klev på en buss i en liten stad och klev av i en ännu mindre.

Efter drygt tre månader hamnade hon i Cuatro Cienegas.

Hon tog in på Xipe Totec, den flådde gudens hotell, i utkanten av den lilla staden. I skymningen gick hon barfota till det vackra torget i centrum, hon fyllde tjugofem år och ville se folk. Kulörta lyktor hängde i platanerna, det stod små grupper av ungdomar vid varje träd, unga flickor i färgsprakande kjolar och unga pojkar med skreven putande av näsdukar. De skrattade. Musiken från barerna tvinnades ihop ute på torget, åsnorna stod stilla vid fontänen, många märkliga dofter drog genom luften.

Hon satt på en bänk som en främling och kände sig mycket trygg.

Efter en timme gick hon tillbaka till sitt hotell.

Kvällen var fortfarande ljummen när hon satte sig på en träveranda med utsikt mot den vidsträckta Chihuahuaöknen, cikadornas skarpa sång blandades med klapprande hästhovar i bakgrunden. Hon hade just firat sig själv med en kall öl och funderade på en till. Då hände det. För första gången. Hon kände lite fast mark.

Jag ska byta efternamn, tänkte hon.

Jag är faktiskt halvmexikan. Jag ska ta mammas namn. Hon hette Adelita Rivera. Jag ska byta efternamn från Rönning till Rivera.

Olivia Rivera.

Hon tittade ut över öknen framför sig. Så klart, tänkte hon, det är så jag måste börja om. Så enkelt. Hon vände sig om och höll upp sin tomma ölflaska mot baren innanför. Hon skulle strax få en ny.

Den skulle hon dricka upp som Olivia Rivera.

Hon tittade ut mot öknen igen, hon såg hur den lätta vinden rullade ett par torra buskar över den heta dallrande marken, hon såg en grönsvart ödla kila upp på en trearmad taggig saguaro, hon 10

såg ett par ljudlösa rovfåglar glida bort mot den glödande horisonten och plötsligt log hon, rakt ut, mot ingenting. För första gången sedan sensommaren förra året kände hon sig nästan lycklig.

Så enkelt!

Den natten somnade hon hos Ramón, den unge bartendern som hade läspat en aning när han hövligt frågade om hon ville älska.

Hon var klar med Mexiko. Resan hade fört henne dit hon behövde komma. Nästa mål var Costa Rica och byn Mal Pais, platsen där hennes biologiska pappa hade haft ett hus. Han hade kallat sig för Dan Nilsson där, i verkligheten hette han Nils Wendt.

Han hade levt ett dubbelliv.

Under resan dit fattade hon ett antal beslut, alla sprungna ur Olivia Rivera. Ur den märkliga styrka hon byggde upp ur sitt nya efternamn.

Ett var att lägga poliskarriären på is och börja läsa konsthistoria. Adelita hade varit konstnär och vävt vackra tyger, kanske kunde de få kontakt på ett eller annat konstigt plan, tänkte hon.

Ett annat, och mer avgörande, handlade om hennes attityd: från det ögonblick hon återvände till Sverige skulle hon gå sin egen väg. Hon hade bränt sig på människor hon hade litat på.

Hon hade varit naiv och öppen och fått en handgranat i hjärtat.

Det tänkte hon inte utsätta sig för igen. Från och med nu skulle hon bara lita på en enda människa.

Olivia Rivera.

Klockan var eftermiddag när hon reste sig ur havet vid en strand på Nicoyahalvön i Costa Rica. Hennes långa svarta hår föll ner över en djupbrun kropp, hon hade varit fyra månader i den tropiska solen. Hon klev upp på den tomma stranden och svepte en handduk över axlarna, en grön kokosnöt rullade upp och ner i vattenbrynet, hon vände sig ut mot havet och visste att hon måste igenom det en gång till.

11

Just här, just nu. ”Utskuren ur min mördade mammas mage.”

Bilden vek in i hennes medvetande igen. Stranden, kvinnan, månen. Mordet. Hennes mamma hade dränkts av en springflod, nergrävd på en strand på Nordkoster. Innan jag var född, tänkte Olivia, hon dog innan jag föddes.

Hon hann aldrig se mig.

Nu stod hon själv på en helt annan strand och försökte acceptera, det var mycket svårare än att förstå, acceptera tanken på att aldrig ha funnits i sin mammas blick.

Att vara född osedd.

Hon betraktade havet framför sig, oceanen sträckte sig ända in i den flammande gulröda horisonten. Det var på väg att skymma.

Stilla dyningar vaggade in mot land, mjuka varma vågor rullade upp mot hennes fötter, långt därute såg hon en klunga mörka huvuden som guppade på ytan.

Hon drog på sig sin tunna vita klänning och började gå.

Små gråvita krabbor kilade ner i sina sandhål när hon passerade, vattnet utplånade hennes fotsteg bakom henne. Hon hade gått längs stranden i nästan en timme, långsamt, ända från Santa Teresa och ut hit, till klipporna vid Mal Pais. Hon visste att det skulle bli så här, att bilderna och tankarna skulle rivas upp igen.

