Issuu on Google+

JEANIENE FROST

Halvvägs till graven NIGHT HUNTR ESS #1

Översättning Hanna Williamsson

I_Frost_Halvvags till graven.indd 3

2012-03-28 13:45:48


www.fenixbok.se Originalets titel Halfway to the Grave Copyright © 2007 by Jeaniene Frost Published by arrangement with Avon, an imprint of HarperCollins Publishers Omslagsfoto © Irene Lamprakou / Trevillion Images Omslagsdesign Malin Westman Utgiven på svenska av Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-047-2

I_Frost_Halvvags till graven.indd 4

2012-03-28 13:45:48


Till min mamma som alltid trodde p책 mig, 채ven n채r jag inte gjorde det sj채lv.

I_Frost_Halvvags till graven.indd 5

2012-03-28 13:45:48


I_Frost_Halvvags till graven.indd 6

2012-03-28 13:45:48


Författarens tack Först måste jag tacka Gud för min skruvade fantasi och humor. Eftersom jag har varit sådan här så länge som jag kan minnas vet jag att det inte kan skyllas på någon annan. Min djupaste uppskattning till min fantastiska agent Rachel Vater som läste ett väldigt tidigt utkast och sa: ”Det här är bra. Gör det bättre.” Utan hennes oförtröttliga ansträngningar och uppmuntran skulle min bok aldrig ha sett dagens ljus. Jag är också tacksam mot min redaktör Erika Tsang som vågade ge en ”annorlunda” kärlekshistoria en chans och vars otroliga entusiasm och stöd gjorde att det överhuvudtaget fanns en bok att skriva några ”Tack” i. Tack så mycket, Erika. Du har förverkligat en dröm. Ett innerligt tack till min familj för att de är en så stor del av mitt liv. Sist men inte minst vill jag tacka min make, för fler saker än jag har plats att räkna upp här.

I_Frost_Halvvags till graven.indd 7

2012-03-28 13:45:48


I_Frost_Halvvags till graven.indd 8

2012-03-28 13:45:48


Kapitel ett Blåljuset som blinkade bakom mig fick mig att stelna till, för det gick inte att förklara det som låg på flaket på min pickup. Jag körde in till vägkanten och höll andan medan sheriffen kom fram till mitt fönster. ”Hej. Är det något som är på tok?” Mitt tonfall var fullkomligt oskyldigt, och jag hoppades och bad att det inte var något ovanligt med mina ögon. Behärska dig. Du vet vad som händer när du blir

upprörd. ”Din baklykta är sönder. Kan jag få se körkort och registreringsbevis, tack?” Skit. Det måste ha hänt när jag lastade grejerna på flaket. Det viktigaste hade varit att komma iväg snabbt, inte att lasta snyggt. Jag räckte honom mitt riktiga körkort, inte det falska. Han lyste med ficklampan, först på körkortet och sedan på mitt ansikte. ”Catherine Crawfield. Du är Justina Crawfields flicka, eller hur? Från Crawfields Körsbärsträdgård? ”Det stämmer, sir.” Artigt och oskyldigt, som om jag inte hade ett bekymmer i världen. ”Klockan är nästan fyra på morgonen, Catherine. Vad gör du ute så här sent?” Jag kunde säga som det var, men jag var inte sugen på att hamna i fängelse. Eller i en madrasserad cell på obestämd tid. ”Jag kunde inte sova, så jag bestämde mig för att köra runt.” Till min bestörtning släntrade han bort till flaket och lyste med ficklampan över det. ”Vad har du här?”

