9789173518338

Page 1


Av Sofie Sarenbrant har utgivits Vecka 36 I stället fÜr dig

Vila i frid.indd 2

12-02-09 14.04.48


Vila i frid.indd 3

12-02-09 14.04.48


Till Kharma och Kenza

Vila i frid.indd 5

12-02-09 14.04.48


Att vara tyst är att inte säga något. Tysthet som kommer utifrån. Att känna tystnaden är att vara stilla. Tystnad som stiger ur ditt inre. Den yttre tystnaden gör oss uppmärksamma på det inre pågående oljudet. Bara iakttag detta och den inre stillheten träder fram allt starkare ur centrum av det som är du. ur yasuragi på svenska

Vila i frid.indd 7

12-02-09 14.04.48


sรถndagen 5 februari

Vila i frid.indd 9

12-02-09 14.04.48


1 Med korta steg gick hon längs den bågformade passagen, som var den snabbaste vägen till badet. Blicken föll till vänster på den schackrutiga träväggen och hon lade märke till två plattor som var aningen mörkare än de övriga. Svenskjapanskan Aiko Saitou hade aldrig tidigare note­ rat färgskiftningen trots att hon hade gått där hundratals gånger. Det var nästan spöklikt på Yasuragi Hasseludden så här tidigt på morgonen och hon hörde hur hennes steg ekade där hon gick i sin ensamhet. Innebörden av det japanska ordet yasuragi, inre ro och harmoni, kändes motsägelsefull när det var så folktomt och mörkt. Särskilt nu mitt i vintern då fönstren på andra sidan gången i stort sett var igensnöade. Det gick inte att se en skymt av den svenska skärgården utanför, mörkret låg som ett täcke över hela Ormingetrakten. Än var det många timmar kvar tills solen skulle visa sig. Aiko skyndade förbi den stängda Teppanyaki-restau­ rang­en och såg i ögonvrån hur de svarta tygdraperierna och bambu­stavarna fladdrade till av vinddraget som hennes tunna kropp måste ha orsakat. Hon tog trappan ner till bad­värdinnornas personalrum för att byta om. Efter två år som badvärdinna var hon van vid att vara den som var först på plats efter nattpersonalen, som var de som öpp11

Vila i frid.indd 11

12-02-09 14.04.48


vila i frid nade badet och satte i gång bastun lagom till klockan sex på morgonen. Klockan i personalrummet visade fem i sju. Hon tog på sig sin mörkblå arbetsuniform och knöt rosetter av banden på sidan av sin rock som gick omlott runt midjan. Sedan var hon redo för en ny dag på en av Sveriges mest rofyllda och stämningsfulla arbetsplatser. Inte en enda gäst syntes till när Aiko gick mot damernas första omklädningsrum för att se till att allting var i ordning. Det var sällan hon träffade på någon gäst så här tidigt på morgonen, men det hände ibland att en och annan tapper själ tog några simtag före frukost. Hennes uppgift var att se till att tvagningsrummen var fräscha och att allt fanns på plats. Det var inget krävande jobb men hon började tröttna lite på sina arbetsuppgifter. Snart skulle hon avancera, det hade åtminstone spa-chefen gett henne en vink om på den årliga personaldagen på annandagen. Det var den enda dagen om året som spat var stängt för allmänheten och specialöppet bara för anställda. Då fick man chansen att utnyttja anläggningens faciliteter bäst man ville. Dörren till omklädningsrummet gnisslade till när hon puttade upp den. Lite bodylotion hade droppat ner på en av träbänkarna och hon torkade genast bort fläcken. Sedan fortsatte hon förbi avdelningen med speglar och hårtorkar. Hon ställde ordning pallarna i en snygg rad, rättade till hårtorkarna och plockade bort ett visset blad från den ena orkidén innan hon gick vidare mot tvagningsrummet. Varje gång hon gick in där påmindes hon om sitt första pass då hon hade halkat på de hala stenarna och slagit i höften. Stengolvet var vackert och skönt att gå på, men ack så för12

