The publication of this work was supported by a grant from the Goethe-Institut
Originalets titel: Der König verneigt sich und tötet Copyright: © Carl Hanser Verlag München Wien 2003 Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency aps, Copenhagen Tryck: ScandBook ab, Falun 2005 isbn 91-46-21014-8
HERTA MÜLLER KUNGEN BUGAR OCH DÖDAR Översättning Karin Löfdahl
Wahlström & Widstrand
Kungen bugar och dödar Ofta frågar man mig varför kungen förekommer så ofta och diktatorn så sällan i mina texter. Ordet »kung« låter svagt. Och ofta frågar man mig varför frisören förekommer så ofta i mina texter. Frisören mäter håret och håret mäter livet. I romanen Redan då var räven jägare frågar ett barn frisören: »När dör mannen som kastade iväg katten? Frisören stoppade en näve karameller i munnen, när det blir så mycket avklippt hår från en man, att det fyller en hel säck, sade han, en stampad säck. När säcken är lika tung som mannen, då dör han. Jag stoppar alla männens hår i en säck, tills den är fullstampad, sade frisören. Jag väger inte håret på våg, jag väger det med ögonen.«11 Frisören, håret och kungen hittade varandra långt innan jag kände diktatorn och innan jag började skriva. När kungen levde liknade han en hund och en kalv och när han dog klibbade kronan på honom hälften galla hälften melon under håret alla sommarregn lämnar kvar sina smygande änglar 34
mellan majsstjälkarna var och en är en livvakt som tidigare varit hos kungen Till den avlägsna by där jag växte upp ledde ingen asfaltgata, bara knaggliga grusvägar. Men kungen hittade dit, annars skulle jag ju inte ha mött honom där. Han hade ingenting med kungarna i sagorna att göra, jag hade inga sagoböcker. Han var sammanfogad av verkliga, självupplevda företeelser. Han kom från min morfars schackspel och schackspelet hade med min morfars hår att göra. Under första världskriget var han soldat. Hamnade i fångenskap och snidade sig där ett schackspel. Krigsfången tappade håret, tjocka tofsar föll bort och kompanifrisören behandlade hans hårbotten med en saft av söndersmulade blad. Frisören hade en passion, han spelade schack, varhelst och närhelst han kom åt. Han hade tagit med sig sitt schackspel hemifrån i kriget. I kaoset vid fronten hade frisören tappat bort sju schackpjäser. När han spelade måste de ersättas av brödkanter, kvistar eller stenar. När min morfars hår efter några veckors behandling växte ut igen, tjockare och mörkare än det någonsin varit, funderade han över hur han skulle kunna tacka frisören för detta. Då fick han syn på två träd i närheten av fånglägret, det ena med vaxgult, det andra med mörkrött trä. Av detta virke snidade han de saknade schackpjäserna och gav till frisören. Så började det hela, sade han till mig. Men under snidandets gång hade figurerna kommit honom för nära, han skämdes över att inte känna till deras roller på schackbrädet. Han lärde sig spela schack. Det förkortade inte bara de långa dagarna av väntan och tristess, det gav också stadga. När man spelade schack hade man huvudet och fingrarna om inte i det riktiga livet, så åtminstone i en variant av det. 35
Man levde sig bort från den lösryckta tid som man befann sig i, tillbaka till ett hemma från förr och framåt i en förhoppning att snart få komma hem. Och detta utan att behöva nämna sig själv, man hade krupit in i schackpjäserna. Tiden när man spelade lyfte en, sade han, man behövde inte känna den tomhet den annars hade. Efter krigsfångenskapen återvände min morfar till byn. Liksom för kompanifrisören hade schackspelandet blivit en passion även för honom. Övningen han fick av att snida de sju figurerna och tidens långsamhet, sade han, tvingade honom att börja arbeta med sina händer igen. Virke fanns det ännu tillräckligt av på träden, han snidade ett komplett schackspel åt sig själv. Först bönderna, sade han, eftersom han själv varit bonde före kriget och tänkte komma hem och bli bonde igen. När han berättade detta för mig hade han sedan länge ett riktigt schackspel, inköpt i en affär. Jag fick leka med det självsnidade som saknade fyra figurer. Av alla hans figurer gillade jag de två kungarna bäst, den vaxgula och den mörkröda. Träet hade med tiden blivit gammalt och smutsigt, gråaktigt och mörkbrunt, som soltorr och regnvåt jord. Alla figurerna var spruckna och vingliga. Ingen var den andra lik. Träet som varit färskt när det snidades hade torkat olika i varje figur. Allra snedast var kungarna, riktigt skröpliga såg de ut, tjockmagade på framsidan, kutryggiga på baksidan. De var vingliga för att kronan satt snett på huvudet och var alldeles för stor. Min morfar spelade under många år schack varje veckoslut. Först när alla hans schackvänner hade dött i tur och ordning, spelade han för att ha sällskap kort på söndagarna. Men då hade han tur igen. Som alla år tidigare besökte han varannan vecka sin syster som hade gift sig och flyttat till grannbyn. Och vid ett av 36
dessa besök träffade han i denna by en som han sade »seriös« schackpartner. Sedan dess for han varje onsdag med tåget till grannbyn för att spela schack. Ofta fick jag följa med. Liksom det i vår by bara bodde tyskar, bodde det i grannbyn bara ungrare. Mannen till min mors faster var ungrare och snickare. Och den seriöse schackspelaren var också ungrare. Min morfar kunde leva ut två passioner på en gång när han spelade schack, ty hans andra passion var att tala ungerska. Jag fick följa med för att jag skulle lära mig ungerska medan han spelade schack. Min morfars svåger, snickaren, bar en skyddsrock av sågspån, bara under armarna såg man brunt tyg. Och han hade en basker av sågspån, tinningar och öron av sågspån och en tjock mustasch av sågspån. Han gjorde möbler, golv, dörrar, fönster, barnvagnar som gick att stänga till med rullgardiner av trä, han gjorde små föremål som barngalgar, skärbrädor, träskedar – han gjorde likkistor. Efter murens fall förekom ständigt i pressen exempel på ddr:s officiella språkreglering. Ordmonster, som när man själv upprepade dem högt och korrekt i den egna munnen blev ofrivilligt komiska – lika illa tilltygade till form som innehåll. Julgransänglarna hette »årsslutsvingfigurer«, de små flaggorna som man viftade med framför tribunerna hette »vinkdetaljer«, vin- och spritbutiker »dryckesstödpunkter«. Men två av dessa ddr-ord kändes bekanta för mig och påminde mig om besöken hos min snickarfarbror. Det ena var kista som på ddr-tyska hette »jordmöbel«. Det andra var namnet på den Stasiavdelning som ansvarade för pamparnas fest- och dödsdagar. Den hette »avdelning Glädje och Sorg«. »Årsslutsvingfigurer« för att undvika ordet »ängel«, »vinkdetaljer« för att undvika diminutivet för flagga, det hade kränkt fanan. »Dryckesstöd37
