9789164203335

Kapitel 1

Världskrig och hickningar d e t va r n at t i Oslo och det snöade. Stora, skenbart oskyldiga snöflingor dalade ner från himlen och landade på stadens tak och gator och i parkerna. En meteorolog skulle säkert ha sagt att snöflingorna bara var fruset regn som kom från molnen, men faktum är att ingen vet riktigt säkert. Snöflingorna kunde till exempel komma från månen, som då och då stack fram mellan revor i molntäcket och kastade ett trolskt ljus över den sovande staden. Snöflingorna som träffade asfalten framför rådhuset smälte genast och rann som vatten bort till närmaste brunnslock, in genom öppningen och droppade ner i ett rör där det omedelbart fördes inåt i nätet av kloakrör som går kors och tvärs där nere, djupt under Oslo.

Ingen vet heller riktigt säkert vad som befinner sig nere i kloakvärlden, men om du hade varit så dum och modig att du hade klättrat ner dit den här decembernatten och

världskrig och hickningar | 5

varit alldeles tyst och hållit andan, skulle du ha fått höra ett och annat märkligt. Vatten som droppade, avlopp som skvalade, råttor som rasslade, en groda som kväkte och – om du hade riktig otur – ljudet av ett par väldiga käkar som knarrande öppnade sig till en käft stor som en badring, ljudet av anakondaormspott som rann, och så den öronbedövande smällen av gapet som slog igen. Efter det skulle det garanterat bli alldeles tyst omkring dig, min olycklige vän. Men förhoppningsvis hade du inte en sådan otur. Då skulle du den här natten ha hört andra ljud. Ljud som skulle förvånat dig. Ljudet av ett våffeljärn som slog igen, av smör som fräste, röster som mumlade

6 | doktor proktor och världens undergång. kanske.

lågt, våffeljärn som öppnades. Och så: tuggande under tystnad.

Men så småningom slutade snön falla, tuggandet upphörde, folk i Oslo började vakna till en ny dag och bege sig genom mörkret och snöslasket till arbete och skola.

Och just som fröken Strobe började berätta för sina elever om andra världskriget, tittade en blek vintersol som återigen hade försovit sig försiktigt upp över åsen.

Lise satt i sin bänk och tittade på tavlan. Där hade fröken Strobe skrivit VÄRLDKRIG. Hon hade glömt s-et. Världskrig, skulle det vara. Och det här störde Lise – som tyckte om att saker och ting var stavade på rätt sätt – så mycket att hon inte riktigt lyckades koncentrera sig på fröken Strobe, som berättade om hur tyskarna anfallit Norge år nittonhundrafyrtio och att några få hjältar hade tagit itu med tyskarna så att norrmännen vann kriget och kunde sjunga ”Seier’n er vår, vi har vinni, seier’n er vår ”. ”Vad gjorde de andra då?” ”Vi räcker upp handen när vi vill fråga om något, Bulle!” sa fröken Strobe strängt. ”Ja, det gör ni verkligen”, sa Bulle. ”Men jag kan inte se att ni får bättre svar för det. Min metod, fröken Strobe, är att bara plocka till mig ordet …” Den pyttelille, rödhårige och mycket fräknige pojken med namnet Bulle sträckte upp en pytteliten hand i luften och liksom plockade

världskrig och hickningar | 7

osynliga äpplen. ”… så här! Plocka till mig det, behålla det, ha det i min makt, ge orden vingar och låta dem flyga emot dig …”

Fröken Strobe böjde på huvudet och stirrade med utbuktande ögon över glasögonen, som gled ännu en centimeter längre ner på hennes långa näsa. Och Lise såg

8 | doktor proktor och världens undergång. kanske.

till sin förskräckelse att fröken Strobe hade höjt handen till sitt beryktade katederslag. Ljudet av fröken Strobes handflata mot trä var fasansfullt. Det påstods att det hade fått vuxna män att gråta och mammor att ropa på mamma. Det vill säga: när Lisa tänkte efter var det Bulle som hade sagt det, så det var inte hundra procent säkert att det var hundra procent sant. ”Vad gjorde de som inte var hjältar?” upprepade Bulle. ”Svara, kära fröken vars skönhet bara överträffas av din visdom. Svara och låt oss dricka ur kunskapens bägare.”

