__MAIN_TEXT__

Page 1

dick h a r r ison

histor isk rom a n


dick harrison

Ordfront fรถrlag Stockholm 2010


av dick harrison har ordfront tidigare utgivit Skapelsens geografi (1998) Stora döden (2000) Jarlens sekel (2002) Gud vill det! (2005) Ofärd (2007)

Dick Harrison:Niding Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Dick Harrison 2010 Omslag: John Eyre Inlaga: Lena Gustafsson Satt med Indigo Pro Tryck: Scandbook, Falun 2010 ISBN 978-91-7037-405-0


Till Katarina


Prolog

de kallade honom niding och de hade rätt. En niding är höljd i skam och vanära. Det är en man som gjort vad som ej får göras, som har dödat en ärad gäst eller värd, eller svikit allt hedern bjuder. En niding ligger ogill, kan dräpas utan hämnd. Men detta var inget som grämde Ulvbjörn Vamodsson. Vem skulle våga döda honom, han som fick barn och ynglingar att gömma sig bakom bänkar eller buskar när han red in på gårdstunet? Han som var likt Odjuret, men i människohamn. Han fruktade ingen. Jag är en niding, tänkte Ulvbjörn. Och jag har väl egentligen alltid varit det, ända sedan jag dödade för Balthild och mötte Odjuret. Han tänkte på Cormac med det röda hårsvallet. Cormac hade varit med då också. När Ulvbjörn tagit avsked av honom utanför Paris hade han inte trott att han skulle möta den rödhårige igen. Men det hade han. Inte heller hade han kunnat förutspå att han själv skulle bryta mot all god sed och begå det illdåd han begått, och han hade inte i sina vildaste dagdrömmar kunnat gissa att han skulle hamna i en båt och segla mot världens ände för att befria en ostyrig flicka från den rödhårige skoten. Till råga på allt en flicka som under inga omständigheter ville bli fritagen. Cormac hade talat om skoternas land som det vackraste och bästa landet på jorden, en stor grön ö mitt i havet. Och nog var landet grönt. Ulvbjörn såg Erin närma sig, en illgrön kust med vad som förmodligen var sandstrand, rakt i båtens färdriktning. En stor klippa  7


tornade upp sig till höger, men det var ingen risk att farkosten skulle dras åt det hållet. Hela sjöresan hade gått smärtfritt, faktiskt lite väl enkelt och lite väl fort. Inte alls som den enda tidigare sjöresa i västerled som Ulvbjörn varit med om, när han som ung hade tillfångatagits och sålts som träl i Kventavik. Trots att han färdades med få män i en liten båt hade ingen attackerat dem och ingen blivit sjuk. Solen lyste över dem för jämnan. Till och med vindarna, som ofta gav sjöfolk bekymmer när de sökte sig fram vid dessa kuster, hade varit gynnsamma. Ulvbjörn hade inte ens haft skäl att frukta när de vid ett par tillfällen lämnat landet långt bakom sig och befunnit sig på öppet vatten, med hav åt alla håll. Men, mindes Ulvbjörn, det hade faktiskt verkat gå bra den där gången för länge sedan också, när de haft frisernas kuster i ryggen och seglat mot frankernas land. Då hade det slutat i överfall och fångenskap. Nu var riskerna ännu större och han kunde nog mista livet innan resan var över. Vilket han i och för sig hade förtjänat. Det bör gå illa för nidingar. Det är inte meningen att nidingar skall överleva, att de skall möta folk i de egna bygderna på samma villkor som före dådet. Om jag blir överfallen och satt som träl på skoternas ö är det inte mer än jag förtjänar, tänkte han. Det är lindrigare än andra nidingar kommer undan med eftersom en nidings rätta lön är döden. Han drog sig till minnes vad en av prästerna i frankernas land hade sagt om ondska och onda gärningar. Att den som drog en stor skam över sig och sin ätt måste sona brottet, göra bot. Kanske var det så den här resan skulle betraktas. Som en botgöring, en gottgörelse. Det var åtminstone delvis så man såg på saken hos Rolf i Uppackra, trots att ingen på hans gårdar, annat än möjligen en och annan träl, dyrkade den kristne guden och ingen visste vad botgöring var för något. För Rolf var det enklare. Ulvbjörn hade förgripit sig på släkten. Även om de sade att de lagt dådet bakom sig och svurit att glömma oförrätterna, och även om Rolf personligen menade att Ulvbjörn 8


haft rätt när han hävdat att kvinnan och den dräpte gjort fel, var Ulvbjörn likväl en niding. Men det Cormac gjort var mycket värre och om Cormac kunde förgöras skulle allt vara glömt. Nidingen skulle försvinna. Nidingen levde i honom. Nidingen fanns i mörkret, i det svarta. Han hade blivit niding i Frankland och han var det ännu. Båten närmade sig kusten och Ulvbjörn visste att det snart skulle börja. Han såg fram emot det. Han var en dödsmärkt jägare. Det land som bredde ut sig inför hans enda öga var ett okänt rike av dimmor och gräs och berg, ett land där ingen förstod vad han sade och där han mycket väl kunde finna sin grav.





Kapitel 1

när det väl hände, när hämnden trängde sig in genom porten till Hildeprands hall, var det en mörk överraskning. Svart som levrat blod, och oväntad. Husfolk från Borg och Stang satt bänkade vid långbordet, fler män och kvinnor än vad Blekestad rymde. Alla såg vad som skedde, och de förfärades. Landet vid den långsmala vikens ände var vinterkallt men utan snö. Östanvinden svepte rasslande bruna löv och kvistar över marken och månen hade gått ned. De färskhuggna och välsnidade gavelhornen skimrade i fackelskenet och de nakna, hårda grenarna på tunets knotiga ek skymtade dolskt för vaktmännens och trälarnas blickar där de trötta och huttrande lunkade mellan hästar, fä och hus. Men det som fick folk att rysa var det som hände där inne, bakom väggarnas bjälkar i Hildeprands hall. Ulvbjörn hade hällt i sig mycket, men inte för mycket. Andra hade fått betydligt mer, inte minst Hildeprand själv. De hade alla höjt hornen och hyllat mjödet, druckit och fröjdats, värmt sig vid härdens lågor. Det hade varit fest och skålar hade utbringats till gudar, värdfolk och bygdeherre. Men det hade varit sparsamt med mat. Hildeprand hade inte tänkt på att mjödet måste vägas upp med kött och bröd. Kanske hade jakten varit dålig och betet otillräckligt, och värden hade inte kunnat förmå sig till att be grannarna om hjälp. Kanske var han bara oerfaren vid gästabud i götarnas land. En och annan förblev hungrig under kvällen, men ingen behövde sitta törstig.   13