punkt« stärker butiken militärt, kanske stillade pamparna sin »törst efter frihet« i flaskan. I dessa uttryck har en klumpig och tondöv ideologi skapat ordkarikatyrer. Men inte ett dugg komiska lät begreppen »jordmöbel« och Stasiavdelningen »Glädje och Sorg« i mina öron. I dessa ordkonstruktioner hör man rädslan för döden. Ty döden kunde man inte betvinga trots en hög ställning i staten, den bröt sig igenom skranket mellan nomenklaturan och fotfolket. Vetskapen om döden, som man konfronterades med individuellt och jämställt med »de normala«, lämnade tydligen inte härskarklickens kollektiva evighet likgiltig. De fogade sig inför den enda svaga punkten i sin makt, den som inte gjorde någon skillnad mellan socialistiska hjältar och statsfiender, som ställde var och en till svars helt privat utan att en Marx eller Lenin kunde hjälpa, än mindre en Honecker eller Mielke. I den marxistiska språkkreationen »jordmöbel« i stället för likkista finns Gud så att säga både innanför och utanför, han blir förnekad och inkluderad på samma gång. Det handlar visserligen inte om »återuppståndelse« men likväl projiceras ett slags tröst in i döden, ett liv efter detta. Man får sin jordmöbel och bor i sitt rum under jorden. Sett ur det perspektivet är det helt logiskt att den balsamerade Lenin har fått en villa på Röda torget, medan vanligt folk får nöja sig med en enrummare på begravningsplatsen. Den ungerske snickaren med sågspånsrocken omsatte i praktiken ordet »jordmöbel« utan att känna till ddrtyskan. Av pragmatiska skäl i hans arbete blev kistan en möbel i hans hem, som, när någon hade dött och lagts ned i den, kom i jorden. Alla hans snickeriprodukter stod huller om buller i verkstaden, så som utrymmet krävde: en färdig barnvagn bredvid, över, under eller till och med i 38
en färdig kista. Träet visade mig där i verkstaden alla stationer mellan födelsen och döden. Livstiden låg där som armar, fullastade med träskedar, skärbrädor, klädhängare. Mellan skåpen, nattduksborden, sängarna, stolarna och borden såg kistorna så vanliga ut, verkligen möbler för jorden. Ingen försökte huka sig, tydligare än man kan uttrycka med ord fanns föremålen där. De behövde inga resonemang om liv och död, de var det man behövde för att leva och dö. För mig var snickaren en tusenkonstnär. I mina ögon skapade han världen. Jag blev klar över att den inte bestod av vandrande himlar och gräsbevuxna majsfält utan av alltid likadant trä. Han kunde ställa upp trä överallt till skydd mot de flyende årstiderna, såväl mot jordens nakna som gräsbevuxna årstider. Här stod dödsdagarnas panoptikon som blankpolerat, kantigt material. En klarhet i dämpade färger från smutsvitt över honungsgult till mörkbrunt. Färger som inte längre förändrades utan bara blev en aning mörkare i sig i stället för att slösa bort sig själva med att fladdra omkring i landskapet. De var stumma till sin läggning, hade en lugn säkerhet. De gjorde mig inte orolig, förhöll sig så stilla när man rörde vid dem, att deras lugn fortplantade sig inom mig. Medan den ena årstiden knuffade undan den andra där ute och till sist slukade varandra höll sig dessa kistor inne i verkstaden på avstånd från köttet. De tog sig tid och väntade, var för de döda ingenting annat än deras sista bädd, så att man kunde bära bort dem. Snickaren hade också sin symaskin, han sydde även kuddar till kistorna. »Vit damast«, sade han, »fyllda med hyvelskugga som för en kung.« Dessa långa, från hyveln ringlande trälockar hette inte »hyvelspån« utan »hyvelskuggor«. Jag tycker om detta ord. Redan då tyckte jag om att de dödas 39
kuddar inte fylldes med löv, gräs eller sågspån – utan bara med skuggor, som ännu fanns i träet på de levande trädkronorna och som föll ut när man skar itu träet. Alexandru Vona skriver i sin roman De igenmurade fönstren: »Om man vill veta sanningen måste man hitta de ord som har smugit sig in bland alla de andra orden som inte angår oss.«12 »Hyvelskuggor« är för mig ett sådant ord. Hyvelskuggorna prasslade och luktade bittert. Medan min morfar spelade schack på verandan, gjorde jag peruker av de korta hyvelskuggorna åt mig i verkstaden. Och av de långa spiralerna skärp, rysch och halsdukar. I en stor låda låg förgyllda bokstäver, de luktade stickande fränt av lack. Av dem lade snickaren ihop de dödas namn och klistrade fast dem på kistlocken. Jag gjorde ringar, halsband och örhängen av dem. Idag skulle hyvelskuggorna och bokstäverna skrämma mig. Men då hade jag sett så många döda, som jag känt väl när de levde, känt igen deras röster, deras sätt att gå. I åratal hade jag vetat vad de hade på sig, vad de åt, hur de grävde i jorden och hur de dansade. Så en dag låg de i kistan, var desamma, bara orörliga och ivriga inför det sista besöket. Bara en enda gång till ville de vara betydelsefulla och gunga fram till musik genom byn i den snidade vagnen som i en rullande veranda. Gud hade krävt tillbaka sitt material av dem, naturen hade ätit dem tillsammans med årstiden. Jag tänkte knappt på dem när jag hängde på mig guldbokstäverna. Jag beundrade min snickarfarbror för att han såg till att de döda fick sängar med lock och förgyllda namn och damastkuddar med hyvelskuggor och att de blev ivägburna. Somliga kistor stod tätt och lodrätt lutade mot väggen som staket, andra stod vågrätt på golvet, fyllda med hyvelskuggor. Aldrig en enda gång när jag var på besök, såg jag snickaren klistra ett namn med guldbokstäverna, sy en 40
kudde och fylla den med hyvelskuggor eller sälja en kista. Vid lunchtid kom snickarens hustru med maten, ställde kastrullen på hyvelskuggorna i en kista för att den skulle hålla sig varm längre. I verkstaden fanns hyvelskuggor och vita damastkuddar som till en kung och över schackspelet rynkade min morfar pannan och malde med kindknotorna. Ibland var han, ibland hans partner schackmatt med kungen. Och under den korta hemresan med det sena tåget hade himlen de störtande grälla kvällsfärgerna, som inte kunde jämföras med något annat. Månen hängde som en hästsko eller en aprikos, över taken flög väderhanar mot tågets färdriktning och såg ut som idel schackpjäser. Några liknade kungen. Dagen därpå hade även hönsen i gräset kronor, inte kammar. Jag måste varje vecka, på onsdagar och söndagar, slakta en höna. Jag gjorde det som vilken annan syssla som helst, sakkunnigt och okänsligt, som att skala potatis eller torka damm, som ett arbete man lärt sig för hela livet. Det var ett kvinnogöra. Att inte kunna plåga en höna eller se blod existerade bara inte. På sin höjd bland männen, när de rakade sig. Och någon enstaka gång bland kvinnor – sade man – som inte dög någonting till. Kanske hade jag senare inte dugt någonting till, på den tiden gjorde jag det. Jag hade bara förvirrade drömmar i en enda röra. Jag skär upp hönan och hennes mage är ett schatull fyllt med schackpjäser, röda och blå i stället för vita och svarta. De är alldeles förtorkade och hårda. Man skulle ha hört dem rassla, när hönan ännu sprang i gräset. Jag tar ut schackpjäserna ur magen och ställer upp dem efter färg i två rader. Det finns bara en kung, han vinglar, bugar sig. Han är grön och blir röd medan han bugar. Jag håller honom i min hand och känner hur hårt hans hjärta slår. Han är rädd och där41