Fröken Strobe hade sänkt handen och suckade. Och Lise tyckte att hon kunde se hur det ryckte lite i mungiporna där inne i all strängheten. Fröken Strobe var inte en kvinna som överdrev sina leenden och annan solskensmimik. ”De norrmän som inte var hjältar under kriget”, började hon. ”De … öh, hejade på.”

”Hejade på?” ”De hejade på hjältarna. Och på kungen, som hade rymt till London.” ”De gjorde ingenting, alltså”, sa Bulle. ”Så enkelt är det inte”, sa fröken Strobe. ”Alla kan inte vara hjältar.” ”Varför inte?” ”Varför inte vadå?” ”Varför kan inte alla vara hjältar?” frågade Bulle och slängde med den röda luggen som nätt och jämnt stack upp över kanten på bänken.

I tystnaden som följde kunde Lise höra rop och hickningar från klassrummet vägg i vägg. Och hon visste att det var den nye slöjdläraren som hette Gregor Galvanius, men som de bara kallade herr Hicka, eftersom han började hicka när han blev stressad. ”Truls!” tjöt Gregor Galvanius i förtvivlad falsett. ”Hick.

Trym! Hick.”

Lise hörde det ondsinta skrattet från Truls och det minst lika ondsinta skrattet från hans tvillingbror Trym, springande steg och en dörr som flög upp. ”Det är inte alla som är skapta till hjältar ”, sa fröken Strobe. ”Oftast vill folk bara ha lugn och ro och ägna sig åt sitt utan att störas för mycket av andra.”

Nu hade de flesta i klassrummet slutat lyssna och tittade istället ut genom fönstret. För där, på den snötäckta

10 | doktor proktor och världens undergång. kanske.

skolgården, kunde de se Truls och Trym Thrane springa.

Det var ingen vacker syn, för Truls och Trym var två riktigt feta barn, och deras byxlår gnisslade mot varandra när de sprang. Men förföljaren var inte direkt elegant, han heller. Herr Hicka baxade sig fram i hopkrökt, kalvbent trav, som en klumpig älg med tofflor i förmiddagssolen. Anledningen till baxandet och den hopkrökta ställningen var kontorsstolen som såg ut som om den vuxit fast i herr Hickas byxbak. Fröken Strobe tittade ut genom fönstret och suckade tungt: ”Bulle, jag är rädd att en del helt enkelt bara är väldigt vanliga människor utan minsta gnutta hjälte i sig.” ”Vad är det med stolen?” frågade Bulle lågt. ”Ser ut som om den är fastsydd i hans byxor ”, sa Lise och gäspade. ”Titta, han kommer till isfläckarna …”

Tofflorna som Gregor Galvanius alias herr Hicka hade på sig började glida under honom. Och så föll han. Rätt på rumpan. Det vill säga, eftersom rumpan satt fast i stolen och stolen hade hjul och hjulen var välsmorda och skolgården lutade nedåt mot sluttningen som slutade i Kanonbäcken, befann sig herr Hicka plötsligt som ofrivillig passagerare på en kontorsstol som rullade i utförsbacke med allt högre hastighet. ”Gode Gud”, utbrast fröken Strobe förskräckt när hon upptäckte sin kollegas hastiga färd mot världens – i alla fall skolgårdens – ände.

I ett par sekunder var det så tyst att det enda som hördes var knattrandet av hjulen mot isen, gnisslet av hala tofflor som förtvivlat försökte bromsa, plus ett frenetiskt hickande. Sedan träffade stolen och slöjdläraren snödrivan i slutet av skolgården. Och drivan liksom exploderade med ett poff, och i nästa ögonblick var luften fylld av pudersnö. Stolen och Gregor Galvanius var puts väck! ”Man över bord!” gastade Bulle, hoppade upp och skuttade från bänk till bänk bort mot dörren. Och de andra följde efter, till och med fröken Strobe, och ett, tu, tre var alla ute, bortsett från Lise. Lise stod vid tavlan med en krita i handen och mitt emellan d-et och k-et skrev hon ett s. VÄRLDSKRIG. Så där. Sedan smet hon ut, hon också.

12 | doktor proktor och världens undergång. kanske.