Just här, just nu.

Det var meningen med hela promenaden.

Hon ville sänka sig ner i smärtan igen, en sista gång, hon ville vara beredd. Om ett par minuter skulle hon träffa en man som skulle föra henne ännu närmare hennes gåtfulla förflutna.

Mannen satt på den långa trädstammen i vattenbrynet. Han var 74 år och hade bott i trakten i hela sitt liv. En gång ägde han en bar i Santa Teresa, nu satt han mest på verandan till sitt egendomliga hus och drack rom. Han var klar med det mesta. När hans älskade pojkvän dog för några år sedan försvann det sista som höll livslågan levande, nu var det inte så mycket kvar. Andas in och andas 12

ut, förr eller senare tar det slut. Men han klagade inte. Han hade ju sin sprit. Och sitt förflutna. Många människor hade kommit och gått i hans liv, en del hade stannat kvar i minnet. Två av dem var Adelita Rivera och Dan Nilsson.

Och nu skulle han träffa deras dotter.

En dotter som ingen av de själva hann träffa.

Han ångrade att han inte tog med en skvätt rom till stranden.

Olivia såg honom på långt håll. Hon visste ungefär hur han skulle se ut, det hade Abbas el Fassi berättat. Men helt säker kunde hon inte vara. Så hon stannade till en bit från trädstammen och väntade på att mannen skulle titta upp.

Det gjorde han inte.

– Rodriguez Bosques?

– Bosques Rodriguez. Bosques är förnamnet. Du är Olivia?

– Ja. Nu tittade Bosques upp. När hans gamla smala ögon nådde Olivias ansikte ryckte det till i honom. Inte speciellt märkbart, men tillräckligt för att Olivia skulle få en tydlig flashback: exakt så där hade Nils Wendt reagerat när han hade sett henne i en stugdörr på Nordkoster förra året, utan att ha en aning om vem hon var.

Framför allt inte att hon var hans dotter med Adelita Rivera. Och Olivia hade inte haft en aning om vem mannen i dörren var och så hade de skilts och det var första och sista gången hon såg sin pappa i livet.

– Du är en kopia av Adelita, sa Bosques med sin anfrätta röst.

– Jag är hennes dotter.

– Sätt dig.

Olivia satte sig på trädstammen en bra bit från Bosques. Han noterade det.

– Du är mycket vacker, sa han. Som hon.

– Du kände min mamma.

– Och din pappa. Den store svensken.

– Kallades han det?

13

– Av mig. Och nu är båda döda.

– Ja. Du skrev att du hade ett foto på mamma?

– Foto, och lite andra saker.

Olivia hade fått Bosques mejladress av Abbas el Fassi. Någonstans i Mexiko hade hon gått in på ett internetcafé, mejlat till Bosques, förklarat vem hon var och att hon tänkte komma till Costa Rica och ville träffa honom. Bosques hade svarat mycket snabbt, ett personligt mejl fick han bara med ljusårs mellanrum, och berättat att han hade en del personliga tillhörigheter från hennes föräldrar.

Nu lyfte han upp en liten avlång metallåda, röd och gul, ursprungligen hemvist för mycket exklusiva kubanska cigarrer, öppnade den och lyfte upp ett fotografi. Han darrade en aning på handen.

– Det är din mamma. Adelita Rivera.

Olivia sträckte sig bort mot Bosques och tog fotografiet. Hon kände en svag doft av cigarr. Fotot var i färg. Hon hade sett en bild på sin mamma en gång tidigare, på ett foto som Abbas hade haft med sig hem från Santa Teresa förra året, men det här var mycket skarpare och vackrare. Hon tittade på sin mamma och såg att hon hade en lätt skelning på ena ögat.

Precis som Olivia.

– Adelita döptes efter en mexikansk frihetshjältinna, sa Bosques. Adelita Velarde. Hon var soldat under mexikanska revolutionen. Hennes namn blev en symbol för kvinnor med styrka och mod. Det skrevs en sång om henne, La Adelita.

Plötsligt började Bosques sjunga, lågmält, på mjuk melodisk spanska, sången om den starka och modiga kvinnan som alla rebeller var förälskade i. Olivia tittade på honom, på fotot av sin mamma, den gamle mannens darrande sång snirklade sig in i hennes innersta känslovalv. Hon lyfte blicken och tittade ut över oceanen, hela situationen var absurd, magisk, så långt från aspiranttjänsten på Stockholmspolisen man kunde komma.

Bosques tystnade och sjönk ner med blicken i sanden. Olivia tit14

tade på honom och insåg att även Bosques sörjde. Hennes mamma och pappa hade varit nära vänner till honom. Hon flyttade närmare, nästan intill honom. Försiktigt tog han hennes hand i sin. Hon lät honom göra det. Bosques harklade sig lite.

