9789144106908

3

Språk och klass

If any two subgroups of New York City speakers are ranked in a scale of social stratification, then they will be ranked in the same order by their differential use of / r / (William Labov ur The Social Stratification of English in New York City, 1966:64) Hypotesen i det inledande citatet bildade utgångspunkt för den amerikanske lingvisten William Labovs banbrytande arbeten om språk och social stratifiering. Efter att först ha observerat att ut­ talet av r-ljudet varierade mellan talare, började han fundera på om variationen hade att göra med den sociala hierarkin i samhället. Som citatet visar menade han att den sociala rangordningen blir densamma om man utgår ifrån socialgrupper som om man utgår ifrån r-ljudet. Labovs metoder att samla in språkligt material och räkna ut olika samband var banbrytande, och hans arbeten om Martha’s Vineyard (se kapitel 2) och New York (se nedan) har blivit klassisk läsning inom sociolingvistiken. De markerar början på något nytt där språklig variation och förändring kopplas till människors sociala beteende och känsla för statusskillnader.

Några sociolingvistiska nyckelbegrepp Som vi beskriver närmare i kapitel 1 kan man göra en grund­ indelning av den sociolingvistiska forskningen i två huvud­ fåror: variationsparadigmet och det interaktionella paradigmet (se kapitel 1). I de tidiga undersökningar var man intresserad 90 | introduktion till sociolingvistik

av grupperspektivet och hur gruppers språk varierade utifrån socialt definierade faktorer; det rörde sig alltså om forskning inom variationsparadigmet. Innan vi ser närmare på några centrala studier från sociolingvistikens barndom behöver vi redo­ göra för de grundantaganden som dessa vilar på och vilken sorts social indelning man har gjort av individer.

Social stratifiering och prestige Liksom man kan koppla språkliga drag till talares geografiska hemvist, kan man relatera dem till den sociala bakgrunden. På ett plan skulle man kunna använda termen social variation för att beskriva all möjlig variation som på något sätt är socialt betingad, och som har att göra med olika grupperingar i samhället, som till exempel storstadsbor, glesbygdsbor, fotbollsspelare eller tonårsföräldrar. Det är dock vanligare att man använder termen social variation för att tala om sociala hierarkier, eller stratifiering. Social stratifiering innebär inte bara att man delar in folk i olika grupper, utan också att grupperna är hierarkiskt ordnade med olika hög status, och att det finns någon slags tyst överenskommelse om dessa statusskillnader som gör att alla känner till dem. För att beskriva språklig variation ur det här perspektivet använder man begrepp som sociolekt eller social dialekt. Som grund för indelningen ligger individens ekonomiska ställning i förhållande till andra, oftast beräknad utifrån faktorer som yrke och inkomst.

Som nämndes i kapitel 1 finns det ofta ett element av ­prestige i sociolekter, det vill säga det finns sätt att tala som är ”finare” än andra. Man kan se det som att sociolekter följer en vertikal dimension från ”högt” till ”lågt”, medan dialekter hör hemma i en horisontell dimension som helt enkelt represen­ terar den geografiska utbredningen. Detta kommer till uttryck i att talarna ändrar sitt språkbruk efter situationens formalitetsgrad och också att de kan tro sig tala ”finare” än vad de gör. Begreppen indikatorer, markörer och stereotyper används för att ge en bild av hur mångfacetterad den språkliga variationen kan vara. Indikatorer är språkdrag som visar sociala skillnader på ett 3. språk och klass

| 91

omedvetet plan – talarna vet alltså inte om att de använder ett visst drag utan använder det både i informella och formella situationer. Markörer är däremot stilistiskt markerade och förändras efter situationen, exempelvis beroende på om man deltar i ett informellt samtal, håller en muntlig presentation, eller läser innantill. Stereotyper är ofta socialt stigmatiserade former som man använder för att skapa effekt (se vidare kapitel 1).

Man har ofta antagit att språklig variation är styrd uppifrån, till exempel att det uttal som används av talare med hög status anses vara ”bäst”, och att andra försöker ta efter det. Det har visat sig att man som talare inte alltid är medveten om hur man själv talar. I Labovs studie av hur r-ljudet uttalades i New York fanns det individer som trodde att de uttalade det på ett standardspråkligt sätt – men som i själva verket inte gjorde det.

Han tolkar det som en ambition att ”ta sig fram” för den lägre medelklassen som ser användning av standardspråket som en möjlighet att kompensera för sin lägre status. Labov fann också exempel på talare som i sin strävan efter ett mera prestigefyllt uttal m ­ issade målet och överdrev sitt uttal – de talade hyperkorrekt. Till exempel kunde talare från lägre medelklass, som inte ut­talade r-ljudet spontant, göra det när de läste upp ordlistor och då använda det oproportionerligt mycket – det vill säga mycket mer än vad högstatustalarna gjorde.

I Labovs undersökningar eftersträvade talarna alltså att nå standardspråkligt uttal, och de trodde sig tala ”finare” än vad de egentligen gjorde. Detta är emellertid inte alltid fallet. I Peter Trudgills Norwich-studie var det flera, särskilt bland de manliga deltagarna, som gjorde tvärtom. De påstod att de använde ett uttal med låg prestige, men använde i själva verket ett standarduttal. I detta fall gällde det en subkultur som associerade till manlighet (ett vanligt fenomen, se kapitel 4 och 5 för fler exempel).

Det kom också fram en annan skillnad. Det visade sig att kvinnorna i Norwich påstod sig använda standarduttalet -ing (som i singing) mer än de egentligen gjorde, medan det var tvärtom för männen. De menade istället att de använde det lokala uttalet -in (som i singin) i högre grad än resultaten visade.

92 | introduktion till sociolingvistik

I det förra fallet kan man tänka sig en överrapportering, i det senare en underrapportering av en överordnad standardnorm (Trudgill 1972).

Sociala index Indelningar som arbetarklass, medelklass och överklass, eller socialgrupp 1, 2 och 3, används ofta lite löst och man har en ungefärlig känsla av vad de står för. I Sverige har dock själva klassbegreppet blivit mer eller mindre tabubelagt under åren och det ses inte som riktigt rumsrent att tala om sociala klasser. Istället försöker man skapa olika typer av index där olika aspekter graderas och vägs samman. Det vanliga är att man beaktar typ av utbildning, yrke och inkomst. Ett svenskt exempel är Bengt Nordbergs studie (1985) som använde en socialgruppindelning utifrån utbildningsnivå, där Socialgrupp I bestod av personer som tagit studentexamen, Socialgrupp III av personer med folkskoleutbildning och Socialgrupp II av personer däremellan. Från och med 1980-talet har Statistiska Central­byrån (SCB) i Sverige tillämpat ett tämligen komplicerat index, som benämnts socioekonomisk indelning (SEI). Denna sortering utgår bland annat ifrån följande faktorer: yrke, utbildningslängd, fackföreningstillhörighet, om man har underställd personal eller inte samt, när det gäller egenföretagare, även antalet anställda. Den som inte är förvärvsarbetande får sin socioekonomiska kod enligt tidigare yrke, eller make/makas yrke, och studerande kodas efter utbildningsnivå (grundskola, gymnasium, eftergymnasial utbildning).

Med hjälp av detta i­ndex kan man urskilja 18 grupper (dock förs de ofta ihop till tre: arbetare, tjänstemän och företagare).

I det svenska sociolingvistiska projektet Talsyntax, som vi presenterar närmare nedan på s. 110 använde man ett index som tog både informantens egen ekonomiska situation och föräldrars och makas/makes yrke i beaktande. Detta gav en uppfattning om individernas uppväxtmiljö och allmänna levnadsförhållanden. Informanterna tilldelades sedan poäng enligt skalan 1–3 för varje variabel och antal poäng dividerades sedan med antal variabler. Summan av detta blev ett socialt in3. språk och klass

| 93

dex mellan 1 och 3. När man jämförde de olika faktorerna sins­ emellan visade det sig att utbildning och yrke inte alltid korrelerade, inte heller makas/makes yrke och informantens eget yrke. Utbildning visade sig vara den faktor som var viktigast för att förutsäga språklig variation.

