9789186095116

SHAKESPEARE

Kung Lear Antonius och Kleopatra

Atrium

SHAKESPEARE

Kung Lear Antonius och Kleopatra Till svenska av jan ristarp Efterord av kent h채gglund

Atrium

Innehåll jan ristarp Översättning som ren lust 7 kung lear Första akten 11 Andra akten 45 Tredje akten 71 Fjärde akten 96 Femte akten 126 antonius och kleopatra Första akten 151 Andra akten 176 Tredje akten 213 Fjärde akten 254 Femte akten 286 kent hägglund Efterord 309 Lästips 319

Kung Lear

Personer

lear, Kung av Britannien goneril, Lears äldsta dotter regan, Lears näst äldsta dotter cordelia, Lears yngsta dotter Hertigen av albany, Gonerils make Hertigen av cornwall, Regans make Kungen av frankrike Hertigen av burgund Greven av kent, senare förklädd till Caius Greven av gloucester edgar, Gloucesters son, senare förklädd till Stackars Tom edmund, Gloucesters son utom äktenskapet oswald, Gloucesters förvaltare curan, adelsman hos Gloucester Lears narr en gubbe, arrendator hos Gloucester en läkare en kapten en härold Riddare, adelsmän, officerare, betjänter, soldater, uppvaktning, budbärare

I.1 Kung Lears palats Kent, Gloucester och Edmund. kent: Jag trodde kungen satte större värde på hertigen av

Albany än på hertigen av Cornwall. gloucester: Ja, så har vi ju alltid tyckt. Men nu när

kung­a­riket ska delas upp så är det inte helt klart vem

av hertigarna han sätter främst, för deras egenskaper

väger så lika, att inte ens den noggrannaste värdering

kan avgöra vilken del som är att föredra. kent: Är inte det er son, ers nåd? gloucester: Hans uppfostran har gått på min räkning.

Jag har så ofta rodnat över att ha erkänt honom att jag

nu är förhärdad. kent: Det där kan jag inte få riktigt kläm på. gloucester: Men det, min herre, kunde den här unge

mannens moder, varpå hon blev rund om magen och

fick, min herre, en son till sin vagga innan hon hade

en make till sin säng. Anar ni ett snedsprång här? kent: Jag kan inte önska snedsprånget ogjort när nu av-

komman blev så stilig. gloucester: Men jag har en son, min herre, i lagens

mening, något år äldre än den här, men som inte står

i högre kurs hos mig för det. Fast den här slyngeln

kom till världen något framfusigt innan han var

eftersänd, så var hans moder härlig; det var en fröjd

att göra honom och horungen fick lov att erkännas.

Känner du denne ädle herre, Edmund? edmund: Nej, ers nåd. gloucester: Greven av Kent. Lägg honom hädanefter

på minnet som min ärade vän.

11

12

Kung Lear

edmund: Till er tjänst, ers nåd. kent: Jag kommer säkert att hålla av er och ska be att

få lära känna er bättre. edmund: Jag ska göra mig förtjänt av denna högaktning. gloucester: Han har varit utomlands i nio år och ska

ut igen. Nu kommer kungen.

Trumpetfanfar. En krona bärs in.

Kung Lear, Cornwall, Albany, Goneril, Regan och Cordelia med uppvaktningar kommer in. lear: Gloucester, gå och hämta furstarna av Frankrike

och Burgund. gloucester: Ska ske, ers majestät.

Gloucester och Edmund går ut. lear: Och under tiden ska vi lägga fram den plan som vi har hållit hemlig. Kom hit med kartan där. Vi har nu delat in vårt rike i tre lika delar, och det är vår föresats att skaka av vår höga ålders alla sorger och bekymmer, lämna dem åt yngre krafter, när vi förutan bördor kryper hän mot döden. Cornwall, du vår käre måg, och Albany, som inte håller av oss mindre, här i denna stund är det vår fasta vilja att tillkännage vad våra döttrar får i hemgift, så att tvister i en framtid förebyggs.

