9789174992212

»Tveklöst ett mästerverk.« s v e n s k a d ag b l a d e t

e Öv

rd gä e g In g in tn t rsä

Modernista stockholm

ll ne i t ar M

Första delen

S l u t leden när bekymren nalkas, brukar man säga, och det var vad den vita befolkningen gjorde. Men vi var inte med i deras led.

Damerna på Jamaica hade aldrig gillat min mor, »därför att hon är grann som rena grannlåten«, sa Christophine.

Hon var min fars andra hustru, på tok för ung för honom, tyckte de, och vad värre var: en flicka från Martinique. När jag frågade henne varför så få människor kom och hälsade på oss, sa hon att vägen från Spanish Town till Coulibri Estate, där vi bodde, var mycket dålig och att vägreparationer var något som hörde det förgångna till. ( Min far, besökare, hästar, att känna sig trygg i sängen – allt hörde det förgångna till. ) En dag hörde jag henne tala med Mr Luttrell, vår granne och hennes ende vän : »Det är klart att de har sina egna motgångar. De väntar fortfarande på den där kompensationen som engelsmännen utlovade i samband med slavarnas emancipation. Somliga kommer att få vänta länge.« Hur skulle hon kunna veta att Mr Luttrell skulle bli den förste som tröttnade på att vänta ? En stilla kväll sköt han sin hund, simmade ut till havs och var borta för alltid. Det kom inget ombud från England för att se till hans egendom – Nelson’s Rest hette den – och främlingar från Spanish Town kom ridande för att skvallra och diskutera tragedin. »Bo på Nelson’s Rest ? Inte för allt i världen. Det är otur med stället.« Mr Luttrells hus fick stå tomt med fönsterluckor som slog i vinden. Snart sa de svarta att det spökade, så de ville inte gå i närheten av det. Och ingen kom i närheten av oss.

13

Jag vande mig vid ett ensamt liv, men min mor gjorde fortfarande upp planer och hoppades – hon kunde kanske inte annat än hoppas var gång hon passerade en spegel.

Hon red fortfarande varje morgon, utan att bry sig om att de svarta stod i grupper för att begabba henne, särskilt sedan hennes riddräkt hade blivit sjaskig ( de lägger märke till kläder, det där med pengar känner de till ).

Och så en dag, mycket tidigt, såg jag hennes häst ligga under frangipaniträdet. Jag gick fram till honom men han var inte sjuk, han var död och hans ögon var svarta av flugor. Jag sprang min väg och sa ingenting om det för jag tänkte att om jag inte talade om det för någon skulle det kanske inte vara sant. Men senare på dagen hittade Godfrey honom, han hade blivit förgiftad. »Nu är det ute med oss«, sa min mor, »vad ska det nu bli av oss ?« Godfrey sa: »Jag kan inte vakta hästen natt och dag. Jag är för gammal. När den gamla tiden försvinner, så låt den försvinna. Det tjänar inget till att hålla fast. Herren gör ingen skillnad mellan svart och vit, svart och vit är samma för han. Vila er i frid, frun, ty de rättfärdiga skall intet fattas.« Men hon kunde inte. Hon var ung. Hur skulle hon kunna låta bli att sträva efter allt det som hade försvunnit så plötsligt, så utan förvarning. »Man är blind när man vill vara blind«, sa hon häftigt, »och man är döv när man vill vara döv. Den där gamle hycklaren«, sa hon om och om igen. »Han visste vad de tänkte göra.« »Djävulen är kung i denna värld«, sa Godfrey, »men denna värld varar inte så länge för den dödliga människan.« Hon övertalade en doktor i Spanish Town att besöka min yngre bror Pierre som stapplade när han gick och inte kunde prata tydligt. Jag vet inte vad doktorn sa åt henne men han kom aldrig tillbaka och efter det förändrades hon. Plötsligt, inte undan för undan. Hon blev mager och tyst, och till sist vägrade hon att lämna huset över huvud taget.

Vår trädgård var stor och vacker som den där trädgården i 14

Bibeln – livets träd växte där. Men den hade blivit förvildad.

Gångarna var övervuxna och en doft av döda blommor blandades med den friska, levande doften. Under ormbunksträden, som var lika höga som ormbunksträd i skogen, var ljuset grönt. Orkidéer blommade utom räckhåll eller för att de av någon anledning inte skulle vidröras. En såg ormlik ut, en annan liknade en bläckfisk med långa, bruna bladlösa tentakler som hängde från en för­vriden rot. Två gånger om året blommade bläckfiskorkidén – och då syntes inte en tum av tentaklerna. Den var en klockformad massa av vitt, rosa, djup purpur, underbar att se. Doften var mycket söt och stark. Jag gick aldrig i närheten av den.

Hela Coulibri Estate hade förvildats liksom trädgården, blivit vildmark. Inget mer slaveri – varför skulle någon arbeta ? Detta bedrövade aldrig mig. Jag kom inte ihåg hur stället var när det hade sin glansperiod.

Min mor gick för det mesta fram och tillbaka på glacin, en stensatt överbyggd terrass som gick utefter hela husets längd och sluttade uppåt mot en klunga bambu. När hon stod vid bambun hade hon fri sikt mot havet, men alla som kom förbi kunde glo på henne. De glodde och ibland skrattade de. Långt efter det att ljudet blivit avlägset och svagt höll hon ögonen slutna och händ­ erna knutna. En rynka visade sig mellan hennes svarta ögonbryn, en djup – den kunde ha skurits med kniv. Jag hatade den där rynkan och en gång rörde jag vid hennes panna för att försöka släta ut den. Men hon föste undan mig, inte bryskt utan lugnt, kyligt, utan ett ord, som om hon en gång för alla hade konstaterat att jag var värdelös för henne. Hon ville sitta tillsammans med Pierre eller gå vart hon ville utan att bli besvärad, hon ville ha lugn och ro. Jag var gammal nog att sköta mig själv. »Äsch, låt mig vara i fred«, brukade hon säga, »låt mig vara i fred«, och sedan jag hade fått reda på att hon pratade högt för sig själv var jag lite rädd för henne.

