Hjärtats nycklar sammanfattar ett långvarigt och omfattande författarskap, men är framför allt en vägvisare för fortsatt färd. Med slutord som omfamnar ett rikt liv: ”Jag är ingenting. Men i det Stora hela är det allt.”
martin lönnebo Hjärtats nycklar
artin lönnebo firar med Hjärtats nycklar sin åttioårsdag i sällskap av alla dem han genom åren umgåtts med som författare och läsare, som vän, själavårdare och förkunnare. I Storkågeträsk bjuder han på ett storstilat bondkalas med västerbottniska delikatesser som palt, syltefläsk och kaku. Men inte bara mat och dryck. Här bjuds också på tolv nycklar till framtiden och ett gott liv. Från den första omedelbara nyckeln, leendet, bejakandets dygd, till den sista, den lockande gryningen, unio mystica, bjuds läsaren in till en värld där varken tid, rum eller tanke sätter några gränser för samtalet. I vimlet i Anderssons kök syns Abba Theodoros från Egyptens öken, festkokerskan Karin Granholm från Västerbotten, Albert Schweitzer, Simone Weil och den kinesiske 400-talsfilosofen Lao Zi.
martin lönnebo Hjärtats nycklar
cordia
Hj채rtats nycklar
Martin LÜnnebo Hjärtats nycklar
cordia
© 2010 Martin Lönnebo och Cordia (Verbum Förlag ab)
Omslag och grafisk form: Tomas Einarsson Tryck: Korotan, Ljubljana, Slovenien 2010 isbn 978-91-526-3310-6 En del av bibelcitaten är hämtade ur Bibel 2000. © Svenska Bibelsällskapet. Andra är hämtade ur 1917 års bibel. Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse). Verbum Förlag ab, Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 Verbum Förlag ger ut böcker och musik under namnen Verbum och Cordia
Övergivenhet heter vår fruktan. Tillhörighet vår längtan. Fruktan och Längtan styr världen, men endast Längtan duger till nyckelsmed. Om du vill finna nycklarna fråga helgonen Allvaret och Livsmodet. Även Omsorgen och Enkelheten har en del att berätta.
Inbjudningskortet 9 1. gårdsplanen 11 11. kallfarstun 23 111. köket 31 Första nyckeln: leendet, livsmodet 55 Andra nyckeln: tårarna, medkänslan 71 Tredje nyckeln: handen, solidariteten 81 Fjärde nyckeln: ögat, uppmärksamheten 91 Femte nyckeln: örat, hörsamheten 103 Sjätte nyckeln: hjärtat, kärleken 113 Sjunde nyckeln: skulden, ansvaret 125 Åttonde nyckeln: boten, sanningen 137 Nionde nyckeln: fractio, glädjen 151 Tionde nyckeln: pax, ödmjukheten 167 Elfte nyckeln: natten, mors mystica 177 Tolfte nyckeln: gryningen, unio mystica 191 1v. kammaren 209 Den gyllene kedjan 211 Tackkortet 233
Inbjudningskortet Den 27 februari år 2010 råkar jag fylla åttio – eller var det i en annan tid? Hur som helst, varmt välkom men i sällskap med nära och kära, vänner och fiender, levande och döda och de ännu icke födda. Vi skall äta gott och försöka känna klokt, tänka varmt och tränga in i mysteriet med nycklarna. Vi samlas på gårdspla nen till Anderssons klockan 11. Inga anmälningar som glöms eller blommor som fryser men vinterklä der som värmer. Hur skall jag hitta till Anderssons? frågar kanske någon. Det är hur lätt som helst. Sök efter ett vackert, lagom högt berg, som ger rymd åt ett vitt hus med röd bagarstuga som vilar stadigt på klippan nära bergets hjässa. Du finner dessa två i Väs terbotten, i utkanten av Skellefteå gamla socken och fromma församling. Ett säkert kännetecken på att du snart är framme är de vida horisonter som öppnar sig 9
över hav, sjö och skog, vilka bara genomkorsas av vikare och rödrävar, dalripor och främlingar, de som tycker om att lyssna till tystnaden. Martin Lönnebo
10
I. GÅRDSPLANEN
1. Om konsten att vänta Vinden från Storkågeträsket har samlat på köld och styrka nog att isa blodet, den kommer i god fart från Nordpolens upptornande skruvis, ökar över perma frostens platta vidder och de vida myrarna, får ext ra fart av centrifugalkraften när den tar en svängom med sjöns öar och uddar, tänker bittert på härliga sommaren och rusar rasande uppför ängarna upp mot berget, viner förbi det grå hässjevirket och de likaledes grå ladorna med rester av spåntak som lik nar havsörnens glesa vingpennor och svingar sig upp mot gårdsplanen med de tvåmeterhöga plogvallarna framför Anderssons ljusa mangårdsbyggnad och röda bagarstuga där folket har samlats. De är många som kommit, det kan inte vara för jubilarens skull, det kan inte vara många som bryr sig om att han fyller åttio år, men möjligen för matens, ty det är något särskilt med det västerbottniska köket. Men inte ens det är en tillräcklig förklaring, sanno 13
likt beror det på ryktet om att det eventuellt skulle kunna finnas några nycklar i Anderssons lilla hus som passar till framtidens stora. Vilka nycklarna är, det är osäkert, och vad går till vad? Men alla har väl tänkt ibland att några av de viktigaste nycklarna i världen tycks vara försvunna. En av jubilarens bröder pekar upp mot mangårds byggnaden: ”Under gaveln mot öster är undantags kammaren, ser ni? Där satt födelsedagsbarnet när tillfälle gavs och läste sina korrespondensbrev och eldade i lilla kaminen. Det var alltid varmt i rummet, och det var mer poesi än matematik där uppe. Han brukade citera verser han lärt sig där när han fällde skog eller dikade. En kort dikt som denna passade om han skulle fälla en liten gran med kolvedssågen: Vad mänsklighetens härlige har tänkt sitt rika, sköna liv igenom, väl är det värt att tänkas av oss alla. Vid ordet ”Vad ”började han såga och vid ”alla” hade trädet redan fallit.” Ja, mänsklighetens härlige, visst finns de, men var för har världen inte blivit vis? Var finns nycklarna till visheten? Vinden ökar. Människorna trycker ängsligt ihop sig, med barnen och de gamla, de trötta och de han 14