för tar jag ett bett i honom. Han är gul inuti och mjuk, har ett sött kött som en aprikos, jag äter upp honom. De olika föremålen hade var och en sin kung, kungarna blinkade till varandra, när de framträdde. Kungarna lämnade inte sina föremål, men de kände varandra, träffades i mitt huvud och hörde ihop därinne. De var en kung, uppdelad på flera, som alltid sökte efter nytt material, där de kunde leva. Två kungar i schackspelet, plåtkungen i väderhanen och köttkungen i hönan. Materialet som föremålen bestod av, tittade till och märkte direkt, när den där stegringen kom, som satte igång kaoset i mitt huvud. Det vardagliga i föremålen sprack, deras material personifierades. Mellan föremål som var lika uppstod hierarkier och än mer mellan mig och dem. Jag måste ställa upp i en förlikning som jag själv startat och kunde bara dra det kortaste strået. Jämfört med trä, plåt eller en fjäderskrud är hud det förgängligaste materialet. Jag var ofrånkomligt hänvisad till kungens ibland goda, ibland onda makt. i fjäderhuset bor en tupp i bladhuset en allé en hare bor i pälshuset i vattenhuset en sjö i hörnhuset bor patrullen knuffar någon från balkongen högt över flädern i blom och det var åter självmord i pappershuset bor beslutet i hårknuten en dam Texten i detta collage är en senare återspegling av bykungen som man kastade tärning om men i och med patrullens 42
hörnhus, mordet som i det officiella beslutspapperet felaktigt rubriceras som självmord, är redan stadskungen i full aktion. Han är en statskung. Han schackrar vid skärningspunkten mellan liv och död: låter i hemlighet slänga dem som blivit besvärliga för honom, ut genom fönstret, framför tåg och bilar, från broar över floder, hänger dem, förgiftar dem – iscensätter sitt dödande som självmord. Han låter de flyende slitas sönder av tränade blodhundar vid gränsen. Han låter dem ligga där så att bönderna hittar dem halvt förruttnade på fälten vid skörden. Han låter dem som flyr över Donau jagas med båtar och slitas sönder av båtpropellrar. Fiskar och måsar får rikligt att äta. Man vet om det men kan aldrig bevisa det som sker dagligen. Där en människa försvann fanns tystnad, anhöriga och vänner med för stora ögon kvar. Stadskungen låter ingen märka sina svagheter, när han vinglar säger man att han bugar, men han bugar och dödar. jag älskar er ju alla säger kungen i sitt land hans kungahund i glansgräsuniform hörs skalla han bär ett plåthalsband när taggtrådsljus om natten flämtar blir språng och andedräkt till ett den kungen älskar döden hämtar nästa morgon i hundens mage föll för hundens bett Bykungen »bugade sig en aning« och vinglade som trakten vinglar. Man levde i denna trakt som åt sig själv, tills den åt någon annan, tills man tog död på sig själv. Det var stadskungen som tillhandahöll den andra delen av meningen: 43
»Kungen bugar och dödar.« Stadskungens verktyg är skräcken. Ingen byskräck som skapats i huvudet utan planerad, iskall skräck som biter sig fast i nerverna. När jag kom till staden efter att ha levt på fransarna i byn, blev asfalten en matta, på vilken, i stället för dödsdagarnas panoptikon, den statligt planerade döden smög omkring anklarna: repressionen. De första åren såg jag den överallt. Den drabbade personer som jag inte kände. Jag fruktade den bara i största allmänhet, levde för nära för att inte se den men för långt ifrån för att förstå vad den ställde till med. Den följde mig vid sidan om, aldrig mitt igenom mig den första tiden. En häftig portion medlidande med dem som just hade drabbats, denna spontana medkänsla som grep mig ett tag och sedan försvann av sig själv. Att stå där med krökta fingrar, pressa naglarna så hårt i handflatorna att det gör ont, bita ihop läpparna vid åsynen av hur någon som man inte känner inför allas ögon blir gripen, slagen, sparkad. Att sedan gå vidare med torr gom, het hals och med så snabba steg som om magen och benen vore fullpumpade med dålig luft. Den matta skuldkänslan att inte kunna förhindra något, som träffar andra och känna den tarvliga lyckan, att straffet inte drabbar en själv. Var och en som såg på kunde bli träffad, allt var ju förbjudet utom att andas, det fanns överallt vart man såg otaliga anledningar för var och en. Först under de följande åren hade jag vänner, som blev skuggade och metodiskt förhörda, vars lägenheter blev genomsökta, manuskript beslagtagna, som fick lämna universitetet och blev arresterade. Det som jag till dess upplevt som en dyster atmosfär, blev konkret skräck. Vännerna trakasserades, jag visste exakt var och hur. Hela dagar kunde vi tala om det mellan skämt och fruktan, våghalsiga och 44
chockade sökte vi utvägar, som inte fanns någonstans, eftersom vi inte kunde tänka oss att slå till reträtt i vårt eget handlande. Repressalierna trängde in i mitt liv. Och ett par år senare trängde de in under huden på mig. Jag skulle spionera på mina arbetskamrater i fabriken och vägrade. Och allt som jag hört av mina vänner om förhör, husundersökningar, dödshot, upprepades på mig själv. Då hade jag redan fått övning i att grubbla över hur nästa förhör, nästa arbetsdag, nästa gathörn skulle lägga ut sina fällor. Jag visste att ögonens förstoring av skräck och kaoset i huvudet springer ifrån alla befintliga ord, både de man vill skriva och de man vill tala. Men jag var ändå tvungen att bära med mig något som jag skrivit till två vänners död. Liksom på den tiden i den alltför illgröna dalen med mjölktisteln, har jag senare sökt ord för den skräck vi hade tillsammans. Jag ville visa hur vänskap ser ut, när det inte är självklart att man lever i kväll, i morgon bitti, nästa vecka. »Eftersom vi var rädda, var vi tillsammans varje dag, Edgar, Kurt, Georg och jag. Vi satt tillsammans vid bordet men rädslan fanns där separat i vars och ens huvud, så som vi haft den med oss när vi träffades. Vi skrattade mycket för att gömma den för varandra. Men rädslan tränger sig fram. Om man behärskar sitt ansikte, så smyger den sig in i rösten. Om man lyckas samla ihop ansikte och röst till ett dött stycke, lämnar den till och med fingrarna. Den lägger sig någonstans utanför ens hud. Den svävar fritt, man ser den på de föremål som finns i närheten, vi såg vems rädsla som fanns var, eftersom vi känt varandra så länge. Vi kunde ofta inte stå ut med varandras sällskap, eftersom vi var hänvisade till varandra.«13 Förhörsledaren frågade föraktfullt: »Vem tror du att du är.« Det var inte alls någon fråga och just därför utnyttjade 45