Så jag tillbringade det mesta av min tid i köket, som låg i ett uthus en liten bit bort. Christophine sov i det lilla rummet intill.

15

När det blev kväll sjöng hon för mig om hon var på humör. Jag förstod inte alltid hennes sånger på patois – hon var också från Martinique – men hon lärde mig en som betydde »De som är små blir stora, barnen överger oss, kommer de någonsin tillbaka ?« och den om cederträdets blommor som blommar en enda dag.

Melodin var glad men orden sorgsna och hennes röst darrade och bröts ofta på de höga tonerna. »Adjö.« Men inte adjö så som vi sa det, utan à dieu, vilket när allt kom omkring var rimligare.

Den älskande mannen var ensam, flickan hade rymt, barnen kom aldrig tillbaka. Adieu.

Hennes sånger var inte som sångerna på Jamaica, och hon var inte som andra kvinnor.

Hon var mycket svartare – blåsvart med smalt ansikte och rena drag. Hon hade svart klänning, tunga guldörhängen och gul huvud­duk – omsorgsfullt knuten med två höga spetsar framtill.

Ingen annan negerkvinna gick i svart eller knöt huvudduken på Martiniquevis. Hon hade dämpad röst och ett dämpat skratt ( när hon skrattade ), och fastän hon kunde prata bra engelska om hon ville, och franska lika bra som patois, såg hon till att hon pratade så som de pratade. Men de ville inte ha någonting med henne att göra och hon träffade aldrig sin son som arbetade i Spanish Town. Hon hade bara en vän – en kvinna som hette Maillotte, och Maillotte var inte från Jamaica.

Flickorna från bukten, som ibland hjälpte till med tvätt och städning, var livrädda för henne. Jag upptäckte snart att det var därför de kom över huvud taget – för hon betalade dem aldrig. Ändå kom de med frukt och grönsaker som presenter och efter mörkrets inbrott hörde jag ofta låga röster från köket.

Så jag frågade om Christophine. Var hon mycket gammal ?

Hade hon alltid varit hos oss ? »Hon var din fars bröllopspresent till mig – en av hans presenter.

Han trodde att jag skulle bli glad över en flicka från Martinique.

Jag vet inte hur gammal hon var när de tog henne till Jamaica, rätt ung. Jag vet inte hur gammal hon är nu. Spelar det någon roll ?

16

Varför håller du på och pinar och irriterar mig med alla de här sakerna som hände för länge sedan ? Christophine blev kvar hos mig för att hon ville bli kvar. Var så säker på att hon hade sina skäl.

Vi skulle förmodligen ha dött om hon hade vänt sig mot oss och det skulle ha varit ett bättre öde. Att dö och bli bortglömd och få frid. Att inte veta att man är övergiven, baktalad, hjälplös. Alla de som har dött – vem lägger ett gott ord för dem nu ? »Godfrey blev också kvar«, sa jag. »Och Sass.« »De blev kvar«, sa hon argt, »för att de ville ha någonstans att sova och någonting att äta. Den där Sass ! När hans mor struttade i väg och lämnade honom här – och vad hon brydde sig sedan – var han ju bara ett litet skelett. Nu håller han på att bli en stor stark pojke och så ger han sig i väg. Honom ser vi inte igen. Godfrey är en lymmel. De här nya är inte särskilt snälla mot gamla människor och det vet han. Det är därför han är kvar. Gör inte ett skvatt men äter som en häst. Låtsas att han är döv. Han är inte döv – han vill inte höra. Vilken djävul han är !« »Varför säger du inte åt honom att hitta någon annanstans att bo ?« sa jag och hon skrattade. »Han skulle inte ge sig i väg. Han skulle antagligen försöka mota bort oss. Jag har fått lära mig att inte väcka den bandhund som sover«, sa hon. »Skulle Christophine ge sig i väg ifall du sa åt henne att göra det ?« tänkte jag. Men jag sa det inte. Jag vågade inte säga det.

Det var för varmt den där eftermiddagen. Jag kunde se svettpärl­orna på hennes överläpp och de mörka ringarna under ögonen. Jag började fläkta henne, men hon vände bort huvudet.

Hon kunde kanske vila ifall jag lämnade henne i fred, sa hon.

En gång i tiden skulle jag tyst ha gått tillbaka för att se henne sova på den blå soffan – en gång i tiden hittade jag på skäl för att få vara nära henne när hon borstade håret, en mjuk svart mantel som täckte mig, gömde mig, beskyddade mig.

Men inte nu längre. Inte mer.

17

Det här var alla människor i mitt liv – min mor och Pierre, Christophine, Godfrey, och Sass som hade lämnat oss.

Jag såg aldrig på någon främmande neger. De hatade oss. De kallade oss för vita kackerlackor. Låt sovande hundar ligga. En dag följde en liten flicka efter mig medan hon sjöng: »Ge dig i väg vita kackerlacka, ge dig i väg, ge dig i väg.« Jag gick fort, men hon gick fortare. »Vita kackerlacka, ge dig i väg, ge dig i väg. Ingen vill ha dig här. Ge dig i väg.« När jag väl hade kommit hem satte jag mig tätt intill den gamla muren längst bort i trädgården. Den var täckt av grön mossa, mjuk som sammet, och jag ville aldrig röra mig igen. Allt skulle bli värre om jag rörde mig. Christophine hittade mig där när det var nästan mörkt, och jag var så stel att hon fick hjälpa mig att resa på mig. Hon sa ingenting, men nästa morgon var Tia i köket med sin mamma Maillotte, Christophines vän. Tia blev snart min vän och jag träffade henne nästan varenda morgon där vägen svänger mot floden.

