9789164202956

AV M A R T I N A H A AG Hemma hos Martina Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också jättebra) Martina-koden I en annan del av Bromma

isbn 978-91-642-0295-6

© Martina Haag 2010 Utgiven av Piratförlaget Innehållsredaktör: Bea Uusma Schyffert Omslag: Lotta Kühlhorn Omslagsfoto: Karolina Henke Tryckt i Finland hos WS Bookwell, 2010

Januari Diana ska bäras hela tiden. Vägrar vara på golvet.

Vägrar släppa träsleven. Jag bär och bär och blir konstant bankad i huvudet med sleven.

E XTR A LAR G E

Så fort jag kommer in på restaurangen ser jag den. Tavlan.

Det är en stor svart tavla med snirklig ram och olika namnteckningar i guld. Det är autografer från de gäster som har lyckats äta upp ett helt kilo kött. En del har skrivit sina namn med stora spretiga bokstäver, en del har bara gjort en snitsig signatur och skrivit något proffsigt bredvid: Superenkelt! eller: Andra gången, bara i år! Jag kollar avundsjukt på alla namnen och konstaterar att det bara är snubbar som har ätit. Bredvid Tavlan sitter Tröjan. Den som man får som belöning om man klarar av att få i sig allt köttet. En röd t-shirt märkt: I did it! Jag åt 1 kilo kött!

Jag har verkligen inga problem med att äta mycket. Särskilt inte nu när jag ammar. Och ett kilo, vad kan det vara, typ som tre entrecôte? Det borde man kunna moffa i sig om man bara tar sallad till. Alla andra i vårt gäng bestämmer sig för cajunkyckling eller pasta med karljohanssvamp. Normalportioner. Men jag och Schyffert kan inte sluta titta på den röda tröjan på väggen. Servitrisen har tagit upp de andras beställningar och står nu tyst bredvid oss och väntar. Schyffert drar ett djupt andetag.

9

– Gör du det, så gör jag det, säger han.

– Ursäkta, säger jag, men en sak är säker, jag kommer att lämna restaurangen iklädd den där tröjan.

Våra vänner runt bordet tystnar andaktsfullt när vi, utan att tveka, beställer in varsitt kilo kött.

Smart nog så struntar jag i att ta av brödet i korgen. Schyffert hinner proppa i sig två mackor innan jag ger honom ett proffsigt råd. Servitrisen kommer med papper och kritor till barnen så de kan rita medan de väntar på pannkakorna.

När våra enkilosportioner tillslut kommer in blir vi lite bleka. Det är ungefär tre gånger så mycket kött som jag hade trott. På min tallrik, nej mitt uppläggningsfat, vilar en grillad gråbrun klump, tjockare än min underarm. Den är tung, oerhört kompakt och ser inte vidare mumsig ut. Men alla andra blev ju så imponerade när vi beställde, jag kan faktiskt inte banga nu och säga: Eeh förresten, jag tar nog en räksallad i stället. Det är lika bra att sätta igång direkt. Jag kavlar upp ärmarna på min kofta och skär upp en bit kött och börjar äta, fort, så att jag inte ska hinna känna om jag blir mätt innan allt är uppätet. Jag skär upp en massa bitar i förväg och lägger på rad, så att jag bara kan fylla på med en ny köttbit när jag har tuggat upp. Köttet är inte speciellt gott. Som om det kommer från en väldigt gammal ko. Som nu är extra död. En gammal bitter ko som bara ville äta torrt hö. Och aldrig drack vatten. Och som var osams med alla de andra kossorna. Och stod inomhus och surade i 10

betongbåset och ville aldrig gå ut i gräset, inte ens på sommarens vackraste dag. Denna ko jäser just nu på min tallrik.

Jag tar några klunkar vin, tar sats och jobbar vidare. Tugg.

Svälj. Tugg. Svälj. Efter en tredjedel av köttberget är det plötsligt tvärstopp. Jag äter lite till i alla fall. Jag känner tydligt att min magsäck är helt full, så nu fylls det på med kött hela vägen upp i halsen i stället. Jag äter upp majskolvsbiten som man tydligen också måste få i sig för att resultatet ska räknas. Jag lutar mig tillbaks på stolen och kollar på klockan.

Jag har nu ätit konstant i en timme och trettiofem minuter.

Det är jättemycket kvar på min tallrik. Schyffert kämpar på.

Barnen får glass med chokladsås. De andra får in sitt kaffe.