De stora furstarna, av Frankrike och Burgund, rivaler om vår yngsta dotters hand, som länge dröjt sig kvar av kärlek här vid hovet, får nu svar. Så säg mig, döttrar –

när nu vi ska klä av oss all vår makt,

och landanspråk och statsbekymmer – vem

Första akten, scen ett

av er ska vi då säga älskar mest

sin far, så vi vår största givmildhet

må räcka just åt den som av natur

och av merit förtjänar den. Goneril,

vår äldsta dotter, du får tala först. goneril: Jag älskar er, min far, mer än vad ord

kan yppa, mer än friska ögon, mer

än land och frihet, bortom allt av rikt

och sällsynt som kan prisas, ej mindre alls

än livet självt, med ära, hälsa, gunst

och skönhet, just så mycket som

ett barn väl någonsin har älskat eller

en fader har förnummit. Det är en kärlek

som tar andan ur mig, liksom talet. Ja,

jag älskar er långt bortom allt det där. cordelia: (avsides) Vad ska Cordelia nu säga?

Älska, och håll tyst. lear: Allt detta land, från denna gräns till den,

med öppna fält och skog med skugga, med

fiskrika floder och med vida ängar

blir du nu härskarinna över. För

all tid blir detta ditt, din ätts och Albanys.

– Vad säger nu vår andra dotter då,

den kära Regan, Cornwalls maka? Tala. regan: Jag är av samma skrot och korn, min far,

som systern min, och lika mycket värd.

I djupet av mitt hjärta märker jag

att hon tar upp min egen kärleks verk;

dock kommer hon till korta för att jag

bär hat till alla andra fröjder som

ett ädelt sinne rymmer och ser mig själv

som den som finner största lyckan i

er höga kärlek, dyre kung.

13

14

Kung Lear

cordelia: (avsides) Då är

Cordelia en fattig en, men nej,

det är jag säker på – min kärlek är

av större vikt än mina ord. lear: Till dig och till de dina går som arv

för evigt denna tredje del av riket,

i storlek och i värde eller skönhet

ej ringare än den vi givit Goneril.

– Men nu, vår glädje, om än den yngsta, den

vars unga kärlek båd’ Frankrikes vin

och mjölken från Burgund vill tävla om

att vinna, vad har du att säga för

att nu få ut en tredjedel som är

än rikare än dina systrars. Tala. cordelia: Ingenting, min kung. lear: Ingenting? cordelia: Ingenting. lear: Av ingenting blir ingenting. Försök igen. cordelia: Olycklig blir jag om jag ej

förmår att lyfta hjärtat till min mun.

Jag älskar er, min kung, så som min plikt

begär, alls inte mer och inte mindre. lear: Seså, Cordelia, pass på din tunga lite,

så inte du riskerar lyckan. cordelia: Nå,

min far, ni har ju avlat och fött upp

och älskat mig. Det återgäldar jag,

jag lyder er, jag älskar er med vördnad.

Varför har mina systrar äkta män

om det är er de älskar helt och fullt?

Ska jag, när jag blir gift ge mannen, som

jag givit löfte åt, blott hälften av

min kärlek, hälften av min vård och av

min vördnad. Nej, som mina systrar vill

Första akten, scen ett

jag aldrig gifta mig: att ge min far

min kärlek helt och hållet. lear: Men talar du nu ur hjärtat? cordelia: Ja, min far. lear: Så ung och dock så hård? cordelia: Så ung, min far, och sann. lear: Nåväl, då blir det så. Din sanning blir

din hemgift. För vid solens alla strålar,

de heliga, vid Hekates mysterier,

och nattens, och vid all den verkan från

planeterna, som bringar oss vårt liv

och tar det från oss, avsvär jag mig nu

min faderliga omsorg, släktskap och

förtrolighet; från denna stund är du

för mig en främling, även i mitt hjärta.