Ibland gick vi ifrån dammen där vi badade mitt på dagen, ibland stannade vi till sent på eftermiddagen. Då brukade Tia tända en brasa ( hon lyckades alltid tända brasor, vassa stenar gjorde inte hennes fötter illa, jag såg henne aldrig gråta ). Vi kokade gröna bananer i en gammal järngryta och åt dem med fingrarna ur en kalebass och när vi hade ätit somnade hon meddetsamma. Jag kunde inte sova, men jag var inte riktigt vaken heller där jag låg i skuggan och tittade på dammen – djup och mörkgrön under träden, brungrön ifall det hade regnat, men ljust gnistrande grön i solen. Vattnet var så klart att man kunde se stenarna på bottnen i den grunda delen. Blå och vita och rödrandiga. Mycket vackra.

Sent eller tidigt skiljdes vi i vägkröken. Min mor frågade aldrig var jag hade varit eller vad jag hade gjort.

Christophine hade gett mig några nya pennyslantar som jag hade i klänningsfickan. De ramlade ut en morgon så jag lade dem på en sten. De lyste som guld i solen och Tia stirrade. Hon hade små ögon, mycket svarta, som satt djupt inne i huvudet på henne.

18

Sedan slog hon vad om tre av pennyslantarna att jag inte kunde slå en kullerbytta under vattnet »som du säger att du kan«. »Det är klart att jag kan.« »Jag har aldrig sett dig göra det«, sa hon. »Bara hört dig säga det.« »Jag slår vad om alla pengarna att jag kan«, sa jag.

Men efter en kullerbytta fortsatte jag att slå runt och kom upp halvkvävd. Tia skrattade och sa att det verkligen såg ut som om jag skulle drunkna. Så plockade hon upp pengarna. »Jag gjorde det«, sa jag när jag kunde prata, men hon skakade på huvudet. Jag hade inte gjort det bra och förresten fick man inte mycket för några pennyslantar. Varför såg jag så där på henne ? »Behåll dem, din lögnaktiga nigger«, sa jag, för jag var trött och vattnet som jag hade svalt fick mig att må illa. »Jag kan skaffa fler om jag vill.« Det var inte vad hon hade hört, sa hon. Hon hade hört att vi var fattiga som tiggare. Vi åt saltad fisk – inga pengar till färsk fisk.

Det där gamla huset läcker så att ni får springa med en kalebass när det regnar. Det finns massor med vita människor på Jamaica.

Riktiga vita människor, guldpengar har de. De såg inte åt oss, ingen hade sett dem komma i närheten av oss. Gamla tiders vita människor var inget annat än vita niggrer nu, och en svart nigger är bättre än en vit nigger.

Jag svepte in mig i min slitna handduk och satt på en sten med ryggen mot henne, darrande av köld. Men solen kunde inte värma mig. Jag ville gå hem. Jag såg mig om och Tia var borta. Jag letade en lång stund innan jag kunde tro på att hon hade tagit min klänning – inte mina underkläder, hon hade aldrig några på sig – men min klänning, stärkt, struken, ren på morgonen. Hon hade lämnat sin åt mig och till slut tog jag på mig den och gick hem i det gassande solskenet. Jag mådde illa och hatade henne. Jag hade tänkt gå runt baksidan av huset till köket, men när jag gick förbi stallet stannade jag och stirrade på tre främmande hästar och min mor såg mig och ropade. Hon var på glacin med två unga damer 19

och en herre. Besökare ! Jag släpade mig motvilligt uppför trappan – en gång i tiden hade jag längtat efter besökare, men det var för åratal sedan.

Jag tyckte att de var mycket vackra och de hade så vackra kläder att jag såg ner på stenplattorna och när de skrattade – mannen skrattade högst – sprang jag in i huset, in i mitt rum. Där stod jag med ryggen mot dörren och kände hjärtat bulta i hela kroppen.

Jag hörde dem prata och jag hörde dem ge sig i väg. Jag kom ut ur mitt rum och min mor satt på den blå soffan. Hon såg på mig en stund innan hon sa att jag hade uppfört mig mycket besynnerligt.

Min klänning var ännu smutsigare än vanligt. »Det är Tias klänning.« »Varför har du Tias klänning på dig ? Tia ? Vem av dem är det som är Tia ?« Christophine, som hade stått i serveringsrummet och lyssnat, kom genast och blev tillsagd att ta fram en ren klänning åt mig. »Släng bort den där saken. Bränn upp den.« Sedan grälade de.

Christophine sa att jag inte hade någon ren klänning. »Hon har två klänningar, en i tvätten, en att ha på. Ska det ramla ner en ren klänning från himlen kanske ? Somliga är spritt språngande galna.« »Hon måste ha en annan klänning«, sa min mor. »Någonstans.« Men Christophine sa med hög röst att det var en skam. Hon springer omkring vind för våg, ingenting blir det av henne. Och ingen bryr sig om det.