Å, inget särskilt. Ett lik under några säckar bara, och en yxa. 9

I_Frost_Halvvags till graven.indd 9

2012-03-28 13:45:48


”Säckar med körsbär från mina morföräldrars trädgård.” Om mitt hjärta slog aningen hårdare skulle han kunna höra det. ”Jaså?” Han petade med ficklampan på en plastsäck. ”En av dem läcker.” ”Ingen fara.” Min röst var gäll. ”De läcker alltid. Det är därför jag kör dem i den här gamla bilen. Körsbären har färgat flaket rött.” Lättnaden sköljde över mig när han slutade rota runt och kom fram till min sidoruta igen. ”Och du kör omkring så här sent eftersom du inte kunde sova?” Han smålog menande och kastade en blick på min tajta topp och mitt rufsiga hår. ”Tror du att jag går på det?” Det var uppenbart vad han antydde, och jag var nära att tappa självbehärskningen. Han trodde att jag varit ute och slampat mig. Den outtalade anklagelse som hängde mellan oss hade formats under mer än tjugo år. Du är precis som din mamma, eller hur? Det var inte lätt att vara oäkting i en så här liten stad, folk lastade dig fortfarande för det. I dagens samhälle borde det inte spela någon roll, men Licking Falls i Ohio hade sina egna regler, som var minst sagt ålderdomliga. Med stor ansträngning lyckades jag lägga band på min ilska. När jag blev arg hade jag en tendens att bli mindre mänsklig. ”Kan vi hålla det här mellan oss, sheriffen?” Jag blinkade oskuldsfullt. Det hade i alla fall fungerat på den döde killen. ”Jag lovar att inte göra om det.” Han fingrade på sitt bälte medan han betraktade mig. Skjortans tyg stramade över hans stora mage, men jag lät bli att kommentera hans kroppshydda eller det faktum att han luktade öl. Till slut log han så att en sned framtand syntes. ”Stick hem, Catherine Crawfield, och se till att få den där baklyktan fixad.” ”Ja, sir!” Yr av lättnad startade jag bilen och körde därifrån. Det hade varit nära ögat. Nästa gång måste jag vara mer försiktig. Folk klagade över att de hade värdelösa, frånvarande pappor, eller att deras familjer hade skelett i garderoben. I mitt fall var båda sakerna sanna. Men missförstå mig inte. Jag hade inte alltid vetat vad jag var. Min mamma, den enda andra person som kände till hemligheten, berättade inte något förrän jag var sexton. Jag växte upp med förmågor 10

I_Frost_Halvvags till graven.indd 10

2012-03-28 13:45:48


som andra barn saknade, men när jag frågade henne om dem blev hon arg och sa till mig att inte prata om det. Jag lärde mig att hålla saker för mig själv och att dölja hur annorlunda jag var. Alla andra tyckte bara att jag var konstig. Jag hade inga vänner. Jag gillade att vara ute på udda tider och hade märkligt blek hy. Inte ens mina morföräldrar visste vad som fanns inom mig, men det gjorde förstås inte dem jag jagade heller. Mina helger följde ett visst mönster nu. Jag begav mig till någon klubb som låg inom tre timmars köravstånd, men inte av det skäl som den gode sheriffen trodde. Jag drack som en svamp och väntade på att bli uppraggad av någon speciell. Någon som jag förhoppningsvis kunde begrava i trädgården mot slutet av kvällen, om jag inte blev dödad först. Jag hade hållit på med det här i sex år nu. Kanske hade jag en dödslängtan. Komiskt egentligen, med tanke på att jag tekniskt sett var halvdöd. Mitt möte med lagens väktare hindrade mig alltså inte från att sticka ut igen följande fredag. På det här sättet gjorde jag åtminstone en person nöjd. Min mamma. Hon hade rätt att vara bitter. Jag önskade bara att det inte drabbat mig. Den höga musiken på klubben slog emot mig som en våg och min puls började bulta i samma takt. Jag rörde mig försiktigt genom folkmassan på jakt efter den där otvetydiga känslan. Stället var fullpackat, det var en typisk fredagskväll. Efter att jag hade vandrat runt i ungefär en timme började besvikelsen krypa sig på. Det verkade bara vara människor här. Med en suck satte jag mig vid baren och beställde en gin och tonic. Den förste man som försökte döda mig hade beställt det åt mig. Nu var det min favoritdrink. Vem har påstått att jag inte är sentimental? Då och då kom män fram till mig. Något med att jag var en ensam ung tjej fick dem att tro att jag ville ligga med dem. Jag avspisade dem mer eller mindre artigt, beroende på hur envisa de var. Jag var inte här för att träffa killar. Efter min förste pojkvän Danny ville jag aldrig dejta igen. Om en kille levde var jag inte intresserad. Inte undra på att jag inte hade något kärleksliv att tala om. Efter ytterligare tre drinkar bestämde jag mig för att gå ett nytt varv, eftersom det inte fungerade att agera lockbete. Det var nästan midnatt, och än så länge hade jag inte sett något annat än fylla, droger och folk som dansade. 11