jag tillfället att svara: »Jag är en människa som ni.« Det kändes nödvändigt och viktigt för mig, eftersom hans uppträdande var så maktfullkomligt som om han glömt bort det. I de turbulenta momenten av förhören kallade han mig skitstövel, slyna, parasit, hynda. När han var mer måttfull fick jag heta hora eller fiende. I de mer harmlösa delarna av förhören var jag hans tjänstetidsblankett, den där lappen, där man visar på sin flit och kompetens men som man knycklar ihop. Ofta tränade han tillintetgörandets teknik på mig, eftersom hans arbetsdag varade ännu flera timmar. För att inte behöva sitta ensam på sitt kontor, höll han mig kvar där, tuggade om allt, ironiskt och cyniskt, allt som han redan hade sagt tusen gånger i ursinnig ton. Jag var tvungen att stanna där för att hans klocka inte skulle ticka på tomgång, för att han inte skulle vara hänvisad till sig själv. Efter varje vredesutbrott övade han människojakt på mig med en för honom vilsam och obesvärad teknik, för att inte ligga av sig. Han hade rutin på alla känslolägen. Barndomens fråga: »Vad är mitt liv värt«, blev obsolet. En sådan fråga får bara komma inifrån. När den ställs utifrån blir man motspänstig. Av ren trots börjar man älska sitt liv. Varje dag blir värdefull, man lär sig att gärna leva. Man säger till sig själv att man är levande. Just nu vill man leva. Och det räcker, det är mer anledning att leva än man tror. Det är en livsvilja som är testad, den är lika användbar som den egna andningen. Även detta inombords växande livsbegär i kontrast till alla yttre omständigheter är en kung. En motspänstig kung, jag känner honom väl. Därför har jag aldrig nämnt honom med ett ord utan hållit hans namn hemligt. Jag hittade på »hjärtdjuret« som beteckning på honom för att kunna tala till honom utan att behöva uttala hans namn. Först flera år senare, när den tiden var tillräckligt långt 46
borta från mig, gick jag över från ordet »hjärtdjur« till det egentliga ordet kung: och kungen bugar en aning och natten kommer som vanligt till fots och från fabrikens tak i floden ner två neonljust bleka skor man ser den ena täpper till vår mun på marken den andra knäcker revbenen med sparken när dagen gryr neonskorna försvunnit har vildapeln är munter och lönnen rodnar stjärnorna på himlen som popcorn far och kungen bugar och dödar Rimmet från byspråket förde mig redan från början till kungen: »allena – klena – kung« (alleenig – wenig – Kenig) rimmade jag redan i dalen hos korna. Rimmet och min morfars schackkung. Från dialekten känner jag till väggbonadsrim, böner, ramsor om vädret. Som barn tog jag dem på allvar, som tonåring i staden skrattade jag åt dem. På gymnasiet nötte man på Goethe- och Schillerballaderna i månader. Hjärndött, utan en enda tanke i huvudet, rabblades de upp med betoning på den sista stavelsen. Det var med samma takt i huvudet som vid mattpiskning. »i nattens dån / här rider fadern med sin späda son« eller »i tidig gryning röd / väckt ur drömmars slöja / är du svekfull Wilhelm eller död / hur länge skall du dröja.« och ännu värre de rimmade partidikterna: »jag älskar landet och dess vackra dalar / och dig och dig och alla som i landet bor / och som sitt modersmål här talar / och som på fred, socialism och kraft och lycka tror.« Där haltade rimmen, en mattpiskningsrytm gick inte att få in. När man läste upp de sex, 47
sju stroferna högt efter varandra, lät det i huvudet som när man kör över hål i gatan. Jag led av rimaversion. Långt senare läste jag de spröda rimmen hos Theodor Kramer och Inge Müller. Jag upptäckte en ömtålig, sårbar rytm i dem, som om andan dunkade i tinningarna vid detta slags rim. Jag blev besatt av dessa dikter, kunde dussintals av dem utantill utan att medvetet ha lärt mig dem. De hade mitt liv för ögonen, så var det, de talade med mig och lärde sig själva i mitt huvud. Jag tyckte så mycket om dem, att jag inte vågade titta närmare på hur de var gjorda. Jag tror ännu idag inte att man kommer åt dessa båda författares egenart genom att titta närmare på dem. Sedan började jag klippa ut ord ur tidningarna. Det ledde i början förbi rimmen. Det började ju bara med avsikten att vid mina många resor ge ett tecken ifrån mig till mina vänner, att lägga något eget i kuvertet, inga vykort från platserna, som fotograferna hade avbildat med lokalpatriotisk lins. När jag läste tidningar på tåget klistrade jag ihop ett bildfragment och några ord på ett vitt kort eller några meningar: »det motspänstiga ordet alltså« eller: »Om en ort verkligen finns, snuddar den vid begäret.« Det var först i och med förvåningen över vad lösryckta ord ur en tidning kan åstadkomma, som rimmen kom in i bilden. Jag hade sedan länge också klippt ut ord därhemma. Slumpartat som det tycktes mig låg de där på bordet. Jag tittade på dem och det var förvånansvärt många som rimmade. Med förtroende för Theodor Kramers och Inge Müllers rim tog jag emot de rim, för vilka jag inte gjort någonting själv och som av en slump hade mötts på bordsskivan. Det var ord som hade lärt känna varandra för att de var tvungna att dela den plats de låg på. Jag kunde inte jaga bort dem och hade nu fått smak för rim. 48