I sociolingvistiska studier av ungdomar som ännu inte kommit ut i arbetslivet får man ta till andra indelningar än sådana som används för vuxna deltagare. Ett sätt är att använda sig av föräldrarnas socioekonomiska grupp. Detta är tillämpligt när det gäller studier av yngre barn (t.ex. Holmlund 1974 och ­Aniansson 1996). Såväl Carin Holmlund som Eva Aniansson fann i sina studier att barn påverkas av föräldrarnas språkbruk – även om också andra faktorer inverkar. Holmlunds observation att hemarbetande mödrar påverkar barnen mer än förvärvsarbetande mödrar tyder exempelvis på att den tid man är tillsammans kan vara en kritisk faktor. Som nämndes i kapitel 2 är det de yngsta barnen som låter sig styras av föräldrarnas språkbruk, medan äldre barn och ungdomar snarare rättar sig efter jämnåriga.

För undersökningar av den sociala dimensionen av ung­domars språkbruk kan det därför vara lämpligt att utgå ifrån något a­ nnat än föräldrarnas situation. Genom att istäl­let anknyta till individens val av gymnasieprogram kan man få en insikt i ”hur mycket man själv kan påverka sin sociala status under gymnasie­tiden, då många viktiga val inför framtiden görs” (Grönberg 2004:81). De olika program som finns i det svenska gymnasieutbudet delas ofta in i yrkesförberedande (praktiska) och studieförberedande (teoretiska) program och detta har visat sig vara ett val som speglar social gruppering (Wirdenäs 2002, Grönberg 2004).

Gymnasievalet speglar ofta familjens sociala bakgrund, men ger även visst utrymme för individuella val. Andra variabler som fångar de sociala strukturerna hos gymnasieungdomar är geografisk rörlighet, livsstil och livsform (se kapitel 2).

94 | introduktion till sociolingvistik

Korrelation mellan språkliga och sociala variabler Hur kan det komma sig att människor i olika sociala grupper kan uppvisa skillnader i språkbruk? I artikeln Jag hatar ordet privilegie­ rad (2003) förklarar Jan Einarsson det genom att koppla ihop be­ greppet social klass med begreppet livsstil. Orsaken till att män­niskor av en viss klass har liknande språkliga drag är enligt Einars­ son att de ofta ägnar sig åt samma typ av aktiviteter och umgås med varandra inom gruppen. Einarsson ger följande bild av vad som utmärker ett samhälle med social stratifiering: 1) Människor har en viss grad av medvetenhet om att det finns olika klasser och om vilka dessa är. De kan också något så när säkert placera en viss person i en viss klass; 2) en viss klass kännetecknas av en viss livsstil; 3) samspelsmönstren hänger ihop med klasserna. Det innebär att folk umgås mest med personer inom den egna klassen, både yrkesmässigt och privat, kanske mest i det privata livet.

(Einarsson 2003: 49)

Den hierarki av samhällsklasser som är grundad på ekonomiska villkor innebär inte bara att folk har olika mycket pengar, utan den återspeglas också i livsstilen. Livsstil betecknar det sätt människor lever på när det gäller sociala mönster och konsumtion, fritidsvanor och val av underhållning. Statistik över hushållens ekonomi visar att högre tjänstemän lägger ner mer pengar på fritid och kultur än vad arbetare gör, de reser mer, de äter ute och bor på hotell i högre utsträckning (SCB Hushållsstatistik 2000). Detta kan tänkas ge avtryck i språkanvändningen. Särskilt i undersökningar av ungdomar brukar man dessutom tala om musiksmak, klädsmak och framtidsplaner som variabler som påverkar språket. Livsstilsbegreppet som utgångspunkt för sociolingvistiska studier pekar mot en omorientering av den sociala differentieringen, från hierarkiska strukturer till horisontella (”platta”) strukturer. Man kan tolka det som att olika språkliga drag inte nödvändigtvis måste vara ”bättre” eller ”sämre” utan bara ”annorlunda”. (Se även kapitel 1, 2 och 5 för diskussion om livsstilsbegreppet.)

3. språk och klass

| 95

Sociolingvistik på båda sidor om Atlanten – från New York till Eskilstuna Labovs studie av Martha’s Vineyard rörde sig i gränssnittet mellan geografisk och social variation och rapporterade skillnader mellan bofasta på ön och sommargäster (se kapitel 2). I sin nästföljande studie undersökte Labov språkanvändning hos individer som bor och arbetar i stadsmiljö och försökte finna en koppling mellan språkbruk och social stratifiering. Detta blev upptakten till en rad studier om språklig variation och social stratifiering. Från andra sidan Atlanten kom studier i samma anda från Peter Trudgill som just påbörjat sin undersökning av språklig variation i Norwich i England (Trudgill 1974), och i Sverige studerade Bengt Nordberg stadsmålet i ­Eskilstuna (Nordberg 1985).

Samtidigt som de tidiga sociolingvisterna intresserade sig för språklig variation som uttryck för förändring, fanns det också ett intresse för språkanvändning som uttryck för sociala strukturer och maktförhållanden i samhället. Den främste representanten för detta perspektiv är sociologen Basil Bernstein, som studerade språket hos skolbarn i London under 1960-­talet.

Bernstein var inte intresserad av hur språket förändrades utan hur variation i språkbruk visade klasskillnader som kunde sättas i samband med framgång och misslyckande i skolan. Detta synsätt inspirerade bland annat den svenske språkvetaren Bengt Loman, som såg det som en angelägen uppgift för språkforskningen att ”utreda vilken roll språkliga hinder spelar för den socialt ojämna rekryteringen till svenska gymnasier och universitet” (Loman 1968:8).

Vi återkommer till samhällsperspektivet nedan, men först ska vi presentera studier som undersökt variation och förändring av fonologiska drag i förhållande till social stratifiering i mer detalj. Vi börjar med New York, och fortsätter sedan till Norwich i England och Eskilstuna i Sverige.

96 | introduktion till sociolingvistik

New York – varuhusstudien Den mest uppmärksammade sociolingvistiska studien som gjorts är Labovs studie av r-ljudet på några varuhus i New York City (Labov 1966 [2:a uppl. 2006], 1972b:43–69). Den har blivit klassisk – många menar att den utgjorde starskottet för socio­lingvistiken som vetenskap. Som nämndes i citatet i kapitlets inledning började det hela med observationen att /r/ uttalades på olika sätt av olika talare. Det var dessutom så att det uttalades på olika sätt i olika delar av orden. Talare kunde utelämna r-ljudet i ordslut och före konsonant (som i orden fourth och floor). I sådana ord ansåg man i New York att det var ”finare” att uttala r-ljudet än att inte uttala det. (I det följande ska vi se att det inte är samma prestigeuttal i alla former av engelska.)

För att undersöka om det var sociala faktorer som kunde ligga bakom variationen utarbetade Labov en snabb och effektiv metod. Först gällde det att hitta ett sammanhang där fourth och floor kunde användas spontant utan att talarna misstänkte att de var utsatta för ett test. Valet föll på varuhus med flera våningar (minst fyra). Sedan vidtog letandet efter varuhus med olika status. Antagandet var att uttalet av r-ljudet skulle vara en så tydlig markör för social status att personal på varuhus med olika social status skulle konvergera till varuhusets status för att representera sin arbetsplats inför kunderna, oavsett var de själva kom ifrån.

