9789173874816

LIBRIS

GUD ÄR INTE ETT FRÄMMANDE NAMN KRISTIAN LUNDBERG

Tryckt med stöd av Samfundet Pro Fide et Christianismo (Kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse)

copyright © 2016 Författaren och Libris förlag omslag Håkan Liljemärker författarfoto André de Loisted formgivning Maria Mannberg tryck Livonia Print, Lettland 2016 isbn 978–91–7387–481–6 www.libris.se

”Ditt är allt detta.” johannes av korset

25 augusti

”Han är som ett träd planterat nära vatten.”

Det är en tidig morgon. Det är i slutet av augusti.

Jag är ensam hemma en kort stund. Det är stilla. Allt tycks mig just nu så självklart, enkelt. Det är det inte, snarare tvärtom.

Det finns ögonblick i varje människas liv när världen på ett märkligt sätt hamnar i ett slags stand-by-tillstånd. Det blir bara stilla. En del av valen vi har utfört blir självklara i det här perspektivet, annat går inte att förstå. Det är i detta avvaktande dröjande som våra liv lägger sig till rätta. De beslut vi har fattat söker sin givna plats. Personer, platser, händelser.

Det storslagna och det andra som vi bara vill vända ryggen.

Det som vi har läkt samman, det som vi har trasat sönder.

Allt står bara helt stilla i just detta ögonblick. Nådens bord är dukat. * Den här tidiga morgonen läser jag om Lasaros. Efter sin död blev han lagd i en mörk grotta. Först lindade man hans kropp i ett tygstycke. Det var en stum kropp, kall. En bror. Det finns skrivet att han var en bror. Man rullade en sten framför grottans öppning, tillslöt dödens rum. Lasaros var nu en avslutad berättelse, dold i ett fuktigt kallt mörker.

7

En lindad kropp, insvept i vita tygstycken. Över ansiktet vilar det en vit duk. Det är så här under flera dagar. Plötsligt finns det en röst som tränger in i grottans mörker. En tvingande röst. Det finns en röst utanför, den ropar in honom i livet igen. Han blir kallad på. Det sägs att Jesus stod utanför grottans öppning och ropade hans namn.

Nu går Lasaros från att vara ett slags ingenting, dolt i mörker, till att bli ett namn, en varelse. Han blir namngiven och nu finns det plötsligt en gräns. Lasaros går från det namnlösa mörka till det ljusare, som är att få ett namn, bli kallad på.

Vara till. Bli till.

Han går för att kunna bli till den berättelse som det är tänkt att han skall vara. Finnas till, vara kallad på. Nyss var han borta, nu är han här. Och du skall få lov att bli den berättelse som det är tänkt att du skall vara. * Det sägs att den döde hade en ansiktsduk lagd över ansiktet.

Den lyftes bort och ansiktet var levande. Lasaros kropp var lindad in i ett tyg. Fördold. Hemlighetsfull. Han låg i ett mörker, svävande mellan oss levande och alla andra, de döda.

Lindorna är lösta, ansiktsduken bortlyft. Nåden är konkret.

Det finns ord som befriar oss från döden.

8

Det går att säga att det är när vi talar och lyssnar till varandra som vi finns till. Det finns möten som gör att vi kan ges möjlighet att stiga fram bortom våra egna gränser.

Vägen delar sig. På ett sätt är allt lika självklart som enkelt. På ett annat sätt är det just så komplicerat som bara livet och tron kan vara.

Vara namngiven, bli kallad på.

senare, anteckning

”Det knäckta strået bryter du inte av, den tynande lågan släcker du inte.

Trofast skall du föra ut rätten.”

Det här är en berättelse. Den tar sin form i dagbokens anteckningar. Det finns dock en absolut början och ett antal mittpunkter. Det finns en given fixpunkt. Ett möte. Jag överskrider gräns och mur och fästen.

Ja, det är en berättelse, även om det vi skall ta del av är uppdelat i olika avdelningar och kapitel. Det tar form av dagar, nätter, anteckningar. Det är kalejdoskopiskt, snurrat runt sin egen axel. Fragmentets form är det enda möjliga.

Det är anteckningar, delar som skall föras ihop till en större helhet, en bild.

Det finns en mening i Psaltaren som inte låter mig vara 9

i fred. Det är två olika bilder av utsatthet. Det står: ”Den värnlöse lämnar sin sak åt dig, du är den faderlöses hjälpare.”