– Din mamma var en mycket skicklig konstnär.

– Abbas berättade det. Jag skulle hälsa från honom.

– Han är duktig på knivar.

– Ja. – Ska vi gå upp till din pappas hus?

– Strax.

Olivia vred sig mot vattnet igen och såg hur en enorm våg pulserade fram genom havet därute, alla mörka huvuden som hon hade sett vid vattenytan hävde sig upp på vita surfingbrädor, fångade in vågen med hukade kroppar och forslades bort från den brinnande horisonten med ursinnig fart.

Hon reste sig.

15

S

andra Sahlmann var glad. Hon susade fram på sin nya vita vespa genom novembermörker och hällregn och var glad.

Upprymda tankar dansade genom huvudet, det var så mycket kul som hände just nu. Volleybolltränaren hade sagt att hon skulle få spela i A-laget nästa säsong och hon hade fått A på sitt religionsprov, lite oväntat, hon trodde det skulle gå så där. Hon körde hastigt längs med golfbanan, upp mot villaområdet och vred på gasen lite extra.

Plötsligt dog den.

Hon vred och vred och insåg efter några sekunder att hon hade fått soppatorsk. Hon bromsade in vid vägkanten och klev av. Det var inte så lång bit kvar, några hundra meter, men att släpa en vespa den biten i det här vädret var ingen höjdare, så hon tog fram mobilen och ringde hem. Pappa kunde komma och möta henne och ta med ett paraply.

Han svarade inte.

Han brukade stänga av ljudet på mobilen när han såg på tv, det var något med koncentrationen, påstod han. Eller också var han och handlade och hörde inte signalen. Han hade lovat att köpa hem tacos, hennes älsklingsrätt, som belöning för hennes A. Så hon fick hantera läget själv. Jag ställer vespan här så kan vi hämta den sedan, tänkte hon, låser den och ställer den här. Hon drog in vespan under ett träd och låste den. Hjälmen behöll hon på. Hon försökte ringa en gång till, kanske hade han satt på ljudet? Eller kommit hem?

Nej. Hon började gå.

Som tur var fungerade ljuset i gångtunneln, det såg hon på 16

långt håll. Ibland var det sönder. Inte för att hon var mörkrädd, men mötte man någon där så såg man ju inte riktigt vem det var och det gillade hon inte.

Nu var hon nästan framme vid tunneln och såg att det kom en man från andra hållet. Ingen hon kände igen. Hon kände de flesta grannarna i området, den här mannen bodde inte här. Hon snabbade på stegen lite när de möttes, halvsprang sista biten ut ur tunneln och vred sig om.

Mannen var borta.

Sprang han också ut ur tunneln?

Skit samma.

Nu skulle hon bara över den smala gången och snedda genom skogsdungen och så var hon nästan hemma.

Hon såg hur den råa vinden vräkte fuktiga löv framför henne och hur diset svepte in dungen därborta. Men dungen kände hon sig trygg i, även om den var rätt mörk i kväll. Hon hade nästan hunnit fram till den när hon kom på väskan. Med dörrnyckeln.

Väskan låg i vespans bakfack. Om pappa var och handlade skulle hon inte komma in. Hon kastade sig runt och småsprang tillbaka mot vespan. Humöret hade dalat avsevärt. Dessutom hade ljuset i tunneln slocknat. Men hon var så pass förbannad att hon bara rusade igenom den och bort till vespan, slet upp locket, fick fram väskan och började gå tillbaka i regnet. När hon såg den släckta tunneln framför sig igen tänkte hon på mannen som bara försvann.

Vart tog han vägen?

Hon stannade till innan hon gick in i tunneln och försökte se till andra sidan. Det var inte så långt och såg tomt ut. Hon tog ett djupt andetag och sprang genom tunneln. Fånigt, tänkte hon när hon var igenom den.

Vad är jag rädd för?

På långt avstånd kunde hon se att det lyste i ett grannhus. Av någon anledning kändes det plötsligt tryggt. Det fanns åtminstone folk i närheten. Hon korsade en blöt grässlänt och närmade 17

sig skogsdungen igen och försökte få upp humöret. Hon hade bara en liten bit kvar och sedan skulle de hämta vespan tillsammans och äta tacos.

Nu var hon inne i skogsdungen.

De blöta löven klafsade runt skorna.

Det fanns en liten upptrampad stig genom dungen som hon hade gått hundra gånger, den mynnade ut en bit från häcken till deras tomt. Det var den hon följde när hon hörde ljudet. Som om någonting bröts av. Alldeles bakom henne. Hon vände sig om, hjälmen gjorde att hon inte hade fullt synfält.

Vad var det för ljud?

Hon tittade in mellan träden, mörka stammar och regntunga grenar överallt.

Ett rådjur?

Fast härinne?

Hon vred runt igen och började gå snabbare. Hon visste var stigen gick och ändå gick hon rakt in i en trädstam. Hon vacklade till och slet av sig hjälmen. Då hörde hon ett annat ljud. Mycket närmare.