Vila i frid.indd 12

12-02-09 14.04.48


söndagen 5 februari rädiskt. Särskilt när det var dränkt i schampo och tvål, vilket var mer regel än undantag. Nu hasade hon sig vant fram på de stora, grå stenarna och visste att hon skulle ta sikte på de sträva fogarna för att undvika att halka. Tvagningsrummet var kvavt och varmt och den välbekanta doften av aloe vera som mötte henne hade som alltid en lugnande effekt på henne. En träbytta hade ramlat i golvet och hon lyfte upp den på sin tillhörande pall igen. Hon kontrollerade att det fanns schampo, balsam och tvål kvar i alla behållarna som numera var fastlåsta i stenskivan. Inte ens tvål kunde gästerna låta bli att stjäla med sig hem, men nu fick småtjuvarna nöja sig med de vita handdukarna eftersom yukatan, bomullsrocken, redan ingick i priset. Innan hon gick vidare ut mot bassängen förbi det vinröda tyget som avskärmade damernas ingång kikade hon in i bastun, där allt såg ut att vara som det skulle. Ute vid badet var det alldeles lugnt och fridfullt, inga gäster syntes till. Hon lät blicken svepa förbi de grå, avskalade betongväggarna när hon gick längs med den stora simbassängens kortsida. Luften här var lättare att andas eftersom det var rymligare och högre i tak än i dusch­ut­ rym­met. Vattnet i bassängen var alldeles stilla och de vita risväggarna avspeglades på ytan. När hon hade överblick över hela anläggningen slog det henne hur genomtänkt inredningen var, ingenting var lämnat åt slumpen. Den japanska arkitekten Yoji Kasajima, som hade ritat anläggningen för LO på 1970-talet, hade natur­ligtvis ingen aning om att det till slut skulle resultera i ett magni­fikt spa. För det var verkligen vackert och speciellt. Det tyckte även Aikos släktingar från Tokyo, som hade hälsat på henne i december. De hade blivit mycket 13

Vila i frid.indd 13

12-02-09 14.04.49


vila i frid imponerade av vad svenskarna hade lyckats åstadkomma på en plats som de själva knappt kunde peka ut på världskartan. Porlande vatten och klassisk musik vävdes samman i en enda harmoni och Aiko kände hur pulsen sänktes till en behaglig nivå. Hon funderade på om det kanske var aktuellt att påminna sin chef om hennes eventuella avancemang. Hennes japanska påbrå kunde ju knappast vara till hennes nackdel – känslan för yasuragi fanns i blodet. Aiko började lägga upp en strategi och var fullt upptagen av sina karriärtankar när hon gick in för att checka läget i kvinnornas tysta tvagningsrum. Trots att hon var distraherad kände hon direkt att det var något som inte stämde när hon kom in i rummet, där det inte var tillåtet att prata med varandra. Det våta golvet vittnade om att någon måste ha tvagat sig under morgonen. Konstigt, med tanke på att hon inte hade sett en enda människa vid badet. Det här duschrummet, med sina dova färger och två varma källor, var lika vackert som det andra som hon nyss hade varit i. Det enda som störde det rofyllda intrycket var en orange Urban-stol från Ikea, annars gick inredningen i en jämn gråskala. Hon snurrade runt och fick kväva ett skrik när hon såg en kvinna ligga naken i den varma källan längst inne i hörnet. Kvinnan hade placerat sin yukata över pannan och ögonen. Det var meningen att man skulle ha en sval handduk på huvudet, inte själva bomulls­rocken, men folk hittade alltid på egna lösningar. Kvinnans huvud låg avslappnat mot en sten och hennes knallröda hår vilade mot kanten som vätte mot herrarnas tvagningsrum. Värmen från bastuns ventilationstrumma ångade ut över den varma källan där kvinnan låg och Aiko 14

Vila i frid.indd 14

12-02-09 14.04.49


söndagen 5 februari betraktade henne avundsjukt. Det såg så avkopplande ut! I rådande minusgrader och snöyra ville hon också krypa ner i värmen och bara koppla bort vardagen för en liten stund. Sådär kan bara de som har gott om pengar ligga och vräka sig, tänkte hon avundsjukt, men skämdes i samma sekund. Det var ju tack vare dem som hon hade ett jobb att gå till. Det var inte förrän en timme senare, när Aiko gick igenom det tysta tvagningsrummet en andra gång, som hon förstod att något var fel. Hon var på väg för att tömma den flätade rottingkorgen med smutsiga handdukar då hon hejdade sig. För i den uppvärmda källan längst bort låg den rödhåriga kvinnan kvar precis som förut. Det var bara yukatan som hade glidit ner ytterligare en bit över ansiktet. Aiko förstod inte varför hon fortfarande låg kvar. Ingen borde orka med fyrtiogradigt vatten i över en timme. Kvinnan kanske är sjuk, slog det henne. Aiko stod kvar och betraktade kvinnan när två andra gäster kom in i rummet och klev rakt ner i den varma källan bredvid den där den rödhåriga kvinnan låg. Aiko uppehöll sig med att rätta till några byttor under tiden som kvinnorna badade. Något sa henne att det var bäst att vara ensam i rummet när hon gick fram till kvinnan och frågade hur hon mådde. När kvinnorna klev upp och tog på sig sina svarta baddräkter och försvann ut mot poolområdet vågade hon närma sig den nakna kvinnan längst bort. Svettpärlor trängde fram längs hårfästet bara vid tanken på att kvinnan kanske var illa däran. Aiko gick sakta fram mot henne. ”Ursäkta att jag stör …”, började hon trevande. Precis som hon misstänkt fick hon ingen reaktion. Hon böjde sig fram för att peta på kvinnans axel. 15