Borta vid snödrivan var fröken Strobe och en annan lärare i full gång med att släpa fram Gregor Galvanius, som fortfarande satt fast i stolen. ”Hur gick det, Gregor?” frågade fröken Strobe. ”Hick”, sa Gregor. ”Jag är blind!” ”Nej då”, sa fröken Strobe och använde ett finger till att pilla bort snön som hade packat sig på insidan av hans glasögon. ”Så ja …”

Galvanius blinkade förvirrad och rodnade när han fick syn på henne. ”Åh, hej, fröken Strobe! Hick!” ”Vilken röra”, sa Lise till Bulle som hade varit förste man på plats, så tidigt att han var täckt av den vita pudersnön som Galvanius hade virvlat upp. Bulle svarade inte, tittade bara ner mot Kanonbäcken. ”Är det något fel?” frågade Lise. ”Jag såg något där nere när jag kom hit. Pudersnön hade fastnat på det.” ”Fastnat på vadå?” ”Det är det jag inte vet. Det försvann när snön smälte.”

Lise suckade. ”Vi måste snart se till att göra något åt din överhettade fantasi, Bulle. Doktor Proktor kanske kan uppfinna något inbillningsdämpande.”

Bulle blinkade bort snön ur ögonfransarna och högg tag i hennes hand. ”Kom!” ”Bulle …” ”Kom”, sa Bulle och drog igen blixtlåset i täckjackan.

världskrig och hickningar | 13

”Vi är mitt i en lektion!”

Men det hörde inte Bulle. Han hade nämligen kastat sig rätt ut i den djupa snön och nu rutschade han på mage nerför den branta sluttningen mot den isbelagda bäcken. ”Bulle!” sa Lise och pulsade efter. ”Det är förbjudet att gå ner till bäcken!”

Bulle, som redan hade kommit på benen, pekade triumferande på något i snön. ”Vad är det?” frågade Lise och kom närmare. ”Spår ”, sa Bulle. ”Fotavtryck.”

Lise tittade ner på det som mycket riktigt var djupa fotspår i snön. De fortsatte ut på isen, där det bara låg ett tunt lager snö. ”Någon har gått över bäcken”, sa Lise. ”Vad är det med det?” ”Men titta på avtrycken”, sa Bulle. ”Det är inte något djur. Håller du med om det?”

Lise tänkte på alla djurspår de hade sett på naturlektionerna. Tassar, klor, kråkfötter. Det här liknade inte något av dem. Så hon nickade att hon höll med. ”Och det är inte skor eller stövlar heller ”, sa Bulle. ”Mystiskt …”

14 | doktor

Han började tassa efter spåren ut på isen. ”Vänta!” sa Lise. ”Tänk om isen …”

Men Bulle lyssnade inte. Och när han hade kommit tryggt över till andra sidan, vände han sig om: ”Kommer du, eller?” ”Även om isen håller för dig, kan det ju hända att den är för tunn för mig”, viskade Lise, rädd att fröken Strobe skulle se dem från skolgården. ”Va?” ropade Bulle.

Lise pekade på isen.

Bulle svarade med att peka på sitt huvud. ”Använd din ärthjärna! Titta på spåren! Det som har gått över här är större än du och jag tillsammans!”

Lise avskydde när Bulle låtsades att han var smartare än hon. Så hon stampade ilsket i snön ett par gånger.

Tänkte på vad kommendantpappan – eller ännu värre, kommendantmamman –

skulle säga när hon kom hem med en anmärkning från fröken Strobe. Kände att hon inte alls ville det här. Och sedan gick hon över isen. För så är det när man har sådan otur att man av en slump är bästa vän med en gosse som Bulle.

