TIDLÖSA BER ÄTTELSER
LILLE PRINSEN Antoine de Saint-Exupéry
VILJA
Vilja förlag info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se
TL
Ä ST
N E
X
.
.
I VÅ
Sidantal: 146 Lättlästnivå: X-large Lix: 18
L ÄT
Titel: Lille prinsen Text och bild: Antoine de Saint-Exupéry Översättning: Gunvor Bang Bearbetning: Hans Peterson © 2016 Hans Peterson och Vilja förlag Orginalets titel: Le Petit Prince Första upplagan 1943 © Librairie Gallimard, Paris
LARG
ISBN 978-91-88037-91-6 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är fritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Lille prinsen
ANTOINE DE SAINT-EXUPร RY
Lille prinsen
Vilja fรถrlag
Förord
Det finns barnböcker som man åter vänder till även i vuxen ålder. Lille prinsen är en av dem. Det är kanske inte så konstigt; den har beskrivits som en barnbok för vuxna. Varför då? Jo, så här menar jag att det kan vara: Man måste inte vara särskilt
filosofiskt lagd för att uppskatta Lille prinsen. Det är en ovanligt mjuk och lågmäld bok om meningen med livet. Den handlar om en liten pojke som ramlar ner från en stjärna och hamnar på jorden. Där möter han en pilot som kraschat med sitt flygplan mitt ute i öknen. Piloten kämpar mot tiden för att hinna laga sitt flygplan innan hans dricks vatten tar slut. Lille prinsen ställer frågor till piloten om vad som är viktigt i livet, om att kunna skilja ont från gott, om
kärleken och om döden. Lille prinsen uppfattar vuxna människor som klumpiga och trögtänkta och han ställer de mest naiva frågor eftersom han ser vår kultur med rena och ”oförstörda” ögon. Det ger piloten perspektiv på livet på jorden. Den filosofiska boken Lille prinsen är en del av det franska kulturarvet. Den är en internationell storsäljare som har översatts till nästan hundra språk. Lille prinsen skrevs 1943, mitt under brinnande världskrig, av författaren
och piloten Antoine de Saint-Exupéry. Hans böcker är ofta inspirerade av hans liv som pilot. På samma sätt som piloten söker efter den rätta vägen i luften, låter författaren läsaren följa med in i sökandet efter vägen fram i okända trakter på jorden. Författaren själv fick aldrig uppleva att boken blev en framgång, han dog i maj 1944 under en flygning över Medelhavet. Lena Maria Nordstrand Förlagschef
Kapitel 1
När jag var sex år såg jag en fin bild i en bok. Boken handlade om en skog. Bilden visade hur en boaorm åt upp ett stort djur. Så här såg den ut! 9
I boken stod det: ”Boaormarna äter upp sitt byte, men tuggar det inte. Sedan kan de inte röra sig, utan sover ett halvår medan de smälter maten.” Jag tänkte länge. Sedan lyckades jag rita min första teckning. Den såg ut så här:
Jag visade den för de stora. Jag frågade dem om de blev rädda för min teckning. 10
– En hatt är väl inget att vara rädd för! sa de. De tyckte att det såg ut som en hatt. Men jag hade ju inte ritat en hatt. Jag hade ritat en boaorm som höll på att smälta en elefant. Då ritade jag ormen som den såg ut inuti. För att de stora skulle förstå. Man måste förklara allt för dem … Min andra teckning såg ut så här:
11
De stora tyckte att jag skulle sluta rita. Jag borde läsa geografi, historia och matte, sa de. Jag fick inte göra som jag ville. Så jag studerade geografi. Och jag lärde mig att flyga. Sedan blev jag pilot. Jag har flugit lite hit och dit i världen. Då är det bra att ha läst geografi. Det är bra att veta var man är. Jag har sett stora på nära håll. Ja, jag är ju själv stor nu. Men jag försöker att tänka som ett barn. 12
När jag mötte någon stor som verkade ganska smart visade jag min första teckning. Jag ville veta om han förstod något. Men jag fick alltid samma svar: – Det där är en hatt. Då pratade jag inte mer med honom om boaormar, stora skogar eller stjärnor. Vi pratade om enkla saker. Golf, pengar och annat som han kunde förstå.
13
Kapitel 2
På så vis har jag levt ensam utan någon att prata med. Tills jag en gång för sex år sedan var tvungen att nödlanda i öknen. I Sahara. Motorn på mitt flygplan hade gått sönder och jag måste laga den. Det finns inget vatten i öknen. 14
Utan vatten dör man. Jag hade bara vatten med mig för en vecka. Den första kvällen somnade jag i sanden. Det var flera hundra mil till någon människa. Jag var helt ensam. Därför blev jag förvånad när jag vaknade av en röst som sa: – Rita ett lamm åt mig är du snäll. – Va? sa jag. – Rita ett lamm åt mig, sa någon. Jag såg mig omkring. Då fick jag syn på en liten pojke. Han såg på mig. 15
Jag har ritat av honom här:
Bilden är inte så bra. Men det beror nog på att jag inte fick öva så mycket när jag var liten. 16
Jag såg förvånat på pojken. Var kom han ifrån? tänkte jag. Men den lille pojken såg inte ut att ha gått vilse. – Vad gör du här? sa jag. Han svarade inte på det. Istället sa han: – Rita ett lamm åt mig, är du snäll. Ibland när man inte förstår något är det bäst att bara lyda. Men jag sa till pojken att jag inte kunde rita. – Det gör inget. Rita ett lamm åt mig ändå, sa han. 17
Eftersom jag aldrig hade ritat ett lamm gjorde jag några olika teckningar.
Men pojken var inte nöjd. Det ena lammet såg ut som om det var sjukt. Det andra såg ut att ha horn. Det tredje såg gammalt ut. 18
Till slut ritade jag den här bilden.
– Det här är en låda. Lammet finns i lådan, sa jag. Då blev pojken faktiskt nöjd. – Det var precis vad jag ville ha. Tror du att det här lammet behöver mycket gräs? sa han. – Varför det? sa jag. – Därför att det finns så lite gräs där jag bor, svarade han. 19
– Det räcker säkert. Det är ju ett litet lamm, sa jag. Han såg på teckningen. – Men inte så väldigt litet. Titta, lammet sover, sa han. Så gick det till när jag lärde känna Lille prinsen.
20