9789132160530

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16053-0

Bok fe m

En plats i laget Titania Woods

Illustrerad av Smiljana Coh Översättning Carina Jansson

Kapitel ett

Ett nytt läsår på Glitterving! Flora Fladderblom flög ivrigt över den blomstrande kullen. Nästan framme … nästan … och där var den! Den stora eken där Glittervingsakademin låg sprakade av vårgrönska. De små fönstren som ringlade sig uppför stammen glänste som skärvor av solsken. ”Så vackert det är!” utbrast Floras farmor, som flög bredvid henne. Hon följde Flora till skolan den här gången, eftersom Floras föräldrar var på ett möte för läkarfeer. ”Jag förstår varför du älskar skolan så mycket, hjärtat.”

7

Flora nickade lyckligt. ”Det är den bästa skolan i hela världen.”

Nedanför dem red en förstaklassare på en mus, medan hennes föräldrar flög ovanför. Den unga fen tittade beundrande upp på Flora, och Flora kände sig plötsligt väldigt vuxen. Hon och hennes vänner skulle börja tvåan nu – de var inte yngst på skolan längre.

Flora och hennes farmor landade på gräsmattan framför eken. Farmor rättade noggrant till sitt lilafärgade hår. ”Då så”, sa hon. ”Nu ska vi bara tala om för någon att du har kommit.”

Små grupper med unga feer fladdrade runt eken som kolibrier, pratade och skrattade. ”Flora!” ropade en röst.

Flora tittade upp när en väldigt vacker fe med mörkblått hår och vingar i silver och guld landade bredvid henne. ”Bella!” utbrast hon i förtjusning över att träffa sin bästa vän.

De två flickorna kramade ivrigt om varandra och flaxade så mycket med vingarna att de lättade från marken. ”Det är så kul att se dig!” sa Bella när de 8

landade igen. ”Att skicka fjärilsbrev är inte alls samma sak. Och gissa vad – vi kommer att hamna i samma gren igen, tillsammans!”

Flora log med hela ansiktet. ”Glimrande! Åh, det kommer att bli en underbar termin, det känner jag på mig!” ”Ja, fantastiska nyheter”, sa Floras farmor med glimten i ögat. ”Men hinner du hälsa på mig också, Bella?”

Bellas kinder blev röda. ”Åh, förlåt mig, fru Fladderblom!” Förrförra terminen hade Bella hälsat på Floras familj på ett av skolloven, och hon kände Floras farmor väl. ”Det är ingen fara”, skrattade farmor. ”Nu ser vi till att du kommer i ordning, Flora, så att jag och mina trötta gamla vingar kan flyga hem.”

Deras nya klassföreståndare var fröken Gnista. Den stränga älvstoftsläraren gav Flora ett litet leende när hon bockade av hennes namn på sin klöverbladslista. ”Trevligt att se dig igen, Flora. Alla ni flickor från förra året ska bo tillsammans igen, i Piongrenen, nästan högst upp i trädet.” Fröken Gnista vände sig om för att bocka av någon 9

annan, och hennes skira vita vingar var nästan genomskinliga i solskenet.

Floras farmor gav henne en varm kram och klappade Bella på kinden. ”Hoppas att ni får en fin termin, flickor. Försök att inte hamna i knipa om ni inte måste!” ”Det ska vi inte”, log Flora när hennes farmor graciöst lyfte från marken. Hon och Bella stod kvar och vinkade tills farmor hade försvunnit över kullen. Då tog Flora upp sin ekbladsväska. ”Kom! Vi flyger och tittar på vår nya gren!”

De två vännerna susade iväg i full fart. De dök fnissande förbi en grupp äldre flickor och svepte in genom de öppna dörrarna längst ner på trädstammen.