Det är nån härinne!

Hon kastade ifrån sig hjälmen och rusade mellan stammarna, hon hade inte så långt kvar innan hon skulle vara ute och nå häcken runt huset och där skulle hon vara trygg. Fast inte förrän hon var framme vid grinden. Häcken runt huset var en gammal avenbok av ansenliga mått och den måste hon springa runt innan hon kunde nå grinden. Hon sprang så fort hon kunde tills hon plötsligt stöp i marken. En jordhög från förra årets kompostering hade fällt henne rakt ner. Precis intill häcken. Hon låg still några sekunder på marken, ansiktet hade tryckts ner i en halvblöt lera, hon vågade inte titta bakom sig och kände hur tårar vällde upp i ögonen.

– Pappa! PAPPA! Hon skrek rakt ut. Om pappa var hemma skulle han kanske höra henne! Hon var ju bara på andra sidan häcken! Hon rätade på 18

armarna och tryckte sig upp från leran och började springa igen.

Mot grinden. Den var öppen. Hon sprang in genom grinden, in från häcken, upp mot dörren, slet fram väskan och försökte öppna den. Blixtlåset hakade fast. Till slut fick hon upp väskan och hittade nyckeln och stack in den i dörren, vred om, slet upp dörren, rusade in och slog igen den, låste två varv, andades ut och vände sig om – fem meter in hängde hennes pappa i en blå bogserlina från taket i vardagsrummet, tungan hade trängt ut mellan läpparna och hans vidöppna ögon stirrade rakt på Sandra. * Middagen hade varit fantastisk, från den madeiraspetsade trattkantarellsoppan över kalvfilén till den läckra pannacottan.

– Har du gjort pannacottan också?

– Det är inte så svårt.

Olivia log lite. Inte mycket i matväg var svårt för Maria Rönning, hennes adoptivmamma, den spanskättade juristen med det långa svarta håret. De satt vid Marias köksbord i radhuset i Rotebro. Maria hade hämtat Olivia vid Arlanda och insisterat på att få bjuda på middag. Olivia var inte så svårflörtad. Ett rejält antal flygtimmar över Atlanten med ynkligt kryddad mat och torra kakor till lankigt kaffe hade fått Marias erbjudande att gå rakt in.

Egentligen ville hon hem till tvåan på Söder först, för att sova ut och ladda om, innan hon skulle leverera en del hård information till Maria.

Vid rätt tidpunkt.

Att äta middag med henne i hennes kök, med allt vad det innebar av gott vin och reströtthet, skulle kunna öppna för en intimitet som Olivia helst ville undvika.

Men nu blev det inte så.

Därför bestämde hon sig för att leverera det mesta i bilen på väg från Arlanda.

19

– Byta namn? sa Maria vid ratten.

– Ja. Till Rivera.

– När bestämde du det?

– I Mexiko.

– Olivia Rivera?

– Ja. – Det är ett vackert namn.

Maria höll ögonen på vägen. Olivia iakttog henne från sidan.

Menade hon vad hon sa? Menade hon att det var ett vackert namn i allmänhet eller vadå?

– Det passar dig, sa Maria.

Olivia kände sig ställd. Hon hade förväntat sig en helt annan reaktion och hade byggt upp en rätt skoningslös argumentation för att hon ville ta sin döda mammas namn. ”Det passar dig.” Vad skulle hon svara på det?

– Tack. Sen har jag bestämt mig för att inte fortsätta som polis.

Inte just nu i alla fall.

– Bra. – Bra? – Vad skulle du bli polis för? Det är ingenting för dig, det har jag sagt hela tiden.

Vilket var sant. Maria hade aldrig varit förtjust i Olivias val att bli polis. Hon hade stöttat det, men inte med någon större entusiasm. Ändå var Olivia nära att bli provocerad. Varför skulle hon inte bli polis?! Fast det ville hon ju inte längre? Hon kände sig plötsligt svajig. Två av hennes viktigaste beslut hade Maria parerat som om de var bagateller. Eller åtminstone inte så omvälvande som de var för Olivia. Resten av bilresan gick åt till Olivias beskrivning av olika platser hon hade besökt och en gemensam lättnad över Obamas seger i presidentvalet.

– Så vad ska du göra istället då?

Maria hällde upp lite mer vin samtidigt som hon betraktade Olivia.

20

– Istället för?

– Bli polis?

– Jag tänkte läsa konsthistoria.

Säg inte ”bra” nu bara, tänkte Olivia.

– Klokt. Det har ju lite anknytning till Adelita också.

– Ja. Maria log lite och betraktade Olivia.

– Vad är det?

– Du är väldigt brun.

– Jag är halvmexikan.

– Men tagga ner lite, älskling, det var en komplimang.

– Tack.

Olivia kände att hon behövde luft. Hon hade stålsatt sig en hel del för det här första mötet med Maria och känt ett slags obstinat behov av att provocera henne med sitt namnbyte och annat och så hade det mynnat ut i ett slags egendomligt ingenting.