I_Frost_Halvvags till graven.indd 11

2012-03-28 13:45:48


I det inre hörnet av klubben fanns det bås. När jag gick förbi dem kände jag en laddning i luften. Någon eller något fanns i närheten. Jag stannade och såg mig långsamt omkring i ett försök att luska ut var. Utanför lampskenet, halvt i skugga, såg jag överdelen av en mans framåtböjda huvud. Håret var nästan vitt i den ojämna belysningen, men hans ansikte saknade rynkor. Linjer och konturer blev till anletsdrag när han tittade upp och fick se mig stirra på honom. Hans ögonbryn var betydligt mörkare än håret, som verkade vara ljusblont. Ögonen var också mörka, men de låg för djupt för att jag skulle kunna gissa vilken färg de hade. Kindbenen var som uthuggna ur marmor och den perfekta, gräddfärgade hyn lyste.

Bingo. Jag klistrade på ett falskt leende, släntrade bort med överdrivet ostadiga steg och sjönk ner på soffan mitt emot honom. ”Hallå där, snygging”, sa jag med min mest förföriska röst. ”Inte nu.” Hans ton var kort och han hade en tydligt brittisk accent. Jag blinkade dumt för ett ögonblick och tänkte att jag kanske hade druckit för mycket och missförstod honom. ”Ursäkta?” ”Jag är upptagen.” Han lät otålig och lite irriterad. Jag var fullkomligt förvirrad. Kunde jag ha haft fel? Bara för att vara på den säkra sidan sträckte jag mig fram och drog ett finger över hans hand. Kraften praktiskt taget strålade ut från hans hud. Nej, han var inte mänsklig. ”Jag undrade om …” Jag snubblade på orden medan jag letade efter något flirtigt att säga. Ärligt talat hade det här aldrig hänt förut. Vanligtvis var hans sort lätt att ragga upp. Jag visste inte hur jag skulle hantera det här på ett professionellt sätt. ”Vill du knulla?” Det bara flög ur mig, och jag blev fullständigt förfärad över vad jag sagt. Jag var nära att slå handen för munnen. Det var ett ord jag aldrig använt förut. Han hade vänt sig bort, men nu såg han på mig igen med ett roat halvleende. De mörka ögonen betraktade mig värderande. ”Dålig tajming, stumpan. Det får vänta till senare. Försvinn nu, jag hittar dig nog igen.” 12

I_Frost_Halvvags till graven.indd 12

2012-03-28 13:45:48


Med en handrörelse viftade han bort mig. Förbluffad reste jag mig och gick därifrån medan jag skakade på huvudet. Hur skulle jag nu kunna döda honom? Som i en dimma gick jag in på damtoaletten för att inspektera mitt utseende. Håret såg okej ut, även om det som vanligt var chockerande rött, och jag var klädd i min turtopp som hade lockat de senaste två killarna i fördärvet. Jag granskade mina tänder i spegeln. Inget hade fastnat i dem. Till slut lyfte jag ena armen och vädrade i armhålan. Nej, jag luktade inte illa. Så vad var det? En tanke slog mig. Kunde han vara gay? Jag funderade på saken. Allt var möjligt – det var jag ett bevis för. Jag kunde kanske hålla ett öga på honom. Följa efter honom om han försökte ragga upp någon, vare sig det var en tjej eller en kille. Jag lämnade toaletten med förnyad beslutsamhet. Han var borta. Bordet som han suttit lutad över var tomt, och jag kände inte några spår av honom i luften. Med allt större brådska letade jag igenom baren, dansgolvet och båsen. Ingenting. Jag måste ha dröjt mig kvar för länge på toaletten. Jag svor och gick tillbaka till baren, där jag beställde en ny drink. Även om alkohol inte påverkade mig var det något att göra, och jag kände mig väldigt improduktiv. ”Vackra kvinnor borde aldrig dricka ensamma”, hördes en röst intill mig. Jag vände mig om för att snäsa av honom, men hejdade mig när jag såg att min beundrare var lika död som Elvis. Han hade blont hår som var ungefär fyra nyanser mörkare än den förste killens, och turkosfärgade ögon. Jag hade tur ikväll. ”Faktum är att jag hatar att dricka ensam.” Han log och visade sina fina, fyrkantiga tänder. Det är bara för att