Vila i frid.indd 15

12-02-09 14.04.49


vila i frid Hoppas bara att ingen skulle råka komma in just i detta ögonblick. Det såg väl inte bra ut att någon ur personalen störde en badande gäst. Försiktigt pressade hon fingret mot kvinnans axel. När reaktionen uteblev tryckte hon hårdare.

16

Vila i frid.indd 16

12-02-09 14.04.49


2 Ett svepande vinddrag var den enda förvarningen hotellchefen Peter Berg fick innan krocken var ett faktum. Han förstod av den mörkblå dräkten att det var någon av hans anställda som hade sprungit rakt in i honom. Det räckte med badvärdinnans jagade uppsyn för att han skulle förstå att han kunde glömma sina planer på att sätta sig vid skrivbordet och starta dagen med sin vanliga kopp bryggkaffe. Han erbjöd sin hand för att hjälpa henne upp från receptionsområdets parkettgolv. Det fanns inte tillstymmelse till ursäkt i hennes blick, utan enbart panik över något som hon inte riktigt lyckades få ur sig. ”En död kvinna!” utbrast hon, när hon äntligen hade hämtat andan. Sedan fortsatte hon att jämra fram något obegripligt samtidigt som hon tog sig om huvudet. Aiko Saitou, läste Peter på namnskylten och skämdes över att han inte hade lagt hennes namn på minnet än. Han hade trots allt jobbat på hotellet i snart ett år och borde ha lärt sig vad de flesta h ­ eter vid det här laget. Men personalen kom och gick och hon vara bara en av etthundra femtio anställda. Det slog honom att det måste vara hennes ansikte som prydde omslaget till broschyren som de hade tryckt i höstas, som berättade om Yasuragis utbud. Aikos vackra drag och japanska påbrå hade varit perfekt för ändamålet och han 17

Vila i frid.indd 17

12-02-09 14.04.49


vila i frid hoppades att han inte hade glömt att ge henne beröm för den fina bilden. Nu var det dock svårt, för att inte säga omöjligt, att se att det var personen på bilden som stod framför honom och darrade. Hennes mandelformade, kolsvarta ögon flackade fram och tillbaka, och hon såg ut att behöva hjälp för att inte falla omkull ännu en gång. Plötsligt gick det upp för honom vad hon hade sagt. ”Vad var det du sa? Har du sett en död kvinna?” frågade han. Hon nickade till svar och pekade mot badet. Sedan började Aiko gå med bestämda steg i samma riktning och Peter följde efter henne för att med egna ögon se om det stämde. Samtidigt som de närmade sig omklädningsrummet repe­ te­rade Peter första hjälpen-kursen i huvudet. Det var ett tag sedan han hade gått den och i ärlighetens namn hade han halvsovit sig igenom lektionerna. Än så länge hade han knappast haft användning av sina livräddningskunskaper och skrämmande nog var det han på hotellet som ansågs vara kunnigast på området. Säkerhetsansvar och krishantering ingick i hans befattning, men hittills hade det mest varit något som stod på papperet. I verkligheten var han lika förvirrad som vem som helst när det handlade om sjukfall eller olyckor. Aiko sa ingenting förrän de var framme vid dörren till kvinnornas omklädningsrum. ”Jag ska bara förvarna gästerna om att vi kommer ifall någon håller på att byta om”, sa hon. Hon gick in och var tillbaka igen efter någon minut. ”Det är grönt”, bekräftade hon och vinkade åt honom att skynda sig. Utan ett ord gick Peter in genom dörren och vidare in 18

