9789152637111 by Smakprov Media AB

alf linderman (red)

under ett helt århundrade har Sigtunastiftelsen varit en plats för gränsöverskridande möten och respektfull dialog. Sigtunastiftelsen har inte bara varit en viktig arena för dialogen mellan kyrka, kultur och samhälle, på Stiftelsen har också förts intensiva samtal om hur svensk arbetsmarknad skulle organiseras och om poetens och poesins roll i samhället. Idag är frågorna andra, men viljan till respektfull och gränsöverskridande dialog är lika levande nu som för hundra år sedan. Sigtunastiftelsen lämnar sällan en människa helt oberörd. Det framgår av de personliga berättelser om Sigtunastiftelsen som den här boken består av. De handlar både om Stiftelsen som sådan, men också om personliga möten på och med Stiftelsen. Bokens syfte är inte att ge en heltäckande bild av vad Sigtunastiftelsen är eller har varit. Men förhoppningen är att den ska bidra till en ökad förståelse av, och kanske också längtan till, en plats som genom historien varit viktig för så många på så många olika sätt.

– från ett århundrade till ett annat

Innehåll 7 Förord – Alf Linderman 13 Sigtunastiftelsens väg från ett århundrade till ett annat – Alf Linderman 43 Är det inte väldigt religiöst på Sigtunastiftelsen? – Sofia af Geijerstam 47 Tidsbunden och tidlös – Caroline Krook 59 Livsviktigt och livgivande – Åke Bonnier 63 »Det sitter i väggarna« – Dan-Erik Sahlberg 75 En plats stämd för samtal – Erika Hedenström 79 Tystnaden mitt i livsbruset – Lars Björklund 90 I Stiftelsens famn – Maria Küchen 93 Himmelriket på jorden – Antje Jackelén, med inledning av Alf Linderman 100 Kanske kan jag här möta en annan version av mig själv – Malin Östman 107 Dialog kring världsbild och livsåskådning – Hans Liljenström 116 Möjligheten i det olika – Karin Assarsson 121 Dialog och empati i dagens mångkulturella samhälle – Elisabet Mattizon Armgard 133 Några deltagares röster 137 Bibliotek och arkiv – Anders Claesson 154 Sigtunastiftelsens labyrinter – Alfonso Ambrossi 157 Att förvalta ett kulturarv – Berit Carlström 168 Konstnärskonferenserna och kyrkorummet – Gunnar Weman 175 Ett samtal om samtal – Bengt Gustafsson 193 Epilog – Alf Linderman 201 Presentationer av fotograf och författare

Förord Alf Linderman

för hundra år sedan var Sigtunastiftelsen fortfarande något av en byggarbetsplats. Alla byggnader var inte klara, och in i det sista pågick arbetet med att få de mest basala funktionerna på plats. På många sätt såg nog hela ansatsen ganska anspråkslös ut. Men, skenet bedrog. Sigtunastiftelsen blev platsen för möten av stor betydelse för såväl samhälle som kyrka. Sigtunastiftelsen har också, och kanske framför allt, varit en plats som betytt mycket för många människor på ett mer personligt plan. Under 2017 firar Sigtunastiftelsen sitt 100-årsjubileum. Att Stiftelsen varit verksam i 100 år, och fortfarande är i full drift, är fantastiskt i sig. Samtidigt ligger inte det mest fantastiska i att Stiftelsen än idag fungerar, utan i att Stiftelsen genom sin historia, sin miljö och sin verksamhet fortsatt att på olika sätt beröra människor. Sigtunastiftelsen är idag en institution och en plats där den respektfulla och gränsöverskridande dialogen kring samtidens frågor och utmaningar ges ett naturligt rum. Det är ju också det som präglat hela Sigtunastiftelsens historia – att fungera som en mötesplats i gränslandet mellan tro, kyrka, kultur, vetenskap, politik och samhälle i vid mening. Många saker har genom åren förändrats i och omkring Stiftelsen. Men uppdraget finns kvar. 7