Det är en enkel mening. Den är tydlig, vardaglig. Den beskriver en Gud som är närvarande i det svaga, utsatta. Han finns inte där som en passiv iakttagare. Tvärtom. Han vet att den värnlöse vill lämna över sin sak. Han vet att den faderlöse kommer att behöva hjälp. Gud är en aktiv rörelse, en handling i det sårbara. Han kommer oss till mötes, också i det som är brutet, trasigt.

Det är han som kommer oss till mötes. Vi färdas inte ensamma mot en avlägsen slutpunkt. Vi blir mötta på vägen.

Den tro jag håller fast vid är mer brusten än hel. Det är inte ett evangelium för segrare och lejon. Det är en förkunnelse om förlorare och lamm.

När jag skriver det här är det fortfarande augusti. Hettan kom tillbaka, tryckande. Kvav. Under flera dagar har det varit en närapå förlamande värme. Det är som att leva under trycket av ett konstant åskväder som aldrig bryter ut.

Jag försöker hitta en ingång, en utgång. Jag skriver en dagbok i vatten, grönska, för in anteckningar som upplöses i hetta. Det här är en journal om den tro som hann i kapp mig.

Det är en tro som jag försökte värja mig inför, som jag aldrig bad om. En dag fanns den bara här. Att överlämna sig? Det är centralt. Överlämnandet.

Men hur gör man?

Det går att besluta sig för att tron bär också dagar som 10

dessa, när ingenting egentligen håller. Men det krävs ett beslut, på samma sätt som det fanns ett beslut som förde fem människor ut i ett kallt vatten 1848. Ett avgörande dop.

Kristusordet, konsekvensen, ansvaret inför insikten. Det var ett planerat dop, de hade beslutat sig.

Det går att komma till tro på det sättet, som ett beslut.

* Det finns en början. En startpunkt.

Det finns också en slutpunkt. Det är oundvikligt. En slutpunkt kan visa sig vara en början, ett nederlag kan år senare visa sig vara en seger. Det absurda blir att hela tiden utgå ifrån att tid bara existerar nu. Vi är både minnen och framtid, i oss sjunger både det som har varit och allt det som skall komma.

Vi lever hela tiden intill ett antal gränser. Vi har ett val, ibland.

Det finns cirklar som sprider sig, ingenting är lineärt.

Den här berättelsen kommer i stället att röra sig i cirklar, vara nära och långt borta.

En dagbok. Dagar och nätter, det som sker och det som blir tänkt. Ett antal ingångar, bara en utgång. En tro som blir till, växer fram.

11

En ingång finns i Gunnar Strängs agiterande cykelturné 1932. Det finns andra cirklar som vidgar och sluter sig. Ett vuxendop som blev förrättat revolutionsåret 1848. Linjer som möts, stöter ifrån varandra, växlar spår. Ett kretslopp. * Jag befinner mig vid en gräns. Jag måste svara, konkret. Det är så det börjar. Lasaros blir namngiven. Han reser sig från de dödas läger, lindorna faller av hans kalla kropp. Allt är som vanligt, bara mer främmande. Han blir kallad på, namngiven.

Den bilden växer i mig, blir större och större.

12

26 augusti

”Lyckliga de som flyr till honom.”

Jag är ensam hemma.

Jag hör ljuden från staden, från trafiken, röster. Jag hör människor förbereda och avsluta viktiga och oviktiga saker. Jag kan tänka för mig själv den här tidiga morgonen att ingen­ting skrämmer mig. Jag kan till och med tro att det är sant.

Det är ögonblick som det här som får den existentiella mosaik vi alla är att förvandlas till en gnistrande klar stjärnhimmel. Det går att navigera efter stjärnorna. Det svarta pusslet blir lagt. Det vita pusslet blir lagt. Det är tungt och vackert av både guld och svärta. Det finns ingenting att lämna, ingenting att närma sig. Det är bara helt stilla.

Det är här vi börjar.

Det är i det här ögonblicket som jag börjar formulera det som har väntat på att bli formulerat. Gud är kärlek. Nådens bord är dukat. ”Han gav sin Son, sitt ord.”

Och jag inleder min berättelse genom att lämna lägenheten på Davidshallsgatan. Jag stiger ut i den tunga värme som börjar ta över morgonen, staden, parkerna. Jag blir en del av allt det som finns en tidig morgon i en större stad. Jag är den här morgonen en människa som har allt att både vinna och förlora.

Att vinna en tro. Att överge en tro.