dikappade i centrum, likt bisonoxar när vargarna anfaller. Mest förskräckta över vädrets isande kraft är de gäster som kommer från framtiden och mest naturligt är det för dem från forntiden, särskilt från lilla istiden. Ett kalas är inte fulländat om inte några fiender har accepterat inbjudan, ty i de flesta motsägelser finns en sanning, nej kastar ljus över ja. Jo, det finns här några som förkastar det mesta som jubilaren står för. De stora förnekarna står där i främsta ledet, de fröjdar sig och vänder sina vita ansikten mot stormen, deras radikale frälsare, han som skall rasera alla metafy siska stängsel. Deras ledare, markisen de Sade, låter sin kappa piska våldsamt i vinden som ett rött baner för grymhet och vällust. Men många under upprors fanan är mer förtvivlade än segervissa; i de tårade och kisande ögonen anas tvivlet, det är ju inte lätt att tåga in i det Stora tomma, ty hatet förbränner, det kostar på att bara ropa nej. Hoppas att de ger sig tid att komma in i värmen. De flestas ansikten är dock vända från vinden och är därmed i lä, människorna ser bort mot den vitmå lade trappan med sirligt sågade broderier i trä, vars röda hjärtan blånar i kölden. På trappan står till deras förvåning jubilaren livslevande och så varmt klädd att han nog skulle uthärda att stanna där en kvart eller två utan att förvandlas till isstod. Han blickar ut över 15
en stor skara och tycks förhoppningsfull, han tror väl att de flesta tänker på att söka nycklar till fram tiden, det är en stor sak; och en västerbottnisk buffé är en god sak, och mat behöver man, oberoende av om man kommer från Paris eller Siena, Sörböle eller Norrböle. Vid röda bagarstugan, i hjälpligt lä för vinden och snödrevet, står diktarkungen Vergilius och talar med anarken Dante. Den som går nära kan fånga upp fragment av förvirrade ord från den absolute mästa ren och utvalde vägvisaren. Han är tydligen osäker på om de befinner sig i Inferno eller Purgatorium. Förmodligen står jubilaren där på trappan, därför att han har för avsikt att säga något, för att inte säga mycket, eftersom han byltat på sig så. Men låt oss höra, han kan kanske ge oss vissa ledtrådar till varför vi står här ute och inte får komma in i värmen. Och alldeles riktigt: ”Ni är mer än varmt välkom na”, börjar han ropa mot vinden, ”tänk på nycklarna så blir ni varma.” Några som står alldeles nära hör vad han säger och tänker på de iskalla vindvargarnas ylanden och att de fånigt nog avstått från långkal songerna och de dubbla undertröjorna och ler frostigt åt fyndigheten ”varmt välkomna”. Och vem i fridens dagar kan värma sig med nycklar? En ilsken yngling utan mössa ropar: ”När får vi komma in?” Men just då anländer en stormby, griper 16
orden och kastar dem bakom bagarstugan och begra ver dem utan ceremonier i drivan, som är så hög att den når upp till takskivan. 2. Talet som blåste bort Jubilaren talar och säger: ”Kära vänner från de fyra väderstrecken, de tre tidsåldrarna, de två könen och den enda mänskligheten. Vi firar inte för att jag sägs fylla åttio år, det är ingenting, en människa och hennes dagar blåser förbi snabbare än flingorna i snödrevet. Vi firar därför att det är ett sätt att få träffas och göra nyckelfynd. Och kanske, i någon mån, medverka till att Känslan och Förnuftet får varandra. Tänk vilket underbart bröllop det skulle bli!” Jubilaren fortsätter sedan att prisa alla framsteg som skett i världen sedan han föddes här i vita hu set … Han är så upptagen av sitt talande att det dröjer innan han förstår att han talar till stormen, männi skorna hör ingenting, de ser bara en mun som rör sig. De vackraste orden om våra förunderliga fram steg kastas bort av vinden som vore de lossnande tak spån. Kanske enstaka ord kan nå fram mellan vindtjuten, tänker han. Så när det uppstår ett litet hål i ljudväg gen ropar han med full kraft, likt ett kommandorop 17
i strid: ”bagarstugan !” Och pekar samtidigt med hela armen som en nyutnämnd vicekorpral. Jo, ordern har gått fram till några. Folk börjar vän da sig om och söka sig till bagarstugan. De ser att det är ett plakat fastspikat på den åldrade vackra dörren med sin kärleksfullt bearbetade inramning. Budska pet är lätt att läsa, säger några, andra säger att det är lätt att förstå. Men det är ju att ta i. känslosamma manifestet från och till världens alla känsloutvecklingsstörda Homo sapiens är känsla och har förnuft. Käns lan är drivkraften, förnuftet är styrförmågan, naturligtvis måste de samverka, ty först då blir känslan vis. Är känslan negativ eller omogen blir förnuft dårskap. Vi har länge befunnit oss i riskzonen! Omogna negativa känslor, ett annat namn är laster, är världens största miljöproblem. Den stora förekomsten av dessa förmörkar livets biologiska och andliga framtid. Just nu utkäm pas slaget. Den som sviker döms av framtidens domstol. 18
Omogna känslor eller ett dåraktigt hjärta är nå got naturligt gott som har fått dålig omvårdnad och därför blivit stört i sin utveckling. Det visar sig som slutenhet, rädsla och isolering från det gemensamma. Det leder till negativa känslor, sådana som de klassiska huvudsynderna: hög mod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede, andlig liknöjdhet. Lägg två nya ”dödssynder”, Kortsynthet och Allvarsbrist, till de gamla sju. De hotar att föra framtiden till helvetets portar, ty naturens klocka stämmer inte med bankens, och själen är allvarsam. Positiva eller mogna känslor, som även kallas dygder, är känslor som fått god omvårdnad och därför kan växa till ett vist hjärta: livsmod, vilja till mening, kärlek till det levande, empati och rättfärdighet. 1900-talet är förnuftets triumf, vilket gynnat vetenskap och teknik med rationell samhälls planering, välstånd och omvårdnad som följd. 1900-talet är dårskapens triumf i omogna käns lor. Värden som rättvisa, skaparkraft, folkstyre 19
och jämlikhet kommer därför inte till sin fulla rätt. Nazism och fascism är omogna känslor utan förnuft. Kommunism är förnuft som bru kar omogna känslor, vilka sedan tar makten. Kapitalism är ekonomi, vetenskap och teknik i tjänst hos omogna känslor. 2000-talet hotas främst av omogna känslor som får tillgång till allt kraftfullare teknik. Den ger människan mer makt, som i sin tur fordrar än mer av det hon saknar mest, nämligen mognad. Vår styrka blir då ett dödligt hot. Men vi har inga alternativ: vi måste satsa på det vi kan, vetenskap och teknik, och på det vi borde äga, samvete. Religionens och konstens uppgift är att bevara livets värden, politikens och ekono mins att vårda dem i samhället. Ditt namn är Barn av jorden och den stjärnbe strödda himlen. Hedra din fader och din moder så att du får bo kvar på din planet. Festkokerskorna
20
