9789197124089

Kapitel 1

Förbryllat stirrade Theo och Ramona på varandra. Alldeles nyss hade de befunnit sig i Paris, mitt under franska revolutionen. De hade fattat tag om giljotinbladet som skulle föra dem hem, tillsammans med Ramonas kusin Robert. Nu var Robert inte längre tillsammans med dem.

Var fanns han och var befann de sig? De hade i alla fall inte kommit tillbaka till sin egen tid, det var de säkra på.

Theo och Ramona har en sagolik förmåga: De kan resa i tiden. Oftast händer det när de minst anar det. Den här gången har de verkligen blivit överraskade.

De hade en tid befunnit sig på 1700-talet under franska revolutionen där människor halshöggs med en giljotin.

De hade varit med om många fruktansvärda saker och undkommit i sista stund. Theo och Ramona hade trott att de skulle komma tillbaka till sin egen tid när de hade fattat tag om giljotinbladet. Men istället för att hålla i ett giljotinblad stod de nu och höll i ett svärd. Hur hade det gått till?

De hade inte en aning om var de befann sig, i vilket århundrade eller i vilket land. Det enda de visste var att de hade en förmåga att alltid hamna i svårigheter så fort 7

de varit med om en tidsförflyttning.

Ramona släppte snabbt greppet om svärdet, som om det hade bränt hennes fingrar. Theo höll däremot ett stadigt tag om svärdet. Han såg beundrande på det stora, tveeggade svärdet. Det var tungt. Fästet var sirligt utformat och hade snirkliga initialer alldeles innan det vassa svärdet tog vid. Det glänste som om det var alldeles nysmitt, eller kanske polerat. Han var så fascinerad av svärdet i sin hand, att han helt glömde av att han egentligen borde befinna sig i ett museum, tillsammans med Robert och Ramona, istället för det tält han och Ramona nu befann sig i.

Röster utanför fick Ramona att se sig omkring efter ett gömställe. Hon dök in bakom en koffert som stod i ena änden av tältet. Häpet såg Ramona hur Theo stod som fastfrusen och inte gjorde en ansats till att gömma sig. Han höll ett fast grepp om svärdet, som om han var rädd för att släppa det ifrån sig. Varför gjorde han så?

Varför tog han inte skydd bakom något, precis som hon hade gjort?

Greppet om svärdet hårdnade när Theo hörde rösterna.

Hur gärna han än ville gömma sig visste han att det inte var någon idé. Det viktigaste just nu var att inte släppa svärdet ifrån sig. Svärdet var den enda trygga punkten.

Det enda som enligt Theo kunde föra dem tillbaka till deras egen tid. Hur skulle de annars kunna resa hem?

Han hade nu insett att de inte hade kommit tillbaka till museet varifrån deras tidigare tidsresa startat. Aldrig förr hade det hänt att de rest till en främmande plats 8

direkt, utan att komma hem emellan. Varför hade det hänt den här gången?

Theo visste inte och det hjälpte inte att grubbla över det som hade hänt. Nu gällde det att se till så att det inte fick värre följder. Han vägrade släppa greppet om svärdet, den enda länk de hade för att ta sig hem. Theo höll sig fast i svärdet som en drunknande skulle ha hållit sig fast i ett halmstrå, om det var det enda som fanns till hands. Just nu var svärdet den enda förbindelsen med deras eget århundrade, det var Theo absolut säker på.

Tältduken drogs undan och plötsligt stod Theo badande i solsken. Svärdet i hans hand skimrade som om det var smitt av silver.

Ett förvånat utrop hördes och en yngling i Theos ålder skyndade in i tältet och släppte tältduken så att solen stängdes ute. ”Vad gör du med sir Gillians svärd?” utbrast ynglingen och såg skräckslagen ut.

Han skyndade fram mot Theo och sträckte ut handen för att rycka svärdet ur Theos grepp. Något Theo kände att han måste förhindra. Han tog därför ett steg bakåt för att undkomma ynglingen. ”Du vet inte vad du gör! Snälla, stå still! Ge mig svärdet”, uppmanade ynglingen bevekande och tog några alltför snabba steg för att Theo skulle hinna undan.

Ynglingen grep tag om svärdet. I samma stund veks tältduken åt sidan och en riddare i full rustning steg in i tältet.

Riddaren, sir Gillian, höll i tältduken och studerade scenen framför sig innan han tog till orda. Han såg två 9

unga män som såg ut att slåss om hans svärd. Den ene var hans väpnare, den andre… Den ynglingen hade han aldrig tidigare sett.