Eldarna sprakade och Hildeprand betedde sig som om han ägde landet. En frejdig storman från Söderns länder som haft lyckan med sig. En stilig man som kvinnor betraktade med välbehag. Det blev för mycket, alldeles för mycket. Allt hade kommit tillbaka, skarpare och starkare än under de sistlidna åren. Ulvbjörn såg Ivars sönderrivna lik, han såg ecclesiorna av sten och gränderna och de stora floderna i frankernas land, och han var åter hos Odjuret och hörde hur hon väste, hur hennes röst från den döda staden talade till honom i tankarna. Ni kan höra oss viska i vinden och mumla i den kalla marken. Våra händer kramar era tankar och era strupar, men ni ser oss inte. Vi väntar i våra hallar och i våra högar, väntar på att vår tid skall komma åter. Då skall vi vandra som vi en gång vandrade, döda som vi fordom dödade, och mörkret skall sänka sig över skogar och fält. Våra svarta torn skall resa sig mot månen och stjärnorna, och vi skall dansa på krönen med händerna mot himlen. Ögat fängslades av härdlågan, bands vid trä och eld. Han såg inget längre, kände inget, inget mer än sin egen skam och vetskapen om att alla visste vad nu även han visste, det som inte fick sägas högt men som svävade över salens druckna huvuden och fick sinnet att brinna likt lågan. Odjurets ord slog och slog i hans skalle, bultade hårt som när en mästersmed drämmer hammaren i den glödande metallen på städet. Sedan blev allt mörkt och hett, som om elden dansade på det svartaste gölvatten, och han föll över värden, Hildeprand själv, med händer och klor och rev honom till döds. Efteråt mindes han inte mycket. Inte mer än att Yrsa hade skrikit. Vreden, den förorättades vrede, brann lika hett som solen bränner trälars bara, krökta ryggar om sommaren. Hans grova hand slog henne i huvudet och hans klor rev sönder hennes klädnad. Blodet vällde fram på de nakna, vita brösten.  14


Nidingsdåd, så kallades det. Om Ulvbjörn Vamodsson varit en vanlig bonde hade livet, om han blivit kvar i hembygden, varit förspillt. Den som dräper husets herre under ett gästabud förtjänar döden, en neslig död, som när trälfolk grips för tjuvnad, dräps och sänks i träsk, prisgivna åt de fördolda, glupska makter som dväljes i mörkret. Han hade själv varit med om det för länge sedan, när Finn stulit från faderns gård. Finn hade löpt till skogs, till Kolmarden. Han hade jagats och gripits. Ulvbjörn hade hjälpt till. Finn, som fötts i ett främmande land, hade varit en ulv, en hamnskiftare, men det hade inte frälst honom från det mörka vattnet. Inte när han väl var fången. Vem kunde utkräva ett lika rättfärdigt straff mot herren till Borg? Ingen i de egna bygderna. Ulvbjörn på Borg var niding, men en niding som folk fruktade mer än de fruktade Oden, Tor och alla asar och vaner. Var asar och vaner levde visste ingen, inte egentligen, men alla visste var Ulvbjörn gick, red och satt, och man visste att ta sig i akt för honom. Hur mycket nidingen än förtjänade det skulle ingen lyfta en hand mot honom, inte ens när han låg i bädden om nätterna och lät sömnen döva alla sinnen. I synnerhet inte då. Ulvbjörn visste att gårdsfolket var ännu räddare för honom när mörkret fallit än de var i dagsljus. Att söka dräpa Ulvbjörn nattetid krävde lika mycket mod som att gå till storms mot en eldsprutande lindorm. Morgonen efter dådet, när han vaknat upp efter vredesruset och hatat allt och alla, och allra mest sig själv, var Arichis och Yrsa borta. De hade tagit unge Vamod med sig, samt ett par följesmän och trälar. Hästar saknades. Uppbrottet hade skett i all hast, men Ulvbjörn hade inga svårigheter att ta reda på vart de begett sig. Folk fruktade honom och avslöjade allt han ville veta, både i de östra götarnas land och i bygderna längre söderut. Arichis och Yrsa färdades så fort de förmådde, längs vägar, stigar och farleder i sydlig riktning. Sagesmännen var osäkra på om de flyende höll sig till landvägen eller till sjövägen, men många hade hört Uppackra nämnas, och de hade lagt märke till att Yrsa längtansfullt talat om sin far och hans land.   15


Till Uppackra måste även Ulvbjörn Vamodsson bege sig. För att förklara. För att förhandla. Kanske för att döda.  Fem år hade förflutit sedan Odjuret for in i hans kropp och upplänningarna satte Ivar Vidfamne i hög vid Vals Gärde. Fem år av rika skördar, ymnigt fiske och god jakt. Fem år av herravälde på Borg, i den stora hall som fadern rest, i den östgötska bygd som familjen värnat så länge folk kunde minnas. Mor Inga satt ännu på gården, men av de bönder och hövdingar som frodats när Ulvbjörn var ung var de flesta dräpta eller förjagade. Antingen hade de svepts bort av Ivars män när upplänningarna rådde över bygden, eller av Ulvbjörns eget folk för fem år sedan, när han återkom med vapen i hand och hämnades faderns död. Ulvbjörn var högrest och stark, med hårda nävar och ordkarg mun, skarpa anletsdrag och ett nattmörker i blicken som både skrämde och tjusade. Han var enögd, men ingen kunde säga att han var ful. Få hatade honom, men många fruktade honom och ingen älskade honom. Det onda hade börjat när Rolf Uddsson i Uppackra, hövdingen i västra Skåne, skänkt sin artonåriga dotter Yrsa som husfru till Ulvbjörn. Det hade varit ett gott val för dem båda. Med östgötahövdingen som svärson fick Rolf en god förbunden på lämpligt avstånd från Skåne, en man vars krigsmän och skepp lätt kunde ta sig söderut när så krävdes. Om gamle Frode i Lejre dog och efterträddes av en krigisk danakung skulle den unge herren till Borg kunna komma till nytta. Så hade man resonerat i Uppackra. Visserligen gick det mörka rykten om Ulvbjörn, men inget som gjorde skåningarna förskräckta. De visste att avståndet förstorar allt, även berättelser om folk i norr. Och för Ulvbjörn var Yrsa ypperlig. Hon var av god ätt, medförde rika och fagra skänker och höjde hans ära i nejderna kring Vättursjön. Dessutom var hon vacker och smärt, med långa blonda flätor och klarblå ögon. En egenhet som särskilt fascinerade Ulvbjörn var fräknarna, som fick honom att känna en nyfiken och behaglig för16