Min mor gick fram till fönstret. ( »Det är ute med oss«, sa hennes raka smala rygg, hennes omsorgsfullt uppsatta hår. »Det är ute med oss.« ) »Hon har en gammal muslinsklänning. Leta reda på den.« Medan Christophine skrubbade mitt ansikte och knöt nya snören kring mina flätor, berättade hon för mig att det där var de nya människorna på Nelson’s Rest. De kallade sig för Luttrell, men engelska eller ej så var de inte som gamle herr Luttrell. »Gamle 20

herr Luttrell han skulle spotta dom i ansiktet om han såg hur dom tittade på dig, det skulle han. Ofärd drog in i huset i dag. Ofärd drog in.« Den gamla muslinsklänningen hittades och den gick sönder när jag trängde den på mig. Hon märkte det inte.

Inget mer slaveri ! Hon måste skratta ! »Dom här nya har sina lagar, dom. Sak samma. Dom har domare. Dom har böter. Dom har fängelse och kedjefångar. Dom har trampmaskiner som krossar fötterna på folk. Dom nya är värre än dom gamla – listigare bara, det är allt.« Min mor talade inte till mig eller såg på mig på hela kvällen och jag tänkte: »Hon skäms för mig, det som Tia sa var sant.« Jag gick tidigt till sängs och somnade genast. Jag drömde att jag gick i skogen. Inte ensam. Någon som hatade mig var med mig, utom synhåll. Jag kunde höra tunga fotsteg närma sig och trots att jag stretade på och skrek kunde jag inte röra mig. Jag vaknade gråtande. Överlakanet låg på golvet och min mor stod och såg ner på mig. »Har du haft en mardröm ?« »Ja, en otäck dröm.« Hon suckade och stoppade om mig. »Du förde sådant oljud. Jag måste gå in till Pierre, du skrämde honom.« Jag låg och tänkte: »Jag är i trygghet. Här finns det vänliga möblemanget och i hörnet sovrumsdörren. I trädgården finns livets träd och muren som är grön av mossa. Klippornas barriär och de höga bergen. Och havets barriär. Jag är i trygghet. Jag är trygg för främlingar.« Skenet från ljuset i Pierres rum var fortfarande kvar när jag somnade igen. När jag vaknade nästa morgon visste jag att ingen­ ting skulle vara detsamma. Det skulle förändras och fortsätta att förändras.

Jag vet inte hur hon fick pengar att köpa det vita och det skära muslinet för. Metervis med muslin. Hon kan ha sålt sin sista ring, för det fanns en kvar. Jag hade sett den i hennes juvelskrin – den 21

och en medaljong med en vitklöver inuti. De lagade och sydde det första de gjorde på morgonen och sydde fortfarande när jag gick till sängs. På en vecka hade hon en ny klänning och det hade jag också.

Familjen Luttrell lånade henne en häst, och hon brukade rida ut mycket tidigt och inte komma tillbaka förrän sent nästa dag – uttröttad för att hon hade varit på dans eller på månskenspicknick.

Hon var munter och skrattade jämt – yngre än jag någonsin hade sett henne och huset var sorgset när hon var borta.

Så jag gav mig också i väg och stannade borta tills det blev mörkt. Jag stannade aldrig länge vid dammen och jag träffade aldrig Tia. Jag tog en annan väg, förbi de gamla sockerbruken och kvarnhjulet som inte hade snurrat på åratal. Jag gick till delar av Coulibri som jag aldrig hade sett, där ingen väg fanns, ingen gång, ingen stig. Och om starrgräset skar mig i ben och armar tänkte jag: »Det är bättre än folk.« Svarta myror eller röda, stora bon som myllrade av vita myror, regn som gjorde mig blöt inpå bara skinnet – en gång såg jag en orm. Alltihop bättre än folk.

Bättre. Bättre, bättre än folk.

När jag utan att tänka på någonting betraktade de röda och gula blommorna i solen, var det som om en dörr öppnades och jag var någon annanstans, någonting annat. Inte mig själv längre.

Jag vet vid vilken tid på dagen det är som himlen, också då det är hett och blått och inga moln finns, kan ha en mycket hotfull uppsyn.

Jag var brudnäbb när mor gifte sig med Mr Mason i Spanish Town.

Christophine lockade mitt hår. Jag bar på en bukett och allt jag hade på mig var nytt – till och med mina vackra sandaler. Men deras ögon gled undan från mitt hatande ansikte. Jag hade hört vad alla dessa lena, leende människor sa om henne när hon inte hörde på och de inte anade att jag gjorde det. Gömd för dem i trädgården när de besökte Coulibri, lyssnade jag.

22

»Ett groteskt äktenskap och han kommer att ångra sig. Varför skulle en mycket förmögen man som kan välja vilken flicka som helst i hela Västindien, och förmodligen många i hela England också ?« »Hur så förmodligen ?« sa den andra rösten. »Säkerligen.« »Varför gifter han sig då med en änka som inte har ett rött öre och så Coulibri som är alldeles förfallet ? Var det emancipationsproblem som tog död på gubben Cosway ? Struntprat – det hade gått utför med egendomen i åratal dessförinnan. Han drack ihjäl sig. Hur många gånger – nåja ! Och alla dessa kvinnor ! Hon gjorde aldrig något för att hejda honom – hon uppmuntrade honom.

Presenter och leenden åt bastarderna varenda jul. Gamla sedvänjor ? Det är bättre att vissa gamla sedvänjor är begravda och glömda. Hennes nye make får allt kosta på en bra slant innan huset blir beboeligt – det läcker som ett såll. Och tänk på stallet och vagnsskjulet som är mörkt som en grotta, och tjänstefolkets bostäder och tvåmetersormen som jag med egna ögon såg ligga hopringlad på toalettstolen när jag var här senast. Förskräckt ? Jag skrek i högan sky. Då kom den där otäcke gamle gubben som hon hyser, dubbelvikt av skratt. Och vad de två barnen beträffar – pojken är idiot och hålls utom synhåll och flickan är enligt min åsikt på väg åt samma håll – lindrigt uttryckt.« »Visst, jag håller med«, sa den andra rösten, »men Annette är en sådan vacker kvinna. Och vilken dansös sedan. Påminner mig om den där sången ›som en bomullsblomma lätt i sommarns vind‹, eller är det luft ? Jag kommer inte ihåg.« Ja, vilken dansös – den där kvällen när de kom hem från smekmånaden på Trinidad och dansade på glacin utan någon musik.

