malin lundgren
Det finns inget bara i ordet hudcancer
t e g n i s n n Det fi i ordet bara cer n a c d hu
t e g n i s n n i Det f ordet i a r a b ncer a c d u h
malin lundgren
Det finns inget bara i ordet hudcancer Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Malin Lundgren © Fotograf: Felicia Lundgren Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2015 ISBN: 978-91-7577-188-5
Till minne av Bo Ramone Lundgren 1959-11-04 – 2006-07-07 Du finns alltid i våra hjärtan
Kapitel 1 Ett kritvitt rum på Södersjukhuset
D
et är bara hudcancer, det som min pappa har. Jag är 16 år. Jag ska fylla 17 år i november. Kära 16-åriga jag; den vita kavajen som du får av mamma kommer inte hjälpa mot ditt dåliga självförtroende. Men trots många motgångar kommer du se att livet blir bättre. Till slut. Det är slutet av sommaren 2005 och den har varit rätt behaglig. Jag har spenderat ett par veckor på landstället med familjen och gjort andra vanliga sommarföreteelser. Jag skulle faktiskt sammanfatta lovet som riktigt härligt trots att jag bara har umgåtts med familjen och någon enstaka kompis. Jag har försökt spendera så mycket tid som möjligt utomhus och gärna solat i bikini. Jag ser fram emot att börja andra året på gymnasiet. Det sägs att gymnasiet är den bästa tiden i ens liv och jag har varit riktigt nöjd med första året av utbildningen. Jag har inga tvivel om att det ska bli en bra bas när jag tar studenten om två år. Sedan ska jag vidareutbilda mig inom media. Eller kanske skrivande? Journalistik är jag inte helt främmande för. Jag är lite osäker, men jag har hela två år kvar att fundera. Eller okej, ett och ett halvt år innan ansökningarna ska vara inskickade, men det ska inte vara några problem att välja inriktning till dess. Betygen är det inga större problem med.
7
Någon dag innan skolstart är jag och mamma i Västermalmsgallerian och shoppar. Den ligger egentligen på fel sida av stan mot var vi bor. Min mamma är lite rolig på det sättet, när hon ledsnar på att åka in till city kan hon få för sig att åka någon annanstans bara för sakens skull. Det är samma butiker som alltid, till exempel H&M, men utbudet kan skilja sig någorlunda och det är inte ”samma hyllrader överallt”. Vi är inne på H&M och jag har äntligen hittat ett par jeans som jag kommer i och som kostar precis lagom i vad jag har råd att lägga. Sedan hittar jag en sjukt fin kavaj som kostar ungefär lika mycket som jeansen. Mamma insisterar på att betala båda plaggen trots att jag har råd med åtminstone ett utav dem. Kavajen är kritvit och gör att min solbruna hud ser extra brun ut. Jeansen är ljusblå så de passar perfekt ihop med kavajen. På skolstartsdagen känner jag mig därför ren, fräsch, snygg och riktigt förväntansfullt glad. Jag ler inombords och en glädje sprider sig genom kroppen. Jag klistrar på leendet på läpparna och beger mig mot skolan. Solen skiner, men det är inte riktigt varmt ute ännu. Jag har min nya kavaj på mig och jag klagar därför inte på det något kyliga vädret. Hela vägen till skolan väntar jag på att någon av de andra två klasskamraterna, som brukar ta samma buss som mig, ska kliva på. Båda hållplatserna passeras utan skymten av någon utav dem. Jag tittar på klockan: Jo, jag är i tid. En känsla av obehag börjar växa i magen. Jag försöker klistra på leendet igen. Jag tänker för mig själv: – Kom igen, det här blir en bra dag! Utstråla självförtroende i de nya kläderna! Visa med hela dig hur snygg du känner dig! Väl framme på skolgården får jag syn på det kompisgäng som jag umgicks mest med i ettan. Båda busskamraterna är redan där. De måste ha tagit en tidigare buss. Jag går fram mot dem, leendes. Ingen ur gruppen ser mig. Jag stannar till ett par meter intill dem.