väntan, en varm känsla som han sällan upplevde. Han hade tyckt om henne från första stund. Yrsa var en sådan flicka som han bara kunnat drömma om när han varit ung. Hon hade varit blyg och rädd när han först mött henne i Uppackra, och det var ju inte konstigt. Hon hade väl hört berättelserna om Odjuret. Dessutom var Ulvbjörn lång och storväxt, med kraftiga armar, mörkt hår och fängslande blick i sitt enda ljusblå öga, och han sade inte mer än han behövde. En våldsman som det viskades historier om. Yrsa hade inte varit glad i sin man, men inte heller ovillig att följa honom. Hon hade sneglat på Ulvbjörn med visst behag, och hon var sin fars dotter och visste sin plats. Dessutom hade hon kunnat råka värre ut. Hennes äldre syster Torgerd hade skänkts till en gammal vendisk knes på ranernas ö i söder, där ingen förstod vad folk talade eftersom tungomålet var förvridet. Yrsa blev en mäktig husfru i de östra götarnas land, och alla var rädda för hennes man, alltså även för henne. Ändå hade allt gått fel. Ulvbjörn och Arichis, hans langobardiske krigare och gudsman som förestod blotet i ecclesian, hade sänt Aripert, en annan av de främmande stridsmännen på Borg, till det fjärran Italia för att föra hem en kostsam dräkt, en brudgåva med en mångfald av pärlor och gnistrande stenar. Resan hade gått fortare än Ulvbjörn vågat hoppas. Om det inte varit för att den langobard som åtföljde Aripert hem hade varit Arichis egen broder Hildeprand skulle Ulvbjörn ha misstänkt att hans folk endast farit till Frisaborg och tillbaka. Men de hade verkligen varit i Italia, bortom de höga bergen i söder, och de hade inköpt en klädnad som var så praktfull att den skulle kunna bäras av en frankisk kungadotter eller av en prinsessa i kejsarens stora stad i öster. Tyget hade kommit ända från Sidenfolkets land, påstod Aripert. De hade köpt det av en syrisk köpman i Ticinum, en skäggig man med solbränd hy och märkligt tal, som i sin tur hade köpt det i sitt eget land, i en rik stad vid havets rand vars namn de inte kunde erinra sig. Syriern hade fört det på skepp över havet, och sedan vidare genom Italia i en mindre båt, steg för steg uppför den långa floden.   17


Hildeprand hade ridit längst fram, och det hade fallit på hans lott att förevisa den fotsida dräkten för Yrsa. Han hade hållit upp den i ljuset och låtit de solbrända, sydländska fingrarna smeka lätt längs dess tunna väv. På sitt eget stapplande sätt – han hade lärt sig tillräckligt mycket av götarnas språk för att kunna göra sig förstådd – hade han förklarat för Yrsa att ingen kvinna i langobardernas land, eller för den delen i goternas, frankernas, alamannernas, tyringarnas, bajuvarernas, vendernas eller saxarnas länder, var lika underskön som hon och att dräkten var gjord för henne. Så sköna kvinnor som Yrsa fanns det inte många av i Langobardaland, och ingen som hade hennes ögon. Arichis hade rakat huvud, bar kors på bröstet och talade till asarna och vanerna och den store kristne guden på ett främmande tungo­ mål. Vid sidan av Ulvbjörn var Arichis den enskilde man i bygden som folk fruktade mest. Men Hildeprand hade inte varit rädd för någon av dem, varken aktat på broderns råd eller respekterat götahövdingens ära, och det hade vållat hans död. Alla hade tyckt bra om Hildeprand. Ulvbjörn hade med glädje mottagit hans trohetsed. Mer än så, han hade skänkt honom Bleke­ stad. Gårdens ägare, Bleke, hade avlidit utan arvingar. Bleke stammade visserligen från trälar, men Ulvbjörns far hade låtit honom anlägga gård och odla upp mark, väl medveten om att Bleke inte skulle svika honom eller glömma välgärningen. Blekestad hade vuxit fort. Gården låg inte långt från den plats där Slätbaksviken slutade och skog och åkermark tog vid, söder om det stora Ramunderberget där eldar kunde tändas om fara hotade. Det var där, i Blekestad, som nidingsdådet hade ägt rum. Det hade lika gärna kunnat ske tidigare eller senare, i en annan hall eller på öppen mark, men det blev än värre av att det var i Hildeprands hall i Blekestad. Hildeprand hade stått vid Arichis sida när Yrsa burit fram deras förstfödde, sonen som fått namnet Vamod efter Ulvbjörns egen far, såsom seden var i bygden. Vamod Ulvbjörnsson. Ulvbjörn hade låtit Arichis baptista honom. Effata, hade han sagt, och rört vid Vamods öron, och han hade talat om Deus och Jesus och Spiritus Sanc­ 18


tus och gjort tecken med armar och händer. Vamod hade sänkts helt ned i vatten och lyfts upp i eldskenet, så att hans lilla våta kropp glänst och skinit. Lågorna hade spelat över Hildeprands gestalt och Ulvbjörn hade sett hur Yrsa dragit sig mot honom, betraktat honom förstulet, och hur hon sedan hade vänt bort blicken mot marken och mot Arichis och mot Ulvbjörn och alla de andra. Bort från Hildeprand, som om hon fruktat att folk skulle se hur hon hade tytt sig till honom. Unge Vamods ögon var inte som Ulvbjörns öga. Ej heller var hans anletsdrag som Ulvbjörns. Sådant kunde ju ske, hade Ulvbjörn tänkt. Det var väl Rolf Uddsson eller hans husfru som visade sig i barnbarnet. Men då, vid baptistningen, hade den gröna, tunga vreden vällt fram i Ulvbjörn när han insett att Vamod inte var hans egen son utan Hildeprands. Ulvbjörn var ju alltid borta. Han red iväg för att besöka bönder och överse arbeten på vallar och höjder, för att jaga vilt i skogen och sammanträffa med hövdingar, ibland ända vid Ödmardens rand i norr. Han hade själv uppmuntrat Hildeprand att rida till Borg, möta Arichis, samtala med Yrsa och göra sig hemmastadd. Ulvbjörn hade varit en dåre som inte insett faran förrän det var för sent. Att färdas på hästryggen mellan Blekestad och Borg var inte svårt. Vägen var kort och gick över vida fält. Hildeprand och de andra langobarderna hade blivit uppskattade av folket i trakten. De kunde göra saker och råda om ting som män och kvinnor i götarnas land inte kände till. Hildeprand var en tillgång, en styrka, en av de ståtliga mänskliga högsätesstolpar som höll uppe Ulvbjörn Vamodssons makt, en makt som varje år växte sig allt starkare och vidare. Det var bra, hade han resonerat, om Hildeprand vistades ofta på Borg och inte bara på sin egen gård. Därför hade det hänt, och det kunde inte ursäktas, inte förlåtas, inte glömmas. Om senhösten och vintern hade det malande tvivlet övergått i visshet, allt större och allt plågsammare. Yrsa hade alltid gett sig till honom när han så krävde, men hon hade aldrig gjort det med glädje.   19