– Ska vi ta en promenad?

Det var Maria som föreslog det.

Det hade slutat regna. Ändå blev det en smärre chock för Olivia när hon klev ut. Hon hade tillbringat avsevärd tid i tropisk temperatur, här var det nästan nollgradigt och rå novembervind. Maria hade tryckt på henne en gammal dunjacka och en fruktansvärt ful yllemössa.

Vilket hon snabbt var väldigt tacksam för.

Sida vid sida gick de upp längs den lilla radhusgatan där Olivia hade tillbringat merparten av sin uppväxt. Maria pekade på husen de passerade och upplyste om vilka som bodde kvar, vilka som var döda, vilka som hade gift om sig med grannen och så vidare, och Olivia nickade då och då för att verka intresserad. Hon hade tankarna på helt annat håll. På Arne, sin adoptivpappa, Marias man som gick bort i cancer när Olivia var nitton år. Olivia hade dyrkat Arne. Det var han som var hennes ledsagare under de jobbiga tonåren, det var han som alltid fanns till hands när hon behövde stöd, 21

var vilsen, ville dö eller fly eller bara krypa ihop hos någon som tröstade utan att påpeka det ena eller det andra.

Maria påpekade alltid.

Olivia hatade det.

Så dog Arne och gav henne en djup sorg och en vit Ford Mustang i arv. Mustangen hade hon kvar, sorgen hade bytt skepnad.

Radikalt.

Från det ögonblick hon fick veta att Arne inte var hennes riktiga pappa. Det hade både han och Maria dolt för henne. Men dessutom hade han dolt Olivias ohyggliga bakgrund för både Maria och henne på ett sätt som hon inte begrep och förmodligen aldrig skulle begripa. Eller få svar på. Han var ju död. Men det var ett svek som drog ner den dyrkade adoptivpappan i en ormgrop av kaotiska känslor, under lång tid. Så småningom hade hon accepterat att det var som det var. Varför slösa ursinne på en människa som är begravd? Och ytterligare en tid senare hade hon försonats med det som hänt.

Hon var tvungen.

Hon hade älskat Arne och han hade älskat henne. Djupt och innerligt, så länge han levde. Det fanns ingen anledning att solka ner det.

– Vad tänker du på? frågade Maria.

De hade just svängt in på Holmbodavägen.

– På hur pappa skulle ha reagerat på mitt nya namn.

– Han skulle ha reagerat som jag.

– Hur vet du det?

– Därför att han var … vad är det där?!

Maria stannade till och pekade. I slutet av gatan stod en polisbil och en ambulans utanför en villatomt. Ett par uniformsklädda poliser kom just ut genom grinden. Maria drog tag i Olivias arm.

– Det är ju vid Sahlmanns?

– Ja? Olivia visste vilka Sahlmanns var. Hon hade suttit barnvakt åt deras dotter Sandra många gånger när hon bodde hemma. När 22

Sandras mamma Therese hade omkommit i tsunamin för åtta år sedan hade Maria varit en av personerna i grannskapet som stöttade hennes pappa Bengt och hjälpte honom med en del juridiska formaliteter.

– Vad är det som har hänt? sa Maria.

De fortsatte bort mot ambulansen. Olivia noterade hur det stod några grannar halvt dolda bakom gardiner och kikade mot Sahlmanns tomt. När de var nästan framme hajade hon till. En av poliserna vid grinden var välbekant. Det var Ulf Molin, en av hennes klasskamrater på Polishögskolan. Den mest enträgne av de olika killar som hade stött på henne under ett par år. Olivia drog snabbt av sig den fula yllemössan.

– Hej, Ulf. Ulf Molin svängde runt.

– Olivia?! Hej! Vad gör du här?

– Hälsar på min mamma, hon bor en bit bort.

– Hur är det med dig då? Vad brun du är! Jag hörde att du hade …

– Jag har tagit en timeout. Vad är det som har hänt? Det här är Maria, förresten, min mamma.

Ulf hälsade på Maria. Lite för inställsamt, tyckte Olivia. Har han inte gett upp än?

– Vi känner Bengt Sahlmann och hans dotter Sandra, sa Maria och upprepade Olivias fråga: Vad är det som har hänt?

Ulf klev ett par steg åt sidan och Olivia och Maria följde efter.

Medvetet eller omedvetet sänkte han rösten en aning.

– Sahlmann har tagit livet av sig. Hängt sig. Hans dotter kom hem för ett tag sen och hittade honom.

Maria och Olivia tittade på varann. Hängt sig?

– Men stackars flicka! utbrast Maria.

– Var är hon nu? frågade Olivia.

– I ambulansen. Dom har gett henne lugnande. Vi har frågat var hennes mamma är men hon svarar inte på det.

– Hennes mamma är död, sa Maria.

23

– Oj! Jag förstår.

– Har ni kontaktat några släktingar?