Det behövdes ingen musik när hon dansade. De stannade och hon lutade sig bakåt över hans arm, ner tills hennes svarta hår snudd­ ade vid stenplattorna – och fortfarande ner, ner. Så upp igen som en blixt, skrattande. Hon fick det att se så lätt ut – som om vem som helst kunde göra det, och han kysste henne – en lång kyss.

Då var jag också där men de hade glömt mig och snart tänkte jag 23

inte på dem heller. Jag mindes hur den där kvinnan sa: »Dansa !

Han kom inte till Västindien för att dansa – han kom för att tjäna pengar som alla andra. Några av de stora egendomarna går för en billig slant, och den enes olycka är den andres bröd. Nej, hela saken är ett mysterium. Det lönar sig tydligen att hålla sig med en trollpacka från Martinique.« Hon menade Christophine. Hon sa det retsamt, utan att mena det, men snart sa andra människor det – och menade det.

Medan reparationerna gjordes och de var på Trinidad, bodde Pierre och jag hos faster Cora i Spanish Town.

Mr Mason gillade inte faster Cora, en före detta slavägare som hade undgått misären, en som hade undsluppit sitt öde. »Varför gjorde hon ingenting för att hjälpa er ?« Jag berättade för honom att hennes man var engelsman och att han inte tyckte om oss och han sa: »Struntprat.« »Det är inte struntprat, de bodde i England och han blev arg om hon skrev till oss. Han hatade Västindien. När han dog för inte så länge sedan kom hon hem. Vad kunde hon göra innan dess ? Hon var inte rik.« »Det är vad hon påstår. Jag tror henne inte. Hon är en lättsinnig kvinna. Om jag var din mor skulle jag bli upprörd över hennes beteende.« »Ingen av er förstår sig på oss«, tänkte jag.

Coulibri såg likadant ut när jag återsåg det, även om det var rent och prydligt, inget gräs mellan stenplattorna, inga läckor. Men det kändes inte likadant. Sass hade kommit tillbaka och jag var glad. De kan lukta sig till pengar, var det någon som sa. Mr Mason anställde nya tjänare – jag tyckte inte om någon av dem utom Mannie, stalldrängen. Det var deras prat om Christophine som förändrade Coulibri, inte reparationerna eller de nya möblerna eller de främmande ansiktena. Deras prat om Christophine och trollkonster förändrade det.

Jag kände så väl till hennes rum – bilderna av den heliga famil24

jen och bönen om en lycklig död. Hon hade ett brokigt lapptäcke som överkast, ett trasigt skåp för sina kläder, och mor hade gett henne en gammal gungstol. Ändå blev jag plötsligt mycket rädd när jag satt och väntade där en dag. Dörren var öppen mot solskenet, någon visslade i närheten av stallet, men jag var rädd. Jag var säker på att gömda i rummet ( kanske bakom det gamla svarta skåpet ? ) fanns en död mans torkade hand, vita kycklingfjädrar, en tupp med avskuren strupe som dog sakta, sakta. Droppe efter droppe föll blodet i en röd bunke och jag inbillade mig att jag kunde höra det. Ingen hade någonsin talat med mig om trollkonster – men jag visste vad jag skulle hitta om jag vågade titta efter. Då kom Christophine in, leende och glad över att se mig. Ingenting oroande hände någonsin och jag glömde bort det, eller intalade mig själv att jag hade glömt.

Mr Mason skulle skratta om han visste hur rädd jag hade varit.

Han skulle skratta ännu högre än han gjorde när min mor sa till honom att hon ville ge sig i väg från Coulibri.

Detta började när de hade varit gifta i över ett år. De sa alltid samma saker och jag lyssnade sällan till ordväxlingen numera. Jag visste att vi var hatade – men att ge sig av … För en gångs skull höll jag med min styvfar. Det var inte möjligt. »Du måste ha något skäl«, brukade han säga, och hon svarade: »Jag behöver omväxling« eller »Vi skulle kunna hälsa på Richard«. ( Richard, Mr Masons son i hans första äktenskap, gick i skola i Barbados. Han skulle snart till England och vi hade sett väldigt lite av honom. ) »En agent skulle kunna se till det här stället. Tills vidare. Folket här hatar oss. Mig i synnerhet.« Rätt ut sa hon det en dag och det var då han skrattade så hjärtligt. »Annette, ta ditt förnuft till fånga. Du är änka efter en slavägare, dotter till en slavägare, och du hade bott här ensam, med två barn, i nästan fem år när vi träffades. Och då var saker och ting som värst. Men du blev aldrig ofredad, kom aldrig till skada.« 25

»Hur vet du att jag inte kom till skada ?« sa hon. »Vi var så fattiga då«, påpekade hon för honom, »att vi var någonting att skratta åt.

Men vi är inte fattiga nu«, sa hon. »Du är ingen fattig man. Du tror väl inte att de inte vet allt om din egendom på Trinidad ? Eller den i Antigua ? De pratar oavbrutet om oss. De hittar på historier om dig, och lögner om mig. De försöker ta reda på vad vi äter varenda dag.«. »De är nyfikna. Det är bara naturligt. Du har levt ensam alldeles för länge, Annette. Du inbillar dig en fientlighet som inte existerar.