Ibland hade hon nog försökt få honom att tro att hon uppskattade hans kropp och hans värme, men Ulvbjörn var inte så dum att han låtit sig luras. Och det var något nytt och oroande i hennes kropp nu, något längtande och drömmande som inte funnits där förut. Det var som om Yrsas sinne inte var med henne i bädden, som om tankarna vilade i en annan bädd, i en annan gård, med en annan man. Med Hildeprand. Han hade inte frågat gårdsfolket om de kände till historien, trots att han insett att de måste veta. Folk hade ju ögon och öron. Han hade inte heller frågat Arichis, trots att han hade förtroende för honom. Arichis skulle inte förråda Hildeprand. Ulvbjörn hade bestämt sig för att det faktiskt måste ha hänt och att det måste bli hämnat. Att skammen skulle tvättas bort med blod. Men när vedergällningen kom var det utan varsel, som ett svärdshugg i sidan från en nära vän. Hildeprand revs till döds i den egna hallen, av sin herre och gäst, och Yrsas hy slets upp av odjursklor. Blod på de nakna, vita brösten.


Kapitel 2

uppackra, den största byn i hela danalandet, åtminstone den största Ulvbjörn kände till, låg på en höjd söder om Höjeån, inte långt från det sund som skiljer Skåne från Själland. Så långt tillbaka folk kunde minnas hade landets herrar suttit i Uppackra, blotat och befallt, hållit gästabud och samlat härmän kring sig. Gårdarna och husen värnades av en palissad av stockar som svårligen kunde brännas eller fällas om inte fienden hade gott om folk och räknade med att lida stort manfall. En vid slätt omgav Uppackra på alla håll och gjorde det omöjligt för en här att nalkas osedd. När Ulvbjörn anlände sent i kvällningen om våren, en tid efter nidingsdådet, lät Rolf Uddsson honom vänta utanför palissaden. Ulvbjörn hade ingen krigshär och önskade inte strida, men han hade tillräckligt med folk för att kunna slå tillbaka om han blev utmanad. Att Rolf skulle hålla portarna stängda hade de inte trott. Kanske var han rädd. Nidingar är ju nidingar. Kanske fruktade han att Ulvbjörn skulle bete sig likt en bärsärk när han väl kommit in­ nanför porten. Dagen därpå, inte vid gryningen utan när solen stod som högst på himlen, hade Rolf låtit öppna portarna. Ulvbjörn och hans män, alla från de östra götarnas land, hade tågat fram mellan byns låga, timrade hus med händerna redo på svärd och spjut. De hade häpnat över gudahuset, ett timrat hus som tornade upp sig i två våningar. Ulvbjörn kunde inte minnas det från sina tidigare besök. Senare fick han veta att huset visst hade stått där, men att Rolf hade låtit bygga   21


ut det och göra det högre. Ulvbjörns eget gudahus, där Arichis förrättade mässa eller blot, var oansenligt vid en jämförelse. Gudahuset vittnade om Rolf Uddssons makt. Fordom, men inte för så länge sedan att folk inte talade om det, hade skåningarna offrat till Njärda på mossen vid Gullackra. Sedan hade de övergått till att blota i lunden norr om ån. Rolf, som lett blotandet i lunden ända sedan han ärvt Uppackra från fadern, önskade att allt fler blot skulle äga rum inne i själva byn, vid hans egen hall. Men det var inte till gudahuset Ulvbjörn och hans män vandrade. Rolf och tio män i brynja, med nötta, konformade hjälmar på huvudet och skarpa spjut i händerna, mötte dem utanför hallen. Minerna var bistra. Ulvbjörn nickade åt svärfadern och höll upp båda händerna i en fredsgest som inte kunde missförstås. Han tyckte sig uppfatta att Rolf slappnade av, att den erfarne herren till slätten insåg att allt skulle kunna lösa sig till det bästa. Och så skedde. Ingen bjöd dem på mjöd eller öl, ej av oartighet utan för att folk skulle hålla styr på tankarna och inte säga ord som de fick orsak att ångra. Ulvbjörn såg varken Yrsa eller Arichis, vilket han inte beklagade. Både götar och skåningar tog det lugnt, bänkade sig i hallen och redde ut saken med kallast möjliga sinnelag. Vad som förvånade Ulvbjörn mest var att Rolf i grunden höll med honom. Han hade betraktat lille Vamod noga, sade han, och om han varit i Ulvbjörns ställe skulle han ha blivit lika rasande. Barnet var ju en liten sydlänning. Till en början hade Rolf misstänkt att Arichis var ungens far. Yrsa hade ljugit och sagt att det visst var Ulvbjörns son. Rolf trodde henne inte. Men Ulvbjörn visste ju hur kvinnor var. Han borde inte ha låtit henne gå ensam och sysslolös hemma på Borg och inbilla sig ting, i synnerhet som hon ännu var en ung husfru som saknade vett. Och han skulle ha sett den där Hildeprand för vad han var och bett honom dra till Hel långt innan olyckan var framme. Ulvbjörn höll med. Han erkände att han inte borde ha våldfört sig på Yrsa. Om Rolf önskade hedersbot i skinn eller silver eller något annat, då skulle han få det. Men om Rolf ville bryta banden mellan Ulvbjörn och Yrsa skulle det bli bekymmer. Yrsa hade erhållit 22