När vi har ätit i två timmar och tio minuter frågar han plötsligt: Varför gör vi det här? Jag har inget svar. Det enda jag har är ett uppläggningsfat med en 75-årig ko på. Vi skickar ut köttet för att få det uppvärmt igen. När man är överproppmätt är det helt omöjligt att få i sig en enda bit till om det dessutom är kallt. Jag ber att få kolla på tröjan för att få ny inspiration. Nehe, den finns tydligen inte i damstorlek. Minsta är Herr X-large. När ska jag använda den? Och vem? Jag frågar vem? kommer att bli imponerad av att jag har lyckats proppa i mig ett bebisben av kött? Jag tuggar och tuggar som en maskin medan jag tänker att folk inte ens kommer att bry sig. Det enda de kanske kommer att tycka är att man är dum i huvudet. Inte helt utan anledning.

11

Tugg tugg tugg. Det som först kändes som en så rolig idé känns just nu som det mest puckade vi någonsin har gett oss in på. Jag har minst en liter kött kvar. Hm? Kanske man kan be dom mixa resten av köttet till en juice i stället? Då blir det ju lite lättare att få i sig det. Eller? Stora klunkar med grå trögflytande nötkreatursmassa? Dålig idé. Måste gå en liten promenad för att få ner köttet i benen. Byltar på mig dunjacka och mössa och går ut i mörkret. Snö virvlar runt och kommer innanför halsduken. En gul måne lyser ner på mig som ett stort frågetecken. Varför? undrar månen.

Varför? undrar de höga granarna. Varför? frågar sig bilarna på parkeringen. Snön knakar under mina fötter. Jag är tyngre än någonsin. Jag går tre varv runt restaurangen. På fjärde varvet bankar Erik på rutan och gör ett tecken att barnen börjar bli för trötta och måste åka hem snart. Jag går in.

Bordet är avdukat. Det enda som står kvar är min tallrik med en ordentlig gråkall köttklump. Schyffert sitter och fränar sig i sin röda tröja i baren med en stor konjak. Jag sveper det sista ur mitt glas och jobbar vidare på min ko-muskel, som Godzilla äter skolbussar. Tuggtuggtugg. Jag får tunnelseende. Tugg… suck… tugg. Jag äter vävnad. Det smakar inte alls biff längre utan bara död vävnad. Dino har somnat och glidit ner på stolen bredvid mig. Tugg… svälj… det kommer upp i munnen igen. Tugg… jag sväljer ner det igen.

Nu idisslar jag koköttet som en ko. Jag får tugga samma tugga flera gånger. De sista tappra vännerna har tröttnat på 12

att vänta, jag ser dom som i dimma, hur de vinkar från garderoben med jackorna på. Erik kommer fram till mig och säger att han också åker hem i förväg med barnen nu, men att jag inte ska känna någon stress. Hejhej.

Tugg… Tugg… Jag sitter ensam på min lilla stol i natten och tuggar. Nu ser jag inga färger längre. Jag har blivit köttblind. Allt är i svart-vitt. När personalen applåderar hör jag det inte. Jag mår bara illa. När jag ska skriva min namnteckning med guldpennan på tavlan blir det bara ett litet darrigt m nere i högra hörnet. Kocken kommer ut och vill skaka hand med den första kvinnan som någonsin mölat i sig ett helt kilo kött. Servitrisen tar kort på oss, och när jag försöker le ser jag mitt ansikte speglas i fönstret. Ett ljusgrönt, blankt och nu nästan klotrunt ansikte med darrande vita läppar. Jag sätter på mig min X-largetröja som nu sitter nästan tajt och stapplar ut i vinterkvällen. Mår inte helt hundra.

13

I N S I KT

När Erik hade köpt Hjortfot, vår första hund, fick jag panik för att han var så jobbig.

I efterhand inser jag följande: att vara ägare till Hjortfot är som att ha med sig en liten sovande nyckelpiga i skogen och tro att det är jobbigt.

Nu, med vår nya hund, Pimme, känns det mer som om jag plötsligt står med Alipapapapahackspetten i ena handen inne på Nobelprisutdelningen just när Fysikpristagaren ska hålla tal.

14

FÅ N G E I H U N D PA L AT S E T

Varför skrek jag inte bara: NEJNEJ OCH ÅTER NEJ? Varför sprang jag inte runtrunt i rummet med ett plakat där det stod med stora bokstäver: ÄR DU HELT GALEN I HUVUDET? ALDRIG I LIVET! Varför kastade jag mig inte ner på golvet och rullade hit och dit och tuggade fradga så att Erik aldrig skulle ställa frågan igen, inte ens våga snudda vid att tänka tanken? Men det var faktiskt inte mitt fel, det var magens. Jag hade gått 18 dagar över tiden och när man är gravid i tionde månaden så är man inte direkt knivskarp i skallen och jag var precis mittemellan sömn och vaken och kudden var så mjuk och Erik var så mysig och frågade så snällt, så det bara gled ur mig ett litet okej, jaja, bara jag får sova nu, och nästa dag visade det sig att jag tydligen med detta lilla svaga okej hade lovat Erik att han skulle få skaffa en till hund.