13

Att besegra och förlora sig själv, gå ut i krig mot sig själv och stanna hemma i det som är fred. Allt sker på samma gång. * Det är just här vi måste börja. Det är en morgon. Allt är både välbekant och främmande, precis som det måste vara. Det är ett sådant ögonblick, ett av de få i mitt liv då jag känner tyngden i att få finnas till. Allvaret. Det blir en helt egen form av lätthet. Om man väljer att stanna upp i ett sådant ögonblick blir det närmast kristallklart att det verkligen finns någonting avgörande som sker just när ingenting sker. * Jag föreställer mig att det finns en anledning till varför man väljer att bli en skrivande människa. Kanske kan det vara så enkelt att man har ett antal frågor som man söker svar på?

Det är en romantisk föreställning. Ett sökande efter det abso­ luta svaret? Den absoluta sanningen? Är det ens möjligt att föreställa sig det? Kan man skriva sig fram till en sådan sanning? Jag vet inte.

Jag har en mycket enkel fråga. Den saknar ett givet svar.

Det är i den bristen jag måste förklara, för mig själv, vad det 14

är att tro? Vara till i tron? Jag tror att den här texten, den här slingrande dagboken med alla sina felslut och omtagningar på ett sätt försöker vara ett sätt att förstå en tro som på ett sätt är omöjlig. * Den som talar blir synlig. Det finns utsagor det går att mäta och väga. Det finns meningar som det går att föra in i system, ord som kan uttolkas. Den som skriver kan på en och samma gång låta sin text bli helt glasklar och ändå vara helt fördold.

Det blir som ett helt eget mönster av ljus och mörker. Det är täta skuggor som växer upp mellan alfabetets ruiner av ljus.

Så, är det i detta jag måste börja?

senare, anteckning

”Förbarma dig, Herre, jag är kraftlös, bota mig, Herre, min kropp tvinar bort och min själ är fylld av skräck – o Herre, hur länge?”

Jag förlorade en form av tro när jag var ung. Jag förlorade en annan slags tro när jag blev äldre. I varje förlust fanns det 15

också en vinst, men den blev verklig först när förlusten hade gjort sig tydlig, konkret.

Att förlora sin tro är att ropa ut i morgonen och veta att ingen kommer att svara. Att vinna sin tro är på ett sätt ett liknande tillstånd. Man ropar ut sin förtvivlan bara för att möta tystnad eller så möts man av en rad av frågor som saknar självklara svar.

Det blir alltid natt. Det finns alltid en plats där vi tycker oss vara övergivna.

Men det finns också en viktig skillnad.

Förtröstan. För mig blir det grundstenen i det som går att kalla för hopp. Att våga vänta kräver förtröstan. Att vara stilla kräver förtröstan. Det krävs mod för att vänta med att ge ett absolut svar i samma ögonblick som vi får en fråga formulerad åt oss. Vi ropar ut, vi brister, vi är ofullständiga.

Men i det känner vi också förtröstan, hopp.

Vi vet att vi kommer få ett svar. * Vi rör oss i ett gränsland mellan sen natt och tidig morgon.

Klockan är omkring fem. Det är en dag, vilken som helst, ingenting speciellt går i efterhand att notera om dagen som kom och gick. Det som kommer att ske äger rum där det på ett sätt hålls osynligt, fördolt.

16

Tidningsbuden är i rörelse genom sina områden, rullar fram sina överlastade cyklar och kärror. Doften av svett, fukt, trycksvärta. Nyheterna är lika meningslösa som vanligt. Det är bara ord på en bit papper, avtryck från det som redan har skett. Ett antal snabba bilder föreställande en omvärld som blir alltmer fjärran.

Det regnade tidigare under kvällen, men det har i princip upphört, bara spridda skurar nu, regn som kommer och går över dygnet. Den här morgonen är ett tungt mörker som bryter sig in i oss.

Vi är människor, vi är på väg hem eller bort. Vi älskar och hatar, vi låter tiden komma och gå. Vi står ansikte mot ansikte. Vi lever underkuvade ett hat som får kroppen att låsa sig. Vi tänker inte ens på det längre. Vi tar oss bara fram, för annars kommer vi att ramla baklänges. Vi kommer att falla och sedan inte komma upp igen, bara bli liggande, som torra höstlöv samlade mot en vägg. * Finns det en tro som mer brister än fulländar? En tro som består av sprickor?

Att tro måste då kanske bli att ställa en fråga, inte komma med ett svar?