– Vi har försökt få tag i en moster till henne, men hon är tydligen i Köpenhamn på nån konferens, vi har inte nått henne ännu.

– Ingen annan?

– Hon har inte uppgett nån annan.

– Får jag prata med henne? sa Olivia.

Ulf nickade och gick fram till ambulansen och öppnade bakdörren. Olivia klev fram och tittade in. Vid ena väggen satt en kvinnlig sjukvårdare. På en smal brits mittemot satt en tunn tonårsflicka, ihopsjunken, med leriga kläder och en röd filt om axlarna. Hennes ljusa hår hängde ner över ögonen, hon höll händerna knutna mot munnen. Det tog några sekunder innan Olivia kände igen henne, men inga sekunder alls innan hon själv kände en klump i halsen.

Hon svalde ner den.

– Hej, Sandra, kommer du ihåg mig? sa Olivia.

Sandra vände ett söndergråtet ansikte mot Olivia.

– Jag brukade sitta barnvakt åt dig när du var mindre. Minns du det?

Sandra betraktade Olivia ett par sekunder och nickade nästan omärkligt. Olivia lutade sig in en aning.

– Jag har just hört vad som har hänt och …

– Jag vill inte gå in i huset.

Sandras röst var tunn och nästan ohörbar. Hon drog filten över ögonen och vek ner huvudet mot bröstet.

– Det behöver du inte, sa Olivia.

– Jag vill inte vara kvar här.

– Det förstår jag … du får väldigt gärna följa med bort till oss om du vill.

– Jag vill till Charlotte.

Rösten kom nerifrån bröstet.

– Vem är det?

– Min moster.

24

– Men hon är tydligen i Köpenhamn. Så fort polisen får tag i henne åker hon säkert hem, men det kan dröja till i morgon. Ska du inte följa med över till oss?

Sandra vaggade fram och tillbaka med överkroppen. Olivia vred sig om lite. Ulf och Maria stod en bit bakom henne. Olivia tittade på Ulf och viskade så lågt hon kunde: – Vart tar ni henne om hon inte vill …

Plötsligt reste sig Sandra från britsen. Olivia sträckte snabbt fram en hand och hjälpte henne att kliva ner på gatan. Maria tog ett steg fram.

– Hej, Sandra.

Maria la en arm om Sandras axlar och tog några steg bort från ambulansen. Olivia vred sig mot Ulf. – Är det okej om vi tar med henne?

– Absolut, inga problem, om hon vill själv. Har du kvar ditt gamla mobilnummer förresten?

Vad är han ute efter nu? tänkte Olivia. Här?

– Hurså?

– Om vi får tag i hennes moster, det är väl bra att ni får reda på det så snabbt som möjligt?

– Visst. Självklart. Ja, det är samma nummer.

– Bra. Vi hör av oss. Snygg mössa.

Ulf nickade ner mot yllemössan i Olivias hand.

Ulf ringde en halvtimme senare. Han hade fått tag i Sandras moster i Köpenhamn, delgett henne vad som hade hänt och berättat att Sandra fanns hemma hos Maria Rönning. Charlotte hade fått Olivias mobilnummer och ringt upp. Samtalet med Sandra blev kort och ganska fåordigt. Båda grät i varsin ända av linjen. Till slut räckte Sandra över mobilen till Olivia och Charlotte förklarade att hon skulle ta första morgonplanet hem.

– Kan Sandra vara kvar hos er tills jag kommer?

– Självklart, sa Olivia.

– Tack.

25

Olivia knäppte av.

Alla tre satt i Marias kök. Maria hade tänt några stearinljus på bordet och gjort te med lite av sin specialblandning i, ett slags universalkur som hjälpte mot det mesta. Framför allt var det lugnande. Kanske mest för Maria och Olivia, Sandra var redan märkbart påverkad av det hon hade fått av ambulanspersonalen och var knappt kontaktbar. Chockad, trött och drogad. Hon sa ingenting. Maria och Olivia läppjade på sitt te och var lite osäkra på hur de skulle hantera situationen när den tunna rösten letade sig ut.

– Jag fick slut på bensinen …

Sandra tittade rakt ner i koppen när hon sa det, så lågt att Olivia och Maria fick luta sig mot henne.

– … jag ringde hem men pappa svarade inte, jag trodde att han kanske var och handlade, han skulle köpa tacos, det är min älsklingsrätt, vi skulle fira …

Sandra tystnade. Tunga tårar rann över kinderna och droppade ner i koppen.

– Vad var det ni skulle fira?

– Jag vill inte tillbaka hem.

– Det förstår jag, sa Olivia. Kan du bo hos Charlotte då?

– När kommer hon?

– I morgon bitti. Hon kommer direkt hit då.

– Ska jag sova här?

– Vill du inte det?

Sandra svarade inte. Maria la en hand på hennes arm.

– Du kan få sova i Olivias gamla flickrum.

Sandra nickade lite. Hon sköt ifrån sig tekoppen en bit och tittade upp på Olivia. Hennes blick var frånvarande, ögonen var glansiga.