Varuhusens sociala status kategoriserades utifrån ett socialt index, som baserades på olika faktorer, som läget (Fifth Avenue var mest prestigefyllt, Lower East Side minst prestigefyllt), i vilken tidning man annonserade, vilka prisnivåer man höll, hur priserna presenterades för kunderna, och hur det såg ut i lokalerna. Dessutom ingick vilka löner och löneförmåner de anställda hade. Uppställningen i Figur 4 visar de tre varuhus där undersökningen ägde rum. De kan graderas i status från Saks Fifth Avenue med högst status, till Macy’s med mellanstatus, och S. Klein med lägst status.

3. språk och klass

| 97

Saks Fifth Avenue Macy’s

S. Klein

Läge

Fifth Avenue

Herald Square

Lower East Side

Lokal

glest mellan ­varorna, mattor på golven

(uppgift saknas)

varorna tätt ­packade, inga mattor, lågt i tak

Priser för ­damkappor

$ 90,00

$ 79,95

$ 23,00

Annonsering

NewYork Times (2)

New York Times (6) Daily News (15)

New York Times (1) Daily News (10)

Löner och ­förmåner

ofta låga löner, men rabatt­ möjligheter

högre löner än Saks

låga löner och ­dåliga villkor

Figur 4. Labovs varuhusundersökning

Som uppställningen i Figur 4 visar har Saks det bästa läget, de lyxigaste lokalerna och de dyraste varorna. De behöver inte annonsera i så många tidningar för att få kunder och inte heller ge höga löner för att få anställda. Den andra ytterligheten är S. Klein, som är beläget nära Lower East Side (ett område med låg prestige), där det är lågt i tak och varorna är hopträngda.

Priserna är låga liksom lönerna. Macy’s har ett mellanläge när det gäller status. Man annonserar mycket, har lockpriser av ­typen 79,95 dollar istället för 80 dollar och man håller ett hög­ re löneläge än Saks.

Efter att ha identifierat miljön för undersökningen var nästa steg att elicitera r-ljudet. I ett försök att komma undan observatörens paradox (se kapitel 1) använde Labov en metod med kommunikativ inriktning, där informanten var ovetande om syftet.

Han gick själv till de olika varuhusen, klädd i ”middle-­class style, with jacket, white shirt and tie” (Labov 1972b:49) och samlade in exempel på hur /r/ uttalades. Först gällde det att ta reda på vad som såldes på fjärde våningen. Sedan gick han runt och frågade expediterna efter dessa varor. Om det gällde damskor frågade han exempelvis: ”Excuse me, where are the women’s shoes?”

När han redan befann sig på fjärde våningen blev frågan istäl98 | introduktion till sociolingvistik

let ”Excuse me, what floor is this?” Vanligen blev svaret ”Fourth floor”. För varje svar låtsades han inte förstå och lutade sig fram med ett ”Excuse me”. Detta gav ett nytt exempel, vanligen tydligare uttalat med emfatisk betoning. Efter det att informanterna hade svarat gjorde Labov diskret anteckningar av hur r-ljudet hade uttalats. På detta sätt fick han in exempel på två kontexter: /r/ finalt (floor) och /r/ före konsonant (fourth), samtidigt som han fick både ett neutralt och ett emfatiskt uttal. Antal tillfrågade personer var 60 på Saks, 125 på Macy’s och 71 på S. Klein.

Resultatet blev det förväntade – ju högre social status på varu­huset, desto högre frekvens av uttal av r-ljudet, som är prestigeuttalet. På Saks var det 62 % av de tillfrågade som alltid eller ibland uttalade /r/. Motsvarande siffror var 51 % på Macy’s och 20 % på S. Klein. När expediterna ombads repetera steg siffrorna mest för Macy’s. Labov tolkade det som att expediterna på Saks har en språklig säkerhet och därför inte känner att de behöver ändra sitt uttal, medan de på Macy’s är osäkra på sin egen varietet och försöker använda ett uttal med högre status. Det är emellertid inte så att alla på Saks och ingen på S. Klein uttalade r-ljudet, utan som vanligt inom språklig variation handlar det om proportioner, inte allt-eller-inget.

New York – stilistisk variation Efter det lyckade varuhusförsöket gjorde Labov en rad ingående studier av stilistisk variation på Lower East Side i New York (finns återgivna i Labov 1972b), nu med långt fler informanter och flera språkljud, (/r/ i beer, /æh:/ i jazz, /oh/ i for, /th/ i thing, och /dh/ i then). Dessa språkljud utmärks av att deras uttal kan variera och också av att det ena uttalet är mer prestigefyllt än det andra. Liksom förut utgick Labov ifrån tidigare observationer av att vissa uttal var typiska för vissa grupper. (Informanterna var indelade i fyra huvudgrupper: lower class, working class, lower middle class och upper middle class.) Syftet med studien var att se om samma person varierade sitt uttal av dessa ljud i olika kontexter, det vill säga om varianterna fungerade som markörer. För att få fram ett representativt urval av talare i New 3. språk och klass

| 99

York togs informanterna fram genom slumpmässigt urval. 135 personer deltog i experimentet, och de var fördelade på olika socio­ekonomiska grupper. Man fick fram olika stilnivåer med hjälp av följande exempel på formalitetsgrader: A. Ledigt tal (casual speech) • samtal innan själva intervjun börjar • samtal när deltagaren talar med en tredje person • samtal som inte har med intervjuarens frågor att göra • samtal om barnramsor och traditioner • samtal om svåra saker, som dödsfara B. Intervju (careful speech) • Samtal där intervjuaren ställer frågor om exempelvis vilka livserfareheter deltagaren har • informanter känner inte intervjuaren sedan tidigare C. Högläsning av texter • en text som specialdesignats för att elicitera vissa fonologiska drag, t.ex. /r/, som i följande mening: ”He darted out about four feet before a car, and he got hit hard” • en text där vissa minimala par ingår ” … she can’t carry a tune and besides, she never misses a new film with Cary Grant” D. Läsning av ordlistor • listor av ord som deltagaren kan utantill, t.ex. årets månader • listor av ord med samma eller liknade segment: Paul, all, ball, awful, coffee, office, chalk, chocolate, chock, talk, taught, dog, fortyfour • listor med minimala par: dock–dark, guard–god

Dessa olika kontexter kan placeras längs en skala av hur pass mycket uppmärksamhet talaren ägnar åt formen, med ledigt tal i ena änden på skalan och läsning av minimala par i den andra.

Resultaten visade samma sociala stratifiering som i den tidigare varuhusundersökningen, men nu även kopplat till skillnader i stil. Det var ingen som använde sig av samma uttal av dessa ­fonem (språkljud) hela tiden, utan det var en successiv minskning genom de olika stilarna. Alla hade flest stigmatiserade for100 | introduktion till sociolingvistik

mer i kontext A (ledigt tal) färre i kontext B och C och lägst antal i kontext D (läsning av ordlistor). Detta gällde alla de olika socioekonomiska grupperna, från övre medelklassen till arbetarklassen. Övre medelklass använde den stigmatiserade varianten ganska sällan i alla kontexterna, men det blev ändå en stilskillnad i och med att de hade något fler exempel i ledigt tal än under intervju, och minskade andelen exempel ytterligare vid läsning av text och ordlistor. Den lägsta socioekonomiska gruppen gav rikligt med exempel på de icke-standardspråkliga varianterna vid ledigt tal, och där blev det en drastisk minskning vid läsning av text och ordlistor, vilket alltså visar att dessa talare är högst medvetna om vad som anses prestigefyllt och ”fint”. När de är fokuserade på formen, som vid uppläsning av enskilda ord, så anpassar de också sitt uttal i riktning mot prestige­normen.