En av kokerskorna måste ha kommit på något efteråt. Hon tycks ha sprungit ut i stormen och satt fast en extra papperslapp. Den fladdrar betänkligt. Snart tar väl vinden den. Jag är så orolig för framtiden! Vi är ju redan inne i den geologiska epoken Anthropocen! Vi har tagit över jorden men duger inte som gudar. Jag är vettskrämd! Varför skall de stackars dju ren i haven och i träden, i luften och på marken dö? De är ju oskyldiga! Det är även de barn vi vill föda. Och jag är bara 21 år och önskar lycka. Hjälp mig! Karin Granholm från Boviken
21
II. KALLFARSTUN
1. Abba Theodoros Fantastiskt! Nu är vi inne i kallfarstun, alltid något, och nu ser jubilaren hur illa farna en del gäster är, vi stannade för länge ute, hoppas att inga tår eller fingrar eller nästippar eller öronsnibbar har gått för lorade. Dröjsmålet berodde väl på att de som skulle göra i ordning därinne i köket inte var klara. Det är de inte nu heller, men de är i varje fall hyggliga nog att låta oss få hålla till inomhus. Här bakom dörren är det lä, nästan tyst, vindvargarnas ylanden hörs bara på avstånd, det är skönt. I hjärnan råder bleke. Kölden har dämpat tanke verksamheten. På den enkla dörren in till kallskafferiet, under den branta trappan upp till flickornas rum, sitter en lapp, förmodligen är den riven ur ett av dessa linjerade skolhäften med blå omslag. Där står:
25
Abba Theodoros av Ferme bad Abba Pambo: ”Ge mig ett ord.” Med stor självövervinnelse sade denne till honom: ”Gå din väg, Theodo ros, och hys medlidande med alla. Medlidandet låter oss tala fritt med Gud.” Nu är vi redo, tänker nog de flesta. Efter all den möda vi har utstått är vi värda att få komma in, vi känner oss frusna i kroppen, tomma i huvudet och sugna i magen. Den där ökeneremiten visste vad som var vik tigt, vi är värda medlidandet, ändå var han i värmen, undrar vad han skulle ha sagt om han stått där ute på Anderssons gårdsplan? Men nu tycks jubilaren vara beredd att sätta igång igen, kanske med ett nytt tal eftersom det förra blåste bort, och det får vi väl ta med gott humör, ty i jämförelse med isplanen därute är kallfarstun den kylslagna ingången till paradisets lustgård. Här kan vi stanna en stund till om det blir nödvändigt, vi är härdade. 2. Stampa med fötterna ”Stampa gärna och slå ihop fötterna, kära gäster”, säger jubilaren, ”då rinner blodet till. Snart får vi gå in. Ge inte upp! Jag tyckte nyss – eller var det bara in billning – att någon närmade sig köksdörren från in sidan. Hur som helst, strax öppnas dörren och vi får 26
samlas i bondköket i födelsedagsbarnets barndoms hem. Kanske det är som förr, kanske så som det såg ut när jag nyss fyllt nio, det var innan den nya tidsåldern hade hittat oss vid skogssjön och jag började orda om min existentialistiska livsfilosofi och ökenmödrar. Kanske vattenhinken är full, slaskhinken tom, ved låren full, separatorn diskad, skafferiet inte helt tomt, blommorna vattnade och människorna hemma. Detta är kanske vid tröskeln till det stora kriget, det som piskade hela världen blodig. Men vi klarade oss hyfsat för vi var skyddade av ransoneringskorten, och vi sålde bröd från bagarstugan och smör från de vitbrokiga fjällkornas feta mjölk. För pengarna köpte vi en liten radio och medföljande väggkarta, där fin ska fronten markerades med nålar med blå och röda huvuden, ja, det var nästan som befälstältet där fält marskalken Mannerheim och generalerna höll till. Och korna fortsatte att mjölka och att sina. Och på somrarna kom ladusvalorna med vita frackskjortor och röda haklappar. Det är, då som nu, nästan samma uppsättning män niskor runt det stora köksbordet klätt med nött vit vaxduk. När ni tittar på dem utgår värme, man blir riktigt rörd. Ni kommer att känna er efterlängtade.” Och jubilaren fortsätter att tala: ”När vi äntligen strömmar in genom dörren till köket blir det inte trångt. Vid detta kalas är gästerna lika litet utrym 27
meskrävande som änglar, demoner, skogsrån, spöken eller mjölkharen, de tar sålunda ingen plats alls. Hela jordens befolkning av levande och döda skulle kunna rymmas i utdragssoffan som min bror Daniel snickra de. Och där kan de sitta. Pendeln av blank mässing till väggklockan på västra väggen över matbordet hänger stilla, ty den har inte längre någon tid att mäta. Och nu något alldeles förunderligt: På vedbänken, i hörnet mot den gulådrade gustavianska sängen, sitter Jungfru Maria tyngdlös i sin blå mantel med Jesusbar net i vit klädnad tronande i sitt knä. Men det är bara folk med stillheten i sina ögon som kommer att kunna se de två heliga. Några skall då fyllas av stor förund ran, ty de kan se en människa bära Gud och de förnim mer hur stor styrkan är, ty barnet buret bär den vuxne, och det gäller ju för alla. Madonnans blå mantel skiner som morgonhimlen efter orrspelet; hennes sköna an sikte är vänt mot dörren. Hennes klara blick kommer först av alla att möta dem som nalkas; när hon ser gästernas själar fylls de av moderlig kärlek, ty hon blir varse deras ensamhet och stora längtan. Barnet, som är krönt med konungakronan från Landet som icke är, lyfter då ivrigt sin starka högra hand till välsignel se. Från den utgår en förunderlig kraft, som får såren i själen att helas. Handen dirigerar musik som bara hjärtat kan höra, den sjunger att det inte är hopplöst och att det darrande hjärtat kan komma till ro. 28
Naturligtvis är även djävulen närvarande, det är han ju alltid. Han trivs dock inte i köket i detta säll skap utan håller till uppe på kallvinden bland åsarnas spindelväv. Hoppas att han inte med sitt oroliga rass lande stör de sovande fladdermössen, dessa skrynk liga nakna stackare med tom mage, ty sommarens kalas bland nattfjärilar och harkrankar är fjärran. Må de inte känna doften från köket och vakna, må de fortsätta drömma ljuvligt om fladdermössens mid sommardans. Snart öppnas dörren. Mycket snart. Ni kan lämp ligen göra er klara redan nu genom att hänga av er ytterkläderna, det finns krokar här i farstun, där kan de dingla som fladdermössen på vinden.” ”Öppnas inte köksdörren snart?” ”Blir det alls något kalas?” ”Är det fel dag?” ”Är detta ett dåligt skämt?” ”Det här är det värsta jag varit med om!” ”Skall vi inte gå hem?”