marker vid Stang och Ledaberg i morgongåva, jord som ingen ville mista. Rolf nickade och sade att han inte alls ville bryta förbundet. Att Arichis ville hämnas broderns död brydde han sig inte om. Det var den egna familjens ära som låg honom närmast om hjärtat, inte sydlänningarnas. På frågan var Arichis befann sig fick Ulvbjörn en axelryckning till svar. Langobarden åtnjöt hans beskydd, men inte mer, sade Rolf. Han gissade att Arichis ämnade sig söderut, tillbaka till hemlandet. Det vore nog den bästa lösningen för dem alla. Om kvällen skakade hövdingarna hand och förnyade sitt förbund. Silver och skinn skulle byta ägare. Yrsa skulle böja sig för sin herre och återvända till Borg. Allt skulle bli som förr. Nidingsdådet skulle vara glömt. Men Ulvbjörn såg i Rolfs blick att han inte sade hela sanningen. Det som blivit gjort, det blod som flutit, kunde inte försänkas i glömska. Alla skulle minnas odjuret i Blekestad, mannen med skam. Folk tittade nyfiket efter honom när han gick på de små gränderna i Uppackra. De vände bort huvudet när de såg att han upptäckte deras blickar. De viskade, pekade och skvallrade. De var rädda. Ulvbjörn förstod vad de tänkte och sade. Där går nidingen. Där går den enögde. Där går odjuret från götarnas land.  Ulvbjörn blev kvar i Uppackra i flera veckor. Det tog tid att ordna fram skinn och silver, och han klagade inte. Han hade inget emot att rida runt i Skåne och bekanta sig med bygder som han endast hade vaga kunskaper om, allt medan hans mannar red till Fjalkin och till blekingarnas land för att förhandla om köp av de varor Rolf krävt som bot för övergreppet mot dottern. Det var då han mötte Cormac, den rödhårige skoten från Mumu. Mötet var lika oväntat som osannolikt, så överraskande att han sköt nidingsdådet åt sidan, låt vara blott för en tid. Att Cormac skulle visa sig här, i danernas land, hade han aldrig trott vara möjligt.   23


Första gången Ulvbjörn sett Cormac, för länge sedan i trälalägret i Kventavik, hade han inte uppfattat den rödhårige som riktigt klok. Det hade varit en kylig kväll då han och de andra nytagna trälarna suttit vid små eldar för att värma sig. Saxarna hade släpat in en besynnerlig karl med rufsigt hår, löst hull och slitna kläder, men med ett anlete som färgades av vredgade stormannablickar. Cormac hade svurit på flera tungomål och nedkallat förbannelser över omgivningen. Men till trälakretsen kring Ulvbjörn hade han förklarat att hans namn var Cormac, att han var av Eogans stam från Mumu och att han hälsade dem i Guds, Kristi och den heliga jungfru Marias namn, en hälsning som i den unge götens öron hade varit fullständigt obegriplig. Den här gången var Cormacs uppenbarelse inte fullt lika bisarr, men den fick Ulvbjörn att stanna upp och stirra med vidöppet öga på mannen från Erin, en av de få män från tiden i frankernas land som han mindes med värme. Cormac hade förändrats men var sig ändå lik. Det märktes att det hade gått mer än fem år sedan de mötts senaste gången i Paris, under de dagar då frankerdrottningen Balthild störtats. Cormac hade samma frisyr, men han bar andra kläder och gav intryck av att vara resligare, starkare, mäktigare. En självsäker herreman på resa. Cormac var på väg till Uppackra men hade stannat till vid en gård som låg en bit därifrån, mellan byn och sundet. Gårdens ägare, en äldre bonde vid namn Åke som var en av Rolf Uddssons mest betrodda män, hade bjudit skoten på ett horn öl och visade med händerna på ägorna och nejden. Ulvbjörn konstaterade att Åke talade vanligt nordiskt tungomål, vilket Cormac tycktes förstå. När skoten öppnade munnen för att ställa frågor framgick det att han haft gott om övning och länge umgåtts med daner. De diskuterade djur. Cormac prisade korna och tjurarna på Erin. Åke skakade på huvudet och hävde ur sig att Cormac måste överdriva, att så stora djur inte fanns i hela Midgård. Cormac stod på sig. Sedan föll hans blick på Ulvbjörn och han tystnade, lika förvånad som föremålet för förvåningen. Men inte länge. Anletsdragen förändrades och munnen drogs samman i en grimas. 24


»Ulvbjörn? Är det du som är nidingen? Odjuret från götarnas land?« Ulvbjörn svarade inte, bara nickade och närmade sig skoten. Sedan stod de och betraktade varandra. Cormac bröt tystnaden genom att buga sig lätt och ställa ännu en fråga. »Är du också på väg till Uppackra?« Då svaret även denna gång uteblev fortsatte skoten tala. Han var inte det minsta besvärad av situationen. »Jag kommer från Lejre, från Frodes hall, och bär bud till Rolf Uddsson.« Cormac log brett, solade sig i glansen av sin egen betydelse. Ulvbjörn nickade, ännu alltför överraskad för att veta om han skulle jubla inför åsynen av vännen eller fråga vad han hade här att göra. »Jag är gäst hos Rolf. Uppackra ligger alldeles i närheten.« Ulvbjörn pekade med armen i nordöstlig riktning. Han erbjöd sig att föra Cormac och hans vänner – skoten färdades i sällskap med sex lätt beväpnade män – till byn. Och därefter blev allt det som redan var dåligt ännu värre, men ingen hade kunnat förutse det, och den här gången låg ingen del av skulden hos Ulvbjörn.  Allt var gott och väl i hallen på den första dagens kväll. Cormac och Ulvbjörn satt mitt emot varandra med var sitt ölhorn. Det var som förr, eller nästan. Cormac berättade om Frankland och redogjorde för vad som hänt sedan Ulvbjörn ridit bort från Paris. Balthild levde men var inspärrad bakom klostermurar. Ebroin var ännu mäktigare än tidigare och gjorde som han ville bakom lille kung Chlothars rygg. Själv hade Cormac blivit utsedd till Ebroins kunskapare hos friser och saxare. Han hade vistats mycket i Frisaborg och gjort sin herre hushovmästaren stora tjänster, enligt vad han själv trodde sig ha förstått. Därefter hade han blivit tillsagd att lära känna hövdingar   25


och kungar i norr. Det senaste året hade Cormac färdats i Saxland och på danernas öar. Han och hans män hade blivit väl mottagna hos Frode i Lejre, där de fått veta att Uppackra var en god plats att besöka innan de återvände till Frankland. Alltså hade de rest över sundet med frankiska gåvor – de få föremål de hade kvar – för att överlämna till Rolf. Och de hade ett budskap att framföra från Frode. Ulvbjörn frågade om Grimoald, den son han lämnat i Paris. Han borde vara i sex- eller sjuårsåldern nu. Cormac svarade att Grimoald levde i ett av Pippins hushåll, sannolikt på gården i Heristal. Ulvbjörn drog sig till minnes hur Pippin sett ut, stormannen i Paris som bistått honom i den kamp som slutat med Balthilds fall och Bertas död. Berta, den kvinna som han räddat ur mordbrandens lågor, som fött hans son och som dödats utanför en ecclesia i Paris. Pippin hade också varit rädd för honom. I Paris hade han fått ett hemskt ärr över läpparna, men ändå hade han ansträngt sig för att le så vänligt han kunde mot Ulvbjörn för att dölja den fruktan som inte kunnat döljas. Alla hade varit rädda för honom. Även Cormac. Skoten hade inte så mycket mer att berätta om Grimoald. Pippin och Ebroin var inga vänner, det visste alla, och i Heristal hade Cormac aldrig satt sin fot. Han red eller seglade dit hans herre beord­ rade honom. Även till Erin, den gröna ö som han en gång motvilligt hade lämnat. Det enda Ulvbjörn kände till om Cormacs bakgrund var brott­ stycken som trälarna berättat under deras första tid i fångenskap. Cormac hade levt som präst på ättejordarna i Mumu innan han rövats bort av en hövding från Laigin, varefter han sålts som träl i öster. Nu fick Ulvbjörn veta mer, även om det var allt annat än lätt att hålla reda på det Cormac hade att säga. Så mycket var klart att det som inträffat för länge sedan visserligen inte var hämnat men glömt och förflutet. Ebroin hade skickat honom med skepp från Kventavik till Erin, till de egna bygderna i Mumu. Släktingar hade blivit glada att se honom. Han hade kommit åter till Kventavik med rika skänker och två unga brorsöner i släptåg, skoter som nu vistades i Frankland och som även de tjänade hushovmästaren. 26