Flora stannade till och svävade på stället ett ögonblick för att beundra skolans skönhet. På insidan var Glitterving som ett högt, gyllene torn, med grenkorridorer som sköt iväg åt alla håll och feer som fladdrade omkring så högt upp ögat kunde nå. Flora suckade lyckligt. Hon tröttnade aldrig på att se det här, hur länge hon än hade gått på skolan! ”Skynda dig”, ropade Bella över axeln, 11

”annars får vi inte sängplatser bredvid varandra!”

Flora vaknade till ur sina dagdrömmar och skyndade sig för att hinna ifatt sin vän. De flög uppåt, högre och högre, förbi grenar med klassrum och sovsalar. Det stack till i bröstet på Flora när de passerade Påskliljegrenen, där de hade bott förra läsåret. ”Kära gamla Påskliljegrenen”, sa Bella kärleksfullt. ”Jag kommer att sakna den.” ”Jag också”, sa Flora och nickade. ”Det känns inte rätt att någon annan ska bo där nu. Men vi kommer säkert att gilla Piongrenen också.”

Stammen blev smalare när de kom högre upp i trädet. ”Titta, där är den!” utbrast Bella. En stor pion med mörkt rosa kronblad hängde upp och ner över ingången. ”Så fint!” andades Flora när de landade på avsatsen. Hon öppnade ivrigt dörren och spärrade upp ögonen. Deras nya gren var så vacker!

Den svängde mjukt åt ena sidan, som en skalbaggsvinge, och hade en hel rad med fönster som glittrade i solen. Gröna moss-sängar väntade på feerna, och över var och en hängde en pion som en luftig sänghimmel. Flera av de andra 12

flickorna hade redan kommit och börjat packa upp sina saker. ”Motsats!” tjöt en röst. En lilahårig fe kastade sig över Flora som en virvelvind och kramade henne hårt. ”Vad tycker du?” frågade hon och studsade upp och ner. ”Alla får vara tillsammans igen!”

”Hej, Kajsa”, skrattade Flora.

Kajsa hade lila hår och rosa vingar – raka ”motsatsen” till Flora, som hade rosa hår och lila vingar. De två feerna hade varit bästa vänner en gång och Flora tyckte fortfarande om Kajsa, även om hon visste att hon nu hade världens bästa vän i Bella. Till skillnad från Kajsa kunde man alltid lita på Bella, vad som än hände!

I andra änden av grenen stod en fe med spetsigt ansikte och ljusgröna vingar. ”Jag hade faktiskt velat ha en förändring”, sa hon högfärdigt. ”Jag sa till mamma att jag ville bo i Orkidégrenen den här terminen, men skolan placerade mig ändå här.”

Kajsa flinade busigt. ”Tänka sig, Mariella, vilket sammanträffande. Vi hade också gärna velat att du skulle bo någon annanstans. Är du säker på att du tiggde och bad tillräckligt mycket?”

Mariella blängde på henne och viskade något till Laila, den smala lila feflickan som var Mariellas enda vän. De satte näsorna i vädret, vände sig om och flaxade malligt med vingarna.

14

”Vissa saker förändras aldrig, eller hur?” skrattade Flora. ”Kom, Bella – vi tar de där två sängarna längst bort.”

Flora packade glatt upp sin ekbladsväska och ställde teckningarna av sin familj på nattdukssvampen. Hennes föräldrar och lillasyster log mot henne. Tina var väldigt stolt över att ha en storasyster på Glittervingsakademin – och hon längtade jättemycket efter att själv få börja där nästa år.

Flora lade också sin tistelkam och en flaska vingputsmedel på svampen, innan hon stoppade in sina blombladsblock i barkskåpet bredvid sängen. ”Är du klar, Bella? Vi kan väl se oss omkring lite före välkomstmötet i Storgrenen.”

Bella skrattade. ”Ingenting har förändrats på bara tre veckor, Flora!” Men hon stängde sitt barkskåp, och de tre feerna flög lätt ut ur grenen och susade neråt.