Det är alltid den ena ytterligheten eller den andra. Flög du inte på mig som en liten vildkatt kanske när jag sa nigger ? Inte nigger, inte ens neger. Svarta människor måste jag säga.« »Du uppskattar inte, märker inte ens det som är gott hos dem«, sa hon, »och den andra sidan tror du inte på.« »Så förbannat lata som de är kan de inte vara farliga«, sa Mr Mason. »Det vet jag.« »De är vaknare än vad du är, även om de nu skulle vara lata, och de kan vara farliga och grymma av skäl som du inte skulle förstå.« »Nej, jag förstår inte«, sa Mr Mason alltid. »Jag förstår inte alls.« Men hon skulle prata om att ge sig i väg, om och om igen. Envist.

Ilsket.

På vägen hem den kvällen höll Mr Mason in hästen nära de tomma hyddorna. »Alla har gett sig i väg till någon av de där danserna«, sa han. »Ung som gammal. Så övergiven platsen ser ut.« »Vi skulle höra trummorna ifall det var dans.« Jag hoppades att han snabbt skulle rida vidare men han stannade kvar vid hydd­ orna för att se solen gå ner. Himlen och havet stod i lågor när vi äntligen lämnade Bertrand Bay. Från långt håll såg jag skuggan av vårt hus högt uppe på sin stengrund. Det luktade ormbunkar och flodvatten och jag kände mig trygg igen, som om jag var en av de rättfärdiga. ( Godfrey sa att vi inte var rättfärdiga. En dag när han var full sa han att vi var fördömda allihop och att det inte tjänade 26

någonting till att be. ) »De har valt en väldigt varm natt för sin dans«, sa Mr Mason, och faster Cora kom ut på glacin. »Vilken dans ? Var då ?« »Det är något slags festlighet i grannskapet. Hyddorna var övergivna. Ett bröllop kanske ?« »Inte bröllop«, sa jag. »Det är aldrig något bröllop.« Han rynk­ ade pannan åt mig men faster Cora log.

När de hade gått in lutade jag mig mot glacins svala räcke och tänkte att jag aldrig skulle komma att tycka särskilt mycket om honom. Jag kallade honom fortfarande för »Mr Mason« inne i huvudet. »God natt vita gubbstrutt«, sa jag en kväll och han blev inte förargad, han skrattade. På sätt och vis var det bättre innan han kom fastän han räddade oss från fattigdom och elände. »Och det i sista stund.« De svarta hatade oss inte riktigt lika mycket när vi var fattiga. Vi var vita men vi hade inte flytt och snart skulle vi vara döda för det fanns inga pengar kvar. Så vad fanns det att hata ?

Nu hade det satt igång igen och det värre än förut, mor vet men kan inte få honom att tro på det. Jag önskar att jag kunde tala om för honom att här är det inte alls som folk från England tror att det är. Jag önskar …

Jag kunde höra att de pratade och faster Coras skratt. Jag var glad över att hon var på besök hos oss. Jag kunde höra bambun darra och knarra fastän det inte blåste. Det hade varit hett och stilla och torrt i flera dagar. Färgen hade försvunnit från himlen, ljuset var blått och kunde inte hålla i sig länge. Glacin var inget bra ställe när natten nalkades, sa Christophine. När jag gick in höll mor på att prata med upphetsad röst. »Då så. Eftersom du vägrar att överväga det, så ger jag mig i väg och tar Pierre med mig. Du har väl inga invändningar mot det, hoppas jag ?« »Du har alldeles rätt, Annette«, sa faster Cora och det överraskade mig. Hon sa sällan något när de grälade.

Mr Mason verkade också överraskad och inte alls nöjd.

27

»Du pratar så obehärskat«, sa han. »Och du tar så fel. Det är klart att du kan resa bort ett tag för att få omväxling om du vill.

Det lovar jag.« »Det har du lovat förut«, sa hon. »Du håller inte dina löften.« Han suckade. »Jag trivs så bra här. Men vi ska ordna med något.

Snart.« »Jag vill inte vara kvar på Coulibri längre«, sa mor. »Det är inte säkert. Det är inte säkert för Pierre.« Faster Cora nickade.

Eftersom det var sent åt jag tillsammans med dem i stället för ensam som jag brukade. Myra, en av de nya tjänarna, stod vid skänken och väntade på att få byta ut tallrikarna. Vi åt engelsk mat nu, oxe och får, pajer och puddingar.

Jag gladde mig åt att vara som en engelsk flicka men jag saknade Christophines matlagning.

Min styvfar talade om en plan att importera arbetare – kulier kallade han dem – från Ostindien. När Myra hade gått ut sa faster Cora: »Jag skulle inte diskutera det där om jag var du. Myra lyssnar.« »Men folket här arbetar inte. De vill inte arbeta. Titta på det här stället – det är så att hjärtat kan brista.« »Hjärtan har brustit«, sa hon. »Var så säker på det. Jag hoppas att ni allihop vet vad ni gör.« »Menar du att –« »Jag sa ingenting, utom det att det skulle vara klokare att inte tala om dina planer för den där kvinnan – även om de otvivelaktigt är nödvändiga och skonsamma. Jag litar inte på henne.« »Att leva här i nästan hela sitt liv och inte veta någonting om folket. Det är förvånansvärt. De är barn – de skulle inte göra en fluga förnär.« »Olyckliga barn gör flugor förnär«, sa faster Cora.

Myra kom in igen och såg dyster ut som hon alltid gjorde fastän hon log när hon pratade om helvetet. Alla kom till helvetet, talade hon om för mig, man var tvungen att höra till hennes sekt och 28

inte ens då – alldeles säker kunde man inte vara. Hon hade smala armar och stora händer och fötter och huvudduken var alltid vit.