Vad gäller det prestigefyllda r-ljudet ser vi samma stratifiering, men i omvänd ordning eftersom det är ett önskvärt uttal. Här blir det också ett finfördelat mönster med skillnad i ut­talet mellan läsning av text och läsning av ordpar som dock– dark, ­guard–god. Övre medelklass använder mest prestige­uttal i ledigt tal, intervju och läsning av text, men klarar inte att hålla toppositionen vid läsning av ordlistor och minimala par, utan där går lägre medelklass om. Ett liknade mönster där lägre medelklass korsar linjen och använder mer prestigeuttal än vad övre medelklass gör, förekommer även när det gäller andra variabler. Enligt Labov är detta ett hyperkorrekt beteende som kan tyda på att talaren är språkligt osäker.

Social stratifiering i Norwich i England I slutet av 1960-talet började den brittiske sociolingvisten P ­ eter Trudgill samla in material från Norwich i England, staden där han själv hade vuxit upp (se Trudgill 1974). Syftet var att undersöka hur folk talade utifrån hypotesen att social status spelade en viktig roll för hur man låter – ju högre status man har, desto närmare standarduttalet är man. Studien fokuserade på uttalet av flera språkliga variabler med olika uttalsvarianter, till exempel användning av -in istället för -ing (som i singin – singing), 3. språk och klass

| 101

utelämnande av tredje person -s på verb (she work istället för she works), utelämning av h-ljud i början på ord (I ’ave istället för I have) och vissa skillnader i vokalkvalitet. Här ska vi begränsa oss till att presentera analyser och resultat av de två första variablerna, nämligen -in versus -ing och tredje person -s.

Trudgill valde ut talare från olika valdistrikt med olika social sammansättning som deltagare i undersökningen. Han konstruerade ett socialt index utifrån variablerna yrke, utbildning, bostadstyp, bostadsområde och faderns yrke. Varje variabel kunde få poäng från 1 till 5, vilket gav ”social klass”. Efter sammanvägning av poängen blev det fem klasser: Middle Middle Class (MMC), Lower Middle Class (LMC), Upper Working Class (UWC), Middle Working Class (MWC) och Lower Working Class (LWC). Totalt deltog 60 personer, tio vuxna från varje grupp och tio barn (som inte räknades in i de sociala klasserna).

Deltagarna utförde språkliga uppgifter med varierande formalitetsgrad. De deltog i vardagligt samtal, de blev intervjuade, de läste upp texter, och de läste upp listor med enstaka ord. De fick också svara på frågor där det gällde att identifiera ord med lokal förankring. Resultaten visade både social och stilistisk stratifiering av variabeln /ing/. Informanterna med högst status (de som kallades medel-medelklass) varierade sin användning av /ing/ från 100 % med varianten -ing i uppläsning av ordlista till 72 % i vardagligt tal. De med lägst status (lägre arbetarklass) varierade mellan 71 % i uppläsning och 0 % i vardagligt tal. Det tyder på att alla talare anpassar sin användning av uttalet av ingljudet till situationen. Oavsett om de uttalar walking som walking eller walkin i vardagligt tal så ökar walking-uttalet successivt ju mer formell situationen blir. När man jämförde kvinnor och män visade det sig att det främst var kvinnorna som uttalade -ing, medan männen stod för de flesta -in-formerna. I sjutton fall av tjugo hade männen högre andel eller samma andel av -in som kvinnorna (se kapitel 4 för diskussion av könsskillnader i denna undersökning). Detta mönster återkom även i analyserna av de andra variablerna. Några år senare återkom Trudgill för att göra en ny studie och tog även med några nya deltagare (1988). Han 102 | introduktion till sociolingvistik

fann då att några av de tidigare avvikelserna från standardformerna hade fått ökat fäste, och icke-standardformerna var ännu vanligare. Hans tolkning är att den traditionella utvecklingen mot standardspråket, som leds av medelklassen, har sin motkraft hos ungdomar, särskilt yngre män, som är på väg åt andra hållet (men se kapitel 5 för exempel som visar att även yngre kvinnor kan följa denna trend, Eckert 1989).

Har markörerna samma värde i brittisk och amerikansk användning av engelska?

R-ljudet används ofta som markör i regional och social variation (tänk bara på svenska dialekter, se kapitel 2). Som vi såg tidigare var uttalet av r-ljudet efter vokal ett prestigeuttal i New York, och det användes på varuhuset Saks som hade hög status. Även i en senare undersökning av flera variabler på Lower East Side visade det sig att r-ljudet uttalades oftare i övre medelklass och det ut­ talades oftare när man har fokus på formen, till exempel vid läsning av ordlistor. Hur är det då med brittisk engelska? En jäm­ förelse visar att i detta fall skiljer amerikansk och brittisk engelska sig åt. I amerikansk engelska är uttal av r-ljudet efter vokal ofta förenat med prestige, men inte i brittisk engelska, där det istället är lägre arbetarklass som använder mest r efter vokal (Edwards 2009). Nedanstående tabell illustrerar användningen i Detroit och i Reading i England. Lägg märke till att i Detroit sjunker användningen av r-ljud efter vokal, från ”upper middle class” och till ”lower working class” medan det är precis tvärtom i Reading.

Tabell 1. Uttal av r-ljud efter vokal (floor) i Detroit och Reading Detroit

%

Reading

%

Upper Middle Class

32

Upper Middle Class

0

Lower Middle Class

20

Lower Middle Class

28

Upper Working Class

12

Upper Working Class

44

Lower Working Class

10

Lower Working Class

49

(Edwards 2009:68)

3. språk och klass

| 103

Dessa exempel illustrerar att det inte är så att vissa ljud är vackrare i sig, utan vad som är ”fint” bestäms av sociala konventioner. Med andra ord kan det finnas skilda uppfattningar från en talgemenskap till en annan om vad man tycker är ”fint”.

Ett annat exempel där man jämfört amerikansk och brittisk engelska är när det gäller uttalet av s-ljudet i tredje person singular (he likes). Här har man funnit variation i engelska talad på olika platser runtom i världen. Trudgill (2000) ger som exempel hur talare i Norwich och talare i Detroit använder -s i ledigt tal. I det här fallet gäller samma mönster på ömse sidor av Atlanten – det är övre medelklass som oftast använder -s i tredje person singular och lägre arbetarklass som oftast utelämnar det.

Tabell 2. Uttal av tredje person -s (likes) i Detroit och Norwich Detroit

%

Norwich

%

Upper Middle Class

99

Middle Middle Class

100

Lower Middle Class

90

Lower Middle Class

98

Upper Working Class

43

Upper Working Class

30

Lower Working Class

29

Middle Working Class

13

Lower Working Class

3

(Trudgill 2000:34)

Det verkar således alltid vara ”bättre” att uttala s-ljudet, oavsett om man bor i England eller USA. Detta kan möjligtvis bero på att tredje person -s har en grammatisk funktion som gör att det blir särskilt markerat att utelämna s-ljudet.

Ett svenskt exempel – Eskilstuna Ungefär samtidigt som Labov och Trudgill samlade in material om sociolingvistisk variation i amerikansk och brittisk engelska höll den svenske sociolingvisten Bengt Nordberg på att spela in språkmaterial från sin hemstad, Eskilstuna. Syftet var 104 | introduktion till sociolingvistik

att undersöka och beskriva språket i Eskilstuna bland annat utifrån perspektivet om språkförändring. En viktig fråga var om det fanns språkdrag på tillbakagång och vilka individer som i så fall ledde förändringarna. En annan fråga var om det fanns några samband mellan språkbruk och socialgrupp, ålder och kön. Liksom Trudgill som kom från Norwich och Labov som hade bott länge i New York kunde Bengt Nordberg identifiera vilka språkdrag som skulle kunna vara intressanta för en studie om språklig förändring på den utvalda orten. Valet föll på några fono­logiska och morfologiska variabler som tenderade att uppvisa variation i Eskilstuna. Tre drag rörde substantivformer: bestämd form singular och plural för vissa substantiv (huse ­istället för huset, husena istället för husen) och pluralböjningen -er ­istället för -or (flicker). Fyra drag rörde verb: supinumformerna sjungi och köpi istället för sjungit och köpt, utelämnande av verbändelser som markerar preteritum (imperfekt), dvs. dansaØ istället för dansade, och slutligen val av vart istället för blev.