En grupp förstaklassare var just på väg uppför stammen, flygande på grå och gula fåglar. Flora kunde inte låta bli att le när hon såg hur de förtvivlat klamrade sig fast vid de halkiga fjädrarna. Hon mindes hur rädd hon själv hade varit 15

när hon satt på en fågelrygg innan hon lärde sig flyga! ”Vänta, vad är det där?” sa Bella plötsligt.

En flock feer svävade i luften och trängdes för att försöka se någonting som hängde på väggen. ”Vi flyger dit och tittar!” sa Flora.

De trängde sig fram och fick se ett meddelande skrivet på ett stort ekblad: Är du en snabb flygare?

Vill du spela för skolan?

Kom då på uttagningen till FLYGFLAXLAGET i morgon!

Flygflaxplanen efter skoldagens slut.

Bara riktigt skickliga flygare, tack!

Malin Trävinge, tränare En av de äldre eleverna skrattade. ”Stackars Malin – hon har fortfarande inte kommit över att Glitterving förlorade fefinalerna förra året.

Hon har bestämt sig för att sätta ihop det bästa flygflaxlaget någonsin.”

16

Är du en snabb flygare?

Vill du spela för skolan?

Kom då till uttagningen till

FLYGFLAXLAGET i morgon!

Flygflaxplanen efter skol gens slut.

Bara riktigt skickliga fly , tack!

Malin Trävinge, tr

Flora stirrade på meddelandet. Hon hade aldrig spelat flygflax förut, men hon älskade att titta på det snabba spelet. Det var nog en dum idé, men – men kanske …

Bella tog tag i Floras arm. ”Flora, du borde prova!”

Typiskt Bella att förstå vad hon tänkte! Flora tittade på meddelandet igen och suckade. ”Jag flyger inte tillräckligt bra, Bella. Jag skulle bli utskrattad.”

17

Bella drog med henne bort från de andra. De två feerna flög långsamt neråt, förbi flera tomma klassrum. ”Det skulle du inte alls! Du vann ju pris som skolans bästa flygare förra året, eller hur?”

Flora himlade med ögonen. ”Bara för att jag just hade lärt mig! Det betyder inte att jag är duktig nog att spela flygflax.” ”Du borde prova”, sa Bella igen. ”Du är faktiskt en duktig flygare, Flora. Och det värsta som kan hända är att de säger nej, så varför inte?”

Flora tvekade och kände att det kittlade till av hopp i magen. ”Jag vet inte”, sa hon till slut. ”Jag ska tänka på det.”

Storgrenen var skolans största gren – ett långt, högt rum med vackert välvda fönster. Klara lysmasklyktor hängde i taket och långa rader med mossiga bord stod utplacerade på det blanka trägolvet. Över borden hängde blommor i olika färger.

Flora suckade belåtet när hon flög in i rummet med de andra feerna från Piongrenen.

18

Förra terminen hade hon tyckt att Storgrenen såg ut som en midnattsträdgård, dunkel och mystisk. Nu, i det rena, klara vårljuset, såg den ut som en gryningsträdgård. ”Där ska vi sitta!” sa hon och pekade på ett bord under en stor, rosa pion. ”Vi sitter mycket längre bak i år.” ”Det är bara för att vi inte är små förstaklassare längre – de behöver inte hålla så mycket koll på oss”, flinade Pim, en smart, rödhårig fe.

Flickorna satte sig på sina prickiga svamp­ stolar och väntade medan resten av skolan fladdrade in. Flora kastade en blick på Påskliljegrenens bord. Feerna som satt där såg vettskrämda ut!

När alla äntligen hade satt sig svävade rektorn, fröken Glimma, upp från plattformen längst fram i grenen. Det blev förväntansfullt tyst när hon tittade ner på eleverna och slog mjukt med sina glänsande, regnbågsfärgade vingar. ”Välkomna tillbaka!” sa hon med sin låga, varma röst. ”Och varmt välkomna, våra nya 19

elever.” Hon log mot den främre bordsraden. ”Vi hoppas att ni kommer att trivas väldigt bra här på Glittervingsakademin.”