Aldrig randig eller i någon glad färg.

Så jag vände blicken från henne mot min favorittavla, »Mjölnarens dotter«, en underbar engelsk flicka med bruna lockar och blå ögon och en klänning som höll på att glida ner från axlarna.

Sedan såg jag tvärs över den vita bordsduken och vasen med gula rosor på Mr Mason, så säker på sig själv, så tveklöst engelsk.

Och på min mor, så tveklöst inte engelsk, men inte heller någon vit nigger. Inte mor. Hade aldrig varit. Kunde aldrig bli. Ja, hon skulle ha dött, tänkte jag, ifall hon inte hade träffat honom. Och för första gången var jag tacksam och tyckte om honom. Det finns mer än ett sätt att vara lycklig på, det är kanske bättre att vara lugn och belåten och skyddad, som jag känner mig nu, lugn i år efter år efter år, och efteråt blir jag kanske frälst vad Myra än säger. ( När jag frågade Christophine vad som händer när man dör, sa hon: »Du vill veta för mycket.« ) Jag kom ihåg att kyssa min styvfar god natt. En gång hade faster Cora talat om för mig: »Han är mycket sårad över att du aldrig kysser honom.« »Han ser inte sårad ut«, invände jag. »Det är ett stort misstag att döma efter utseendet«, sa hon, »både åt det ena och det andra hållet.« Jag gick in i Pierres rum som låg intill mitt, det sista rummet i huset. Bambun var utanför hans fönster. Man kunde nästan röra vid den. Han hade fortfarande barnsäng och han sov mer och mer, nästan hela tiden. Han var så smal att jag lätt kunde lyfta honom.

Mr Mason hade lovat att ta honom till England längre fram, där skulle han bli botad, bli som andra människor. »Och vad kommer du att tycka om det«, tänkte jag, när jag kysste honom. »Vad kommer du att tycka om att bli precis som andra människor ?« Han såg lycklig ut när han sov. Men det blir längre fram. Längre fram.

Sov nu. Det var då jag hörde bambun knarra igen och låta som viskningar. Jag tvingade mig att titta ut genom fönstret. Det var fullmåne men jag såg ingen, ingenting annat än skuggor.

29

Jag lät ett ljus vara tänt på stolen bredvid min säng och väntade på Christophine, för jag tyckte om att se henne allra sist. Men hon kom inte, och när ljuset brann ner övergav den trygga fridfulla känslan mig. Jag önskade att jag hade haft en stor kubansk hund som låg vid sängen och beskyddade mig, jag önskade att jag inte hade hört något ljud vid bambudungen, eller att jag var liten igen, för då trodde jag på min käpp. Det var ingen käpp, utan en lång smal träbit med två spikar som stack ut i ena änden, en skylt kanske. Jag hittade den strax efter att de hade dödat vår häst och jag tänkte att den här kan jag slåss med, i värsta fall kan jag slåss till det bittra slutet men det är alltid de bästa som faller och det är en annan sång. Christophine drog ut spikarna, men hon lät mig behålla skylten och jag blev mycket fäst vid den, jag trodde att ingen kunde göra mig illa när den var hos mig och att det skulle vara en stor olycka att förlora den. Allt det här var för länge sedan, när jag fortfarande var barnslig och säker på att allting var levande, inte bara floden och regnet, utan stolar, speglar, koppar, fat, precis allting.

Jag vaknade och det var fortfarande natt och min mor var där.

Hon sa: »Stig upp och klä dig och kom ner fort.« Hon var klädd, men hon hade inte satt upp håret och en av hennes flätor var upplöst. »Fort«, sa hon igen och sedan gick hon in i Pierres rum, näst intill. Jag hörde henne prata med Myra och jag hörde Myra svara henne. Jag låg där halvsovande och såg på det tända ljuset på byrån, tills jag hörde ett ljud som om en stol hade fallit omkull i det lilla rummet, då steg jag upp och klädde på mig.

Huset låg i olika nivåer. Det var tre trappsteg från mitt rum och Pierres ner till matsalen och sedan tre trappsteg från matsalen till resten av huset, som vi kallade »bottenvåningen«. Flygeldörr­ arna till matsalen var inte stängda och jag kunde se att den stora salongen var full av folk. Mr Mason, min mor, Christophine och Mannie och Sass. Faster Cora satt i den blå soffan i hörnet och hade en svart sidenklänning på sig. Lockarna var omsorgsfullt 30

ordnade. Hon såg mycket högdragen ut, tyckte jag. Men Godfrey var inte där, eller Myra, eller kocken, eller någon av de andra. »Det finns ingen anledning att oroa sig«, sa min styvfar när jag kom in. »En handfull druckna negrer.« Han öppnade dörren till glacin och gick ut. »Vad ska det här föreställa«, skrek han. »Vad vill ni ?« Ett ohyggligt ljud vällde fram, likt ylande djur, men värre.

Vi hörde stenar falla på glacin. Han var blek när han kom in igen, men han försökte le när han stängde och låste dörren. »De är fler än jag trodde och på otrevligt humör också. De kommer att ångra sig i morgon. Jag förutser att det blir tamarinder i sockerlag och ingefärskonfekt som presenter i morgon.« »I morgon kommer det att vara för sent«, sa faster Cora, »för sent för ingefärskonfekt eller något annat.« Mor lyssnade inte på någon av dem. Hon sa: »Pierre sover och Myra är hos honom, jag tyckte att det var bättre att han fick vara i sitt eget rum, borta från det här hemska oväsendet. Jag vet inte. Kanske.« Hon snodde händerna om varandra, vigselringen föll av och rullade in i ett hörn invid trappan. Både min styvfar och Mannie böjde sig ner efter den men så rätade Mannie på sig och sa: »O Gud, dom är på baksidan, dom sätter eld på baksidan av huset.« Han pekade på min dörr som jag hade stängt efter mig och rök vällde fram under den.