Vår nya familjemedlem heter Pimme. Pimme del Mar. Klockan 05.45 ungefär tycker señor del Mar att det är morgon. Då slutar han med sitt Nattvoffande (ungefär var femte minut) och övergår till Dagskällandet (typ oavbrutet).

15

Pimme är en blandning av karelsk björnhund och laika.

Han har ett öra upp och ett öra ner och är brun och stark och stadig som ett vildsvin. Han har gula ögon som stirrar lite hit och dit, som om hans hjärna inte riktigt sitter fast inne i huvudet. Att komma nerför trappan på morgonen är som att vinna på Lotto baklänges. På golvet ser man resterna av vad han har roat sig med under natten, vilken av Lussis skolböcker som har blivit halvt uppäten och vilket gosedjur som har fått nosen avsliten.

När det ringer och jag svarar i telefonen får jag bara en lös lur i handen. Sladden var tydligen god. Jag böjer mig ner för att börja plocka upp något rött söndertuggat från köksgolvet när Pimme hoppar mot mig med sina vassa tassar. Han river mig på ryggen och hälsar glatt: VAFFVAFF! Han har ett skall som lätt kan komma in i Guinness rekordbok. Han piskar Diana med sin hårda pinnesvans. Hon försöker skydda sitt ansikte med händerna. Han välter henne med sitt hoppande. Pimme lägger i en ännu högre vaffningsväxel, det tjuter inne i mina öron. VOFF VOFF VAFF! Tillslut skriker jag: – SLUTAVOFFAPIMMEJAGBLIRGAAALEN! Erik kommer direkt galopperande i sin ena Birkenstocksandal (den andra har Pimme gnagt av remmen på).

– Han är faktiskt fortfarande bara en liten valp, ropar Erik, han har inte lärt sig alla storhundsgrejer ännu.

– Vaddå valp? Hjortfot gjorde aldrig sånthär. Kolla, nu har han fan gått över gränsen, nu har han bitit av tummen 16

på mina nya röda skinnhandskar! Jag har använt dom en enda gång!

– Men Martina, lägg inte fram dom sådär mumsigt då.

– Mumsigt. Han har hoppat upp på hallbordet och tagit den, ska jag behöva bära upp alla grejer som jag gillar till vinden och låsa in dom i ett inbrottssäkert kassaskåp?

När Diana äntligen har somnat viffar Pimme tills hon vaknar igen. Han luktar EXTRA MYCKET BLÖT HUND jämt, även om det inte har regnat på flera veckor. Han har gått på fyra uppfostringskurser med olika hundpedagogisk inriktning, men det är som om han bara måste sabba. Han är hunden som får alla andra hundar att framstå som en liten medvetslös hamster inbäddad i bubbelplast längst in i en sammetsask.

Nästa dag är det bara jag och Pimme hemma. Jag öppnar trädgårdsdörren.

– Gå ut lilla Pimmevoffisen, ut och lek.

Jag stänger. I och för sig så har vi ett staket runtomkring vår trädgård, men vem vet, kanske springer han bort? Ganska snart hör jag Pimme voffa genom glasrutan. Han vill komma in igen och fortsätta tugga på jaktfilmsDVDfodralet.

Jag låter honom vara i trädgården lite till, det är ju så fint väder ute! Han tittar på mig genom andra sidan glasrutan.

Jag vill inte riktigt möta hans blick. Han ställer sig på bakbenen och börjar febrilt krafsa på dörren. Krafskrafskrafs!

17

Jag går upp på övervåningen. Jag hör hans skällande ändå.

Jag sätter på Justin Timberlake rätt så högt. Kanske kommer Pimme att fatta vinken och springa tillbaks till gubben som sålde honom?

Efter 14 minuter ringer det på dörren. En rödhårig kvinna med glasögon undrar om det är min hund som står och skäller. Hon tänkte att det kanske var en borttappad hund som hade gått vilse och blivit instängd i våran trädgård och behövde få hjälp att komma ut. Jag släpper in Pimme som direkt hoppar upp på kvinnan och voffar som en galning.

– Hej lilla gubben, hejhejhej. Hon klappar honom på ryggen så ögonen studsar hit och dit. Är det en karelsk björnhund? frågar hon.

– Ja, bland annat, skriker jag och försöker överrösta Pimmes skällande.