jag ska kunna äta upp dig, sa vargen. ”Är du här ensam?” ”Vill du att jag ska vara det?” Jag fladdrade med ögonfransarna. Den här skulle inte lyckas komma undan. ”Det vill jag definitivt.” Hans tonfall var lägre nu och leendet bredare. Gud, de hade verkligen underbara röster. De flesta av dem skulle kunna jobba på en telefonsexlinje. ”Jag var ensam. Men nu är jag med dig.” Jag lutade kokett på huvudet på ett sätt som också blottade min 13

I_Frost_Halvvags till graven.indd 13

2012-03-28 13:45:48


hals. Hans blick följde rörelsen och han slickade sig om läpparna. Bra, den här var hungrig. ”Vad heter du, min sköna?” ”Cat Raven.” Cat var en förkortning av Catherine och Raven, som betyder korp, valde jag därför att den förste mannen som försökte döda mig hade haft korpsvart hår. Jag sa ju att jag är sentimental. Hans leende blev ännu bredare. ”Vilket ovanligt namn.” Han hette Kevin och han var tjugoåtta år och arkitekt. Det påstod han i alla fall. Kevin hade varit förlovad, men fästmön hade nyss dumpat honom och nu ville han bara träffa en trevlig tjej att slå sig till ro med. Jag lyckades undvika att skrattande sätta drinken i halsen medan jag lyssnade på honom. Gud, vilket skitsnack. Snart skulle han väl visa bilder på ett idylliskt hus omgärdat av ett vitt staket. Naturligtvis ville han inte låta mig ringa efter en taxi när jag berättade att min påhittade vän hade stuckit ifrån stället utan mig. Så snällt av honom att erbjuda sig att köra mig hem, och förresten hade han något att visa mig. Bra, för jag hade något att visa honom också. Erfarenheten hade lärt mig att det var mycket enklare att göra sig av med en bil om ingen hade dödats i den. Därför lyckades jag öppna passagerardörren till hans Volkswagen och skrikande fly min väg med spelad fasa när han attackerade. Han hade valt att stanna på en öde plats, det gjorde de flesta av dem, så jag oroade mig inte över att någon god samarit skulle råka höra mig. Han följde efter, förtjust över att se mig vingla fram. Jag låtsades snubbla, och kved till när han tornade upp sig över mig. Hans ansikte hade omvandlats och speglade nu hans sanna natur. Ett ondskefullt leende blottade huggtänder som inte hade funnits där förut, och de tidigare blå ögonen lyste nu fasaväckande gröna. Jag kravlade runt för att dölja att jag stack ner handen i fickan. ”Gör mig inte illa!” Han föll på knä och tog tag om min hals. ”Det gör bara ont en liten stund.” Då slog jag till. Min hand for fram med en väl inövad rörelse, och jag körde mitt vapen genom hans hjärta. Jag vred om ett par gånger tills hans mun blev slapp och ljuset dog bort i hans ögon. Med en sista knuff puttade jag undan honom och torkade mina blodiga händer på byxorna. 14