Spåren gick i en stor cirkel genom Hasselnötsskogen, som egentligen bara var en gles samling vänliga träd, över Hasselnötsbron, tillbaka till skolgården och uppför trappan till gympasalen. De öppnade dörren och gick in. ”Titta”, sa Bulle och pekade på de våta avtrycken på golvet. Men avtrycken blev allt mindre tydliga vartefter de gick genom korridoren, omklädningsrummen och till slut stod inne i den tomma gympasalen och tittade på de sista resterna av avtrycken innan de försvann helt. ”Det har blivit torr om fötterna”, sa Bulle och sniffade i luften. ”Vadå det?” frågade Lise och tittade på skolorkesterns fana som stod lutad mot väggen bakom gymnastikmattorna och den gamla bygel-

16 | doktor proktor och världens undergång. kanske.

hästen. Det var här inne de övade med skolorkestern som både hon och Bulle spelade i. Fanan var blå och på den var det broderat med gul text: DØLGEN SKOLLMUSIK. Bulle började gå mot utgången igen, och Lise pilade efter. För även om hon var en klok och modig flicka som inte alls trodde på spöken, monster och sådana saker (hah! vilka tioåringar tror på det, liksom, tänkte hon), ville hon inte bli ensam kvar. För det var något där inne som hade fått nackhåren att resa sig på henne, något som inte stämde och hade fått henne att känna det som om hon var mitt inne i någon sorts dröm.

På skolgården stod rektorn framför snödrivan och frågade högt om någon kunde upplysa henne om vem som hade sytt fast herr Galvanius byxbak vid stolsitsen. Bulle och Lise stod högst upp på trappan till gympasalen och såg barnen kasta skrämda blickar, först på rektorn, och sedan på Truls och Trym, som stod sida vid sida med korslagda armar och glodde varnande tillbaka på dem. ”Det är aldrig någon som vågar skvallra på Truls och Trym”, sa Lise. ”Fröken Strobe har väl rätt”, sa Bulle. ”Folk vill bara ha lugn och ro och ägna sig åt sitt utan att störas för mycket av andra.”

I samma ögonblick ringde det in. Eller kanske var det ut. Den här dagen var i alla fall på väg att bli väldigt konstig, tyckte Lise.

världskrig och hickningar | 17

Och ännu konstigare blev den mitt i sista lektionen. För det var då Lise kom på vad det var som inte stämde. Det träffade henne i huvudet som en snöboll från Truls och Trym. Skolorkesterns fana! Fanan med det gula broderiet som hon hade sett hundratals gånger. DØLGEN SKOLMUSIK. Det var bara det att på fanan de hade sett stod det DØLGEN SKOLLMUSIK. Med två L. Lise kände att hon blev iskall. Hur var det möjligt?

Det hade ringt ut och Lise hade dragit med sig Bulle in i den tomma gympasalen där de stod och tittade på den gamla orkesterfanan. Bulle stavade sig mödosamt igenom bokstäverna: ”D-Ø-L-G-E-N S-K-O-L-M-U-S-I-K.” ”Men det var två L där förut!” sa Lise upprört. ”Det är sant!”

Bulle satte fingertopparna mot varandra och vände sig mot henne: ”Doktor Proktor kan kanske uppfinna något inbillningsdämpande till dig, min sköna.” ”Jag inbillar mig inte alls!” ropade Lise förtvivlat.

Bulle klappade henne vänligt på ryggen. ”Skojade bara.

Vet du vad skillnaden är mellan dig och mig, Lise?” ”Nej. Eller, jo. Det allra mesta.” ”Skillnaden, Lise, är att som din vän litar jag alltid blint på det du säger.”

18 | doktor proktor och världens undergång. kanske.

”Det”, sa Lise, ”är för att skillnaden mellan dig och mig är att jag alltid talar sanning.”

Bulle tittade eftertänksamt på fanan. ”Jag tror kanske att det är på tiden att vi ber våra vänner om råd.” ”Vi har inga vänner, Bulle. Bortsett från varandra, har vi bara en vän!” ”Låter som ett helt gäng vänner om du frågar mig”, sa Bulle och visslade på försök några toner på förstastämman i ”Gammal jägarmarsch”. Och då kunde Lise inte låta bli: hon föll in och visslade klarinettstämman.

Och till tonerna från ”Gammal jägarmarsch” marscherade de iväg från skolan och in på Kanonvägen, förbi det röda huset där Lise bodde, förbi det gula mittemot där Bulle bodde, och till det lustiga, blå, sneda och vinda huset som låg längst in, nästan gömt under snödrivor, och där deras enda vän bodde. De pulsade genom snön förbi det nakna päronträdet och knackade på dörren eftersom ringklockan fortfarande var ur funktion. ”Doktor Proktor!” ropade Bulle. ”Öppna!”

världskrig och hickningar | 19