Det rör sig alltså hela tiden om två varianter av en variabel, där den ena motsvarar skriftspråksnormen och också talspråks­ normen i svenskt standarduttal och den andra är en dialektal variant som används i Eskilstuna.

För valet av deltagare i undersökningen utgick Nordberg från kriteriet att det skulle vara personer som var födda i Eskilstuna, alternativt inflyttade före tio års ålder, och de skulle också vara socialt, åldersmässigt och könsmässigt differentierade. Totalt medverkade 83 personer över 16 år, och den genomsnittliga taltiden blev 38 minuter per talare. Det lades ingen vikt vid stilistiska skillnader, utan alla deltog i samma typ av informellt samtal om vardagliga, näraliggande ämnen som familj, arbete, idrott och fritid. Resultaten av analysen visade att det i allmänhet rörde sig om ett kontinuum från hög till låg frekvens av de olika variablerna. Det är alltså mest en fråga om frekvensskillnader, men man kan urskilja tydliga mönster i frekvenserna. Ett av de mönster som kom fram var att de högre socialgrupperna alltid hade högre frekvens av skriftspråksformer än vad en lägre socialgrupp hade. Ett annat mönster var 3. språk och klass

| 105

att det var större överensstämmelse mellan socialgrupp II och III, än mellan I och II. Sådana tendenser såg Nordberg som tecken på att det kunde finnas pågående förändringar i riktning mot ett mera standardspråkligt uttal, och att dessa förändringar leddes av socialgrupp I. (Studien genomfördes 1967–1968 och finns t.ex. beskriven i Nordberg 1985.) Återbesöket i Eskilstuna Trettio år senare var det dags för ett ”återbesök i Eskilstuna”; Eva Sundgren letade då upp 13 av de ursprungliga deltagarna och fyllde på med 72 nya informanter, differentierade på samma sätt som i den första studien (Sundgren 2002). Eftersom en del av deltagarna är desamma som tidigare, utgör detta ett exempel på en studie av språkförändring i verklig tid, medan Nordbergs studie gällde skenbar tid (dvs. en studie med del­ tagare i olika åldrar och material insamlat vid ett och samma tillfälle, se kapitel 1). Sundgrens material samlades också in genom informella intervjuer med deltagarna, vilket gjorde det jämförbart med den tidigare studien. Liksom tidigare rörde sig samtalet kring allmänna ting: skola och arbete, hem och familj, olika intressen och staden Eskilstuna. Intervjuerna varade i minst 45 minuter för varje informant. I den första studien från 1967 hade deltagarna delats in i tre socialgrupper, men detta ändrades till fyra socioekonomiska grupper enligt SCB (se avsnittet Sociala index ovan) för återbesöksstudien.

Analysen inriktade sig på de sju variabler Nordberg hade funnit tidigare i Eskilstunadialekten (varianterna huse, husena, flicker, sjungi, köpi, dansa och vart). Det visade sig att de nya informanterna använde dessa drag i stort sett i samma utsträckning som Nordbergs informanter hade gjort. De sju dragen är således stabila i Eskilstunadialekten. Det finns ett undantag från detta: kategorin som illustreras av paret husen–husena. Här har det skett en förändring mot standardspråket – 1967 var det bara 38 % som använde standardformen husen, 1996 är det så många som 61 %. Men i övrigt är det ungefär lika mycket dialektuttal som trettio år tidigare. I tabell 3 visas den procentu106 | introduktion till sociolingvistik

ella andelen standardformer för varje variabel 1967 (med 83 deltagare) respektive 1996 (med 72 nya deltagare).

Tabell 3. Procentuell andel deltagare som använder standardformer (anges i fetstil) Exempel

1967

Socialgrupp:

1996

Socioekonomisk grupp:

total

1

2

3

total

1

2

3

4

huset – huse

56

78

52

37

60

78

65

54

43

hus-en – hus-ena

38

64

34

17

61

79

69

52

46

flick-or – flick-er

7

sjung-it – sjung-i

26

48

22

6

25

44

25

16

17

köp-t – köp-i

88

99

88

76

93

97

94

90

90

dansa-de – dansaØ

16

34

10

3

15

30

12

10

6

blev – vart

48

76

48

28

49

73

49

38

38

(få exempel)

8

(få exempel)

Siffrorna hämtade från Sundgren (2002)

Den förväntade språkförändringen har alltså inte tagit fart under de trettio år som gått sedan Nordberg gjorde sin studie.

Det är emellertid en annan sak som har hänt under de trettio åren – och det är att skillnaderna mellan de sociala grupperna har planats ut genom att den högsta socialgruppen har minskat sin användning av standardformer, medan övriga har ökat andelen standardformer. Vissa språkliga sociala skillnader finns alltså fortfarande kvar, men de har minskat. I delundersökningen där det var samma individer som studerades över tid, fann Sundberg att vissa av deltagarna till och med förändrat sitt språkbruk i riktning mot lokalspråket och börjat använda i-supiner (köpi). En möjlig förklaring skulle kunna vara att språket rent generellt har blivit mindre formellt i Sverige, vilket gjort att dialektala varianter accepteras alltmer (se kapitel 2 om atti­tyder till dialekter). Informanterna trivs i ­Eskilstuna och vill gärna använda de former som upplevs som typiska för 3. språk och klass

| 107

lokalspråket för att signalera sin identitet som Eskilstunabor.

Både när det gäller aspekterna ålder och kön är resultaten överraskande. Det brukar antas att talare behåller det sätt att tala som de har vid 17 års ålder (Labov 2001), men i Sundbergs studie visar det sig att språket kan förändras till och med efter 50 års ålder. Detta kan bero på att flera av de undersökta Eskilstunadragen är markörer som talarna är medvetna om.

Det visar dock att man kan förändra sitt språkbruk under livets gång och inte bara i ungdomen. Den andra överraskningen är att skillnaderna mellan könen har accentuerats under de trettio åren. Männen har blivit mer lokalspråkliga och kvinnorna mer standardspråkliga (se kapitel 4).

Språk, demokrati och makt Som nämndes inledningsvis kan man tala om två inriktningar inom den tidiga sociolingvistiken, en som försöker förklara språkförändringar utifrån språkanvändning hos olika socialgrupper, och en som sätter språklig variation i samband med maktförhållanden i samhället. Intresset för det sociala ursprungets betydelse för språket var stort i 1960-talets samhällsklimat, där diskussioner om social ojämlikhet och sociala orättvisor stod högt på dagordningen. Man beskrev det officiella språket som ett maktmedel, något som massorna i demokratins namn måste få full tillgång till. Särskilt i utbildningssammanhang kom de sociala orättvisorna att fokuseras. Man hävdade att skolans språk var det språk medelklassens barn lärt sig hem­ ifrån, medan arbetarklassens barn stod främmande för skolspråket. I det följande ska vi presentera Basil Bernsteins forskning och några andra studier om språkets sociala sida.