Vila i frid.indd 18

12-02-09 14.04.49


söndagen 5 februari i tvagningsrummet. Han såg henne direkt när han hade rundat hörnet. Längst inne i den varma källan låg hon alldeles stilla och hennes lockiga röda hår omringade hennes ansikte som var dolt av en yukata. Peter gick fram för att ta reda på om hon hade någon puls. Han lyfte bort yukatan som hade glidit ner över kvinnans ansikte och svalde hårt när han såg hennes blå läppar och ögonlock. Hon såg så otäck ut att han knappt vågade röra vid henne. Peter kände på hennes handled, utan att kunna avgöra om det fanns någon puls. Men när han lade fingrarna mot hennes hals, tyckte han att det fanns en tendens till rörelse. ”Jag tror hon lever!” utbrast han och bad Aiko tillkalla mer personal, som kunde omdirigera gästerna till det andra tvagningsrummet. Han tog upp mobilen och ringde 112. Så sansat han för­ mådde förklarade han hur de skulle köra för att komma till baksidan av badet, som var den snabbaste och mest diskreta vägen. Det sista han ville var att göra gästerna upprörda i onödan. Han betraktade kvinnan igen och kunde inte låta bli att fundera över hur ambulanspersonalen skulle lyckas lyfta henne. Hon såg inte ut att vara en lättviktare. I bakgrunden hörde han hur Aiko försökte hindra några nyfikna badgäster från att komma in i rummet. ”Det är avstängt för tillfället. Ni får vänta en stund eller gå till det andra tvagningsrummet”, förklarade hon med lugn röst. Bredvid den varma källan fanns en ensam rottingkorg som troligtvis var den medvetslösa kvinnans. I den såg det bara ut att ligga en handduk. Peter höll fortfarande hennes yukata i handen och han kände efter om det fanns någon nyckel i den dolda tygfickan på insidan av rock­ärmen. 19

Vila i frid.indd 19

12-02-09 14.04.49


vila i frid Det skulle hjälpa dem att identifiera kvinnan. Han kände plastkortet samtidigt som han hörde spa-chefens röst i bakgrunden. Även receptionschefen dök upp och han berättade snabbt för dem om morgonens obehagliga överraskning. ”Det var Aiko som hittade kvinnan för en stund sedan. Ambulans är på väg och borde vara här om en kvart. Kvinnan är fortfarande vid liv, men verkar illa medtagen.” De nickade till svar. ”Vi måste se till att omedelbart spärra av det här tvagningsrummet från båda ingångarna. Jag vill inte att någon gäst ser kvinnan”, fortsatte han. Spa-chefen slängde ett öga på den medvetslösa kvinnan och försvann. Till receptionschefen gav Peter nyckeln han hade hittat och bad henne ta reda på vem som bodde i det rummet. ”Men du ser väl vem det är?” svarade hon förvånat. Peter blev ställd. ”Nej, hur skulle jag kunna göra det?” ”Det är ju Susanna Tamm, en av våra mest kända skåde­ spelerskor. Hon är på Dramaten nu tror jag, men du kanske känner igen namnet från Astrid Lindgren-filmerna?” ”Herregud!” var det enda han fick ur sig. Tolv minuter senare hörde Peter Berg ambulanssirenerna ljuda. Han svor tyst för sig själv för han ville inte att deras ankomst skulle väcka uppmärksamhet. Snabbt lämnade han rummet för att ta emot två män i gröngula kläder, utrustade med bår och en väska. Några av gästerna som simmade i bassängen frös till i sina rörelser när ambulansmännen kom gående och två äldre damer började viska och peka. En badvärdinna fanns på plats för att kunna svara på eventuella frågor. Hon hade fått order om att säga att en gäst hastigt hade insjuknat och behövde vård. 20

Vila i frid.indd 20

12-02-09 14.04.49


söndagen 5 februari Samtidigt som Peter Berg visade sjukvårdarna vägen, ringde receptionschefen. ”Susanna Tamm checkade in i går eftermiddag, Inre Ro.” Valet av boendepaket kunde i alla fall inte bli mer passande, tänkte Peter sarkastiskt. ”Tack!” svarade han och lade på. Han höll det vinröda skynket åt sidan för sjukvårdarna och visade in dem i det fuktiga tvagningsrummet. Det var tur att det var två män som kom med tanke på att Susanna Tamm var så storväxt. Sjukvårdarna fick ända fullt sjå med att få upp henne ur den varma källan, och det slutade med att även Peter fick hugga tag för att få upp henne på båren. Svetten lackade, det var trångt och varmt i rummet. När hon väl låg tillrätta, var deras kläder dyngsura av både svett och badvatten. Ambulanspersonalens försök att få kontakt med Susan­ na var resultatlösa, och de fick bråttom att komma i väg. ”Jag kan se till att hennes anhöriga blir kontaktade. Vilket sjukhus åker ni till?” frågade Peter när han gick efter dem ut mot badet. ”Sös.” Peter trängde sig förbi för att kunna öppna nästa dörr, som var skyltad med nödutgång. Ytterligare en dörr, sedan var de ute. I hans fuktiga hår bildades snabbt istappar och svetten slutade rinna i samma ögonblick som kylan träffade pannan. Temperaturen hade sjunkit markant under dagen, det var säkert tjugo minusgrader. När ambulansmännen hade fått Susanna på plats i ambulansen och var på väg in i bilen, kunde inte Peter låta bli att be dem om en tjänst: ”Skulle ni kunna vara snälla och vänta med blåljus tills ni kommer ut på stora vägen?” 21