29
III. KÖKET
Nu hör vi den lilla handklockan ringa inifrån köket. Jubilarens son Jonas har fått en klocka som present från Säve, den är slipad så att den har samma grund ton med över- och undertoner som storklockan i dom kyrkan i Linköping. Klockan ringer häftigt och det hörs ett hjärtligt skratt från Jonas. Jubilaren känner sig dubbelt hemma när han hör dessa härliga ljud. Nu slås dörren upp till fest. Värme, doft och vänlighet omsluter alla. ”Usch, vad kallt det är! Kom in och värm er!” ”Snart känner ni av tårna, öronen och fingrarna igen.” Värdinnorna tar emot: ”Ni kan sätta er var ni vill, här är alla hedersgäster. Om du känner dig särskilt efterlängtad så är det inte inbillning, ty sådan är tra ditionen i detta hus.” Och någon annan berättar: ”Vi behöver inte prata om krångliga saker. När den förträfflige Kant bjöd 33
på middag i Königsberg ville han höra om skvallret i staden och vad man tyckte om hans egenhändigt til� lagade senap. Skvallrets innehåll är numera obekant, men om senapen sade gästerna vänligt: ’Den är ut sökt, bättre har vi aldrig smakat!’ Vi här hos Anderssons följer gärna den ädla filoso fiska seden från professorns hem. Skulle man kanske kunna tänka sig att denne älskare av vishet har sin väg förbi med en aldrig så liten burk av sin senap? Tro nu inte att det är en underförstådd kritik av hans filosofi.” Naturligtvis tycker jubilaren att det är kärt att efter alla dessa år få se sin mamma Hildur och pappa Nils igen, sida vid sida. De blickar så ömt på varandra. Och nu har de upptäckt barnen! Vilken lycka! Tänk att få bli född av människor med odelade hjärtan. Och vad kärt för oss ännu levande syskon att se de redan hädangångna syskonen Daniel, Märta, Frida och Stina. Gästabudet kan börja. 1. Mammas tal och pappas spel Jubilarens mamma reser sig för att säga något. Det brukar hon inte göra, nej, det är inte alls hennes sed, men nu är det annorlunda. När hon ställer sig upp lägger han märke till att ryggen har rätats ut, hon är inte längre en sliten kvinna, hon är lättare i kroppen, 34
hjärtat måste ha blivit bättre. Pappa slår med skeden på kaffekoppen och det spröda ljudet fyller rummet och skulle kunna samljuda med separatorn och säkert med kristallskålen i vilken jubilaren döptes. Så säger hon med en värme i rösten, som strålar mer än svarta järnspisens glödande ringar: ”Jag och pappa kommer direkt från ett annat gäs tabud, om jag nu minns rätt, allt har blivit så an norlunda, jag kanske inte kommer ihåg någonting, men det underbara ljuset kan jag inte glömma! O, detta ljuvliga ljus! Medan jag ännu var jordisk var det ibland mörkt, det kommer jag också ihåg. Jag låg vaken på nätterna där på kornhalmen i gustavianska sängen, som jag ser ännu står kvar i sydvästra hör net. Jag våndades för utskylderna för egnahemslånet och för räkningarna hos Ola Holmkvists, ja, det var där vi handlade, och så försökte jag tänka på himlen istället. Och så en morgon var jag där, ja, det är otroligt, om jag nu minns rätt. Kanske det var nära inloppet av Livets älv vid stranden till Kristallhavet omkring Tronen. Där var en skön bänk, ja, jag satte mig där, det var strax efter det att jag dog vid stranden av Byske älv, ni vakade ju så snällt där vid bädden. Jag kände särskilt pappas närvaro fastän han var ensam här hemma i köket och ängslades . Och så kom jag hit till en annan älv och ett 35
annat träsk. Jo, jag tycker om både den nya rena älven och det blanka träsket, som kanske är ett hav. Det är så vackert som hemma en midsommarnatt. Men inga holmar såg jag, och inte hörde jag storlommen, inte blev jag heller varse hur långt potatisen, kornet och gräset hade nått, och om det artade sig att bli mycket brandbär, men man kan inte få allt. Nej och åter nej, jag är inte otacksam, men jag är också glad över jor den. Vilken underbar gåva att ha fått leva här. Jag sneglade litet åt det håll där jag visste att Tro nen stod, men jag vågade inte vrida på huvudet. Jag hade tänkt stolt ställa mig inför Tronen och säga: ’Här är jag med de åtta barnen som du har givit mig.’ Ja, barnen var pappas och min rikedom som vi vår dade ömt, vi var mycket rika. Då kom jag att tänka på ett bibelord som jag tyckte mycket om medan jag levde: ’Vad intet öga har sett och intet öra har hört, och ingen människa har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska Honom.’ Det är väl därför som jag minns så konstigt? Det blev inte av att jag vred på huvudet, det får komma senare. Välkomna till oss. Jag höll på att glömma det.” Mamma sätter sig, så lyckligt leende, hennes mam ma Matilda ser förtjust på henne, förmodligen kän ner hon igen barnets hemlighetsfulla första leende i sängen där i Sandberget. Mamma liknar just nu ett 36
helgon, de kännetecknas ju av att de, såsom en aning, har återvunnit det första leendet. Pappa, den ständigt vänligt omtänksamme, han som aldrig helt förlorat det hemlighetsfulla leendet, vänder sig mot tramporgeln för att spela ett prelu dium. Eftersom han nu är ande är det inte svårt att se vad han tänker, han vill framföra några takter ur den Nya sången, den som inget dödligt öra har hört. Han drar ut några register och börjar trampa. Men vi hör ingenting annat än en råttas knaprande i skafferiet, pappas fingrar trycker ned tangenter som inte syns, han rör sig i oktaver, som den lilla brungulådrade or geln inte visste fanns, och vi njuter av musikens tyst nad, den är gudomligt skön och rogivande. Det mest fulländade tycks vilja hålla till i tomrummen mellan noterna där friheten bor. Tystnaden är musiken för det helt annorlunda. 2. Jubilarens välkomsttal Efter denna fulländade musik reser sig jubilaren, rörd, lycklig, och säger några ord: ”Kära vänner, vi möts vid dignande bord, prydda med resliga Kung Karls spiror i mängd, de stora, gula blommorna i sina axliknande klasar dinglande likt väldiga örhängen på gästande konungsliga damer. Min hustru och jag och hela vår familj gläder oss 37