Han hade två hem nu, förklarade han för Ulvbjörn. Ett i Mumu och ett hos Ebroin. Och fyra server, eller trälar som det hette här. Cormac log belåtet åt framgångarna och lyckan. De senaste fem åren hade varit de bästa i hans liv. »Varför är du här?« frågade Ulvbjörn. »Du sade något om ett uppdrag.« Cormac log belåtet och slog ut med händerna i en av de yviga gester som Ulvbjörn mindes så väl från åren i Frankland. Han ville överräcka ett dyrbart frankiskt silversmycke till Rolf, en vängåva från Ebroin. Men det verkliga skälet hade han fått i Lejre, och det hade ingenting med hushovmästaren och frankerna att göra. Frode Halvdansson, Lejres ålderstigne herre, ville stärka de redan goda banden till herren i Uppackra. Rolf Uddsson hade tre döttrar. Den äldsta hade skänkts till knes Jaromir på Rugerön, den näst äldsta till östgötahövdingen Ulvbjörn på Borg, men den yngsta levde ännu i Skåne och hade ingen man. Henne ville Frode ha till husfru. Han hade redan flera kvinnor, men hon skulle vara hans främs­ta, som satt invid honom vid högsätet, som bar fram mjöd i hallen och sov i hans bädd om kvällarna. Deras söner skulle hållas högre i ära än Frodes andra barn, i synnerhet som Halvdan Frodesson, den äldste och bäste av dem, hade dräpts i ruset vid jultiden. Alla visste vem Frode var. Ulvbjörn mindes honom väl. En fet och plufsig gubbe med stripigt grått hår och guldband om huvudet. Frode hade levt längre än de flesta och delat ut så mycket guld och silver att många ynglingar sökte sig till hans hall för att inträda i hirden och vakta hans välde, detta trots att alla sade att livet i Lejre var enahanda och långtråkigt för en stridslysten yngling. Det var länge sedan hjältedåd uträttats på Själland. Frode hade inte haft vett att dö i strid eller ens i en olyckshändelse. När åren lagts till hans levnad och buken svällt av allt öl han stjälpte i sig och av allt fläsk han slukade hade han blivit försiktigare, rädd om livet. För danerna, för vanliga bönder och fiskare, var detta alldeles utmärkt. Frodes fred främjade allas fred. Hirdmännen red runt vid kusterna och höll vakt på kullarna, spanade över havet och hejdade   27


misstänkta illgärningsmän. Frode var en älskad härskare, en man som det skulle sjungas historier om långt efter hans död. Det berättades att han hade trälkvinnor som malde guld och fred på en kvarn som var större än alla andra kvarnar i hela världen. Amsagor, men en och annan trodde på dem. Frode var gammal och ful. Att döma av Cormacs beskrivning var Frode ännu fulare än Ulvbjörn kunde dra sig till minnes. Förmodligen överdrev skoten, men Ulvbjörn hade ju själv sett gubben, och fem år av öldrickande och fläskätande torde knappast ha gjort honom fagrare.  Rolf Uddsson, som hade besökt och talat med Frode så sent som förra sommaren, var inte överraskad över Cormacs budskap och han var inte bekymrad över gubbens utseende. Att danernas störste härskare önskade hans yngsta och kanske sista dotter till husfru var ett gott bud. Att vägra var inte att tänka på. Det här var just ett sådant förbund som Rolf ömmade om, bättre än förbundet med venderknesen och östgötahövdingen. Dottern kallades fram från sin undanskymda plats i hallens dunkel och mottog de gåvor som Frode sänt med Cormac. En tjock guldring för armen och ett dryckeshorn med silverbeslag. Skänker värdiga en kungadotter. Rolf höjde hornet och skålade, prisade Frode med ljudligast möjliga stämma och kungjorde att dottern, om allt gick väl, skulle fara med honom till Lejre vid mittsommarblotet. Ulvbjörn skådade henne i eldskenet, där han satt inte långt från Rolf och hans husfru Gudrun vid ena långsidan. Hon var väl sexton eller sjutton år gammal, och hon var ännu vackrare än Yrsa. Håret var mörkt och långt, inte format i flätor utan fallande fritt över axlarna ned mot den smala midjan. Hennes haka och kinder var söta, kroppen – som doldes av en ljusröd, nästan rosafärgad klädnad som glittrade av silver – var tunn och späd, men det var hennes blå ögon 28


som gjorde störst intryck. Det var något i dem som inte stämde. Något som inte skulle vara där. Han mindes Björga, völvan från Västmannaland som kommit till Borg när Ulvbjörn var pojke och som spått honom ofärd. Hennes ögonhålor hade varit kolsvarta. I den ena hålan hade pupillen glött av föga tillbakahållen vrede mitt i det klarblå höljet. Den andra hålan hade varit tom, lika tom som Ulvbjörns egen håla. Rolf Uddssons yngsta dotter var förvisso inte enögd, men pupillerna var lika ilskna, lika hårda och brinnande som pupillen i Björgas enda öga hade varit, då för länge sedan. Är det bara jag som ser det? tänkte han. Rolf såg det inte, så mycket var säkert. Fadern drack djupt ur hornet och kallade dottern en lycklig ung kvinna, en värdig danadrottning. Såg Cormac det? Ulvbjörn tvivlade på det. Kanske var det helt enkelt så att vissa saker förmådde bara han se, inga andra. Han hörde saker, uppfattade saker som gick vanligt folk förbi. Kvinnan i hallen var en kvinna som hatade. Ulvbjörn gissade att hon också hade varit med förra året, när Rolf talat med Frode. Han såg på henne att hon visste vilken sorts man Frode var, hur han åt och drack och skrålade om nätterna i den stora hallen i Lejre. Hennes namn var Tuva. Hon hade – det insåg han lika säkert som han kände nidingen inom sig – ingen tanke på att lyda sin far.