8
– Hej, säger jag när jag är på hörbart avstånd. Men jag får inget svar. Leendet dör. – Hej Malin, svarar en ur gruppen. Jag tycker att det är lite för sent för att vara respons på mitt hej. Okej, det betyder i alla fall att jag inte är osynlig. Har jag tappat rösten? Vi går in i skolan. Hon som sa hej ställer sedan den fråga som jag har förväntat mig ska komma idag: – Hur har ditt sommarlov varit? – Jodå, helt okej, själv då? Jag får inte fram så mycket mer. Det är som när någon frågar hur man mår fast den egentligen inte bryr sig utan bara vill vara artig. – Allt bra? – Jo tack, själv? Fast egentligen mår man skitdåligt. Leendet har redan dött ut. Jag har egentligen tänkt svara och glatt berätta om mitt underbart härliga sommarlov. Istället får jag nu höra henne berätta om sitt. Jag har även förväntat mig någon kommentar i stil med: – Vad fin du är, är det nya kläder? Men ingenting sådant kommer upp. Hösten fortsätter i samma mönster. Jag kämpar på med studierna och försöker hålla uppe mina relativt höga betyg för att betygen inte ska stå i vägen för valmöjligheterna senare i livet. På rasterna sitter jag helst själv för att slippa svara på allmänna frågor bland personer som inte tycks bry sig. Det värsta jag vet är när klassen ska dela in sig för gruppuppgifter. På idrottslektionerna ska det delas in i grupp nästan varje lektion. Det är inte som på film när två står och pekar ut vilka de vill ha på sitt respektive lag, utan det är två-och-två indelning eller tre alternativt fyra personer i varje grupp. Det spelar ingen roll hur stora grupper vi ska vara i. Jag
9
hamnar alltid utanför, för det är aldrig någon som rycker tag i min arm och måste-måste-måste vara med mig. Under hela grundskolan har jag spelat fotboll. Idrott brukade vara ett favoritämne, förutom när det skulle vara gymnastik eller innebandy. Nu avskyr jag till och med de idrottslektioner som innehåller fotbollsövningar. Förutom idrottslektionerna så är lunchtimmarna fruktansvärda. Jag går många gånger fram direkt till knäckebrödshyllan. Jag brukar titta mot matkön. Jag ser hur klasskamraterna lassar upp mat på sina tallrikar. Flera gånger känner jag hungern sparka i magen. Klasskamraterna sätter sig i de vanliga konstellationerna. Och jag skulle ha hamnat på en ytterkant som vanligt. Jag skulle ha behövt ställa den för mig vanliga frågan: – Är det okej om jag sitter här? Det är en fråga som ingen annan ställer eftersom de redan vet att det är okej vilket bord de sätter sig vid. Och på ytterkanten är det alltid lika svårt att hänga med i konversationerna som ändå handlar om vad de gemensamt gjort i helgen, eller planerar att göra kommande helg, eller någonting annat som kräver att jag är involverad i deras grupp på ett mer etablerat sätt. Istället tar jag mina brödskivor och sätter mig ute i korridoren. Det spelar ingen roll om jag redan har gjort läxorna för det finns ofta någon rad i någon bok att läsa, något prov att plugga lite extra till eller en engelskaglosa som mår bra av att övas in. Det blir höstlov och jag spenderar ett par dagar med min kusin i Östersund. För att få ut så mycket tid som möjligt ihop utan att behöva resa så många timmar själv bokar pappa flygbiljetter åt mig. På hans födelsedag, 4 november, hämtar pappa upp mig på Arlanda när det är dags att åka hem. Mamma är också med. Jag kommer gåendes ner för trapporna från gaterna när jag får syn
10