storligen över er närvaro. Mycket längtan har fått sitt svar genom att ni finns till, och finns här. Vi står här, inte för att ta emot gåvor utan för att tillsammans med er ge och åter ge gåvor, tacka för livet, för tidens gång och för den sorgklädda gästen döden. Vi är samlade här, absolut inte för min ålders skull, inte för inbillningens bländverk, utan för att prisa livet. Och tacka för alla ögon som med ömhet sett på oss, alla händer som varsamt berört oss, för ofattbara mått av kärlek och längtan som förlänats oss, för drömmar och tårar och den stora uthållighe ten, kravets tyngd och nådens lätthet. Men vi behöver hjärtats nycklar för att befria vår känsla och viga den med förnuftet. Ni har kanske läst ’Känslosamma manifestet’ på dörren till bagarstugan? Om inte, kasta ett öga på det när ni går ut för att hämta frisk luft. Där kan ni stå i stormen och begrunda framtidsvalet för vår kultur. Det står mellan apokalyps och den första mänskliga högkulturen värd namnet. Valet är lätt, vägen är brant, offret blir stort, men värt det tusen gånger om. Ja, nog med tal, nu blir det gästabud för både kropp och själ. Tack för att ni finns – och inte minst för att ni finns i vårt kök. Välkomna.”
38
3. Några spridda kommentarer På sin kloka hustrus anmaning fortsätter han med li tet av varje: ”Lägg märke till dessa stiliga damer i sina väster bottensdräkter bakom festborden. Ni kan räkna … när ni kommer fram till talet tjugofyra kan ni stanna upp, för det är rätt. Tolv plus tolv, det är meningen att de skall kunna avlösa varandra vid borden och deltaga i samtalen. De är lika bra på andlig föda som på jordisk. De öser inte bara upp mat, de har även antecknings böcker med sig och gör noteringar vid borden – om ni säger något särskilt minnesvärt om hjärtats nycklar. Jag skall under kvällen göra sammanfattningar så gott jag hinner. Vi är så lyckliga över att ni har ställt upp, gratis dessutom, vi i vår familj är mer än tacksamma att få ha er som våra vänner. Möjligtvis är det någon som funderar på om alla tjugofyra är verkliga. Själv klart är ni, mina kära damer, verkliga, ja, så som ma ten ni serverar, hur skulle vi annars kunna bli mätta? Men folk ställer så underliga frågor, och det är bra. Jag har äran meddela att bland dem som frivilligt ställt upp för att hjälpa till vid detta kalas finns även Joakim Sjöstrand från Skellefteå stad med adress på ingenting mindre än Nygatan. Även han är lika verk lig som det han serverar, vilket manar till måttlighet. Joakim är den unge mannen med den stiliga färg 39
granna halsduken, ser ni honom? Vi är stolta över att ha en sådan kännare av flytande varor på vårt kalas. Joakim kommer att förestå bordet i bakgrunden där allehanda drycker serveras, både svaga och starka. Där finns många presenter från vänner i Danmark, Tyskland och Holland. Ett gästabud bör om möjligt vara överflödande. Mina kära föräldrar, som inte smakar starkt, lånade pengar för att kunna servera vin vid sitt bröllop i Gran, Skellefteå församling år 1914 efter vår Frälsares födelse. De ville att det skulle likna det lyckade bröllopet i Kana i Galileen omkring år 30. Den traditionen vill vi fullfölja år 2010. Men glöm inte bort att dricka den mest förunderliga av våra drycker, vattnet från kallkällan, som förenar oss med alla generationer som bott här från forntid till nu, samt alla djur och styltlöpare och skuggor från moln, fåglar och fjärilar och ljuset från stjärnor. Vatt net, kometernas present till jorden, är en kosmisk, sa kral dryck. Vattnet förenar oss med allt levande. Bland er, ärade gäster, finns mångahanda tungo mål, men gör er inga bekymmer, ni kommer att bli förstådda. Fatta mod, stå inte ensamma och övergiv na med försagda munnar och sorgsna ögon, det vik tigaste från hjärtat förmedlas även genom kroppen och själen, ty dessa talar språket bortom orden. Men skulle ni ändå behöva hjälp, vänd er då till den tju gofemte damen, vår kära fru Emma Bäckström, hon 40
i den vackra, gamla svarta festklänningen från sent 1700-tal med vita skira spetsar från tidigt 1400-tal. Hon står där nere nära tramporgeln, du kan väl vinka till oss så att vi ser dig. Fru Emma klarar det mesta, hon är bördig från Inre Kånklidmyran, och där har hon förblivit. Stället ligger så skyddat från tidens väx lingar att man där har bevarat en urdialekt. Någon påstod att den hjälpligt kan förstås överallt, i varje fall på jorden. En annan, som gått ut realskolan, me nade att det var helt uteslutet. Jag måste få berätta för er om ryktet att något dra matiskt nyligen inträffade där borta på myran. Det är många historier som går här i trakterna. Inre Kånklidmyran är inte okänd i södra Sverige. Det sägs att en expedition i vinter sändes i riktning Inre Kånklidmyran. Avsändare var Kungliga Veten skapsakademien och den leddes av en ung forskare från Umeå. Han nådde fram till dessa trakter på ska ren, övriga forskare hade gått ner sig. De var för tidigt ute, skaren hade inte vuxit till nog. Tyvärr. Den vörd nadsvärda Akademien i Uppsala hade velat förnya sig och därför även anställt vetenskapsmän som öppnat sig för det nya. Den förträfflige expeditionsledaren var ett praktexemplar från vår tid, han var så modern att han helst bara talade nya moderna korta ord utan att spotta ut tuggummit, men han blev ändå förstådd 41