Bernsteins koder Den brittiske utbildningssociologen Basil Bernstein blev känd inom sociolingvistiken genom sin forskning om språket hos arbetarklassbarn och medelklassbarn i den engelska skolan. Hans utgångspunkt skiljer sig från Labovs genom att inte handla om 108 | introduktion till sociolingvistik

språklig variation och möjliga språkförändringar, utan om vilka språkliga faktorer som möjligen kunde ligga bakom att arbetarklassbarn inte var lika framgångsrika i skolan som medelklassbarn. Efter att ha lagt märke till att arbetarklassbarn sökte sig till vidareutbildning i lägre grad än medelklassbarn, sökte Bernstein förklaringen genom att se till de olika typer av test som fanns i skolan. Arbetarklassbarnen utmärktes av att de ofta kunde få höga poäng på IQ-testet, och låga poäng på språktestet (det skilde 9 poäng på det ickeverbala IQ-testet och 23 poäng på det verbala IQ-testet mellan arbetar- och medelklassbarnen). För medelklassbarnen var det snarare så att de uppvisade en korrelation mellan IQ-test och språktest.

Bernstein slöt sig till att barnen använde sig av olika språk­ liga koder – arbetarbarnen använde vad han kallade en begränsad kod (restricted code) medan medelklassbarnen hade en utvecklad kod (elaborated code). Arbetarbarnens kod kännetecknades av att vara kontextberoende och av att ha ett begränsat ordförråd. Medelklassens utvecklade kod var oberoende av kontexten och mer explicit, och därför mera anpassad till skolans krav. Denna beskrivning av social klass och språkbruk, med en begränsad kod kopplad till arbetarklassbarn, blev häftigt kritiserad, inte minst av Labov. Labov skrev: ”Bernstein’s views are filtered through a strong bias against all forms of working-class behavior, so that he sees middle-class language as superior in every respect as more abstract, and necessarily somewhat more ­flexible, detailed and subtle” (Labov 1970:199). Bernstein tillbakavisade själv kritiken att han skulle ha ett bristperspektiv på barns språk och menade att han snarare hade ett skillnadsperspektiv och talade om olikheter utan att göra någon värdering.

Kritiken handlade inte bara om bristperspektivet utan kanske främst om att det empiriska underlaget var svagt och att Bernstein byggde sin tes på anekdotiska exempel istället för att använda empiriska data. Hans formuleringar om barnens språkbruk var också allmänt hållna och följde inte det sociolingvistiska sättet med beskrivningar av språkliga strukturer.

Peter Hawkins, som tillhörde Bernsteins forskargrupp, samlade 3. språk och klass

| 109

emellertid in data genom experiment. Han lät barn från medelklass och arbetarklass beskriva en bildserie som visade några pojkar som spelar fotboll och där en av dem skjuter bollen genom en fönsterruta som går i kras. Det mest tydliga resultatet var att arbetarklassbarnen använde signifikant fler pronomen (de) och färre substantiv (pojkarna) än medelklassbarnen i sina beskrivningar. Detta fynd tolkades som ett stöd för Bernsteins tes om att arbetarklassbarnen var mer kontextberoende. När medelklassbarnen beskrev bildserien med substantiv använde de ett explicit sätt att uttrycka sig eftersom det är oberoende av kontexten. När arbetsklassbarnen skulle göra samma sak för­ litade de sig däremot på att bli förstådda genom gemensamma referensramar och att lyssnaren skulle kunna tolka vem de syftade på (Hawkins 1969).

Den massiva kritiken gjorde att Bernstein i inledningen till sin bok Class, Codes and Control skriver att han önskar att han hade myntat termen ”sociolingvistiska koder” istället för ”lingvistiska koder” (Bernstein 1973:170). I senare arbeten kopplade Bernstein koderna till hur socialiseringen ägde rum inom familjen. Han skilde mellan öppna personorienterade familjer, med plats för vidareutveckling av olika resonemang och mycket diskussioner, där barnen kunde påverka föräldrarna likaväl som föräldrarna påverkade barnen, och slutna positionsorienterade familjer där påverkan var ensidig – från föräldrar till barn – och där det inte fanns utrymme för diskussioner. En sådan positionsorienterad stil kan, enligt Bernsteins resonemang, antas ligga till grund för arbetarklassens begränsade kod. ”Den klasslösa syntaxen” – projektet Talsyntax i Lund Projektet Talsyntax, som startade 1966 vid Lunds universitet under ledning av Bengt Loman, syftade till att kartlägga stilistisk och social variation i det moderna svenska talspråket.

Förutom projektledaren Bengt Loman deltog bland annat Jan Einarsson och Nils Jörgensen i projektet inom ramen för sina doktorsavhandlingar. Projektmaterialet utgjordes av inspelade intervjuer på två orter i Sverige, Borås och Trelleborg. Urva110 | introduktion till sociolingvistik

let gjordes med tanke på att man skulle kunna jämföra olika so­cial­grupper, och material samlades in från fyra sociala skikt: akademiker, tjänstemän, egna företagare och industriarbetare. De undersökningar vi ska presentera här har använt sig av de två ytterligheterna – materialet från akademiker och industriarbetare. Intervjuerna utgick ifrån ett frågeformulär med frågor som bedömdes vara av allmänt intresse. Man samlade också in ett material av tal i olika situationer där graden av formalitet varierade. Detta material organiserades så att samma person deltog i två olika typer av interaktion – ett informellt samtal och en formell debatt. Tillsammans gav dessa materialtyper underlag för en jämförelse av olika socialgruppers språkbruk samtidigt som man kunde undersöka situationens betyd­ else för språkbruket.

Nils Jörgensens avhandling Meningsbyggnaden i talad svenska (1976) utgick från projektmaterialet med tillägg av extra material från radio, som telegramuppläsning och nyhetskommentarer. Analysen byggde på en ny modell för talspråksanalys, den så kallade makrosyntagmmodellen (Loman & Jörgensen 1971), som fokuserade på satsens olika delar. Jörgensen undersökte bland annat vilka satsdelar som förekom i satserna, vilken ordning de kom i och vad som stod först i satsen (i det s.k. fundamentet). Den interna ordföljden i satserna visade inte någon variation utan var likadan för alla deltagarna. Oavsett var materialet kom ifrån var det ungefär 60 % av meningarna som inleddes med subjekt, och med rak ordföljd, och 40 % av meningarna som inleddes av något annat än subjektet. Enda undantaget var telegramuppläsningen på radio – som egent­ ligen är uppläst skriftspråk av en särskild typ – där andelen satser som inleddes med subjektet uppgick till 80 %. I fall där något annat än subjektet inledde satsen var det vanligast med ett adverbial, till exempel ”nu” i satsen nu regnar det, näst vanligast med objekt, till exempel ”det” i satsen det tror jag inte och minst vanligt med predikativ, till exempel ”blå” i satsen blå är den. Praktiskt taget alla meningar som inleddes med något annat än subjektet hade omvänd ordföljd, vilket är det förväntade 3. språk och klass

| 111

mönstret i svenska där verbet står på andra plats i ett påstående oavsett vad som kommer före (Igår åkte Anna till Paris). Detta är således ett fall där man varken finner sociala eller könsrelaterade skillnader (vi ska återkomma till detta i kapitel 6 om etnisk variation). Jörgensen sammanfattar sin undersökning om meningsbyggnad så här: Det har sålunda inte varit möjligt, att fastställa någon mera påtaglig social variation ifråga om meningsbyggnaden. Det finns som nämnts inte ens tendenser till en högre grad av formalitet eller skriftspråklighet i akademikernas meningsbyggnad jämfört med industriarbetarna. De skillnader, som ändå otvivelaktigt finns mellan olika gruppers språk, ligger istället dels på lägre lingvistiska nivåer (uttal, ordkunskap) eller högre.

(Jörgensen 1976:127)

De högre nivåer Jörgensen syftar på gäller textbyggnaden, där resultaten gav vid handen att akademikerna generellt sett hade fler underordnade satser (bisatser) än industriarbetarna.