I_Frost_Halvvags till graven.indd 14

2012-03-28 13:45:49


”Du hade rätt.” Jag var andfådd av ansträngningen. ”Det gjorde bara ont en liten stund.” Jag visslade när jag långt senare återvände hem. Natten hade inte varit ett fullständigt slöseri med tid. En hade kommit undan, men en skulle aldrig stryka runt i mörkret igen. Min mamma låg och sov i rummet som vi delade. Jag skulle berätta om det för henne imorgon. Det var det första hon frågade på helgerna. Fick du någon av de där ondskefulla varelserna, Catherine? Ja! Och utan att bli sönderslagen eller stoppad av polisen. Kunde man begära mer? Jag var på så gott humör att jag bestämde mig för att försöka med samma klubb igen kvällen därpå. En farlig blodsugare gick trots allt lös, och jag var tvungen att stoppa honom, eller hur? Det var alltså med viss otålighet jag skötte de vanliga hushållssysslorna. Min mamma och jag bodde hos mina morföräldrar i ett anspråkslöst tvåvåningshus som en gång hade varit en lada. Det isolerade läget och de många tunnlanden mark kom väl till pass för mig, visade det sig. Klockan nio gav jag mig iväg. Klubben var fullpackad även nu på lördagen. Musiken var lika högljudd och ansiktena lika tomma. Jag gick ett första varv utan att hitta något, vilket fick humöret att dala en aning. Jag begav mig mot baren och lade inte märke till sprakandet i luften förrän jag hörde hans röst. ”Nu kan vi knulla.” ”Va?” Jag snodde runt, redo att indignerat skälla ut det okända kräket, men jag hejdade mig. Det var han. Jag rodnade när jag kom ihåg vad jag hade sagt till honom föregående kväll. Uppenbarligen mindes han det också. ”Ja, alltså …” Hur skulle man svara på något sådant? ”Något att dricka först kanske? Öl eller …” ”Det behövs inte” Han avbröt mina försök att fånga bartenderns uppmärksamhet och drog ett finger längs min käke. ”Vi sticker härifrån.” ”Nu?” Jag såg mig omkring. ”Ja, nu. Har du ändrat dig, sötnos?” Hans blick var utmanande med en glimt som jag inte kunde tolka. Jag 15

I_Frost_Halvvags till graven.indd 15

2012-03-28 13:45:49


ville inte riskera att tappa bort honom igen, så jag tog min handväska och gjorde en gest mot dörren. ”Efter dig.” ”Nej, nej.” Han log kallt. ”Damerna först.” Jag sneglade på honom över axeln flera gånger medan jag gick före ut på parkeringsplatsen. Väl där såg han på mig med en förväntansfull blick. ”Hämta din bil så att vi kommer iväg.” ”Min bil? J…jag har ingen bil. Var är din bil?” Jag kämpade för att behålla lugnet, men kände mig skakad. Det här skilde sig ordentligt från min vanliga rutin, och jag gillade det inte. ”Jag körde en motorcykel hit. Vill du att vi tar den?” ”En motorcykel?” Nej, det skulle inte fungera. Då fanns det ingen bagagelucka att lägga hans kropp i, och jag tänkte inte balansera den över styret. Dessutom kunde jag inte köra motorcykel. ”Vi tar min bil istället. Den står här borta.” Medan jag gick bort till min pickup påminde jag mig själv om att vingla. Förhoppningsvis skulle han tro att jag öst i mig sprit. ”Jag trodde att du inte hade någon bil”, ropade han efter mig. Jag stannade och vände mig mot honom. Skit också, det var ju det jag hade sagt. ”Jag glömde att den var här”, ljög jag. ”Jag tror att jag har druckit för mycket. Vill du köra?” ”Nej tack”, svarade han omedelbart. Av någon anledning gick hans brittiska accent mig på nerverna. Jag försökte på nytt med ett snett leende. Han måste köra. Mitt vapen fanns i min högra ficka eftersom jag alltid hade suttit på passagerarplatsen förut. ”Jag tror verkligen att du borde köra. Jag känner mig yr. Jag vill helst inte krocka med ett träd.” Det fungerade inte. ”Om du vill skjuta upp det till en annan kväll …” ”Nej!” Desperationen i min röst fick honom att höja på ena ögonbrynet en aning. ”Jag menar, du är så snygg och …” Vad i helvete sa man i en sådan här situation? ”Jag vill verkligen, verkligen ha dig.” Han kvävde ett skratt och de mörka ögonen glittrade. Han hade en jeansjacka på sig över skjortan. I ljuset från gatlyktorna verkade kindbenen ännu mer markerade. Jag hade aldrig sett så perfekt utmejslade drag förut. 16