Sir Gillian var en hård, men rättvis riddare. Han förstod att han nu var tvungen att fatta ett beslut som han säkerligen skulle ångra senare, men just nu var han tvungen att bestraffa väpnaren. Det gick inte an att han lät någon annan befatta sig med utrustningen. De stod inför en mycket avgörande tornering. Det kunde vara en motståndare som sänt den här ynglingen för att stjäla svärdet. Om det blev stulet skulle han få svårigheter med att vinna torneringen. Svärdet var smitt speciellt för honom, perfekt avvägt för att vila rätt i hans hand.

Han kände det utan och innan och visste precis hur han skulle hantera det efter alla otaliga timmars övning. Med svärdet var han oövervinnerlig, det var han säker på.

Nu hade hans väpnare släppt in en främmande yngling i tältet, och dessutom låtit honom röra vid svärdet. Det var en oförlåtlig synd som måste bestraffas. ”Christopher! Vad vill det här säga?” sa sir Gillian med hård, bestämd röst.

Christopher visste att han var illa ute i samma stund som sir Gillian uttalat hans namn. Normalt kallade riddaren honom för Chris, när han sa Christopher… Då var han arg. Ynglingen blängde ilsket på den främmande pojken, vred på huvudet mot sin herre och svarade, utan att för den skull släppa greppet om svärdet. ”Han fanns här när jag kom in. Jag vet inte varifrån han har kommit. Jag har aldrig sett honom förut.

Jag…” 10

Christopher svalde och vågade inte fortsätta när han såg riddarens blick mörkna av vrede. Han såg snabbt ned i marken, men kunde ändå känna den ilskna blicken bränna.

Theo förstod att Christopher sannolikt skulle komma att bestraffas för något som han inte hade någon skuld till. Det ville han inte skulle hända. Därför gjorde han det enda rätta. Trots att han absolut inte ville lämna svärdet ifrån sig, släppte Theo sitt grepp. Han ville inte låta någon annan lida för att han hade gjort fel. Innan riddaren hunnit öppna munnen, och uttala en bestraffning över ynglingen, ställde sig Theo mellan riddaren och ynglingen. ”Det är mitt fel alltsammans”, sa Theo och visste sedan inte vad han skulle säga.

Det var hans fel, eftersom han hade hållit i svärdet, men samtidigt hade det aldrig varit hans mening att överhuvudtaget röra vid det. Det hade bara hänt, på något konstigt sätt. Varför? ”Sååå…”, sa sir Gillian utdraget, som om han väntade på ännu en förklaring. ”Det var bara så att…”

Theo tystnade. Vad skulle han säga?

Trots sin tveksamhet stod Theo med högburet huvud, rak i ryggen och såg bestämt på riddaren. Han hade tidigt fått lära sig att stå för sina handlingar, utan att tveka.

Något som denna gång skulle visa sig få betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen.

Ramona kikade fram bakom kofferten och såg hur Theo 11

var ridderlig och tog på sig skulden, samtidigt som han inte hade en aning om hur han skulle förklara varför han befann sig här över huvud taget. Det var något varken han eller hon hade en förklaring på. Skulle hon gå fram och visa sig? Ramona tvekade. Om Theo blev tillfångatagen för att ha rört riddarens svärd, skulle hon då kanske vara till större nytta om hon höll sig gömd för att senare kunna befria honom? Om hon reste sig upp skulle eventuellt även hon dra på sig riddarens vrede, och samma straff som Theo fick, skulle även drabba henne.

Villrådig betraktade Ramona det som hände framför henne.

12

Kapitel 2

Sir Gillian gav ifrån sig en ljudlös suck. Han fick inte lov att visa hur motvillig han var mot bestraffningen.

Han vred sin stela nacke fram och tillbaka medan han funderade. Det var inte lika lätt att röra sig nu när han var iklädd full rustning. Han var redan så varm att han kände hur svetten rann mellan skulderbladen. Det var inte så konstigt, eftersom han hade både vapentröja, underkläder och ringbrynja under själva rustningen.

Dessutom hade han sin vapenrock utanpå rustningen.

Han var redo för strid. Han hade allt han behövde förutom sitt svärd, sin sköld och sin lans. Dem skulle Chris ha hämtat åt honom, men när pojken dröjt hade han gått för att se efter vad som förorsakat dröjsmålet.

Det var alldeles strax dags för honom att sitta upp på sin ädla springare, hans älskade Lucifer. Den häst som var värd sin vikt i guld och som han litade på till hundra procent. Nu stod Lucifer utanför och frustade, iförd sin tunga rustning. Hästen visste vad som var på gång, han ville komma iväg. Sir Gillian hörde hur stallpojken började få problem med den ivrige hästen och han insåg att utdelandet av straff fick vänta till efter torneringen. Men han var redan nu tvungen att klargöra för Chris att han hade gjort ett grovt misstag. Det fanns bara ett sätt att 13

göra det nu när tiden var knapp. ”Vakt!” ropade sir Gillian, samtidigt som han borrade sina stålgrå ögon i de båda ynglingarnas.