Vila i frid.indd 21

12-02-09 14.04.49


vila i frid Han fick inget svar men kunde konstatera att de gjorde som han sa. När sirenerna började låta var de tillräckligt långt borta för att inte kunna kopplas ihop med Yasuragi. Han huttrade till när han insåg att han fortfarande stod kvar utom­hus. Det tog inte många minuter för de nedkylda kläderna att bli varma igen när han klev in i den tropiska inomhusvärmen. Samtidigt som han gick mot kontoret försökte han sortera sina intryck. En medvetslös kvinna i badet var nästan overkligt. Han kunde inte förstå vad som hade hänt henne. Så fort han kom in på kontoret lyfte han luren för att sammankalla alla avdelningschefer. Det var viktigt att informera alla om vad som hade hänt. Inte minst den verkställande direktören Nils Wedén, som för ovanlig­hetens skull svarade på första signalen. ”Tjena, hur är läget?” frågade han muntert, innan Peter ens hunnit säga hej. ”Det är bra med mig, men inte med en av våra gäster. Ambulansen var just här och lyfte upp en medvetslös kvinna ur den varma källan i det tysta tvagningsrummet – kvinnan är Susanna Tamm.” ”Vad är det du säger?” Det lät som om vd:n satte något i halsen, för han hostade till och harklade sig sedan ljudligt ett par gånger. ”Hon är vid liv, men verkar dessvärre riktigt illa däran”, fortsatte Peter utan att bry sig om chefens hostattacker. ”Är du i närheten? Jag tänkte att vi skulle ha ett möte med avdelningscheferna så fort som möjligt. Det är bäst att gå igenom vad som har hänt så att inga felaktiga rykten sprids om oss och hotellet. Dessutom måste vi förbereda oss på en viss uppståndelse från media.” 22

Vila i frid.indd 22

12-02-09 14.04.49


söndagen 5 februari ”Okej, vi ses om en kvart på mitt rum”, svarade Nils. ”Bra.” Precis när Peter skulle lägga på kom han att tänka på kvinnans korg som stod kvar i tvagningsrummet. Det var bäst att hämta den även om han bara hade sett en handduk i den. Allt han önskade var att få en kopp kaffe, men det fick vänta. Det tog inte många minuter att gå till badet för att sedan konstatera att det inte fanns något mer i korgen. Han tog den ändå med sig och när han väl var på plats igen såg han på klockan att det var en stund kvar till mötet, tillräckligt med tid för att hinna ringa Susanna Tamms anhöriga. Än så länge visste de kanske ingenting. Han sökte på nätet och hittade Susannas telefonnummer. Det hade han inte räknat med, eftersom hon var en känd person. Men hon bodde tydligen centralt i Stockholm och verkade inte dela sitt abonnemang med någon annan. Tele­ fon­svararen gick i gång efter fyra signaler. Hennes röst var mörk och bullrig, men vänlig. Hon meddelade att hon inte var tillgänglig just för tillfället och att det gick mycket bra att lämna ett meddelande. Han lade på. På Wikipedia stod det att Susanna Tamm var fyrtio­ sex år, Peter hade snarare gissat på femtiosex. I den långa beskrivningen om hennes karriär, fick han också reda på att hon hade en dotter vid namn Alexandra Tamm. Några klick på Google avslöjade att dottern jobbade på en ansedd advokatbyrå vid Stureplan. Han ringde upp deras växel. En affärs­mässig röst svarade när han kopplades till Alexandras direktnummer. Peter Berg presenterade sig och berättade den dåliga ny­he­ten. Den styrka i rösten som Alexandra hade haft när hon svarade, förvandlades omedelbart till en snörvling när hon fick vetskap om vad hennes mamma råkat ut för. 23