I den här boken finns en rad texter av skribenter som alla på ett personligt sätt knyter an till Sigtunastiftelsen och dess verksamhet. Det handlar inte om texter som har till uppgift att ge en heltäckande bild av Stiftelsens historia. Det är inte heller en systematisk genomgång av alla delar i den verksamhet som Sigtunastiftelsen idag bedriver. Det är i stället några nedslag, färgade av vad Sigtunastiftelsen betytt och betyder för dem som skrivit bokens texter. De böcker som skrevs vid Sigtunastiftelsens 25- och 50-årsjubileer innehåller beskrivningar av historien och innehållet i verksamheten så som Stiftelsen tedde sig vid respektive jubileum. Den bok som Curt Ohlson skrev till 75-årsjubileet var mer en traditionell beskrivning av hela Sigtunastiftelsens historia. Föreliggande bok kanske närmast kan liknas vid den bok som skrevs till Stiftelsens 50-årsjubileum: Öppen horisont. Uppsatser till Sigtunastiftelsens 50-årsjubileum. Den boken består av en samling texter som berör olika delar av Sigtuna stiftelsens verksamhet som den tedde sig för femtio år sedan. I upptakten till Öppen horisont, en text som är skriven av Sigtunastiftelsens första ledare, Manfred Björkquist, kan man läsa följande: Vi leva i en förändringens värld. Vi leva i en förändringens tid. De 50 åren av Sigtunastiftelsens historia ha varit en förändringens tid utan like. Mest påfallande är förändringen av människans och mänsklighetens livsvillkor i teknokratiens tidsålder.

Det är intressant att Manfred uttrycker sig på det sättet. Vi tycker ju ofta att de samhällsförändringar vi själva upplevt saknar motstycke i historien. Detsamma gäller nog vår upplevelse av de förändringar som mött Sigtunastiftelsen de senaste decennierna. Om Sigtunastiftelsen

Manfred tyckte att »teknokratiens tidsålder« inneburit påfallande förändringar, kan vi nog i dagens digitaliserade, globaliserade och i många avseenden fragmentiserade värld verkligen hålla med. Även vi kan nog instämma i att vi lever i en förändringens tid. Att vi som människor många gånger har ett större fokus på den tid vi själva varit med om jämfört med tidigare delar av historien är kanske naturligt. Samtidigt har de senaste decennierna inneburit vissa förändringar för Sigtunastiftelsen när det gäller såväl organisation som själva förutsättningarna för Stiftelsens verksamhet, förändringar som faktiskt saknar motstycke i Sigtunastiftelsens tidigare historia. De två skolor som tidigare utgjorde delar av Sigtunastiftelsens verksamhet, Sigtuna folkhögskola och Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk, har avskilts från Sigtunastiftelsen och är nu fristående enheter. Biblioteket är inte längre ett folkbibliotek som arbetar på uppdrag av Sigtuna kommun, utan ett special- och forskningsbibliotek inom ramen för Sigtunastiftelsens ideella verksamhet. Till bibliotekets verksamhet kan också läggas den forskningsresurs som Arkiv och Klipparkiv utgör. Det som kallas Abrahams Barn, en verksamhet som berör kultur- och religionsmöten som inte alls på samma sätt var aktuella för hundra år sedan, har blivit en verksamhetsinriktning inom Sigtunastiftelsens ideella verksamhet. Därtill har en helt ny avdelning tillkommit inom den ideella verksamheten: Forskning & utveckling. Retreat och själavård har kanske inte förändrats så mycket sedan Refugiets tillkomst 1977, men även i den verksamheten har det handlat om att möta människors tankar och frågor i en helt ny tid. Nytt är också att Stiftelsens Gästhem idag har antagit formen av ett hotell med fokus på både konferenser och privata gäster. Till den verksamheten hör också ett kök och en restaurang av ett helt annat snitt än tidigare. 9

Förord

Vi har i dubbel mening lämnat ett århundrade bakom oss, såväl 1900-talet som Stiftelsens första hundra år av verksamhet. Stiftelsen har fått möta en ny tid och ett nytt samhälle. Sigtunastiftelsen har förflyttats från ett århundrade till ett annat. Uppdrag och stadgar har inte förändrats. Men om en gammal institution ska fortsätta att vara relevant måste den förändras så att den kan möta och vara verksam i en ny tid, utifrån nya förutsättningar och med fokus på nya frågor och utmaningar. Många är vi som på olika sätt deltagit i arbete och verksamhet under det att Sigtunastiftelsen mött det nya århundradet. I den här boken möter vi några olika perspektiv på hur Sigtunastiftelsen gått från ett århundrade till ett annat. Här gestaltas också några personliga intryck från Stiftelsen och dess utveckling under senare år. Men, boken innehåller inte bara texter. På samma uppslag som varje längre text börjar finns också en bild. Fotograf Hans Hartman har tagit alla bokens bilder, och alla utom en är tagen på Sigtunastiftelsen. Bilderna är tänkta att ge betraktaren en ton, en stämning, som läsaren sedan kan ta med sig in i läsningen av texten. Naturligtvis kan inte alla möjliga perspektiv finnas med i en bok som denna. Inte heller finns fler än några få personliga röster som på olika sätt kommer till uttryck. Så många fler perspektiv skulle ha varit möjliga. Så otroligt många fler människor än de som kommer till uttryck i den här boken har egna starka intryck från sina kontakter med Sigtunastiftelsen, intryck som kunde ha berikat en bok som denna. Trots dessa begränsningar är det vår förhoppning att texterna ändå förmår att förmedla en bild av Sigtunastiftelsen, och av Sigtunastiftelsens väg från ett århundrade till ett annat, vilket både ökar förståelsen av och längtan till en plats som genom historien varit viktig för många på många olika sätt.

