9789100126889

snowracern som med fingret uppe i näsan, rotande efter en snorkråka.

Eriks huvud guppade en liten bit ovanför mitt, han var några centimeter längre än jag. Tonårstillväxten hade inte hunnit komma igång ordentligt ännu, men de där centimetrarna och de något breddade axlarna visade att han tjuvstartat och skulle hinna före mig. Det var inget vi pratade om och antagligen hade Erik inte ens reflekterat över saken, på samma vis som så mycket som var av yttersta vikt för många andra tycktes gå honom helt förbi. Vi var elva år. Tiden för snowracers höll snabbt på att rinna ut. På den senaste klassfesten hade David T och Lisa-Marie stängt in sig i en garderob och ingen hade fått veta vad som hänt där inne. De hade haft röda kinder när de kom ut, fnissande. Blickarna de gav varandra efteråt, visserligen barnsliga fortfarande men på ett nytt sätt, menade att vara vuxna. Nådde inte fram riktigt ännu, var inte riktigt på riktigt. Men snart.

Och idag var det söndag. Vi hade tittat på teve. Vi hade byggt Lego. Vi hade ätit lunch. Vi hade haft tråkigt i många timmar redan medan mörkret sänkte sig över villakvarteren och söndagskänslan välvde sig allt tyngre över oss, gjorde allting försent och omöjligt.

Det hade varit Eriks idé att vi skulle gå till backen. Jag hade protesterat först, men det var inte särskilt svårt för honom att övertala mig. För det fanns helt enkelt ingenting annat att göra den här eftermiddagen, ingenting alls.

Vi tog på oss ytterkläderna och gick ut ur mitt hus, över uteplatsen, in i den lilla skogsdungen, vidare in i träd­ 9