Kapitel 3

jag är ett odjur. Jag är en ulv och en björn. Ulvbjörn hörde Björga viska när han slöt ögat. Han mindes hur det hade dunkat under sejden när han var liten, hur han omslutits av hymnerna i de frankiska ecclesiorna när han blivit äldre. Bertas ansikte, Ivars kropp, Balthilds klädnad, allt förvridet av smärta och panik, skrek till honom ur minnet. När hågkomsterna kom över honom upplevde han ingen vrede, inte ens vid tanken på hur Dirmid, Cormacs vän från Erin, hade dräpt Berta innan Ulvbjörn själv dödat Dirmid. Han kände en vemodig bitterhet över allt som bara hänt, allt som runnit förbi utan att han förmått påverka det. Men inte mer. Med Hildeprand och Yrsa var det värre. Såren i hjärtat var färska. Det smärtade när blodet flöt upp i tankarna och färgade världen mörkröd. Odjuret hade farit in i honom för första gången på fem år, för första gången sedan han dräpt Ivar i Vals Gärde. Men Ivar hade förtjänat det. Han hade huggit i Ulvbjörns egen ätt, dödat i den egna bygden, härjat på Borg. Hade Hildeprand förtjänat det? Hade Yrsa förtjänat det? Rolf Uddsson hade nickat. Svärfadern hade hållit med om Ulvbjörns resonemang, men vad visste Rolf? Ingenting. Måhända hade Ulvbjörn saklöst dödat Hildeprand. Måhända hade både han och Yrsa varit helt oskyldiga. Måhända var Vamod verkligen Ulvbjörns egen son. Det var Odjuret som var nidingen. Ju mer den mörkröda min30


nesbilden av dråpet i Blekestad kramade sinnet, desto mer hatade Ulvbjörn det odjur som var en del av honom och som fick alla att frukta. Något hade hänt i Frankland när han svävat mellan liv och död i Turones, något som hade förändrat honom, vridit ut och in på honom och format honom till en annan man, en farlig man, en ulv. Långt tidigare, innan han dödat sin förste fiende och legat med sin första kvinna, hade han sett Finn Tjuven skifta hamn i Kolmarden. Ena stunden hade Finn varit en vanlig man, andra stunden en ulv. Var han själv som Finn? Eller var han något annat? Ulvbjörn visste att det var orätt. Folk var rädda för honom, men inte som han önskade att de skulle frukta när hans namn kom på tal. Om det hade stått i hans makt att uttala en helig formel och fördriva Odjuret ur sinnet skulle han göra det. Han svepte skinnfällen tätare om kroppen och lutade sig bakåt mot den mosstäckta stenen. Vågorna skvalpade mot stranden där nere, några hundra steg från nattlägret. Nu var han på Erin, på Cormacs och Dirmids ö, och här någonstans fanns hon, Tuva från Upp­ackra, Yrsas syster som han lovat föra hem till Rolf och Gudrun och antagligen även till Frode, om gubben levde vid återkomsten. Han sökte begripa sig på Tuva, men det gick inte. Det var något med ögonen, något vilt och otämjbart som vissa hade men inte and­ra. Ett uns av odjur. Att bli husfru hos den gamle fete danagubben i Lejre hade väl i Tuvas tankar varit ett vida värre öde än att tvingas träda in i Hel för att kämpa mot gastar eller dyka ned i träsk för att leta guldsmycken som offrats vid forna dagars blot. Argumentet att Frode var gammal och snart skulle dö, i synnerhet om hon hetsade upp honom om nätterna och hällde i honom öl, hade inte bitit på Tuva. Kanske hade något hänt när hon mött Frode ett år tidigare; om detta visste Ulvbjörn inget. Men hon skulle aldrig dela hans bädd om hon själv fick råda, och Tuva tillhörde de människor som såg till att de fick som de ville. Ulvbjörn hade hört hur hon skrek och hur hon hatade. Han hade blivit varse det redan samma kväll, eller snarare natt, som Cormac   31


framfört sitt budskap. Rösterna hade letat sig ut i det stora mörkret och nått öronen där han vandrat planlöst genom Uppackra och tänkt på Grimoald och Pippin och Dirmid och allt det andra som hade hänt fem år tidigare, där borta i Frankland. Uppackra luktade. Inte som i Frisaborg och de andra stora städerna i söder, där allt som blivit liggande stank och där luften tjocknade om somrarna, men det luktade mer än hemma på Borg. Ulvbjörn uppfattade lukter bättre än de flesta, liksom han hörde och såg mer än andra, trots att han var enögd. När rösterna nådde honom var han på väg mot en öppen plats, nästan ett litet fält, bredvid palissaden i väster i riktning mot Åkes gård, där det luktade lite mindre. Han stannade upp och lyssnade, stilla och orörlig i natten. Inget Rolf och Gudrun hade att säga fick Tuva att ändra mening. Hon hade hellre tagit odjuret i götarnas land. Eller den skäggige venden. Eller en av ynglingarna i Fjalkin. Eller en skinnhandlare från Lister. Eller vem som helst, men inte ett gammalt fläskberg som blev full varje kväll och som spydde ned sina kläder. Den stora paddan Frode hade många krigare och Själland under sitt välde, och mer därtill. Fanns det inte nog med trälkvinnor och dumma töser där borta? Varför måste han ha henne? Tuva sade det flera gånger och talade länge, så länge att Ulvbjörn tröttnade och fortsatte sin vandring bort mot palissaden. Han snubblade nästan över två stora hundar, vilket förvånade honom eftersom han alltid brukade känna på sig när något levande var i närheten. Att hon liknat honom vid ett odjur störde honom föga. Ulvbjörn visste att folk brukade kalla honom så. Men han var häpen över att hon inte ville ha Frode. Gubben kunde ju inte ha långt kvar att leva. Det var ett under att han inte hade dött för länge sedan. Om Tuva bara förmådde skänka honom en son innan det var för sent skulle hon bli den mäktigaste och rikaste kvinnan på hela Själland. Insåg hon inte det? Han slog tankarna ifrån sig. Det var ingen mening med att grubbla vidare. Tuva skulle lyda sin far. Frode skulle få en ung och vacker 32