– Ja, de är ju ganska högljudda, skrattar kvinnan, men det finns faktiskt en ras som skäller ännu mer.

– Vilken är det då? frågar jag, fast jag redan vet svaret inom mig.

– Laika, svarar kvinnan muntert. Laika betyder faktiskt skällare på ryska.

Nästa morgon har Pimme gnagt ett knytnävsstort hål i gammelfaster Ullas antika matta.

– Det är inte säkert att det är han! ylar Erik, det kan vara någon annan, du har inte sett att det var just han som gjorde det!

18

– Han har ju sönder allt vi äger! Kan han inte ha på sig en sån där HannibalLectermask på nätterna?

– Du pratar om en familjemedlem! skriker Erik och Pimme håller med honom: VAFFAVAFFA! Sen lägger han sig ner igen och fortsätter morra mot Törnrosa som är inskrämd bakom soffan. Hon fräser mot Pimme som försöker puffa undan möblerna för att komma åt henne. Plötsligt säger Erik: – Vi kommer inte att avliva Pimme om han råkar äta upp Törnrosa. Bara så att du vet det.

När det senare samma eftermiddag står en polis utanför dörren tänker jag först, perfekt! Nu är Erik chanslös, nu har grannarna gått ihop med en protestlista mot Pimme, men det visar sig att det har varit tjuvar på vår gata. Nästan alla husen har haft inbrott utom två. Granntanten med labradoren och vi.

De andra har blivit av med datorer och värdesaker och fått sina hem sönderslagna. Polisen klappar Pimme uppfordrande på huvudet så hans ögon bojnkar hit och dit och sen säger han: Med en sånhär bra vakthund vågar de sig inte in.

När polisen har gått stänger jag ytterdörren, sätter mig på huk och tittar in i Pimmes knasiga ögon. Han vickar lite på ena örat. Sen reser jag mig upp igen och tar jag ner den andra otuggade röda skinnhandsken från hatthyllan och lägger fram den mumsigt på hallgolvet.

19

D E B A L L A , D E N Ä S TA N B A L L A O C H TÖ N TA R N A

Tant Tora står vid jättekarotten och slevar upp exakt lika mycket Minestronesoppa till alla högstadiebarn, oavsett om man säger: Lite, tack eller Kan jag få mer? (som om det någonsin skulle hända, allt är ju så jäkla äckligt). Torra blodpuddingsbitar med lingonsylt, totalt befriad från ett enda lingon, eller hönsgryta med höns som har självdött i äggrännan. Fast värst var det nog en gång när vi hade biologi och skulle dissekera koögon och Leffe T snodde med sig ett koöga och smusslade ner i Chiliconcarnetråget. Så fick man upp en slev på tallriken med ett stort slemmigt öga. Men idag serveras det Minestronesoppa, då får man även lite knäckebröd med färdigskuren hushållsost till.

Några från Pluggårdsgänget skiter i att ställa sig i kön utan går förbi allihop, snappar bara åt sig en ostmacka och går och sätter sig längst bak i matsalen, lutar stolen mot den röda tegelväggen, sätter upp fötterna mot bordskanten och spanar ut över alla högstadieungar som är mer eller mindre livrädda att tappa sin bricka. Ibland, när det händer, blir man bara vanligt utbuad, ibland slänger Pluggårdsgänget 20

pappersservetter doppade i mjölk på en och man måste gå och hämta hink och svabb hos Tant Tora och torka upp själv medan servetterna haglar och resten av dagen får man gå med en svag doft av sur mjölk kring sig.

Väggen mittemot tegelväggen består av en stor ridå som täcker en liten scen där det vid några få enstaka tillfällen faktiskt har spelats en teaterföreställning. En gång var det en invandrarteatergrupp som spelade en pjäs om folk som blev arresterade utan anledning. Då gick de ut i publiken och tog upp några av åskådarna och drog in i pjäsen, för att vi elever skulle uppleva det ännu starkare. Fast vi bara applåderade när de satte mussemajjen i tortyrstolen. (Men när Minimange skrek: Krossa knäskålarna på han! blev han utkörd av Paddan.) Men nu är den vitgråa ridån i solkig canvas fördragen som vanligt och blomsterapplikationerna i färgglad filt gjorda av klass 4B anno 1973 hänger visset med lösa trådar och oidentifierbara fläckar. Nere i högra hörnet på ridån har nåt smarto kluddrat KUKEN! med stora röda bokstäver.