I_Frost_Halvvags till graven.indd 16

2012-03-28 13:45:49


Han mönstrade mig med blicken och drog tungan längs insidan av underläppen. ”Då sticker vi. Du kör.” Utan att säga ett ord till hoppade han in på bilens passagerarsida. Eftersom jag inte hade något annat val satte jag mig på förarplatsen och körde mot motorvägen. Minuterna gick, men jag visste inte vad jag skulle säga. Tystnaden gjorde mig nervös. Han sa inget, men jag kunde känna hans blick på mig. Till slut stod jag inte ut längre, utan hasplade ur mig den första fråga som dök upp i mitt huvud. ”Vad heter du?” ”Spelar det någon roll?” Jag sneglade åt höger och mötte hans blick. Ögonen var så mörkt bruna att de kunde ha varit svarta. Det fanns något kyligt i dem, en tyst utmaning. Situationen oroade mig, minst sagt. Alla de andra hade mer än gärna småpratat med mig. ”Jag undrar bara. Jag heter Cat.” Jag svängde av motorvägen och in på en grusväg som ledde till sjön. ”Cat? Du är mer kattunge än katt efter vad jag kan se, så jag borde kalla dig Kitten.” Jag vände mig mot honom och gav honom en irriterad blick. Det här skulle bli mig ett sant nöje. ”Cat”, upprepade jag bestämt. ”Cat Raven.” ”Om du säger det så, Kitten.” Jag tvärbromsade. ”Vad är ditt problem?” Han höjde frågande på de mörka ögonbrynen. ”Inget. Är vi framme? Är det här du vill ligga?” Hans rättframhet fick rodnaden att än en gång stiga på kinderna. ”Nej, vi ska en liten bit till. Det är finare där.” Jag körde längre in i skogen. Han skrattade lågt. ”Det kan jag slå vad om, gullet.” När jag stannade pickupen på mitt favoritställe sneglade jag på honom. Han satt i exakt samma position som förut, fullständigt orörlig. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna fiska upp min överraskning ur byxfickan ännu. Jag harklade mig och gjorde en gest mot träden. ”Ska vi inte gå ut för att … ligga?” Det var åtminstone ett bättre ord än ”knulla”. 17

I_Frost_Halvvags till graven.indd 17

2012-03-28 13:45:49


Ett snabbt leende lyste upp hans ansikte. ”Nej. Vi gör det här. Jag älskar att göra det i bilar.” ”Eh …” Fan, vad skulle jag göra nu? Det skulle inte funka. ”Det är inte särskilt gott om plats.” Jag gjorde en ansats att öppna dörren. Han rörde sig inte ur fläcken. ”Det är tillräckligt med plats, Kitten. Jag stannar här.” ”Kalla mig inte Kitten.” Mitt tonfall var hårdare än vad som passade ett romantiskt ögonblick, men jag var rejält irriterad. Ju snabbare han dog på riktigt, desto bättre. Han ignorerade mig. ”Ta av dig kläderna. Visa vad du har.” ”Ursäkta mig?” Det här var bara för mycket. ”Du tänkte väl inte ligga med mig fullt påklädd? Eller hur, Kitten?” retades han. ”Fast jag antar att det enda du egentligen behöver ta av dig är trosorna. Sätt fart nu. Vi har inte hela natten på oss.” Han skulle få ångra det här. Jag hoppades att det skulle göra förbannat ont. Jag såg på honom med ett överlägset leende. ”Du först.” Han log igen och visade sina fullständigt normala tänder. ”Så du är lite blyg? Det förvånar mig med tanke på att du praktiskt taget tiggde och bad mig om det här. Vad sägs om att vi klär av oss på samma gång?” Skitstövel. Jag upprepade ordet gång på gång i tankarna medan jag med ett vaksamt öga på honom knäppte upp mina jeans. Han tog nonchalant av sig sitt bälte, knäppte upp byxorna och drog upp skjortan. Jag såg en glimt av en platt, blek mage som var hårlös förutom längst ner mot skrevet. Så här långt hade jag aldrig låtit det gå förut. Jag kände mig så generad att händerna skakade när jag drog av mig jeansen och samtidigt sträckte mig ner i fickan. ”Kolla vad jag har åt dig, sötnos.” Jag kastade en blick neråt och såg honom ta tag om sig själv innan jag snabbt tittade bort. Pålen skulle snart vara i min hand, jag behövde bara ett par sekunder till … Min blygsel blev mitt fall. När jag vände mig bort från hans skrev missade jag hur han knöt handen. Knytnäven träffade mig i huvudet med en otrolig kraft. En blixt av ljus följdes av en skarp smärta, och sedan blev allt tyst. 18

I_Frost_Halvvags till graven.indd 18

2012-03-28 13:45:49


9789175250472