Redan från första början kunde jag aldrig låta ordet »kung« stå kvar i en text. Jag var alltid fixerad vid det ordet, jag klippte ut alla »kungar« ur varje text där de förekom. Jag räknade en gång kungarna på bordet, jag hade 24 kungar liggande bredvid varandra, innan jag lät den första kungen komma med i en text. När han väl blivit insläppt satte rimmandet igång. Det visade sig att man genom att rimma kunde komma åt kungen. Man kan visa upp honom. Rimmet tvingar honom tillbaka i den hjärtklappningstakt, som han varit orsak till. Rimmet gör sliriga svängar in i den förvirring som kungen skapat. Rimmet virvlar upp och håller i styr på samma gång. Hela raden kan förändras. Ingå partnerskap med andra rader. Man kan kamma rimmen mothårs, rumsligt gömma dem i mitten av en mening och se på hur de på nytt sväljer det de just prisgivit. Och vid meningens slut kan man göra dem betydelsefulla, synliggöra dem rumsligt men inte betona dem när man läser dem, alltså gömma dem i rösten. Kungen har funnits i mitt huvud ända sedan barndomen. Han fanns i föremålen. Även om jag inte hade skrivit ett ord, skulle han ha varit där för att få kontroll över dagens nytillkomna komplikationer genom sin visserligen illvilliga men i alla fall välbekanta ledargestalt. Där kungen uppträdde var ingen skonsamhet att vänta. Men trots detta sorterade han ens liv, tog utan ord itu med villervallan, när den sprang ifrån det som fick sägas. Kungen har alltid varit ett upplevt ord, med tal kunde man inte komma åt honom. Jag har tillbringat mycket tid med kungen och under den tiden fanns rädslan, ibland som en bisak, ibland som något huvudsakligt. »Hjärtdjuret« är i motsats till den upplevda »kungen« ett skrivet ord. Det kom till på papperet under skrivandet 49
som ersättning för kungen, eftersom jag letade efter ett ord för mitt livsbegär, ett ord som jag inte hade då när jag levde i rädslan. Jag ville ha ett dubbeltydigt ord, så dubbeltydigt som kungen skulle det vara. Både rädd och godtycke skulle finnas med i ordet. Och det måste gå in i kroppen, ett särskilt inälvsord, ett inre organ som kunde transporteras med det yttre höljet runt omkring sig. Jag ville tala till det oberäkneliga som finns inom varje människa, på samma sätt inom mig som inom de mäktiga. Något som inte känner sig självt, som låter sig stoppas upp på olika sätt. Det blir tamt eller vilt, beroende på vad tillfälligheternas spel och önskningar gör med oss. Vid mitt första nyårsfirande i Tyskland stod plötsligt efter midnatt kungen där mitt i festen. Gästerna började gjuta bly. Jag stod och såg hur det smälta blyet fräsande rann från teskeden ned i det kalla vattnet och stelnade i en oförutsebar figur. Det stod klart för mig att precis så var det med kungen och så skulle det också bli med hjärtdjuret. Man bad mig gjuta mitt blyspöke för det nya året och jag vågade inte göra det. Jag drog mig skrattande ur leken för att man inte skulle ana orsaken: med trasiga nerver ska man inte gjuta bly. De andra blygjutarna drevs av en livlig fantasi. Jag hade redan gått alldeles för långt i mina tankar. Av rädsla för att blyspöket skulle bojkotta hjärtdjuret för mig, störa mig hela året, lamslå mig, när jag ville komma åt hjärtdjuret, vägrade jag att stöpa bly. Men även för att jag tänkte och kanske var det i förlängningen samma problem: nu vill de allihop se på det föremål som kryper ur skeden, hur trasig jag är inombords och hur mycket jag anstränger mig för att formulera mitt inre tillstånd med ordet »hjärtdjur«. I »The woman in the window« (Kvinnan i fönstret), en 50
beklämmande film av Fritz Lang, heter det: »Man hamnar i situationer som man några minuter innan inte hade räknat med.« Jag hade räknat, nämligen med att ett blyspöke skulle ha kunnat visa något som jag inte ville räkna med. Kungen följde mig först från byn till staden, sedan från Rumänien till Tyskland, som ett återsken av saker som jag inte kunde förklara för mig själv. Han personifierade omfattningen av dem. När inga ord mer duger i huvudets kaos, säger jag än idag: Jaha, nu kommer kungen. När en av mina vänner hittades hängd i sin lägenhet var jag redan här i Tyskland. Där borta, där jag varit tvungen att lämna mina vänner, hade jag förnekat och dödat kungen. Dödat Roland Kirsch, en byggnadsingenjör som var 28 år, talade lite och tyst, gjorde inte mycket väsen av sig, skrev dikter, fotograferade, sade inte som de andra upp bekantskapen med mig, varken så länge jag var en statens fiende i Rumänien eller efter utresan. Han skrev kort till mig, väl vetande vad han riskerade. Jag ville att han skulle låta vår vänskap vila, inte utsätta sig för faran, jag var rädd för hans skull. Desto gladare blev jag i denna rädsla när korten kom – de var ett livstecken. Hans sista kort, några veckor före hans död, var ett svartvitt foto – en gata, där vi ofta gick. Den hade förändrats mycket sedan jag rest, man hade lagt dit ett spårvagnsspår. De nya skenorna var redan övervuxna med midjehöga vilda morotsplantor. De blommade med filigranlika vita skärmar. De visade mig de risker min vän var utsatt för och att jag hade burit bort mina fötter därifrån, vår sönderslitna närhet, den konfiskerade spontaniteten i vår relation, ty vi kunde aldrig vara direkta när vi skrev. När vi läste, sökte vi bakom orden efter vad de kunde stå för. En bild av vår separation i de vilda morötterna. Jag inbillade mig att alla växter kanske blev vilda mo51
rötter när de såg människornas hopplöshet. På baksidan av kortet fanns med pytteliten stil en enda mening, som inte längre brydde sig om att fylla det utrymme som fanns till förfogande: »Jag måste ibland bita mig i fingret för att känna att jag fortfarande finns.« Kort därefter fanns han inte längre. Den meningen väger tyngre än alla dess ord tillåts uttrycka. Och den leder dit där orden inte längre orkar stå ut med sig själva, inte ens de som man måste använda för att citera den. Det handlar ju inte om meningen utan om människan. Och i ingen annan mening kunde en människa vara så inne som hon är i denna, därför att hon tvingades in i den. Lika förunderlig som denna mening är också dödsdatumet: 1 maj, den största socialistiska helgdagen, »Arbetets dag«. På Arbetets dag hade en diktator, galen i människoplågeri och monumentalbyggnader, gjort sig av med en byggnadsingenjör. På mig tryckte kungen till strupen när jag fick meddelandet. Hur kan det kännas när man sitter där hemma sent på kvällen och det ringer på dörren. Man öppnar och blir hängd. Grannarna säger idag att de den natten hörde många skrikande röster. Ingen gick dit för att hjälpa. Man vägrade obduktion, kungen lät ingen titta i hans kort. På det officiella beslutspapperet står det i dödsattesten: självmord. Frågan kvarstår: tänkte de redan från början hänga honom. Värjde han sig och var sedan tvungen att sticka in huvudet i snaran. Eller råkade han dö denna natt under deras förhör och tortyr och så visste de inte vad de skulle göra med den döde utan hängde honom. Gjorde de det alltså med avsikt eller sedan deras plan spårat ur, av skräck, förakt eller kanske rentav av underhållning. Var mördarna män från hemliga polisen eller avlönade eller till och med utpressade kriminella. 52