– Jag vill ha min dator.

– Och var är den?

– I pappas arbetsrum. Vi delade på den, jag har en massa pro-

26

jektarbeten till skolan där. Den ligger i ett rutigt fodral, en korkväska.

– Då hämtar jag den.

Olivia reste sig. Maria tittade på henne och Olivia ryckte lite på axlarna. Ville Sandra ha sin dator så skulle hon få den. Den var trots allt en länk till en fortsättning.

– Har du nån dörrnyckel på dig?

Sandra stack ner en hand i fickan och drog upp en dörrnyckel.

Olivia tog emot den.

– Jag är strax tillbaka.

Olivia hastade ut genom Marias grind. Förmodligen var inte Ulf kvar borta vid Sahlmanns. Jag kanske borde kolla med honom, tänkte hon, drog fram mobilen och tryckte in näst senast slagna nummer.

– Molin.

– Hej, det är Olivia.

– Hej! Hur går det för er? Hur mår hon?

– Skit. Du, hon har bett mig hämta hennes dator i huset, är det okej? Jag har fått dörrnyckeln av henne.

– Inga problem, vi är klara där. Men du kan ju tassa lite försiktigt, du vet.

– Jag vet. Vi gick samma utbildning.

– Gjorde vi?

– Lägg av.

Olivia knäppte av. ”Tassa lite försiktigt.” Var snappade de upp alla idiotiska uttryck? I bastun? Men hon förstod vad han menade och insåg att hon borde ha försett sig med handskar. Hon kände efter i den tjocka dunjackan och fick upp ett par slitna tumvantar.

Tumvantar? Hon tryckte ner vantarna i fickan och svängde in på gatan mot Sahlmanns tomt. Det hade börjat regna igen och vinden piskade mellan husen. Hon kisade med ögonen och hejdade sig lite. Det stod en mörk gestalt borta vid Sahlmanns grind. Eller

27

var det en skugga från ett träd? Hon fortsatte mot tomten. Ambulansen och polisbilen var borta men grannarna stod kvar bakom gardinerna. Hon kände hur deras kisande ögon följde henne på den halvmörka gatan.

Hon kom fram till grinden.

Det fanns ingen där. Antagligen en skugga, tänkte hon och gick fram till ytterdörren. Hon öppnade den med Sandras nyckel och tog ett par kliv in. Plötsligt blåste dörren igen med en kraftig smäll.

Det var beckmörkt i hallen.

I hela huset.

Och knäpptyst.

En död man hängde här för en stund sedan. Strax framför dig.

I ett rep från taket. Olivia trängde bort tanken och började treva efter strömbrytaren. Då slog skolreflexen till. Hon borde nog ändå. Snabbt fick hon upp tumvantarna och drog på sig. Några sekunder senare insåg hon vilket känsligt instrument den mänskliga handen är. Att treva i beckmörker efter en strömbrytare som man inte vet var den sitter iförd ett par tjocka tumvantar är ingen lek. Till slut hittade hon den. Halljuset ledde in henne i vardagsrummet och där hittade hon en ny strömbrytare. Rummet lystes upp. Olivia tittade runt. Ett ordinärt vardagsrum, med soffmöblemang, tv, bokhyllor, en golvlampa, en läsfåtölj, lite tavlor på väggarna. Hon gick fram till en samling foton på en bokhylla. På ett ganska stort foto såg hon en yngre Sandra och en yngre Bengt Sahlmann tillsammans med en mörkblond kvinna i Bengts ålder.

Therese, Sandras mamma. Olivia kände vagt igen henne.

En familj.

Och nu fanns bara Sandra kvar. Olivia kände hur det knöt sig lite i magen. Hon fortsatte in i ett angränsande rum och tände upp i taket. Vid ena väggen stod ett stort fyrkantigt skrivbord med olika tekniska apparater, ett modem, en skrivare, en router och en härva av sladdar.

Men ingen laptop.

28

Och ingen rutig laptopväska av kork.

Hon tittade runt ordentligt. På hyllor, stolar, på skrivbordet igen. Den fanns inte där. Kanske den står i något annat rum? Fast Sandra hade varit väldigt tydlig: ”Den står i arbetsrummet.” Men hon kunde ju ha fel. Hennes pappa kunde ju ha flyttat på den.

Olivia släckte och gick ut i vardagsrummet igen. En lätt rysning rann ner längs ryggraden. Hon tittade upp mot taket, mot lampkroken där Sahlmann förmodligen hade hängt sig eftersom Sandra hade sett honom direkt när hon kom in i hallen. Hon kom på sig med att andas tyst. Varför gjorde hon det? Det var ju inte ett mord som hade begåtts härinne? Det var en olycklig människa som hade avslutat sitt liv med ett rep? Det enda obehagliga som kunde finnas härinne var hans döda själ och eftersom Olivia var den sista i världen att hänge sig åt den sortens hokuspokus gick hon mot köket.