husfru som alla daner, blekingar, götar och friser och andra som sökte sig till Lejre skulle avundas honom. Åtminstone de som inte kunde se i Tuvas ögon vad Ulvbjörn sett, vreden och hatet. Dagen därpå samtalade han åter med Cormac. Den rödhårige skoten visste inte att Tuva förskräckts vid tanken på att bli Frodes husfru. Cormac tvivlade. Varför skulle den yngsta dottern i Upp­ ackra protestera mot att bli danadrottning? Vad hade hon för alternativ? Att bli given till en bonde här i trakten? Begrep hon inte det? Nej, det begrep hon inte, sade Ulvbjörn, men i övrigt höll han med Cormac om att det var omöjligt att förstå. Fem nätter senare var Tuva borta. Cormac var också försvunnen. Ingen visste vart. Frankerna, de som färdats med Cormac på Ebroins uppdrag, skakade på huvudet. De hade ingen aning.  Att Cormac inte fanns där han borde finnas kunde ha en enkel förklaring. Han hade väl hittat en trälkvinna och blivit sovande med henne i ett annat hus än i den gård där han var inhyst. Och att Tuva var borta kunde förklaras med det oförstånd som kom av hennes ålder. Hon skulle nog komma tillbaka. Men det gjorde hon inte, och ett par dagar senare, när Rolfs folk hade sökt igenom varje gård och varje hydda i hela trakten spred sig oron i Uppackra. Inte ens då var det någon som förknippade hennes försvinnande med att ej heller Cormac stod att finna. Varför skulle Cormac och Tuva ha gett sig av tillsammans? Skulle Cormac kasta bort hela sin ställning som hushovmästarens man i norr, det stora frankerrikets förlängda arm i danernas land, för att rymma med en bångstyrig flicka? Det var inte möjligt. Ulvbjörn togs också med överraskning, men å andra sidan hade han inte sett mycket av Cormac under de sista dagarna före försvinnandet. Han hade haft fullt upp med sitt eget. Rolf och Ulvbjörn hade ridit till Dal, en stor gård som byggts alldeles invid en brant åssluttning en kort ridväg åt öster. Dal till  33


hörde Gudrun. Hon hade fått marken i gåva när hon blivit Rolfs husfru. Yrsa hade alltid känt sig mer hemma på Dal än i Uppackra. De stora, höga bokarna kringgärdade tunet, och på våren, när lövverket vecklade ut sig och blev gnistrande ljusgrönt i solskenet, var Dal en av de vackraste platserna i Midgård. Utsikten från krönet var vid och fager. Man kunde se hela slättbygden ända bort mot sundet. Rolf och Gudrun hade talat om att flytta gården från dalen upp till kullen, men det hade aldrig blivit av. Ulvbjörn och Rolf hade talat med Yrsa och sport om Arichis och de andra langobarderna, inte hårt och oresonligt utan så försiktigt som man bör göra när man önskar riktiga svar och inte framtvingade lögner. De hade talat om Hildeprand, och Yrsa hade bedyrat att hon var oskyldig och att Vamod verkligen var hennes och Ulvbjörns barn. Hon hade sett rädd ut, och hon hade blickat på sin far med oförståelse, som om han var en förfärlig människa som inte skyddade dottern mot hennes odjur till man. Yrsa hade bett sin far att få bli kvar i Dal ytterligare en tid efter det att skinnet och silvret kommit fram, men Rolf och Ulvbjörn var eniga om att hon skulle åter till Borg så fort det gick. Som ringa gottgörelse hade de låtit henne vistas på Dal medan de väntade. Ulvbjörn förstod varför hon älskade gården, men det här var inte hennes hem. Hon hörde hemma hos honom, på Borg. I odjurets håla, långt uppe i norr. När beskedet kom att Tuva var borta tog Rolf det med ro. Han frågade Yrsa vad hon visste om systerns planer, men Yrsa var lika förvånad och okunnig som alla andra. Ingen på Dal hade något att säga, och det var uppenbart att de talade sanning. Rolf och Ulvbjörn red runt till de andra gårdarna söder om den låga men långsträckta åsen som reste sig i en båge norr om Höjeån. De förkunnade att herren till Uppackra skulle belöna den som visste var Tuva fanns. Ingen hörde av sig, ingen sade något. Att även Cormac var borta upprörde ingen. Cormac var sin egen man, och han var främling. Han skulle dyka upp tids nog. Inte förrän flera dagar senare framkom det att Gunnar, en fiska34


re i Lumma, den lilla hamnplatsen vid sundet väster om Åkes gård, hade sett den rödhårige gå ombord på en liten båt tillsammans med en man – han hade gissat att det var en träl – och två kvinnor. En av kvinnorna hade gått böjd och haft huvudet insvept i en duk eller en kåpa. Den andra kvinnan hade varit liten och krum, mörkhårig och lätt att identifiera som Sinja, en trälkvinna från öster som Rolf hade skänkt till Tuva när hon var barn. På frågan varför han inte berättat detta tidigare hade Gunnar inget gott svar. Han hade haft mycket att göra, sade han. När han fått syn på det lilla sällskapet i Lumma hade hans kusin just varit i färd med att segla ned till Foteviken för att hjälpa till med att laga en båt, och Gunnar hade följt med. Men så hade han kommit på att han glömt några saker hemma och återvänt. Det var då det slagit honom att han varit vittne till en händelse som herren till Uppackra kunde ha intresse av att höra om. Gunnar log lite illmarigt mitt i det glesskäggiga ansiktet, som om han förväntade sig en belöning. Rolf blev alldeles för häpen för att ens orka skälla ut Gunnar efter förtjänst, och belöning var det inte tal om. Herren till Uppackra hade inte ens vett att fråga hur stor båten varit, men en av hans mannar fick senare fram att det rört sig om en bräcklig farkost som enbart lämpade sig för kustfart och möjligen till att korsa sundet i gott väder. Cormac och Tuva hade alltså, med minsta möjliga sällskap men troligen med gott om frankiskt silver, lämnat Skåne och försvunnit åt väster, kanske till Själland men i så fall bara för att införskaffa en större och mer sjöduglig båt i en av hamnarna på ön och sedan fara vidare i västerled. Förmodligen hade det gått fort. Det kunde ju inte ligga i Cormacs intresse att Frode skulle upptäcka dem. Om kvällen, när Rolf hällt i sig alldeles för mycket öl, svor han vid Oden att han skulle fånga den förbannade rödhårige främlingen och hänga honom i ett träd som föda åt korpar, kråkor, kajor och skator. Inte vänta till höstblotet utan döda honom nu direkt. Ej som offer utan som niding.    35

Profile for Smakprov Media AB

9789170374050  

dick harrison historisk roman dick harrison Ordfront förlag Stockholm 2010 © dick Harrison 2010 Omslag: John Eyre inlaga: Lena gustafsson Sa...

9789170374050  

dick harrison historisk roman dick harrison Ordfront förlag Stockholm 2010 © dick Harrison 2010 Omslag: John Eyre inlaga: Lena gustafsson Sa...

Profile for smakprov