Akademikerna var alltså mer benägna att använda hypotaktisk textbyggnad, det vill säga underordning, medan industriarbetarna kombinerade satserna parataktiskt, det vill säga med samordning. På textnivån har man möjlighet att välja hur man ska paketera budskapet: antingen genom samordning i löst sammanlänkade satser (det är kallt och jag fryser), eller genom underordning där man exempelvis tar fram orsakssamband (jag fryser eftersom det är kallt), avsikter och villkor. Bruk av underordnade satser varierade också mellan de olika kontexterna. Allra flest bisatser fanns i materialet från en debattsituation, där det var i snitt mer än en bisats per mening – mer exakt 116,9 bisatser per 100 meningar. Detta visar att man kan finna syntaktisk variation både socialt och stilmässigt, men bara på textnivå.

Jan Einarsson använde sig av samma material från Talsyntaxprojektet, med akademiker och industriarbetare som deltagare, men tog upp andra språkliga drag. Hans avhandling Talad och skriven svenska: sociolingvistiska studier (1978) behandlade bland annat ordklasser, nominalfraser och satsdelslängd. Som 112 | introduktion till sociolingvistik

framgår av avhandlingens titel ingick även skriftligt material i hans studie. Detta hämtades ur projektet Skrivsyntax (Westman 1974) och bestod av texter skrivna i olika sammanhang av dels professionella skribenter (tidningsartiklar, broschyrer, läromedel) dels gymnasieelever (uppsatser).

Syftet var att ”beskriva och jämföra olika talade och skrivna texter och att försöka se ett system i de olika texternas inbördes förhållande” (Einarsson 1978:3). Einarsson formulerade hypoteser om att sådana språkliga företeelser som totalt sett utmärker skriftmaterialet genom att vara vanligare där än i talspråksmaterialet också kommer att vara vanligare: • hos professionella skribenter än hos gymnasieelever • hos manliga gymnasieelever än hos kvinnliga • i uppsatser med högsta betyg än i uppsatser med lägsta ­betyg • i en formell debattsituation än i en informell samtals­ situation • hos akademiker än hos industriarbetare • hos män än hos kvinnor • hos manliga akademiker än hos kvinnliga • hos kvinnliga akademiker än hos manliga industriarbetare • hos manliga industriarbetare än hos kvinnliga Einarsson tänker sig alltså ett slags kontinuum från tal till skrift, där variabler som erfarenhet och ålder (proffs gentemot gymnasieelever), situationens formalitet (debatt gentemot samtal) yrke/utbildning (akademiker gentemot industriarbetare) och individernas kön kommer att utöva olika grader av inflytande på den språkliga produkten.

Resultaten visade att skriftspråket hade fler ord per satsdel, fler substantiv per 100 ord, fler adjektiv och prepositioner samt färre adverb och samordnande konjunktioner än vad talspråket hade. De hypoteser som ställts upp stämde i stort sett – de drag som favoriserades hos akademikerna var samtidigt drag som förekom i skriftspråket. Akademikerna använde fler ord per satsdel, hade fler substantiv, adjektiv och preposi­tioner 3. språk och klass

| 113

än industriarbetarna. Industriarbetarna å sin sida använde fler pronomen, fler adverb och fler samordnande konjunktioner.

Akademikerna använde alltså ett talspråk som närmade sig skriftspråket mer än vad industriarbetarna gjorde. De professionella skribenterna var närmare skriftspråket än gymnasie­eleverna och de manliga gymnasieeleverna var närmare det än de kvinnliga. Vad gäller korrelationen till kön, så visade det sig att de manliga akademikerna var mer skriftspråkliga än de kvinnliga, men dessa var i sin tur mer skriftspråkliga än de manliga industriarbetarna. Detta innebär att såväl utbildning som kön är av betydelse (se även kapitel 4).

Denna övergripande kvantitativa skillnad, som tyder på att talare placerar sig längs ett kontinuum tal–skrift när det gäller relativ frekvens av vissa uttryckssätt, kan också analyseras kvalitativt och till viss del situationellt. Skillnaden mellan bruk av substantiv hos akademikerna och bruk av pronomen hos industriarbetarna tyder på vanor från olika samtalsstilar. En skriftspråklig användning med många substantiv ger en stil som fungerar fristående från sammanhanget – kontextoberoende – medan användning av pronomen (hon, han, de) är beroende av kontexten för att kunna tolkas. Med andra ord var akademikerna mer benägna att uttrycka sig som i skriftspråket – explicit och oberoende av kontexten. Skillnaden mellan akademikerna och industriarbetarna påminner här om de skillnader Bernstein och Hawkins talade om när det gällde medelklassbarn och arbetarklassbarn.

Ett annat fenomen som Einarsson tog upp var drag som tydde på talplaneringsproblem, som exempelvis tvekljud (eeh), stakningar (att att). Här visade det sig att de manliga akademikerna gav överlägset fler exempel, vilket kan tolkas som att deras mer komplicerade meningsbyggnad var svårare att producera. Därmed bekräftade Einarsson empiriskt det som Gustaf Cederschiöld (1900) hade observerat 80 år tidigare: ”En kvinna tänker och talar nästan alltid så fort att hon ej behöver sådant fyllnadsgods” (se kapitel 4).

114 | introduktion till sociolingvistik

Ett interaktionellt perspektiv på språk och klass Den amerikanska språkvetaren och antropologen Shirley Brice Heath (1983, 1986) intresserar sig för vilka egenskaper i språklig interaktion som kan påverka individens förmåga att delta i samhällets skiftande sammanhang. Hon kartlägger språkanvändning i olika samhällsklasser genom etnografiska observationer.

Den mest kända studien beskriver barns uppväxtförhållanden i tre olika miljöer: Maintown som är ett medelklassområde, Road­ville som är ett område med vit arbetarklass och Trackton som är ett område med svart arbetarklass.

Det råder stora skillnader i de sätt som barnen förbereds för skolan. I Maintown läser föräldrarna böcker för barnen och hjälper dem på så sätt tidigt in i en skriftspråksvärld där barnen inte bara tränas att ta till sig innehåll från böcker, utan också i hur man antar olika perspektiv – hur man överhuvudtaget pratar om böcker, bland annat genom testfrågor. Detta påminner mycket om skolans klassrumsinteraktion. Uppväxtvillkoren för barnen från Roadville och Trackton skiljer sig från villkoren för barnen i Maintown. I båda dessa samhällen är föräldrarna visser­ligen måna om skolan och säger att den är viktig. Båda är litterata samhällen i betydelsen att de kan läsa och skriva och skriftspråket används när det behövs. Barnen i Roadville har liksom barnen i Maintown tillgång till böcker; vuxna läser för dem och sjunger barnvisor. Men själva interaktionen vid läsningen skiljer sig åt. När föräldrarna i Maintown läser för barnen talar de om innehållet, de ställer frågor och de anknyter till vad de läst i andra sammanhang. När det gäller föräldrarna i Roadville så dekontextualiserar de inte bokinnehållet på samma sätt, det vill säga de anknyter inte till hur det kan vara intressant eller aktuellt i andra sammanhang. Däremot ställer de vad-frågor (vad är det, vem är det), men de frågar inte efter vad barnet tycker och tänker såsom föräldrarna i Maintown gör.

Miljön för barnen i Trackton skiljer sig från de andras genom att man inte har lika många böcker i hemmen. Föräldrarna läser sällan för barnen utan det är mest äldre syskon som gör det. Interaktionen i hemmet innehåller inte den typ av test­ 3. språk och klass

| 115

frågor som är vanliga i skolan, sådana frågor som vuxna vet svaret på, utan barnen tillfrågas om sådant som de vuxna inte känner till, som till exempel Var fick du den ifrån?