av det uråldriga folket, vilket bevisar deras förmåga. Mannen förband enligt tidens sed regelmässigt sina adjektiv med fekalier, något som han lärt sig av inne folket. Denna sed torde ha det goda med sig att myren till sommaren pryds med gröna fläckar, vilka utmär ker mannens vilsna färdväg. Nu ligger han dock som puppa, sägs det, och tinar upp, långsamt och varsamt inlindad i en långullsfäll i en farstu i Inre Kånklidmyran. Men det är ingen fa ra, påstår man, den första flugan kommer att väcka honom med sitt solo, Flugans brudmarsch. Varför hamnade han där i farstun? Jo, han var så fulländat modern att han vägrade klä sig varmt. Han stod där vilse i vinterstormen ute på myrhalsen, han bar inte huvudbonad, han var tunnhårig, han vägrade stänga jackan, han var mager av sin nya innediet, det var därför skaren bar. Man talar med beundran om hans moderna fromhet, denne renhjärtade man, han var ju beredd att offra sitt liv för sin tro, trots att det där ute inte fanns kameror där andra kunde se hans moderik tighet och hjältemod. Den enda som noterade hans närvaro var en besviken lappuggla, ty han väntade på en hona. Ja, förlåt denna parentes, och vad som är sant vet man inte, men ni har kommit till ett hus där det alltid berättas historier. Jag bara föll in i det gamla. Hoppas att forskningsledaren, om han finns, klarar sig.” 42
4. Och ett mysterium ”Så, kära vänner, välkomna till bords. Pappa spelar bordsbönen på tramporgeln och min bror Axel ackom panjerar på timmersågen, Sandvikens Stradivarius. När denna sällsamma musik börjar ljuda inträffar ett under. Vi vanliga erfar värme i hjärtat och ljus över ansiktet, men ett barn som är med, kanske i fyraårs åldern, samt den stiligt svartklädda kvinnan från Inre Kånklidmyran, hon med urspråket, förnimmer det alldeles tydligt. Jungfru Maria har nämligen rest sig från vedbänken, och när pappa och Axel spelar kö kets mest invanda bordsbön, I Jesu namn till bords vi gå …, så välsignar Jesusnamnet de tolv nycklarna till framtiden, de tjugofem stiliga damerna bakom bor den och bordens rika håvor och oss alla, även dem på vinden och under golvet och den i skafferiet, och han välsignar det eviga Nuet. Sedan berör han ömt sin heliga moders kind. Och så stark är kraften i välsignelsen – kvinnan från Inre Kånklidmyran berättar om sin syn senare på kvällen när vi sitter vid kakelugnen i kammaren – att den tränger genom husets springor, inte något att skryta över ty de var generöst tilltagna, och susar norrut över träsket, passerar i snårskogen ett tät� tingtåg som huttrande trycker i blåsten och den vita kölden, och strax börjar de kvittra i samma sublima 43
slingor som Johann Sebastian Bachs Air på g-strängen. Till slut, efter lång resa är den framme vid kokongen på trasmattan ute i farstun. Men det är inte alldeles sant, ty inlindad i fällen är bara den unge mannens frusna kropp, hans själ är redan på väg, den ryttlar som en blå kärrhök minst en meter ovan taknocken, snart skall den gyllene tråden brista. Men, mirakel till mirakel, fågeln slår samman sina vingar och sjun ker genom taket utan att lämna minsta hål efter sig. Den helt moderne unge mannen utsänd av Kungliga Vetenskapsakademien vaknar då av välsignelsens an komst i gestalt av en underbar himmelsk vällukt som uppfyller kallfarstun, han erfar stor lycka, och likt en nykläckt blåvinge kränger han av sig sitt skyddande hölje och pumpar luft i vingarna. När han begrundar den omsorg som visats honom i och med att han räddades av byborna från att bli skaren lik och hur vackert trasmattan pryder golvet, anar han, utan att klart formulera det, att det enk la och vanliga, det trofasta och rejäla är början till det sköna och sublima, det upphöjda och bestående. Är han på väg mot fromhet som livshållning, ömhet som handlag, samvete som ögonmått? Men vad skall Kungliga Vetenskapsakademien i så fall tycka? Men kanske att det även där finns en och annan efterbliven ledamot som tar det hela med ro och säger att det mesta i livet varken är modernt eller omodernt, de är 44
för lättviktiga ord. Livet är snarare sant eller falskt, bra eller dåligt, skönt eller fult, och förhoppningsvis uthärdligt. Ja, kanske de ändå skulle förstå. Kanske är han på väg att bli så bra en ung man rim ligtvis kan bli i en tidsålder som bådar missväxt för det levande och tillväxt för det döda. Jag tycker mer om honom ju mer jag tänker på honom, ja, han blir säkert en rekorderlig ung man till heder för sitt släkte. Den moderne unge mannen beskådar ånyo trasmat tan. Dess skönhet är inte dold. De nötta inslagen av söndag och vardag, plagg burna när den stora sorgen kom och från det sista tillfället som bäraren kände sig alldeles lycklig, lutar sig nu vänligt mot varandra i rosenskift och berättar sin historia om människo livet. Inslagen doftar rent med aning av grönsåpa, bäckvatten från liden och skvattram från myren. Den moderne unge mannen tycker att trasmattan talar till honom. Men är han riktigt klok? Han kanske är köld skadad? Men kanske ändå? Eller varför inte? Där i Inre Kånklidmyran är det ju urspråket som gäller, och där vet man att sanningen helt enkelt och alltid har många sidor och tiotusen okända ord. Han tycker, ja, han är övertygad om, att trasmattan talar småsjungande till honom i mjuk altröst: Må dina nötta handlingar vävas samman med din goda vilja. 45