* Sigtunastiftelsen

Sigtunastiftelsen

Sigtunastiftelsens väg från ett århundrade till ett annat Alf Linderman

en februaridag för drygt hundra år sedan gick Manfred Björkquist med några vänner gatan fram i den då föga blomstrande småstaden Sigtuna. De gick upp på en kulle i stadens utkant, och kunde där upprymt konstatera – här är platsen! I ett brev skrev Manfred något senare att »här fanns en plats, vackrare än i drömmen«. Man hade sökt en plats som skulle kunna bli en hemvist för den ungkyrkliga rörelsen, det sammanhang ur vilket idén till Sigtunastiftelsen växte fram, men ville också finna en plats där människor från olika håll i samhället skulle kunna mötas i gränsöverskridande dialog kring samtidens utmaningar. Här i Sigtuna, Sveriges första stad, fann man det man sökte. Detta innebar också starten för en ny period i Sigtunas historia. Redan på hösten samma år, 1915, kom Manfred tillbaka, nu tillsammans med arkitekten John Åkerlund. Manfred och John var båda 31 år, och fulla av entusiasm inför planeringen av det stora projektet. John Åkerlund var egentligen elektroingenjör, men upplärd 13

som arkitekt på ett arkitektkontor. Han hade med framgång ritat Sörängens folkhögskola utanför Nässjö 1915, och det var bakgrunden till att han nu fått detta uppdrag.1 Tanken var att Sigtunastiftelsen skulle påminna om både ett italienskt kloster och en svensk borg. Planerna på Sigtunastiftelsen började därmed ta form.2 Med Sigtunastiftelsen följde sedan skolor, elevinternat, inflyttning av lärare och annan personal. Allt detta ledde sammantaget till ett uppsving för hela staden.

f ö rv ä rv e t av p l at s e n

Sigtunastiftelsen uppfördes på de ägor som Manfred Björkquist köpt just för att skapa denna plats för bildning och gränsöverskridande möten. Erland Björkquist, Manfreds och hans hustru Ruths son, gick bort alldeles i början på jubileumsåret 2017. Men i en föreläsning på Sigtunastiftelsen 1997 gav Erland en livfull skildring av hur köpet av dessa ägor gick till. Manfred »manglade med Patronen Sundberg« i åtta timmar, och kunde till slut genomföra köpet. Det förhandlingen rörde var det område där Sigtunastiftelsen ligger idag, men då patron Magnus Sundberg gick bort bara två år senare fick man också köpa hela den egendom som då kallades Aludden. Detta var en stor egendom, så Sigtunastiftelsen ägde efter de båda köpen all mark från kullen där Sigtunastiftelsen ligger och ända fram till Lilla Sjudargården, ett område på nästan hundra hektar. Det handlar alltså om en miljon kvadratmeter (eller 140 fotbollsplaner) och utgjorde västerut en stor del av det vi idag kallar Sigtuna. Från början bedrevs både lantbruk och handelsträdgård på Stif telsens marker. Själva lantbruket bedrevs i egen regi medan handels Sigtunastiftelsen

trädgården kom att arrenderas ut. Manfreds tanke med att förvärva en så stor egendom var dels möjligheterna till expansion, dels ett sätt att undvika närliggande störande bebyggelse, liksom att säkra tillgången på mjölk och andra produkter som lantbruket producerade. Det som enligt Erland Björkquist var ett problem i förhandling en mellan Manfred och patron Magnus Sundberg var att Magnus inte trodde på Manfreds vilda planer på en folkhögskola i lilla Sigtuna. Det som till slut kunde förlösa affären var därför att man införde en klausul i köpekontraktet: om ingen folkhögskola startats inom två år skulle köpet gå tillbaka. Denna klausul kom aldrig till användning. Erland berättar också att Sigtunastiftelsen i början på 1920talet erbjöds att köpa hela Munkholmen för tjugotusen kronor, ett belopp som omräknat i dagens penningvärde motsvarar just över en halv miljon. För hela Munkholmen! Detta var ett erbjudande som gav Manfred »stridiga känslor«, som Erland uttryckte det. Manfred, som såg framför sig framväxten av en livfull skolstad, insåg att Munkholmen skulle kunna bli en fantastisk sparbössa inför framtiden – även om jag tror att vidden i denna insikt för Manfred bara var en vag aning som inte kommer i närheten av vad vi idag kan konstatera med facit i hand. Manfred kunde samtidigt inte komma ifrån att detta onekligen skulle vara en form av ekonomisk spekulation, och frågan var om Sigtunastiftelsen skulle ägna sig åt den typen av spekulationer. Hela ansatsen att skapa Sigtunastiftelsen var ju i sig ganska vidlyftig. Det hela slutade med att Manfred tackade nej till erbjudandet. Ett hedervärt beslut – även om det ofrånkomligen är intressant att spekulera i hur historien sett ut om Manfred i stället tackat ja till denna möjlighet. Den 24 oktober 1915 undertecknade stiftarna, med dåvarande ärkebiskop Nathan Söderblom i spetsen, den nybildade stiftelsens stadgar: Sigtunastiftelsen var skapad! Och det som en privat, fristå15