på dem. Pappa har på sig en ny skinnjacka som han har köpt till sig själv i födelsedagspresent. Solglasögon har han också. Mamma har sin gamla slitna skinnjacka och glasögon på sig. Jag tänker att det är typiskt att jag inte har någon kamera på mig, eftersom de ser så fina ut tillsammans. Den imaginära bild som jag fotograferar för mig själv bränns för evigt in i minnet. Det ska nämligen visa sig att om jag hade haft en kamera tillgänglig hade det sannolikt varit en av de sista bilderna tagen på en leende, glad pappa som ser frisk och bekymmerslös ut. Det är en fredag i mitten av november. Det är en vecka kvar till min 17-årsdag. Pappa är hemma på morgonen innan jag ska iväg till skolan. Han brukar hinna till jobbet innan jag kliver upp, men de senaste dagarna har han tagit ut semester för att måla om i köket. Skåpluckorna ligger på tork i vardagsrummet. När jag kommer hem från skolan den eftermiddagen sitter mamma i köket. Skåpluckorna ligger kvar på samma plats i vardagsrummet. Orörda. – Skulle inte du jobba i kväll? frågar jag fundersamt. – Jo, svarar hon med tillägget: Det blev inte så. Jag får veta att pappa har åkt in till SöS, Södersjukhuset, för att kolla upp sin extremt uppsvällda mage och han har blivit inlagd under helgen för observation. Utan att mamma säger det ekar ordet ”cancer” i huvudet, men jag slår desperat bort hjärnspökena. Pappa har hudcancer, så det har knappast något med magen att göra. Jag minns så tydligt den där dagen när pappa kom fram till mig och lillebrorsan där vi satt vid köksbordet: – Nu är det så här att ni måste tänka er för när ni är i solen eftersom ni är lika rödhåriga som jag är. Jag har nämligen fått veta att jag har hudcancer, berättade han. Det var för fyra år sedan. Pappa har gått i fyra års tid på
11
regelbundna kontroller hos hudläkarna. Det har blivit några enstaka operationer med lokalbedövning och han har fått komma hemma samma dag. Nu ska han vara inlagd på sjukhus hela helgen! På söndagen går jag, mamma och mina yngre syskon på bio. Vi passar även på att åka upp till SöS för att hälsa på pappa. Han har fått ett eget rum. Det sägs något om att han kanske har någon smittsam bakterie, MRSA, som jag senare lär mig är resistent mot vanlig antibiotika. Ibland kallas den sjukhussjuka då den vanligast smittar just på sjukhus där personer känsliga för infektioner vistas. Rummet är vitt. Så där äckligt sjukhusvitt så att man nästan mår illa. Solen skiner in från ett fönster och reflekteras i en spegel ovanför ett litet handfat. Det är kvavt och trångt och det finns ingenstans att sitta. Lillebrorsan svimmar nästan. Jag vill inte vara här. Pappa borde inte heller vara här. Han verkar visserligen lugn och glad, men han säger att han är irriterad för att ingen har tid att kontrollera honom. Jag förstår honom. Han vill inte heller vara här. Han ville hellre åka hem i fredags och komma tillbaka på måndag. Det är någon undersökning som inte kan göras och pappa är tvungen att stanna över helgen. Jag tror att det är på grund av den där bakterien som han blir tvungen till det. Jag uppfattar det som att det är något undersökningsrum som har helgstängt, men det kan också vara en specialistläkare som är ledig, som gör att undersökningen inte kan utföras. Eftersom att det är helg är antagligen sjukhuset underbemannat. Det var inte det som var planen. Han skulle måla om i köket den här helgen. Det blir måndag. Skoldag. De vanliga ”Hej, hur har helgen varit?”frågorna kommer säkert att dyka upp. Ska jag svara reflexmässigt:
12
– Jo tack, bara bra? Jag har visserligen varit på bio. Filmen var bra. Vi såg Liftarens Guide Till Galaxen. Men pappa har legat på sjukhus. – Nej, helgen har inte varit så värst bra … – Nej, pappa har varit sjuk. – Nej, pappa har legat på sjukhus och jag vet inte riktigt vad felet är … – Nej, nej, nej! Hjärnspökena viskar ordet cancer i kör. De kväver mig. Usch! Klumpen i magen känns stor och otäck! Jag sitter på en bänk i korridoren. Lektionen ska snart börja. Vi ska ha Naturkunskap. En klasskompis kommer och sätter sig på min högra sida. Hon sitter tyst. Strax efteråt kommer en till klasskamrat och sätter sig på min vänstra sida. De börjar prata med varandra. Den ena ger komplimanger om den andres byxor. – Vad fina! Är de nya? Det visar sig att de inte alls är nya. Jag minns första dagen av terminen, när ingen la märke till mina nya kläder. Jag suckar. Återigen känner jag mig totalt osynlig. Men jag slipper försöka berätta om helgen. Magen lugnar sig lite och klumpen slutar tillfälligt att göra lika ont. Under resten av dagen växer klumpen sig allt större. Jag har ännu inte fått någon fråga om helgen och inte tagit några tillfällen att fråga någon annan om deras helg. Det är inte direkt så att jag sitter och väntar på att någon ska ta kontakt med mig, utan snarare så att jag överhuvudtaget inte hamnar i situationer där någon fråga om helgen blir relevant. Snart kommer hjärnspökena att spränga mitt huvud. Nästsista lektionen är Engelska. Vi ska välja ut ett ämne att söka information om i datorsalen. De flesta har försvunnit ut från
13
klassrummet. En sprängande huvudvärk växer i takt med oron i magen. Jag orkar inte tänka. Istället sitter jag och tittar ut genom fönstret. Läraren kommer fram till mig, en jättesnäll kvinna i 60-årsåldern. Hon frågar om jag har valt något ämne ännu. Först skakar jag bara lätt uppgivet på huvudet och rycker ointresserat på axlarna. Läraren står kvar och tittar på mig. Hon vill hjälpa mig att brainstorma. Då brister det! Det är första gången på hela dagen som någon har pratat med mig. Tårarna rinner. Hon frågar hur jag mår och jag skakar bara på huvudet som svar. Hon ber mig att följa med ut i korridoren. Jag skakar åter på huvudet. Jag känner mig som en myra som vem som helst kan trampa ihjäl. Faktum är att jag önskar att någon gör det: Att någon trycker ner foten över mig och mosar mig, gärna vrider om foten om och om för att försäkra sig om att jag verkligen är död. Jag orkar inte att må så här! Jag följer till slut med läraren ut från klassrummet. Hon låser upp ett tomt klassrum intill och ber mig att gå in där. Hon går tillbaka till lektionssalen för att säga till att hon blir borta ett tag. Sedan sitter hon med mig. Hon låter mig lugna ner mig från gråt-panikattacken och får mig sedan att berätta om hela hösten: Om de nya obemärkta kläderna, om de ensamma lunchrasterna, om hur jag har känt att jag inte passar in, och om helgen och pappas sjukhusvistelse. Engelskaläraren anser att jag borde gå och prata med en kurator. Jag förstår inte vad det ska vara bra för. Hon säger att hon som lärare gärna lyssnar, men att en kurator är till för att lyssna. Att det är bra att få lätta på trycket ibland. Jag säger att jag inte vill. Hon ger med sig och låter mig gå hem för dagen. Det är på måndagen efter att pappa har legat inne på SöS.