Det skramlade av vapen utanför och tältduken drogs åt sidan när tre män i full mundering skyndade in och ställde sig i stram ställning framför riddaren. ”Bevaka de här två, medan jag ger mig i kast med min motståndare”, sa han och nickade mot Theo och Christopher.

Väpnaren och Theo stod som förstenade och undrade vad som väntade dem. ”Du där”, sa sir Gillian sedan och nickade mot Theo. ”Ta svärdet från min väpnare och kom hit med det!”

Theo skyndade sig att lyda. Väpnaren tvekade bara en sekund innan han släppte ifrån sig svärdet. Theo kände hur svärdet pirrade i hans hand och blev rädd för att han plötsligt skulle förflyttas i tiden igen. Denna gång utan Ramona, eftersom hon inte längre fanns vid hans sida.

Därför skyndade han raskt fram till riddaren, räckte fram svärdet och böjde höviskt på nacken.

Sir Gillian såg fundersamt på den främmande ynglingen. Det var helt klart att den unge mannen fått en hedersam uppfostran. Om han inte helt misstog sig kom denne unge man från en adelsfamilj. Kanske han var väpnare. Sir Gillian önskade att han hade kunnat gnida sig om hakan, vilket han alltid gjorde när han behövde fundera över något. Men hjälmen satt redan på plats och förhindrade varje sådant försök. Därför fick han finna sig i att endast plira med ögonen och truta fundersamt på munnen. Han var tvungen att upphöra med alla tankar runt den främmande unge mannen och sin 14

väpnares misstag. Nu var han tvungen att koncentrera sig på strid.

Han släppte den främmande unge mannen med blicken och såg stint på sin väpnare. ”Sköld och lans!” befallde han, fällde ned visiret på hjälmen, vände och gick ut ur tältet.

Väpnaren skyndade att ta fram rätt lans och sköld och hastade mot tältöppningen för att ge sin herre det begärda. Men vakterna stoppade honom. En av dem slet bryskt sakerna ur hans händer och gick med värdiga steg ut ur tältet för att ge utrustningen till riddaren. De andra två stod kvar och stirrade med hård blick på Theo och väpnaren.

Nu fanns det inget annat för Christopher och Theo att göra än att vänta och se vad ödet hade i beredskap för dem.

Theo var inte det minsta orolig. Han hade inte en aning om vad för fel väpnaren hade gjort, och vilket grymt straff som kunde väntas. ”Det är ditt fel, alltsammans”, väste Chris, mellan sammanbitna läppar.

Theo stirrade förvånat på den unge mannen. ”Om jag inte får fortsätta som väpnare åt Sir Gillian, då…”

Chris avslutade inte meningen, men den rasande blicken sa mer än ord och Theo kunde inte förhindra att magen hastigt knöt sig, som om han hade fått ett knytnävsslag.

Tyst och stilla låg Ramona bakom kofferten och väntade på ett tillfälle att tala med Theo. Men så länge det fanns 15

så många främmande i tältet vågade hon inte ens viska för att påkalla hans uppmärksamhet. Han visste att hon fanns där, han visste att hon skulle följa efter om han fördes bort. Med största sannolikhet förväntade han sig att hon skulle rädda honom ifall det behövdes.

En envis tanke gnagde i henne: Var fanns hennes kusin Robert? Hade han lyckats ta sig tillbaka till deras egen tid? Hon fick anta det, annars skulle hon bli galen av oro över att ha förlorat både Theo och Robert.

Ramona såg ned på sina smutsiga, slitna kläder. Hon hade längtat så efter att få komma tillbaka till sin egen tid och göra sig ren. Byta kläder, duscha, äta ett rejält mål mat, frossa i frukt och grönsaker och njuta av sin egen tids lyxiga vardag. Nu kanske hon hade förflyttats till ännu sämre levnadsförhållanden än de som de hade levt under i Paris på 1700-talet. Hon undertryckte den suck som gärna ville tränga sig ut. Hon blundade för att utestänga verkligheten och alla de problem som med största sannolikhet låg framför dem.

Ljudet av trumpetfanfarer trängde in i tältet och Chris som hade varit med förut visste vad det innebar. Nu red riddarna in på rännarbanan. Och han fanns inte vid sin herres sida för att finnas till hands om hjälp behövdes.

Allt var den här främmande ynglingens fel. Ett var säkert, han skulle se till att ta ut sin hämnd på främlingen.

På något sätt skulle han få betala igen, även om det innebar blodsutgjutelse.

16