Fröken Glimma fortsatte med den vanliga informationen: de skulle ha sina skoluniformer från och med i morgon bitti, förstaklassarnas flyglektioner skulle börja redan nästa dag, snabbflygning var inte tillåten i skolkorridorerna …

Flora tittade ut genom fönstret. Hon kunde inte se flygflaxplanen härifrån, men hon kunde föreställa sig den – en rund gräsmatta med en hel skog av stolpar i olika storlekar. I varje stolpe fanns ett hål, och när feerna spelade flög de genom hålen så fort att vingarna glödde.

Det var ett så spännande spel! Men borde hon verkligen prova? Tanken fick det att pirra i magen. ”Flora”, väste Bella och petade till henne. ”Res på dig, vi ska sjunga skolsången!” ”Åh!” Flora reste sig kvickt. Hon hade inte ens hört att gräshopporna börjat spela. Snabbt stämde hon in och sjöng med de andra:

20

Åh Glitterving, vår Glitterving, vår skola i en ek.

Följ nu våra regler, så blir allvar som en lek.

Våra lärare så kloka, med magi så stark och hel.

Med alla våra vänner, kan ingenting gå fel. Åh Glitterving, vår Glitterving, vår skola i en ek.

Musiken tystnade och fröken Glimma lyfte ena handen. ”Varsågoda att börja, fjärilar!”

En ström av färggranna fjärilar svävade in i grenen med ekbladsbrickor fullastade med mat.

Förstaklassarna flämtade av förtjusning. En blå och grön fjäril släppte ner ett fat med honungskakor på Piongrenens bord, och en annan serverade ekollonmuggar med färsk dagg. ”Ny termin, samma gamla honungskakor”, sa Kajsa och hällde nektar ur en mandelskalskanna över sin kaka. ”Jag älskar honungskakor!” utbrast Saga, en livlig fe med silverhår. ”Och visst är det glim21

rande att vi går i tvåan nu? Jag känner mig så vuxen! Elin, tycker du inte att jag ser mer vuxen ut?” frågade hon och poserade tillgjort. ”Jo, absolut”, skrattade Elin. ”Ingen kan se att du egentligen är en riktig getinghjärna!”

Medan Saga protesterade och låtsades bli arg, gav Bella Flora en honungskaka. ”Du var visst långt borta i tankarna förut”, sa hon.

Flora sneglade på de andra. De pratade fortfarande ivrigt med varandra. ”Jag tänkte på uttagningen i morgon”, erkände hon. ”Ja, du vet vad jag tycker.” Bellas blåa ögon glittrade. ”Hur hade ni det på lovet?” frågade Pim och lutade sig mot dem över bordet.

Flora var glad att få byta samtalsämne, men senare, när de skulle gå och lägga sig, viskade hon: ”Bella, tycker du verkligen att jag ska provspela för flygflaxlaget?”

Bellas blåa huvud stack upp ur hennes mjuka spindelvävsnattlinne. ”Absolut!” viskade hon tillbaka. ”Gör det, Flora!”

Flora tvekade. ”Kanske”, sa hon till slut.

Hon kröp ner i sin moss-säng och drog blom22

bladstäcket tätt omkring sig. Ett fönster stod öppet, och pionen över hennes säng vajade långsamt i brisen. Insidan av blomman var mjukt blekrosa, med klargula ståndare i mitten.

Fru Svävare, deras husmor, flaxade tungt fram och tillbaka genom grenen. ”Då så, flickor, dags att släcka!” Lysmaskarna bleknade, så att det enda ljuset kom från månskenet som sipprade in genom fönstren. ”God natt, Flora”, viskade Bella. ”God natt”, viskade Flora mjukt. Det hade varit en lång dag, men hon låg ändå vaken en lång stund och tittade ut genom de månbelysta fönstren på de stora, skälvande ekbladen utanför.

Var hon verkligen en tillräckligt duktig flygare för att spela flygflax?

23

www.wahlstroms.se ISBN 978-91-32-16053-0