Kön går långsamt framåt. Först står en massa barn packade som sillar och köar till soppan. Sen är det ett tomrum på en meter och där står Boel i smutsorangea snickarbyxor och vitgrå pensionärsblus. En meter bakom henne är det också tomt och sen fortsätter kön proppad med ungar som trängs med varandra. Om man blir puttad åt Boels håll får man 21

panik. Man vill verkligen inte stå för nära. För Boel luktar.

Hon vet att vi viskar det. Boel duschar varje dag och tvättar sig noga med tvål, men det hjälper inte.

Tjejerna i min klass består av tre grupper och har man en gång hamnat i en grupp är det nästan omöjligt att ta sig ur. Överst i hierarkin finns De balla. De balla har en inbyggd säkerhet som oftast består av föräldrar med mycket stålar eller ett utseende som en barnvariant av Barbi Benton. Pia i min klass är barnfotomodell för Polarn och Pyret och Erikas pappa har skivbolag, de har swimmingpool hemma och hon har fått träffa dom i Tears och Sparks på riktigt.

Man kan också tillhöra De balla om man är jävligt erfaren, som Smulan som har knullat sen sexan och som röker hemma och har föräldrar som köper ut.

Under De balla finns De nästan balla. Alla i Nästan balla kämpar febrilt för att komma uppåt (genom att första skoldagen efter varje sommarlov komma till uppropet helt förändrade, till exempel med svart läppstift och ny frisyr, och hävda att man har blivit mods, men redan efter Minestronesoppan är läppstiftet borta och när lunchrasten är slut har luggen blåst tillbaks till sin vanliga plats). Dagen efter trillar eller puttas man automatiskt tillbaka igen i sin egen fålla. Nästan balla består av mig, Millo, Cecil och några till. Längst ner finns Töntarna med stålbågade glasögon och asgamla föräldrar och som är skitbra i alla ämnen (utom engelskt uttal).

22

Och sen är det Boel. Hon är inte ens med i Töntgänget. Hon finns under töntarna i en alldeles egen ensam grupp. Boel är helt körd. Hon har ingen pappa utan bor med sin tjusiga mamma i en lägenhet vid Lidingöbron. Att ha en ung, tjusig mamma kan annars vara en liten chans till att ta sig uppåt, nästan lika värt som en trimmad Crescent Compact eller att ha legat med en chilenare på seglarlägret. Men trots att Boels mamma har rävpäls och vita klackstövlar hjälper det ingenting. Bredvid snitsiga mamman lyser bara Boels pinsamma töntighet ännu klarare. Hon är väl egentligen inte fulare än någon annan i plugget, men hennes kläder! Hon får bara kläder från Myrorna. (På den här tiden var det inte det minsta coolt vintagesnitsigt att ha begagnat. Det var mer som att ha ett par gamla äckliga gubbkalsonger på huvudet.)

Ingen i klassen vill vara med Boel. Man är livrädd att hennes loserstil ska kladda av sig. Det går rykten om att hon har löss också, som hon har fått från sina begagnade virkade västar och lappade Domusjeans. Och loppor! Kliade hon sig inte på armen i kön till matsalen? Man är skitskraj att ens råka nudda henne.

Smulan har berättat för alla oss i Nästan balla att Boel har tjallat för sin mamma att ingen i klassen vill leka med henne, för att hon luktar konstigt. Boels mamma har till och med tagit Boel till skolsystern för att hon skulle lukta på henne och säga om det verkligen stämmer. Men skolsys23

tern kunde inte hitta något fel på henne. Boel luktar helt normalt, sa skolsystern.

Men det gör hon faktiskt inte. Hajar inte den där snåla mamman att det är de beigea secondhandpolotröjorna som luktar. Att Boel luktar sunkig gammeltantsgarderob, och att det är mammans fel som sparar in pengar på sin enda unge. Till sig själv har mamman inga problem med att köpa det allra senaste i Busneltröjeväg och fräsiga handväskor.

När jag och Millo hade hippa och mina föräldrar tvingade mig att bjuda Boel också (trots att jag skrek: Hajar ni inte att ingen vill komma på festen om hon ska komma!) så dök hon upp klädd i senapsgul manchesterhängselkjol med nån stor fläck i arslet. Som om hon har bajsat på sig, skojade Cecil. Vi skrattade som fan tills Boel gick in på toa och grinade.

När Boel fyllde 18 fick hon plötsligt reda på att hon var mångmiljonär. Boels pappa hade lämnat efter sig en massa stålar till henne när han dog, men mamman hade inte sagt ett ljud om det till Boel under hela uppväxten. Dagen efter artonårsdan flyttade Boel hemifrån. Köpte en egen lägenhet någonstans i innerstan. Jag sprang på henne i rulltrappan på NK för några veckor sen. Hon såg väldigt glad ut.

Hon luktade gott.

24