Vila i frid.indd 23

12-02-09 14.04.49


vila i frid ”Hon har diabetes. Kan det vara insulinkoma? Vet du vart ambulansen åkte?” ”Södersjukhuset”, svarade han. ”Fick de någon kontakt med henne, eller var hon medvetslös när de åkte?” Han tvekade men valde att svara ärligt. ”Nej, de fick dessvärre ingen reaktion från henne.” ”Åh, då är det allvarligt”, viskade hon. ”Jag beklagar. Vi förvarar din mors tillhörigheter här så länge. Hon har säkert en väska på sitt rum – jag har inte hunnit undersöka det än.” ”Är det okej om jag tittar förbi i morgon och hämtar den? Jag tror inte att jag kommer att hinna i dag.” ”Det går bra, det är ingen brådska! Kom när du har tid.” Efter samtalet kände Peter sig skakig. Han tittade på den inramade bilden av sina barn och ett leende spred sig genast över hans ansikte. Sorlet i korridoren utanför tydde på att avdelningscheferna hade anlänt från sina respektive arbeten och Peter reste sig för att gå ut och ta emot dem. Nils Wedén såg sammanbiten ut där han stod vid personal­ garderoben. ”Susanna Tamm har tydligen diabetes. Jag pratade precis med hennes dotter”, berättade Peter. ”Vi går igenom allt på mitt rum”, svarade Wedén och skyndade iväg. När alla hade slagit sig ner hälsade Nils dem välkomna och gav sedan ordet till Peter. Han gick igenom händelseförloppet och efter det fick alla komma med frågor. ”Vad ska vi göra nu?” undrade restaurangchefen. ”Vi kan inte göra någonting annat än att fortsätta som 24

Vila i frid.indd 24

12-02-09 14.04.49


söndagen 5 februari vanligt. Det här kunde ha hänt var som helst, när som helst. Det är ren otur. Susanna Tamm har tydligen diabetes och kanske har missat att ta sin medicin. Eller också har hon kanske tagit för mycket insulin, vad vet jag?” ”Det låter konstigt”, invände spa-chefen. ”Diabetiker brukar vara noga med sin medicin.” Nils Wedén harklade sig. ”Det viktigaste är att vi förstår att det handlar om en ren tillfällighet att hon råkade befinna sig just här när det hände. Eventuella frågor från pressen hänvisar ni som vanligt till mig eller Peter. Förhoppningsvis blir det inte så stor uppståndelse.” Peter Berg och receptionschefen bytte blickar, och Peter avbröt sin chef. ”Jag tror tyvärr att vi får räkna med ett stort intresse från media, eftersom det är frågan om en av Sveriges mest folkkära skådespelerskor. Om det hade varit vem som helst skulle det kanske ha resulterat i en notis, men nu är det skillnad.” Wedén nickade. ”Det har du rätt i, men om några dagar är det här troligtvis glömt. Är det förresten någon här som vet något om Susanna Tamm?” Receptionschefen tog till orda: ”Jag minns ett reportage som jag läste för några veckor sedan, där hon berättade att hon var deprimerad. Tänk om hon försökte ta livet av sig?” Hon fick en tveksam blick till svar av Nils Wedén. ”Varför skulle hon göra det på allmän plats och inte ensam i hemmet i så fall?” ”Inte vet jag. Kanske för att hon är skådis? Hon kanske ville ha publik in i det sista?” Peter visste inte vad han skulle tro. De fortsatte att spekulera tillsammans tills Nils bestämde sig för att det var dags att avrunda. 25

Vila i frid.indd 25

12-02-09 14.04.49


vila i frid ”Vi vet ingenting än så länge om orsaken till det hela. Så prata inte med någon journalist, är ni snälla. Risken är stor att händelsen förstoras upp och misstolkas, vilket skulle kunna skada vårt rykte i branschen. Som sagt, låt mig och Peter sköta snacket så vi vet att samma information sprids.” Alla nickade i samförstånd och mötet var därmed avslutat. Peter Berg reste sig och gladdes åt att äntligen få tid att ägna en minut åt att hämta kaffe. Han hade inte ork för fler överraskningar och såg att klockan redan närmade sig lunchtid. Bara därför ringde det från receptionen. ”Det är en person som väntar på dig här, Josefin Eriksson, från Alfa Communication.” Henne hade han helt förträngt men han förstod att det inte gick att avboka mötet nu när hon hade tagit sig hela vägen till Hasseludden. ”Jag kommer strax”, svarade han matt och önskade att dagen snart skulle vara över.