I min chock över denna död steg som ett eko ett omvänt fall från min barndom upp inom mig, kanske på grund av att man vägrat obduktion, mullbärskungen från byn. Han hade utan tvekan hängt sig för egen hand, obduktionen tvingades fram. Cancersjuk i sista stadiet fick han bara penicillinsprutor, eftersom läkaren inte hade morfin. Han stod inte längre ut med smärtornas raseri utan stämde möte med döden. På hans bakgård stod ett mullbärsträd, under det en stege. Varje år lärde han sina höns att sova i trädet. De klättrade varje kväll på stegens pinnar upp i trädets krona, satte sig i rad på grenarna för att sova. När det blev dag klättrade de ned på stegen till gårdsplanen. Dottern till den döde sade att hönsen genom inlärningen, som varade i flera veckor, blivit väldigt vana vid honom. De lät sig inte störas av att han hängde sig i trädet. Inget fladdrande, inget skrik, man hörde inte ett ljud den natten på gården. Dottern sade att hon ville se efter hur han mådde vid tretiden på morgonen. Då låg pyjamasen utan honom i sängen, klädskåpet var öppet och galgen med hans finkostym tom. Hennes första tanke var att han gått ned på gården för att svalka sina smärtor. Men varför i sin finkostym. Hon vågade sig ut, månskenet lyfte hela gårdsplanen ur mörkret. Hönsen satt som vanligt uppe i mullbärsträdet, de vita, särskilt de vita, sade hon, lyste som porslinsfigurer i ett vitrinskåp. Och han hängde under dem i en gren. Den hängde var en granne till oss. Otaliga gånger när jag åren därpå såg detta träd, satte kaoset i huvudet igång, jag upprepade alltid samma mening för mig själv: De använde samma stege, hans höns och han själv. Penicillinläkaren gjorde sig inga förebråelser. Han drog sig inte för att ifrågasätta självmordet och insisterade på obduktion. Han fråntog den döde värdigheten av sin fin53
kostym, spelade rollen av den store fackmannen och obducerade den döde en het sommardag bredvid stegen till mullbärsträdet på ett slaktbord mitt på gårdsplanen. Därför måste man genast lägga på locket till kistan, när den döde lades sönderskuren på bår i finrummet i sitt hus. Trots det inbillade jag mig att jag såg det svartblå strecket runt hans hals, indigoblått som mullbären därute på trädet. Som kammen på varje höna var nu strecket på halsen hans krona. Den döde hade förklarat för de närvarande att hans kött övergått i en annan, stilla materia, förvandlats till fruktkött. Med ett mörkt streck om halsen och finkostym hade han skapat av sig själv det största mullbär som någonsin växt på ett träd. Han gick ned i jorden som mullbärskung. I Alexandru Vonas roman De igenmurade fönstren dök oväntat mullbärskungen upp igen i raderna. Här är det en kvinna, det blå strecket runt halsen är redan i förväg dolt under hennes halssmycke. Trots det sitter min barndoms mullbärskung i hennes hals. »Medan hon drack ur glaset som min far räckt henne, upptäckte jag runt hennes tjocka hals det svarta sammetsbandet, vid vilket en medaljong hängde. En månad senare fick vi veta att min far inte hade misstagit sig. Jag frågade honom hur hon hade tagit sitt liv. Egentligen var min fråga en ren formsak, för jag visste med det svarta sammetsbandet för ögonen att hon hade hängt sig. […] det hårt spända bandet, redan om man stuckit in ett finger under det hade hon kvävts, var kanske orsak till att hon var så rak i hållningen.«14 Efter hängningen av min vän såg jag alla snaror överallt olika. Jag undviker dem ännu idag, på bussarna håller jag mig inte fast i läderöglan. När en rock hänger på en galge finns för en minut, som om man knäppte med fingrarna i min hjärna, fötterna därunder, sedan är de borta igen. Jag 54
köpte ett vykort från ett vykortsställ i en järnvägshall, på vilket det förklarades hur man knyter olika slipsknutar, de olika knutarna är tydliga snaror som ligger under skjortkragar runt halsen. Det var lättsinnigt av mig att tro att jag kunde trotsa hela knutparaden genom att köpa kortet. Jag ville få bort skräcken, medvetet titta så länge på den att den förlorade sin verkan. Jag kunde inte skicka kortet till någon. Hemma stoppade jag ned det under en massa papper i en skrivbordslåda. Där ligger det fortfarande sedan många år. Jag har ingen användning för det och kan inte bli kvitt det. Så som makteliten iscensatte sina mord som självmord, gjorde de också när det rörde sig om deras egna representanter, även det omvända. De framställde höga pampars självmord som olycksfall. De högsta och mellersta funktionärsskikten i hela landet ville likna den störste jägaren Ceaus¸ escu. På så sätt blev jakten en funktionärssport, ett slags partiaktivitet i skogen. Även pamparna i de minsta provinshålorna gick på jakt. När en av pamparna i Timis¸oara tyckte att han hade fått nog av sitt liv i stället för av hjorten, när han väntat in en stund av ensamhet i skogen, och när det rätta ögonblicket hade kommit, avlossat en kula i munnen, hette det i tidningens »pappershus«, att han hade ryckts bort i en tragisk jaktolycka. Men mina vänner och jag kände en kvinnlig student vars far varit med vid jakten. Eftersom vi levde med dödshot över oss och borde betrakta våra dagar som statligt utmätta, avvann vi mängder med bitter humor ur sådana rapporter. Min vän byggnadsingenjören, som blev hängd fyra, fem år senare och idag står som självmördare i papperen, ansåg på den tiden angående »jaktolyckan«: »Jägaren siktar ju dit där hjorten springer, den här hjorten sprang helt enkelt genom jäga55
rens gom.« Vi skapade våra vitsar kring »gomhjorten«. Sådana vitsar ropade efter en fortsättning. Det ena gav det andra: »Hellre en sparv i handen än en hjort i munnen« eller: »Hellre en kyrka i byn än en mikrofon under skåpet, men hellre en mikrofon under skåpet än ett lock på likkistan.« Var och en bidrog med något, det resulterade i dessa improviserade sagor, en mosaik av sporadiska bilder, övertrumfande och självövertrumfande, spontana poesiövningar i gruppen, sarkastiska för allt vad tygeln höll för att tämja den rädsla vi alla kände. Dynamiken uppstod därför att var och en måste driva det redan sagda ännu ett varv mot det absurda. En sådan produkt började försiktigt som en tysk saga måste börja: »Det var en gång« och den fortsatte: »Det var en gång som det aldrig var.« Så börjar alla sagor i Rumänien. Och redan denna klassiskt rumänska början på en saga, som hänvisade till eländigt hopkokade lögner, var orsak nog att skratta njutningsfullt. Sedan fortsatte det stötvis: »Det var en gång som det var. Och det var då, när det var som det aldrig var. Det var en gång, då var det likgiltigt hur det var. Och det var en gång, som man inte vet för vilken gång i ordningen det var som det aldrig var. Men det var en gång under jakten, när det var för sista gången, en jägare tillsammans med andra jägare, om vilka man inte vet hur många de var. När det inte fanns vitt och brett, även om man inte vet hur vitt och brett, någon annan jägare än denne ende, om vilken man inte vet vilken i ordningen av hur många jägare han var …« Jämförelser och formuleringar måste stegras, de ställdes på sin spets, meningarna blev till labyrinter. Någon gång under det invecklade satsbygget måste jägarens gom, naken, mjuk och rosafärgad, springa över den hårda skogsmarken, träffa en hjort, växa, få päls och horn och bli till förväxling lik hjor56