Sådana skillnader ger barnen olika förutsättningar för skolan. Medelklassbarnen i Maintown har tränats in i ett interaktionsmönster som stämmer överens med skolans förväntningar, de har lärt sig att diskutera vad de läser, och kan känna sig hemma i skolans värld. De vita arbetarklassbarnen i Roadville känner igen vad de möter under de första skolåren, när det gäller att svara på vad-frågor och arbeta med arbetsböcker, men de stöter på problem när det gäller att dekontextualisera (Hur skulle du ha gjort?) och värdera det de läser (Vad tycker du om boken?). Svaren på dessa frågor blir gärna Jag vet inte. När de svarta arbetarklassbarnen i Trackton kommer till skolan möts de av en typ av frågor de inte har träffat på i hemmet. De har svårt att svara på sådana frågor som läraren vet svaret på, de tycker att de blir ombedda att ”tala om ingenting”, att benämna och beskriva självklara ting. Med andra ord reagerar de ungefär som Pippi Långstrump när hon kommer på ett (kort) besök i skolans värld: – Nå, Pippi, kan du säga mig, hur mycket sju och fem blir tillsammans?

Pippi såg på henne, förvånad och misslynt. Så sa hon: – Ja, vet du det inte själv, så inte må du tro, att jag tänker tala om det för dig!

Alla barnen stirrade förfärade på Pippi. Och fröken förklarade för henne, att på det viset fick man inte svara i skolan. Man skulle inte kalla fröken för ”du”, utan man skulle kalla fröken för ”fröken”.

– Förlåt så mycket, sa Pippi ångerfullt. Det visste jag inte. Jag ska inte göra så mer.

– Nej, det får vi hoppas, sa fröken. Och så ska jag tala om för dig att sju och fem blir tolv.

– Se där, sa Pippi. Du visste det ju själv, vad frågar du för då?

(Lindgren 1962:184)

116 | introduktion till sociolingvistik

De skillnader som Brice Heath för fram tyder på att klasskillnader i hemmen påverkar barnens möte med skolan – men inte på det sätt som Bernstein antydde, med begränsningar i den språkliga koden, utan snarare på grund av skillnader i interaktionella mönster. Detta är ett synsätt som pekar fram mot mer interaktionellt inriktade sociolingvistiska arbeten, som tar mer hänsyn till kontextuell variation och vad som utspelar sig i samtal.

Från sociala klasser till sociala nätverk Att utgå ifrån individens sociala klass har kritiserats som ett alltför endimensionellt och monologiskt perspektiv på språket. Man ser talaren som i ett vakuum, utan att ta hänsyn till att språket är ett dialogiskt och socialt fenomen. Med utgångspunkt i sociala nätverk kan sociolingvisten istället gå in på i vilka sammanhang och med vilka personer deltagarna använder språket. Sociala nätverk är ett begrepp som har hämtats från sociologin och det används mycket inom marknadsföring, där man är medveten om att spridningsvägar för nya trender och uppfinningar går via individers sociala nätverk. Musik sprids exempelvis bättre genom sociala nätverk än genom musikrecensioner.

Den mest kända sociolingvistiska undersökningen utifrån sociala nätverk är den som gjordes av Lesley Milroy (1980) i Belfast i Nordirland. Hon kartlade pågående språkliga förändringar i tre områden i Belfast: Ballymacarrett, Clonard och Hammar. Alla klassificerades som arbetarklassområden, så skillnader mellan talarna kunde inte tillskrivas skillnader i social klass. Istället tog Milroy fasta på ålder, kön och socialt nätverk. Sociala nätverk brukar beskrivas i termer av hur hårt eller löst sammansatta de är. I ett öppet nätverk är det en person som är i centrum och övriga känner inte varandra, medan ett slutet nätverk består av grupper där alla känner varandra. Vidare kan sociala nätverk vara uniplexa (individerna känner bara varandra i en enda egenskap) eller multiplexa (man känner var3. språk och klass

| 117

andra på olika sätt). I kapitel 1 presenteras nätverksteorin i mer detalj.

Talarna i de tre Belfast-områdena delades in i kvinnor och män, och i åldersgrupperna 18–25 år och 40–55 år. Dessutom utarbetade Milroy en särskild poängskala för att gradera nätverken i detalj. Skalan utgick ifrån följande fem faktorer: 1) talarna var lokalt baserade; 2) det fanns släktingar utöver kärn­ familjen i grannskapet; 3) man hade samma arbetsplats som minst två andra i gruppen; 4) man hade samma arbetsplats som minst två andra av samma kön; och 5) man umgicks även på fritiden. Varje faktor gav ett poäng. I Ballymacarrett fick oftast männen, som arbetade inom traditionella yrken högre ­poäng (medel 3,96) än kvinnorna (medel 1,33), medan det i Clonard och Hammar ofta var kvinnorna som fick höga poäng. Detta beroende på att hög arbetslöshet bland männen gjorde att kvinnorna fick gå ut i förvärvsarbete i större utsträckning. ­Milroy tog fram åtta språkliga variabler som förekom i olika varianter, exempelvis vokaler i ord som man, pipe, hit, hut, pull, bet och th-ljudet i mother. Resultaten visade att det var många faktorer som påverkade uttalet. Korrelationen mellan nätverkspoäng och uttal visade sig för a-ljudet och th-ljudet, men för andra ljud var det mer komplext. För flera av variablerna fanns det samband mellan språkanvändning och nätverkspoäng enbart bland de äldre deltagarna. Detta antas ha att göra med att ett visst uttal fungerade som nätverksmarkör tidigare, när de äldre deltagarna var nyinflyttade.

Sammanfattning Sociolingvistik startade som ett forskningsområde där språket sågs förankrat i sociala hierarkier. Antingen såg man som ­Labov den högre klassens språk som något medelklassen eftersträvade, eller så såg man som Bernstein språket som ett maktmedel, där arbetarklassens barn inte kunde ta sig fram. Båda synsätten innebär att man utgår från att talarna intar statiska roller. Även om Labovs medelklasstalare försökte ta efter ”fina118 | introduktion till sociolingvistik

re” sätt att tala så lyckades det inte alltid – de kunde låta hyperkorrekta när de använde för mycket av ett språkdrag.

Dagens sociolingvistiska forskning skiljer sig från 1970talets på flera punkter. För det första har den sociala rörlig­ heten förändrat de tidigare statiska rollerna. Som vi såg av studien i Eskilstuna har de lokalt förankrade språkdragen till och med fått ökad status. För det andra har språkforskning kommit att styras mer och mer mot ett interaktionellt perspektiv där man ser språkbruket som ett resultat av kommunikativa situationer och inte som något som binder talaren till en särskild klass. Faktorer som lyssnaranpassning och samtalsdynamik gör att man intresserar sig för språket i kontexter där samtliga talare analyseras och inte bara en utvald informant. Forskare som arbetar inom interaktionell sociolingvistik har också kritiserat de faktorer som man använde i den tidiga variationssociolingvistiken för att hänföra individer till en viss grupp.

ATT DISKUTERA:

1. Känner du till några språkliga markörer som används för att markera social grupptillhörighet på svenska? Gäller de ­uttal? Ordval? Grammatik?

2. Att använda ”livsstil” som grund för gruppering av männi­ skor innebär att man inte utgår ifrån att det finns ”högre” och ”lägre” socialgrupper. Hur ser du själv på den sociala grupperingen av människor i Sverige idag? Finns det ett hierarkiskt klassamhälle med högre och lägre klasser eller handlar det om horisontella grupperingar?

3. Vilka möjliga förklaringar kan det finnas till att de sociala skillnaderna mellan informanterna i Eskilstuna hade ­minskat efter trettio år när Sundberg gjorde sitt återbesök?

Hur kan det komma sig att vissa informanter i socialgrupp 1 hade fler dialektala drag efter trettio år än vad de hade i den första undersökningen – och till exempel börjat an­ vända köpi istället för köpt?

3. språk och klass

| 119