26

Vila i frid.indd 26

12-02-09 14.04.49


3 Det var helt otroligt att en hotellchef kunde vara så upptagen att han inte ens hade tid att låta meddela att han var försenad. När Peter Berg äntligen visade sig, en halvtimme efter utsatt tid, var Josefin Eriksson på väg att ge upp hoppet om att han skulle dyka upp. Hon hade inte bestämt sig för om hon skulle påpeka för honom att hon hade fått vänta. Han kanske var en sådan som ansåg att andras tid var mindre värdefull än hans egen. ”Ursäkta mig, det har varit en körig morgon”, var den enda ursäkt hon fick. Josefin kunde inte förstå hur arbetsbördan kunde vara så stor denna dag när det såg så lugnt ut på hotellet, men hon ifrågasatte honom inte. I stället tog hon honom i hand och presenterade sig. Han log ett insmickrande leende. ”Har du fått vänta länge? Jag fastnade i ett möte.” Hans breda leende och intensiva blå ögon lämpade sig för en reklamfilm, men det bet inte det minsta på Josefin. ”Ja, i ungefär en halvtimme för länge”, svarade hon uppriktigt och det började rycka okontrollerat i vänster ögonlock, som det alltid gjorde när hon var upprörd. Hotellchefens leende slocknade för att slutligen stanna i en stel min. Josefin låtsades inte om hans uppenbara ogillande, utan 27

Vila i frid.indd 27

12-02-09 14.04.49


vila i frid fortsatte oberört: ”Jag har mycket att göra, så det är väl lika bra att vi får det här överstökat så snabbt som möjligt?” Om det verkade de åtminstone vara överens, för han nickade in­stämmande. ”Det var sviterna du ville se, eller hur?” frågade han. Josefins tjänstemobil började ringa, trots att det var helg, men hon valde att ignorera den skärande ringsignalen. Det var ändå bara den där envisa Anita Dahlqvist på Midbank som skulle framföra nya, helt orimliga krav. Hon drog sig inte för att höra av sig oavsett om det var kväll eller helg. Det fick räcka med att Josefin hade gjort sig besväret att åka ändå ut till Yasuragi Hasseludden på en söndag för kärringens skull. Hon kunde glömma att Josefin dessutom skulle svara i telefon. Peter Berg tittade frågande på henne och hon mötte hans blick. ”Ja, jag skulle vilja se de finare rummen, tack.” Utan att säga något mer vände han på klacken och började gå mot en korridor på samma våningsplan. Tiden för artighetsfraser och småprat var förbi, så hon förblev tyst. Hon studerade hans breda ryggtavla och något släpiga gångstil. Det enda hon gillade med honom var hans kortklippta frisyr. Resten av Peter Bergs uppenbarelse tilltalande henne inte alls, men Josefin misstänkte att de flesta kvinnorna lät sig tjusas av hans vackra leende och väl­tränade kropp. När ryckningarna i ögat gav med sig, erkände hon för sig själv att hon inte heller var världens mest tillmötesgående människa för tillfället. Men vem kunde begära det med tanke på det skituppdrag hon just nu arbetade med? Annat var det då hon var projektledare för stora events på Stadshuset. Nu fick hon ta jobb som ingen annan ville ha. Hon längtade bort, det höll på att ta knäcken på 28

Vila i frid.indd 28

12-02-09 14.04.49


söndagen 5 februari henne. Ändå var hon inte säker på att hon ville att just Anita på Midbank skulle få förmånen att bli hennes sista kund efter tio år på eventbyrån. Men Josefin var tvungen att erkänna för sig själv att banktanten var bra nära att kväva hennes sista uns av motivation. Josefins enga­gemang i uppdraget att anordna en tvådagarskonferens för Midbank och två av deras tyska kunder på Yasuragi hade redan överstigit de fyrtio timmar som Alfa Communication hade estimerat. Och än var det långt kvar till målsnöret. Även om byrån inte längre tjänade några pengar på uppdraget, tyckte chefen att hon skulle fortsätta hålla god min för att det kunde betala sig i form av ett större konto senare. Det skulle inte förvåna henne om det slutade med att Midbank avbokade sin konferens i sista sekund. Något framtida konto trodde hon inte alls på, men hon orkade inte säga emot chefen som hade en annan syn på saken. Det eventuella uppdraget skulle i sådana fall hamna i någon annan projektledares händer, det var hon säker på. Hennes chef hade inte längre förtro­en­de för henne och det var för att hon hade varit föräldraledig. Ända sedan Julia föddes hade allting gått utför på jobbet. När hon kom tillbaka efter ett års föräldraledighet var de så nöjda med hennes vikarie att hon fick överta Josefins tjänst. Själv fick Josefin andra, sämre arbetsgifter som bland annat innebar att ansvara för telefonväxeln. Det var så förnedrande att hon inte fann ord för det. Dessutom blev hon ned­ringd dygnet runt, även när hon var hemma med sjukt barn. Hennes chef förstod inte vad det innebär att vabba för han hade en fru eller barnflicka som backup när hans son var sjuk. När Josefin hade deklarerat att barn två var på väg, hade chefen varit nära att få slag men till slut pressat fram ett grattis. För att inte 29