Lampan i taket kastade ett blekt ljus över rummet. Olivia tittade runt igen. Ingen laptop. Bara ett kök vilket som helst. Vita vitrinskåp, magneter på diskmaskinen, en fruktskål, en bänk med lite olika flaskor, ett bord mitt i med en grön plastduk på, ett halvfullt glas med vatten intill spisen. En odramatisk vardagsmiljö för bara ett par timmar sedan.

Nu var det någonting helt annat.

Olivia kände den där svidande förnimmelsen i magen igen, hur hela livet plötsligt kan slås i spillror, från trygg normalitet till chock och sorg. Hon tittade på köksbänken. Intill väggen stod ett paket tacoskal, en burk med tacosås, en burk med majskorn och en påse med majschips. Hon kom att tänka på Sandras älsklingsrätt, den som hennes pappa skulle köpa hem till henne för att fira vad det nu var. Hon öppnade kylskåpet. Det låg ett oöppnat paket köttfärs på översta hyllan.

Alla ingredienser till älsklingsrätten.

Och så tar han livet av sig.

Olivia släckte i köket och gick ut i vardagsrummet igen. Hon var brydd. Riktigt varför visste hon inte, men det var någonting 29

som inte stämde. Hon satte sig ner i soffan och såg ner på sina tumvantar. Tystnaden i rummet slöt sig runt henne. Vad är det som har hänt här? tänkte hon. Långsamt vred hon på huvudet och tittade mot hallen där Sandra hade kommit in, upp mot taket där hennes pappa hade hängt, ner mot golvet där resterna av en stor fläck visade vad poliserna hade torkat bort och så tittade hon mot den mörka korridoren som ledde in till sovrummen.

Ska jag kolla där också?

Hon gned tumvantarna mot varann och fattade ett beslut. Det var inte många steg från soffan till den mörka korridoren. Hon klev in i den ett par meter och stannade till. Hon hade hört ett ljud. Ett skrapande.

Var det grenar mot sovrumsfönstren?

Hon tog ett steg till och stannade till framför en halvöppen dörr.

Skrapandet hade upphört. Det var dödstyst. Hon sträckte sig mot dörren. Just när hon skulle trycka upp den skar ett skarpt ljud genom huset. En telefon. En gäll signal som fick henne att kasta sig bakåt i korridoren. Med ett par snabba steg var hon ute i vardagsrummet. Telefonen stod på hyllan mittemot soffan. En ny signal.

Hon gick fram till hyllan. När den tredje signalen kom lyfte hon luren och höll på att tappa den i golvet på grund av tumvantarna.

Men hon svarade.

– Ja? – Hej, det här är Alex Popovic, jag söker Bengt. Är det Sandra?

– Nej. – Är Bengt där?

– Nej. Är du bekant till familjen?

– … vem är det jag talar med?

– Olivia Rivera. Bengt Sahlmann har tagit livet av sig. Vill du ha mer information får du kontakta polisen.

Olivia la på och gick mot ytterdörren.

Hon hade gjort vad Sandra hade bett henne om.

Nästan.

Någon dator hade hon inte hittat.

30

* Cigarillens långa askpelare var bara en centimeter från hans gula fingertoppar, snart skulle den falla ner framför hans nakna fötter. Ändå hade han knappt rökt, han hade tänt cigarillen och dragit ett djupt halsbloss och försvunnit. In i musiken. I Scheherazade.

Där var han kvar. Han hade placerat högtalarna så att ljudet tvinnades ihop på exakt den punkt där han stod nu, naken, med slutna ögon, mitt i det stora rummet. Ljuset från ett par låga alabasterlampor flöt ut över de vackra golvplankorna, skuggan från hans magra kropp klättrade upp till den tysta figuren på väggen. Den stora kala väggen mot norr som han älskade. Väggen mittemot var täckt från golv till tak av böcker med mörka ryggar, tjocka tysta böcker som han aldrig hade läst och aldrig tänkte läsa. De fanns där när han flyttade in. Han vred sin nakna kropp en aning, som om det fanns en strimma musik han inte kom åt. Det fanns det inte. Alla toner och klanger hade samlats därinne, i huvudet, på samma ställe som kvinnan. Kvinnan som blödde och skrek och dog, om och om igen, mitt framför hans hjälplösa ögon, tills hon äntligen föll ur hans slutna blick och bara musiken blev kvar. Den höga vackra musiken som hade gjort sitt igen. Renat honom. Rensat honom. Raderat det vidriga ur hans hjärna.

För den här gången.

Han sänkte huvudet en aning och öppnade ögonen. Ett nytt ljud hade trängt igenom, ett ljud från det han inte ville tillhöra.

Han tog ett steg åt sidan och vred av musiken. Mobilen låg på förstärkaren. Han såg vem som ringde och tryckte fram samtalet, den bekanta rösten nådde hans medvetande.

– Bengt Sahlmann har hängt sig.

Askpelaren föll till golvet. *

31