Må ditt livs matta en gång läggas i Himlens stora farstu så att den kan säga till de blyga, och till alla dem som inte kommit till sin rätt: Stig på, ty trasor trivs tillsammans. Se hur vackra de är. Styrkt i sin ande öppnar han dörren ut till farstutrap pan och den nu igendrevade vägen och andas ut sin lättnad. Detta ger energi till trasmattans välsignelse, när den fortsätter sin resa ut i världen. När den susar förbi lappugglan som sitter på sin silvergrå lutande raka känner denne att våren är på väg, och han hoar kraftfullt efter en hona för sitt revir, så välsignat med möss och fågel. Och si, han tycker sig höra det knappt förnimbara mjuka suset av den tillkommande och ser i sin ugglehjärna två ungars glupska gula gap vid åsy nen av den nyss fångade hyfsat feta grå musen. När välsignelsen seglar över Kiruna på väg till Nar vik är det några av människorna på trottoaren som får en ingivelse, de saktar på stegen och viskar till var andra förbjudna ord, sådana som ”Att vara människa är kanske stort nog?” och dylika, nästan poetiska ord, högtidliga, kanske till och med religiösa. Och de andas in och känner att denna dag finns det mer i luften än nordan och drivsnö … Å, förlåt”, sade jubilaren, ”nu blev det en histo 46
ria till. Men jag skall skärpa mig. Huset kommer att förlåta mig, ty det är som sagt fullt av historier som vill komma ut. Min pappa brukade sätta sig vid köks bordet efter Mikaeli när tjälen kommit, han steg upp i början av maj när tjälen mjuknade, men historierna hade inte tagit slut.” 5. Gästerna ”Men jag måste få presentera några gäster”, säger ju bilaren, ”att inte bli nämnd är en lika stor ära som att nämnas, ty det betyder kanske att gästen är självklar. Eftersom detta är ett virtuellt kalas, oändligt överläg set den krångliga verkligheten eller det klumpiga och bedrägliga nätet, kan alla – levande, döda och ännu inte levande – vara med. Varför gör sig så många be sväret att komma? Det är inget besvär alls, kalaset sker utanför realtiden och rummet, det tar ingen tid alls och fordrar inte biljetter och hotell, datorer och bredband, gästerna behöver inte ens veta om att de är på festen. Förutom min närmaste familj, ja, först och främst den, har alla mina släktingar och min hustrus föräld rar och far- och morföräldrar och personliga vänner från barndomen tills nu kommit, även de sedan länge döda; ingen saknas, det är som det skall vara i en personlig gemenskap. Det är så trevligt att ses igen, skolkamrater, arbetskamrater, flottare, professorer 47
och skogsarbetare, eremiter och poeter, hemmafruar, mammor och lärarinnor, präster, ateister, bedjare, skidåkare, vaktmästare och tänkare med flera. Men jag skall passa på att nämna några kära gäster som några av er känner. Det blir ett urval som, ty värr, bestäms av vilka jag råkar upptäcka här i vimlet. Ögonen faller just nu på en grupp i vackra, billiga och välnötta kläder, de kallas ökeneremiter, andliga fäder och mödrar, särskilt kända för sin dyrt vunna kunskap om omogna känslor. De är andliga hjärtspe cialister. Det är så tyst i öknen att man kan hör själens svagaste viskningar. Nu måste jag få berätta: Ja, det var så att i trakterna av Östergötland och norra Småland, där vi har bott länge och som blivit vår nya hembygd, hade jag talat så mycket om gränslösa rymder och kosmos, tystnad och meditation att det fick vara nog, och församling arna beslöt därför att sända mig antingen i riktning Polstjärnan eller Södra korset. När jag fyllde sextio år fick jag därför av stiftets församlingar ett stipendium att användas för att komma så långt som möjligt åt det ena eller andra hållet. Eftersom jag kände Polstjärnan bättre fick det bli Södra korset. Ja, det där vet ni kanske redan, men jag berättar gärna en historia många gånger, till slut kanske den fastnar. Min kära pappa var mästare i den konsten. 48
Så gav vi oss iväg, fyra män, ut i Arabiska öknen i Abba Antonios fotspår, den förste kände kristne öken eremiten. Det höll på att bli vår sista vandring. Det var där törsten lärde mig att inse att vatten är värl dens ojämförligt godaste dryck och livets ljuvligaste tecken. Som en följd av detta sitter min hustru, som höll ställningarna hemma, bredvid Abba Antonios, död år 356. De dricker just nu varandra till av vårt utsökta källvatten, abban lyser upp när han känner vattnets utsökta vattenhet. Vår abba levde mest på bröd och vatten, vilket naturligtvis gav honom god hälsa och var bra för ekonomin, men när han var 105 år gam mal tyckte han att det var dags för hemfärd, han drog då benen under sig och överlämnade sin ande till den värld varifrån den kommit. Hans arv var trefaldigt: en bild av hur skönt en människa kan leva, en sovmatta av strå samt två hopsydda fårskinn. Fördelen var att medvandrarna inte blev osams om arvet, och så stort var det att det räcker än och har nått ända hit upp till stranden av vårt vackra träsk. Det var hos denna fjärran gestalt i öknen som jag för första gången rik tigt förstod vikten av diakrisis, ett vackert grekiskt ord för urskiljningsförmåga, så dyrbar, så sällsynt, så eftersökt av framtiden. På andra sidan, mitt emot vår abba, sitter Amma Synkletika, känd för sin skönhet. Hon bosatte sig på 49