14
Jag hinner hem före pappa. När han kommer hem går jag fram och kramar om honom. Jag frågar hur han mår. – Nej, svarar han och skakar på huvudet. Vi skrattar lite tillsammans åt svaret, ett sådant där skratt som lättar upp en tryckande stämning. På onsdagen är Engelska dagens första lektion. Jag sitter på en bänk i korridoren innan lektionen har börjat. Läraren är på väg förbi bort mot klassrummet. Hon tittar på mig och frågar hur det är. Jag hör direkt ärligheten i hennes röst och tårarna rinner på en gång. Hon sätter sig ned intill mig och frågar om pappa. Någon klasskamrat hör och blir nyfiken. – Vad är det med din pappa? – Jaså, det passar sig att bry sig nu, visa kamratskap inför klassens favoritlärare? Jag ignorerar klasskompisen och besvarar lärarens fråga, halvt viskandes, med att pappa har fått komma hem, men att jag fortfarande inte vet säkert vad det är för fel. Hon frågar igen om kurator, men jag skakar bara på huvudet. Lektionen börjar. Några går direkt till datorsalen och andra sitter kvar i klassrummet. Jag sitter kvar. Läraren går iväg. Vi som sitter kvar antar att hon har gått till resterande klassen i datorsalen. När hon kommer tillbaka går hon raka vägen fram till mig. – Nu har jag pratat med kuratorn, hon väntar på att du ska gå dit, säger hon. – Okej, svarar jag och suckar lätt uppgivet. – Jag går efter lektionen, lägger jag till. – Hon väntar på dig, kom så följer jag med dig, säger engelskaläraren insisterande. Liksom på måndagen när jag berättade allt för läraren så väller alla ord ur mig hos kuratorn. Det är riktigt skönt att släppa
15
ut allt, men det är svårt när allt också är tvunget att förklaras. Den kvinnliga skolkuratorn har ingen aning om vem jag är. Engelskaläraren har åtminstone något litet hum. Hon känner till klassens tydliga gruppindelningar till exempel. Och jag känner mig inte redo att berätta för skolkuratorn om enskilda personer, så det blir ganska allmänt prat den här onsdagen. Vi bokar en ny tid om en vecka. På vägen hem tar jag upp telefonen och ringer till min kusin, hon som jag spenderade en del av höstlovet med. Hon skickade ett sms till mig kvällen innan där hon skrev: ”Jag hörde vad som hänt din pappa, jag finns här om du vill prata.” Jag ringer nu upp och frågar vad det är hon har hört. – Ja … att han har cancer! Hon säger det där jäkla ordet som har ekat i mitt huvud hela helgen! – Men det är inte helt säkert än, försöker jag. – Det var vad jag fick höra i alla fall, svarar hon. I mitt huvud har pappa fortfarande bara cancer på huden och han har varit på sjukhus för att kolla upp en uppsvälld mage.
16
Kapitel 2 Med våren kommer livet åter, eller?
P
å samma väg fortsätter det. Jag försöker så gott det går att hålla hoppet uppe. Eller rättare sagt förneka sanningen. Jag går till skolkuratorn ganska många gånger under vintern och våren. Det borde inte gå att förneka att pappa är sjuk. Han får hjälp av ASIH, Avancerad Sjukvård I Hemmet. Det betyder att sjuksköterskor är hemma hos oss titt som tätt. Men för mig betyder det att pappa är hemma istället för sjuk och inlagd på sjukhus. Han får cytostatika, cellgifter, genom tabletter och kanske att hans korta hår tunnas ut, men han tappar det aldrig helt. Så gott det går förnekar jag därför hans sjukdom. Jag har hela tiden svårt att se pappa sjuk. Jag går till skolan med feber för att slippa stanna hemma. Det är vinter-OS på tv i februari. Jag brukar sällan vara förkyld, men nu fryser jag konstant. När jag kommer hem från skolan på eftermiddagarna slår jag mig ner i fåtöljen. Jag drar en filt över axlarna trots att jag sitter i en tjock fleecejacka. Pappa är glad över att OS visas. Nu har han något att titta på när han ändå bara sitter hemma. Annars tittar han gärna på tv-serier där han kan somna ifrån och ändå hänga med i handlingen. I julklapp gav han mig alla tio säsonger av min favoritserie Vänner. Fast egentligen gav han den nog mer till sig själv.
17
Jag var 16 år, med hela livet framför mig. Jag hade tankar om gymnasiet som den bästa tiden i ens liv. Plötsligt byttes drömmarna om framtiden ut mot den värsta tiden i livet. Pappas hudcancer spred sig. Och fort gick det. När den egna cancerdiagnosen dök upp kom väldigt många frågeställningar.
“Hur ska man förhålla sig till att kanske ha fått en släng av en potentiell dödlig sjukdom?”
Ska jag fortsätta gymnasiet eller ge upp och hoppa av när valmöjligheten ges? Drömmarna om framtiden finns kvar, men vad har framtiden att erbjuda?
ISBN 978-91-7577-188-5
www.idusforlag.se
9 789175 771885