Vila i frid.indd 29

12-02-09 14.04.49


vila i frid tala om när hon blev gravid för tredje gången. Då försökte han förmodligen spola ner hennes anställningskontrakt i toaletten. ”Här är första sviten, Mezame”, sa Peter och avbröt hennes tankar. ”Det är som en sovsal med fem bäddar.” Hon kikade in. ”Nej, det här går inte. Det måste vara ett enkel- eller dubbelrum.” ”Då kanske det här passar bättre”, sa Peter, och öppnade dörren till nästa rum som kallades Wa. ”Ja, mycket bättre.” Det kanske skulle bli bra det här, trots allt. Mini­sviter­ na Chikara och Kokoro var också fina, särskilt badrummen. Rummen låg dessutom bredvid varandra, vilket var ett önske­mål från Midbank. Josefin kände hur hon blev på bättre humör. Peter Berg kanske hade haft något viktigt för sig trots allt, och hon skulle försöka bli bättre på att inte döma folk för snabbt, så som hennes syster gjorde. De gick igenom de andra sviterna i ett rasande tempo och han hjälpte henne slutligen att reservera åtta rum åt Midbank. Han såg uppenbart lättad ut när hon tackade för sig och gick. På väg mot bilen började telefonen att ringa igen och hon kände hur stressen vällde över henne. Särskilt när hon såg att det var Anita Dahlqvist. ”Josefin Eriksson, Alfa Communication”, svarade hon till slut så vänligt hon förmådde. ”Hej, det är Anita Dahlqvist på Midbank! Jag har försökt få tag i dig i över en timme nu.” Anita blev tyst och väntade sig antagligen att Josefin skulle förklara varför hon inte hade svarat. Josefin tog ett djupt andetag. 30

Vila i frid.indd 30

12-02-09 14.04.49


söndagen 5 februari ”Jag har varit upptagen med hotellchefen på Hassel­ udden”, svarade hon. ”Jaha, blir det bra då?” ”Ja, det blir perfekt, jag reserverade fyra sviter och fyra vanliga dubbelrum, enligt vår överenskommelse.” ”Okej, vi får se var det slutar. Jag är ännu inte helt säker på exakt hur många personer som kommer från den tyska banken, men jag återkommer om det.” ”Det är om två dagar”, påminde Josefin. ”Just precis, det har jag inte glömt”, svarade Anita glatt, utan att förstå piken. ”Stefan Antonsson undrar lite om de där tunna morgonrockarna de har. Han är orolig för att de blir för kalla. Finns det en fodrad variant?” Anita fortsatte att ställa sina frågor men gav aldrig Jose­ fin en chans att besvara dem. Josefin avvaktade med att köra ut från parkeringen för att hon inte var säker på att hon skulle klara av att styra samtidigt som hon hade Anitas tjatter i örat. ”Tallbarrsolja var det förresten önskemål om att det skulle finnas på rummen redan vid ankomsten, tillsammans med ett spa-kit, en flaska äkta bubbel och en fruktkorg. Ja, en orkidé vore trevligt också”, fortsatte hon. ”Skjut mig.” ”Va?!” ”Nej, det var inget.” ”Det är bäst att du inte avbryter mig för då kanske jag missar någon viktigt detalj! Just det: du måste avboka Hummern och ordna ett annat transportsätt från Arlanda. Tyskarna var oroliga för att behöva sitta och trängas. Nu låter det som om Antonsson är inne på en limousin i stället. En pärlvit.” 31

Vila i frid.indd 31

12-02-09 14.04.49


vila i frid ”Men …” Klick. Josefin trodde inte sina öron. Allt måste vara ett enda stort skämt, arbetade hon på en eventbyrå eller på ett dagis? Nej, att vara pedagog var nog betydligt trevligare och mer meningsfullt än att serva idioter. På tal om idioter, hennes syster ignorerade henne fortfarande. Så här kunde hon inte fortsätta. Hon böjde sig över ratten och storgrät.

32

Vila i frid.indd 32

12-02-09 14.04.49