300-talet på en kyrkogård utanför Alexandria med sin blinda syster. Även hon ägde dygden diakrisis och vi skall gärna lyssna till vad hon har att säga. På min hustrus andra sida är gästen från Mittens ri ke på jorden, det som nu kallas Kina, urfilosofen Lao Zi från 400-talet före vår tideräkning, han med boken Dao De Jing, ’det mest svårtydbara och gåtfulla ver ket i Kinas litterära historia’, säger professor Göran Malmqvist, som är duktig på att tyda språkgåtor. Lao Zi är en man klok som vatten men inte alltid lätt att förstå, han kan kanske tolkas av fru Emma Bäckström från Inre Kånklidmyran. Jag har dessutom skymtat som en ljus skugga bakom professor Göran Malm qvist den eminente sinologen Bernhard Karlgren. Fru Emmas översättning kan kompletteras. Bredvid Lao Zi sitter vår äldste käre son Jonas, den utvecklings störde, som kan tala med kroppen. Hans mänsklighet är inte förstörd av blödningen i moderlivet, och han klarar sig bra på vilken urdialekt som helst. På hans andra sida sitter den nästan ständigt skrat tande livsfilosofen Arne Naess från Norge, han som är skeptisk till alla religioner och som länge kallade sig ateist, men som blivit så klok på gamla dagar att han tycker om att leka och samtala med sitt fjäll som om det var gudomligt. Han är alltså på väg mot den stora relationen, han är sålunda på väg att bli klok. Han, logikern, börjar bli allt mer bekant med känslor, 50
han har till och med insett att det numera är lättast att bedraga folk med rationella argument. Bredvid honom är den gode filosofen och Gudsäls karen Spinoza, han med känslans rymd och relatio nens gränslöshet, Naess mest beundrade förebild. Den andra förebilden med mogna känslor, den kosmiskt Gudsälskande livsfilosofen Gandhi, är ännu kvar på soffan under norra fönstret mediterande bredvid aposteln Paulus. Denne tycktes först vara fundersam över sällskapet från Indien, men han lugnar sig när han tänker på vad han själv sade på Areopagen och vad han skrev till församlingarna i Rom och Korinth. Jo, de kommer länge att sitta tillsammans i intensivt samtal, de är båda förebilder i gränslös relation, trots alla gränser. Systern och kyrkoläraren Teresa av Jesusbarnet, som har nåden som en eldslåga brinnande i sitt hjärta, har fallit på knä vid spisen och blickar hängivet mot ved bänkens heliga. Den vise filosofen Martin Buber sam talar ivrigt med sin vän Dag Hammarskjöld. Där ser vi den store poeten och Gudsälskande sufiern Rumi, han som kan den heliga dansens dialekt, Gudsälska ren och skönhetens teolog Franciskus, den vise kar dinalen Cusanus från medeltidskyrkan och den lärde bondepredikanten Johan Zakrisson, han som genom sin släkt är förbunden med huset och dess folk. Sedan min mångkunnige lärare Albert Schweitzer, han med 51
vördnaden för livet, och min högt skattade filosof, Simone Weil, den enda som jag är riktigt nervös att möta, hon kan vara oväntat skarp ibland, hon gillar inte undanflykter. Nu får det vara nog med uppräk ningar för den här gången. Ja, ni kan inte tro hur många, särskilt vetenskaps män och författare, teologer och filosofer, vanligt folk, helgon och syndare, som är samlade i köket. Det är en skara så stor att den överträffar Europaparlamentets, och ändock tar den ingen plats alls. Eftersom folk rör sig mellan borden kommer vi nog att möta några av dem flera gånger. Jag är ganska säker på att ni stöter på skriftställaren Dostojevskij, han är reslig och för sedd med en genomträngande blick, en kännare av de negativa känslor som infekterat vår tid. En helt annan utstrålning har min vän, skomakaren Hjalmar Ekström från Helsingborg, han ser inåt, han spanar efter de positiva känslorna. Han kom hit i sällskap med den förunderlige Eric Hermelin som fått permis sion från hospitalet Sankt Lars i Lund. I sällskap med honom kom även Erling Eidem och Jacob Böhme, två goda samtalsvänner. Jag ser med glädje att Karin Boyes och Stig Dagermans ansikten utstrålar frid och att Dan Andersson och och Harry Martinson har fun nit varandra. Tittar ni noga efter i vrårna kan ni även få syn på Johannes av Korset fastän han är liten, men han är 52
stor i anden och han har följt känslans dunkla vägar. Vi var tillsammans i några år och jag uppskattar ho nom mycket; han sitter och samtalar innerligt med Teresa av Ávila. De inspirerar varandra så starkt att de snart faller i extas och alldeles glömmer läckerhe terna på borden, tyvärr, jag skulle gärna se att dessa beundransvärda personer hann äta upp sig och fick bättre hull på kroppen. Jag är så glad över att Mar tin Luther har fått träffa sin hjälte Sankt Augustinus. Undrar hur det går, båda brukar hålla på sitt. De kom mer dock säkert att uppskatta de vida vyerna i tron och även våra läckerheter på borden; i varje fall dok tor Martin kommer att bli överförtjust, men han har fått problem med vikten. Nu ser jag att han skakar på huvudet, han den lärde förstår inte vad jag menar, det är frågor som tillhör en annan tidsålder. Några går omkring och ser främmande ut, förmodligen har de kommit från framtiden. Men var inte blyga, gå fram och hälsa, bed om ett ord eller två. Nu är det bråttom att fördjupa relationerna åt alla håll. Och naturligtvis, besök borden där hjärtats nycklar lär skall finnas.”
53