Jag såg inte min mor röra sig, så snabb var hon. Hon öppnade dörren till mitt rum och så såg jag henne återigen inte, jag såg ingenting annat än rök. Mannie rusade efter henne, och det gjorde Mr Mason också men långsammare. Faster Cora slog armarna om mig. Hon sa: »Var inte rädd, du kan vara trygg. Vi kan vara trygga allesammans.« Ett kort ögonblick blundade jag och lutade huvudet mot hennes axel. Hon luktade vanilj, minns jag. Sedan kändes en annan lukt, av bränt hår, och jag öppnade ögonen och mor var i rummet och bar på Pierre. Det var hennes upplösta hår som luktade så där.

Pierre är död, tänkte jag. Han såg död ut. Han var vit och han gav inte ett ljud ifrån sig, och hans huvud hängde bakåt över hen31

nes arm som om han inte hade något liv alls och hans ögon var uppåtvända så att man bara såg vitorna. Min styvfar sa: »Annette, du är skadad – dina händer …« Men hon såg inte ens på honom. »Hans säng stod i lågor«, sa hon till faster Cora. »Det lilla rummet står i lågor och Myra var inte där. Hon är borta. Hon var inte där.« »Det förvånar mig inte alls«, sa faster Cora. Hon lade Pierre på soffan, lutade sig över honom, lyfte sedan upp kjolen, klev ur sin vita underkjol och började riva den i remsor. »Hon lämnade honom, hon sprang sin väg och lämnade honom ensam att dö«, sa min mor som fortfarande viskade. Så det var desto hemskare när hon började skrika okvädingsord åt Mr Mason och kalla honom en dåre, en grym idiotisk dåre. »Jag talade ju om för dig«, sa hon, »gång på gång talade jag om för dig vad som skulle hända.« Hennes röst skar sig, men hon fortsatte att skrika: »Du ville inte höra på, du drev med mig, du din smilande hycklare, du borde inte heller vara i livet, du som vet så mycket, eller hur ?

Säg hur oskyldig du är. Säg att du alltid har litat på dem.« Jag var så chockad att allt blev ett virrvarr. Och det hände så fort. Jag såg Mannie och Sass vackla fram med två stora lerkrukor med vatten som förvarades i serveringsrummet. De kastade vattnet in i sovrummet och det blev en svart pöl på golvet, men röken rullade över pölen. Då kom Christophine, som hade rusat in i min mors rum efter handkannan där, tillbaka och pratade med faster Cora. »Det verkar som om de har satt eld på andra sidan av huset«, sa faster Cora. »De måste ha klättrat upp i det där trädet utanför. Huset kommer att brinna som fnöske och det finns ingenting som vi kan göra för att hejda det. Ju förr vi kommer ut härifrån desto bättre.« Mannie sa till pojken: »Är du rädd ?« Sass skakade på huvudet. »Kom då«, sa Mannie. »Ur vägen«, sa han och föste Mr Mason åt sidan. Från serveringsrummet ledde en smal trätrappa ner till uthusen, köket, tjänstefolkets rum, stallet. Det var dit de skulle. »Ta barnet«, sa faster Cora till Christophine, »och kom.« 32

Det var mycket hett på glacin också och de vrålade när vi kom ut och sedan hördes ett annat vrål bakom oss. Jag hade inte sett några lågor, bara rök och gnistor, men nu såg jag höga flammor skjuta upp mot himlen, för bambun hade fattat eld. Det fanns några ormbunksträd i närheten, gröna och fuktiga, och ett av dem glödde också. »Kom fort«, sa faster Cora, och hon gick först och höll mig i handen. Christophine följde efter med Pierre i famnen, och de var alldeles tysta när vi gick nerför trappan från glacin. Men när jag såg mig om efter min mor såg jag att Mr Mason, röd i ansiktet av hetta, tycktes släpa henne med sig och hon stretade emot. Jag hörde honom säga: »Det är omöjligt, det är för sent nu.« »Vill hon ha sitt juvelskrin ?« sa faster Cora. »Juvelskrin ? Inget så pass förnuftigt«, vrålade Mr Mason. »Hon vill gå tillbaka efter sin förbaskade papegoja. Jag tillåter det inte.« Hon svarade inte, kämpade bara tyst emot, ålade sig som en katt och visade tänderna.

Vår papegoja kallades Coco, en grön papegoja. Han pratade inte särskilt bra, han kunde säga Qui est là ? Qui est là ? och svara sig själv Ché Coco, Ché Coco. Efter det att Mr Mason hade klippt hans vingar blev han mycket argsint, och fastän han brukade sitta lugnt på mors axel, slungade han sig mot alla som kom i närheten och hackade på deras fötter. »Annette«, sa faster Cora. »De skrattar åt dig, låt dem inte skratta åt dig.« Då slutade hon slåss och han till en del stöttade henne, till en del släpade henne efter oss, medan han svor högt.

De var fortfarande tysta och de var så många att jag knappt kunde se något gräs eller några träd. Det måste ha varit många från bukten men jag kände inte igen någon. De såg likadana ut allihop, det var samma ansikte som upprepades om och om igen, med glimmande ögon och munnen halvöppen för att skrika. Vi hade kommit förbi ridstenen när de fick se Mannie köra vagnen runt hörnet. Sass kom efter. Han red på en häst och ledde en annan. Den som han ledde hade damsadel.

33