ten och av misstag bli skjuten av sin ägare. Det hette då: »Gommen och hjorten liknade varandra som en skog liknar en annan, ett träd med gren och blad ett annat, som en flagga eller en ärta liknar en annan, liksom en partikamrat en annan.« Vi hade en lång tids överblick över våra meningslabyrinter, ägde ett slags suveränitet på området, lade in så många turer och omvägar, tills det snurrade runt i våra huvuden. Jag har nu hittat på meningarna, eftersom jag sedan länge glömt de gamla från förr. Men så kunde de ha låtit. Blandningen av rädsla för döden och livsbegär provocerade kungen. I poesiövningarna blev vi livsnarkomaner. Drastiska vitsar som imaginära nedmonteringar av regimen. Självuppmuntran, eftersom dem vi skrattade åt vilken dag som helst kunde göra slut på våra liv. De kollektivt skapade skratthistorierna var en glatt åstadkommen eller snarare stulen munterhet. Mikrofonerna som vi hånade fanns i rummet, vi hade medlyssnare. Och någon gång när man redan hade glömt sitt bidrag från den tiden och de andras också vid ett förhör, vem vet för vilken gång i ordningen, tog förhörsledarna tillbaka denna stulna tid. Ord för ord räknades av, det hela dessutom översatt (mestadels dåligt) till rumänska. Då var det inte längre tal om någon humor, vi blev av förhörsledarna, var för sig i tur och ordning, konfronterade med säkerhetspolisens analys av våra »statsfientliga vittnesmål«. Det gick halva dagar, tills det egna huvudet inte längre visste vem det tillhörde. När vi äntligen fick gå, satte vi oss tillsammans igen för att rådgöra hur man bäst skulle förhålla sig, hur man skulle kunna förneka det man själv sagt utan att beskylla den andre. Vad som störde mig i mitt inre var att våra berättelser genom den dåliga översättningen till rumänska visserligen inte hade 57
blivit mindre farliga, men litterärt förvanskade. Det poetiska var som bortblåst. Man fick under förhöret, när allt undan för undan dök upp i minnet igen efter timslånga omtugganden, lust att korrigera den poetiska förlusten. Men man var tvungen att hålla inne med det instinktiva rättandet av den poetiska misshandeln, det vore detsamma som en självanklagelse. Förhörsledaren sade triumferande till mig vid varje förhör, efter det att han enligt sin egen åsikt gjort mig schackmatt: »Ser du, sakerna binds ihop.« Han hade rätt utan att veta det, han visste inte vilka och hur många saker som bands ihop mot honom i mitt huvud. Bara det att han satt vid ett stort blankpolerat skrivbord och jag vid ett litet bord av grovt hyvlat, smutsigt trä. »Ser du«, ja, jag såg en bordsskiva med många jack från förhören med andra personer, personer som man inte visste någonting om, inte ens om de fortfarande levde. Förhörsledaren förvandlades under varje förhör till kung, eftersom jag måste stirra på honom i timtal. Hans flint skulle ha behövt min morfars kompanifrisör. Också hans vader, som stack fram och lyste frånstötande vita utan ett enda hår mellan byxbensfållen och strumpkanten. Ja, sakerna bands ihop i hans huvud till min nackdel. Men i mitt huvud bands helt andra saker ihop: liksom det bland schackpjäserna fanns en kung som bugade, fanns det i förhörsledaren en kung som dödade. Det var under ett av de första förhören, det var sommar och eftermiddag och hyvelskuggorna kom in i bilden. Fönsterglaset lyste buktigt i solen. På golvet föll vita, ringlande ljusstrimmor som kröp uppför förhörsledarens byxben, när han korsade dem. Jag önskade att han skulle snubbla, att de skulle krypa in i hans skor och döda honom genom fotsulorna. 58
Och några veckor senare kom kungen, inte bara i sitt eget saknade hår utan även i mitt existerande. Mellan våra bord låg åter solstrimmorna på golvet, ljusa och slingrande, längre än annars, de kröp verkligen hit och dit, eftersom det var ganska blåsigt ute. Förhörsledaren gick fram och tillbaka, han var nervös och hyvelskuggorna var så oroliga att han ständigt måste titta på dem. Mellan min verkliga men orörliga närvaro och den bara som ett återsken existerande, liksom narraktigt hoppande hyvelskuggorna, förlorade han självbehärskningen. Mitt under sitt promenerande fram och tillbaka kom han skrikande fram till mitt bord. Jag räknade med örfilar. Han höjde handen, men sedan tog han bara bort ett hårstrå från min axel, höll i det med fingerspetsarna och skulle just släppa ned det på golvet. Jag vet inte varför jag plötsligt sade: »Var snäll och lägg tillbaka hårstråt, det tillhör mig.« Extra långsamt tog han mig åter på axeln, hans arm var som förlamad i slowmotion, han skakade på huvudet och gick genom de slingrande ljusstrimmorna fram till fönstret, han tittade upp i trädet och brast ut i ett gapskratt. Först när han skrattade såg jag i ögonvrån på min axel. Han hade verkligen lagt tillbaka hårstrået, exakt så som det legat. Denna gång hjälpte honom inget kungaskratt, han var inte förberedd på hårepisoden. Han hade kastat sig alltför långt ut ur sadeln, han hade blamerat sig. Och jag kände en så dum tillfredsställelse, som om jag från och med nu och för all tid hade honom helt under kontroll. Hans förstörelseträning fungerade bara vid rutin, han var alltså tvungen att följa tidtabellen. Att improvisera var även för honom en risk. Ingen verklig risk, bara en som jag fantiserat, men i min dumma beräkning gällde den. Håret och frisören hade alltid något att göra med kung59