Nej. Alls inte. Det är att göra det enkelt för sig. Det 17

kan aldrig bli hela sanningen. Den som tror kan känna ljuset vibrera i den djupaste natten. Det finns en erfarenhet som blir till en känsla av tillit. Det finns ett svar, även när det inte ges direkt i relation till frågan. Det blir alltid morgon. Igen och på nytt. Vi vet det. Det är ett centralt löfte. ”Jag skall vara med dig.” Och det är sagt just så enkelt: ”Jag skall vara med dig.” Det är ett löfte.

Det går att närma sig Johannes av Korsets ”Själens dunkla natt” på det sättet, som ett slags löfte. Guds tystnad är inte detsamma som hans frånvaro.

Gud är varken en fråga eller ett svar.

Det är större än så. Alltid större än så. ”Ser du inte att jag älskar dig?”

18

27 augusti

”Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor!”

Det har varit ljust ute i en dryg timme nu. Det är vindstilla.

Jag ser trädens kronor stå absolut stilla. De blir speglade i kanalvattnet. Ett antal småfåglar genomborrar himlen, låter sången skjuta i väg som pilar. Nu är det helt vindstilla.

Jag älskar dessa första helt tomma timmar innan vardagen igen fångar in oss i sitt tvingande mönster. Vi är fria, bara en stund till. Jag skriver att vi är närapå osynliga, i alla fall blir vi det för ett ögonblick. Vi rör oss för en kort stund bortom kvartalsrapporter, bokslut, lönsamhetsgrafer. Vi är i det här korta ögonblicket. Det kan inte mätas och vägas på det sätt som det går att stega fram exempelvis en åkerareal.

Vi lever med en annan rymd. Det är en främmande form av areal som mäter ut oss. Vi är människor.

Vårt uppdrag är heller inte att avlämna ett korrekt bokslut.

Vi har ett annat slags värderingssystem. Men. Det finns en fråga. Den kommer till mig via omvägar. ”Hur ser detta andra värdesystem ut?”

Det är en fråga som tar sig plats på ett självklart sätt. * 19

Det finns en radikal tradition i Sverige. Kvinnorörelsen, bildningsrörelsen, folkrörelser, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen.

En ingång blir de gudstjänster som firades i hemmen.

Varje morgon går kristusordet jag ner på knä tomma öppna händer.

I det fördolda, sommed smugglades ut, bortom konJag andas och försöker bara finnas till.

Det är på ett sätt en del av trollorganens insyn. Det fanns allt fler som inte längre ville uppdraget.

Ja, jag formulera det just så. Vi när har det ett uppdrag. underkasta sigvill prästens tolkningsföreträde kom till att formulera en tro, tolka bibeltexterna. Man slöt sig samman, en efter en. Informella församlingar som möttes där det Det finns en historia som väntat på att få berättas. En historia fanns plats. som på lördagen varstår ett kök blev på söndagen om skuld – ochDet försoning.

I centrum ett möte i ett anonymt när ljusen tändes till en gudstjänstlokal.

Det var olagligt att tjänsterum. Under 200 dagar låter författaren Kristian Lundberg fira gudstjänst kyrkan, efter­ inga sammankomster berättelsens delarutanför fogas samman, textsom efter text, fragment efter fick hållas utan präst. Det fanns ett konventikelplakat som fragment. förbjöd exempelvis gudstjänster i hemmet. Det hade införts Hanpåskriver om bön som motståndshandling, det grund1700-talet, bland annat för att ”slå vakt om om enheten i tron” läggande radikala i att erkänna en annan världs möjlighet och och för att ”bevara stabiliteten i samhället”. om en tro som inte har lov att vända bort sitt ansikte från det

Att sluta sig samman, läsa, tolka, sjunga och fira Guds lidande som pågår runt omkring oss. Och om den explosiva ord utan kontrollhålla från statsmakten blev naturligtvis hotfullt. kraften i att istället fast vid det bräckligaste av det bräckAtt i det fördolda, tillsammans med andra i ett kök, försöka liga; trons mysterium. tolka och utforma sin tro var ett ytterst radikalt hot mot den rådande makten. Att bryta mot mötesförbudet kunde ge stränga straff. Nådens bord fick inte dukas av lekmän, kärlekens ord fick inte utdelas av en lantarbetare. Kristus fick inte vara uppstånden i en arbetares kök. Väckelserörelsernas folk gav sig inte. På 1860-talet upphävdes konventikelplakatet och man kunde börja samlas fritt.

20

www.libris.se