Sigtunastiftelsens väg från ett århundrade till ett annat

ende och självstyrande stiftelse. Året efter började byggandet av den redan från början ganska stora anläggningen, och på hösten 1917 tog verksamheten sin början i de då (nästan) färdigställda lokalerna.

manfred björkquist o c h o l o v h a rt m a n

Den här texten ska i huvudsak handla om Sigtunastiftelsens senare historia. Samtidigt finns det skäl att kasta några blickar lite längre bakåt i historien om man någorlunda ska förstå Sigtunastiftelsen idag. Framför allt är det två personer som betytt oerhört mycket för att Stiftelsen utvecklades till att bli en stark, levande och gränsöverskridande mötesplats, och det är naturligtvis Manfred Björkquist och Olov Hartman. Båda dessa personer har också varit ledare för verksamheten under långa perioder. Manfred fanns i allra högsta grad med från starten. Han var den som tog initiativ till och drev den utveckling som ledde fram till att Stiftelsen kunde inleda sin verksamhet för hundra år sedan. Han var sedan Stiftelsens ledare, då kallad rektor eftersom folkhögskolan var Stiftelsens huvudsakliga verksamhet, från starten 1917 och fram till det att han blev utsedd till biskop i Stockholms stift 1942. Olov Hartman tog efter en mellanperiod över ledarskapet och ledde verksamheten från 1948 fram till och med 1970. Caroline Krook och Dan-Erik Sahlberg ger båda i föreliggande volym personliga och målande beskrivningar av Olov Hartmans betydelse för att göra Stiftelsen till en viktig plats för mötet mellan tro, kultur och samhälle. Därför lämnar jag honom åt sidan i detta sammanhang. Manfred Björkquists namn nämns naturligtvis alltid så fort någonting ska sägas om Sigtunastiftelsens bakgrund och historia. Det Sigtunastiftelsen

är helt naturligt med tanke på hans betydelse för att denna plats skulle bli verklighet. Samtidigt är den manliga dominansen i historieskrivningen kring Sigtunastiftelsen med stor sannolikhet väldigt missvisande, och det gäller även makarna Manfred och Ruth. Erland Björkquist har konstaterat att Manfred alltid hade sitt fokus på de stora frågorna och de stora kollektiven. Sveriges folk skulle bli ett Guds folk. Men när det kom att handla om konkreta konflikter mellan människor mitt i vardagslivet, då var det mamma Ruth som hade förmågan att se och förmågan att hantera situationen. Erland har noterat att det nog var många konflikter som kunde undvikas genom mamma Ruths ingripande. Vi kan ana att det hade varit betydligt svårare för Manfred att åstadkomma det han gjorde om han inte hade haft Ruth med sina styrkor och förmågor, vid sin sida.

dialogens betydelse

Det vi kanske mest tänker på när det gäller Manfreds betydelse för Sigtunastiftelsen är att det var han som gjorde Stiftelsen till en dia logens plats. Manfreds insikt om dialogens betydelse växte enligt hans egna anteckningar fram under studietiden i Uppsala. Någon gång under det förra århundradets första årtionde skrev Manfred följande om sin nyvunna insikt. Jag hade alltid varit intresserad av samtal över de stora gräns frågorna. Tidigare intog jag mest en polemisk försvarsattityd. Men nu måste man möta oliktänkande i en verklig dialog. Man lärde sig lyssna på ett nytt sätt. Man måste även som kristen söka finna gemensamma utgångspunkter – sökande en gemensam plattform för ett meningsutbyte.3 17

Sigtunastiftelsens väg från ett århundrade till ett annat

alf linderman (red)

– från ett århundrade till ett annat