en. Mina vänner och jag lade ut hårstrån i lägenheten innan vi gick ut. Vi lade dem på dörr- och skåphandtag, i byrålådor ovanpå manuskript, i bokhyllor ovanpå böckerna – de var listiga, ty ej iögonfallande saker visade om man hade flyttat på föremål medan vi var borta, om säkerhetspolisen hade varit där. »På ett hår när«, »en hårsmån ifrån«, »hänga på ett hår« och »hårfin«, för oss var det inga talesätt, det hade blivit en vana. I romanen Hjärtdjur heter det: »Våra hjärtdjur flydde som möss. De kastade av pälsen efter sig och försvann i tomma intet. När vi talade mycket och kort efter varandra, stannade de längre i luften. När ni skriver, glöm inte datum och lägg alltid ett hårstrå i brevet, sade Edgar. Om det inte finns något, vet man att brevet blivit öppnat. Enstaka hårstrån, tänkte jag, när jag satt på tågen genom landet. Ett mörkt från Edgar, ett ljust från mig. Ett rött från Kurt och Georg.«15 Sedan en hel trupp från säkerhetspolisen hade sökt igenom min vän Rolf Bosserts våning och gett sig iväg med alla hans manuskript och brev, tog Bossert en sax, gick tyst in i badrummet och klippte av sig stora hårtussar från huvud och skägg. Det var kort före hans utresa till Tyskland. Denna vilda sax i håret, man kände till det sju veckor efteråt, var ett första lägga-hand-på-sig-själv-tecken. Sju veckor senare hade han varit sex veckor i Tyskland och kastade sig ut från ett fönster på flyktingförläggningen. Frisyren hos män var ofta, mer än hos kvinnor, ett politiskt indicium. Den visade på statens ingrepp mot den enskilda människan, på graden av förtryck mot henne. Ty alla män som staten hade tagit, på viss tid eller för alltid, fick sina huvuden rakade. Soldaterna, fångarna, de föräldralösa barnen på barnhemmen. Och alla de skolelever 60
som hade gjort något otillåtet. I skolorna kontrollerades hårlängden varje dag – nacken skulle vara kal upp till halva huvudet, örsnibbarna skulle vara en fingerbredd fria, och inte bara i de lägre klasserna utan även på gymnasiet. Också på universitetet meddelade man studenterna att de inte fick uppträda med den hårlängden. Det fanns frisörer för männen och coiffeurer för kvinnorna. Det var otänkbart att kvinnor och män gick till samma ställe. Kungen krävde full kontroll genom könsåtskiljande åtgärder. Även när jag betraktar foton av mig själv som barn, bugar kungen. Jag kan se på min frisyr på varje bild, hur min mor kände sig till mods när hon på morgonen denna dag kammade mig. Det kom sällan fotografer till byn. Jag kommer inte längre ihåg hur det kom sig att jag blev fotograferad framför en husvägg mitt i byn, vid en blomrabatt på vår gårdsplan eller på en snöig väg vid kyrkan. Fotografierna ger inga som helst upplysningar om mig men desto fler om min mor. Ty det finns på dem tre olika tillbakablickar på henne från den tiden. Den första: benan mitt på huvudet är sned men de båda flätorna är flätade lika högt upp på båda sidor om öronen – det betyder att min far bara varit lätt berusad kvällen innan. Sådana dagar kammade min mor mig stoiskt med sina tankar hos sig själv och fingrarna i inövad rutin. Äktenskapet var någorlunda bra, man kunde stå ut med livet. Den andra tillbakablicken: benan och flätorna är sneda och vinda, mitt huvud ser sammanpressat ut, mitt ansikte förvrängt. Det betyder att min far varit stupfull kvällen innan. Min mor grät när hon kammade mig, jag var besvärlig, en dumbom som hade avskräckt henne från att skiljas, som hon ofta sade. Och den tredje tillbakablicken: både benan och flätorna sitter rätt och både vänster och höger ansiktshalvor är symmetriska. Det betyder att min 61
far kommit hem nykter kvällen innan, min mor var glad, hon klarade av att tycka om mig, hon mådde bra. Men fotona från den tredje tillbakablicken var sällsynta. Fotograferna kom ju bara till byn på helgdagar. På vardagarna lyckades min far dricka på arbetstid. Men på helgdagarna var supandet hans enda sysselsättning. Han gillade inga sällskapsspel, som männen brukade fördriva tiden med på helgerna, inget schack- eller kortspel, inget kägelspel, han dansade inte gärna. Han bara satt med och drack tills ögonen och tungan svullnade och benen vek sig. På sätt och vis var därför även hans olika tillstånd dokumenterade i dessa fotografiska tillbakablickar. Han hade bara tre, som dagen därpå smög sig genom kammens tänder in i min frisyr. Men kanske hamnade min mors sinnestillstånd så tydligt i mitt hår för att hon ett par år innan hon kammade mig var deporterad till tvångsarbete i Sovjetunionen. I fem år var hon i ett läger hos kungen som dödar och under dessa fem år var hon ständigt på väg att svälta ihjäl. Hon var 19 år när hon kom till lägret, som alla bondflickor med långa flätor. Orsakerna till att allt hår rakades av varierade, sade hon. Det fanns två orsaker, någon av dem drabbade alltid henne. Ibland var det huvudlössen, ibland hade hon knyckt några potatisar eller foderbetor på åkern för att inte hungra ihjäl. Ibland var hon redan kalrakad för lössen och blev sedan också ertappad när hon stal. Då tyckte vakterna att det var synd att man inte kunde raka ett redan rakat huvud ännu en gång, så som man kan prygla en redan pryglad person ännu en gång. Kalt förblir länge kalt, sade hon till mig, håret är inte lika dumt som huden. Det finns ett foto: min mor som flicka med rakat huvud, så mager att huden klibbar mot benknotorna, i famnen håller hon en katt. Den är så benig, har en sådan nålspetsblick och lika uppspärrade, hungriga 62
djupa ögon som hon. Och alltid när jag tittar på bilden, frågar jag mig: Med all kärlek för katter men varför delade en så utmärglad varelse den gnutta mat som fanns med en katt? Har också det att göra med håren, som katten hade men inte hon? Kattens päls är tovig, håren sneda och långa som om de hade vuxit på bekostnad av köttet, tvärs emot den egna arten in i en onaturlig materia. Och här i Tyskland? Varför rakar nynazisterna sina huvuden utan att det är nödvändigt? De har ett perverterat förhållande till sig själva, de saknar känsla för självförödmjukelse. De förvandlar sina skallar till verktyg, bär dem vanställda som småsten vid uttorkade eller försvunna floder. De leker soldatesk, gör självföraktet till skryt. Med sin förråade syn på världen förhärligar de den perversa huvudrakningen, ger sig själva ett frivilligt stigma som tecken på sin grupptillhörighet. I deras stenhuvuden är det individuella utplånat, under benet inuti deras kala skalle sitter en torftig hjärna, dirigerad av en härskarnaturs nycker. Tränad att reagera på instinkt blir kroppen ett verktyg för attacken. I ett av de första collagen, i vilket jag fann rimmet och kungen, heter det: och i den ena handen där stod kungen sitter i regnet så var det också jag gick in för att slippa möta mig själv och i den andra handen där stod kungen förlorad 63
så var det också jag gick in och blev rakad på huvudet Ytterligare två viktiga saker har med kungen att göra: Min morfar tappade aldrig mer sitt hår. Han tog det med sig, tjockt och vitt, i kistan. Trots all möda som min morfar lade ned på mig, lärde jag mig aldrig att spela schack. Han tvivlade på mitt förstånd och jag lät det bero vid det. Jag berättade aldrig för honom, hur rädd jag var för kungen och hur mycket jag tyckte om honom. Jag tror att man kallar det: Jag hade inte huvudet fritt.