Den vilde skytern, han som styckar barn

och frossar på dem, han ska komma i

min famn med samma ömhet, hjälp och tröst

som fordom du, min före detta dotter. kent: Men, nådig herre . . . lear: Tig, Kent.

Kom inte mellan draken och hans vrede!

Jag höll ju henne kärast och tänkte att

i hennes vård få finna vila.

(till Cordelia) – Försvinn,

bort ur min åsyn. Så sant som graven blir

min vila, skiljs mitt fadershjärta nu

från henne. För så hit den franske kungen!

Så, rör på er! För hit Burgund!

Betjänter springer iväg.

Ni två,

Cornwall och Albany, slå samman den

här tredje hemgiften med dem som gått

15

16

kent:

lear:

kent:

Kung Lear till mina båda döttrar. Må stoltheten, som hon benämner sanning, skaffa fram en äkta man åt henne. Gemensamt åt er båda skänker jag min makt och all min överhöghet, alla tecken som är del av kungligheten. Själv ska jag ha boning – och med rätt att ha i kost hos er etthundra man – varannan månad i tur och ordning hos er båda. Mitt namn, blott det, ska jag behålla och min rang, men inkomst, ledning, makten att befalla tillkommer er, ni kära mågar, och som en bekräftelse ska denna krona nu delas mellan er. Åh, dyre Lear, dig som jag alltid aktat som min kung, och älskat som min far, som jag har följt såsom min herre, och som jag hållit som beskyddare i mina böner – Nu är bågen spänd, se upp för pilen!

Låt den så få flyga, även om dess spets slår in i hjärtat på mig: ja, Kent blir grov när Lear blir galen. Gamle man, vad gör du?

Tror du att plikten drar sig för att tala, när makten böjer sig för smickret? Nej, när majestätet sjunker ner i dårskap, då måste hedern tala rakt på sak.

Behåll din makt, behärska dig, du bör begrunda denna hemska överilning!

Jag sätter här mitt liv i pant på att din yngsta dotters kärlek inte är

Första akten, scen ett

lear: kent:

lear: kent:

lear: kent:

lear:

den minsta, och på att det hjärta som blott talar tyst och inte skräller av ett hyckleriets eko ej är tomt.

Tig, Kent, om livet är dig kärt, håll upp!

Mitt liv har aldrig varit annat än den pant jag satt mot dina fiender och som jag aldrig fruktat mista då det ständigt främjat kungens säkerhet.

Bort ur min åsyn! Åh, gör bättre bruk av synen, Lear, låt mig förbli det mål ditt öga siktar på.

Nej, vid Apollo – Nej, vid Apollo, kung? Du svär förgäves vid dina gudar.

Vasall! Förrädare!

Gör en ansats att hugga till mot honom. albany & cornwall: Ers nåd, låt bli! kent: Jo, gör det, döda läkaren och låt

den ruttna sjukdomen få arvodet.

Nej, ta tillbaks din gåva, annars ska

jag ropa ut, så länge jag har luft

i strupen, att du handlar helt förkastligt. lear: Hör på, förrädare, hör på, du som har svurit tro och lydnad. Att du nu vill

få oss att bryta löften, något som

vi aldrig gjort, och helt förmätet vill

slå in dig mellan våra ord och makten –

det tål vi inte, varken vår natur eller

vår rang. Och än finns makten här hos oss,

så ta din lön. Fem dagar är vad vi

beviljar dig så du kan skaffa dig

ett skydd mot världens våndor,

17

18

Kung Lear

och på den sjätte vänder du din rygg,

din skammens rygg, åt detta kungadöme.

Och om på dagen efter den, här i

vårt rike, din fördrivna kropp syns till,

så är du dödens ögonblickligen. Iväg!

Vid Jupiter, den domen den står fast! kent: Nåväl, min kung, farväl. Gör du så här,

bor friheten på annat håll och blott

förvisning här.

(till Cordelia) Dig skydde gudar med

sin milda makt, du flicka, du som rätt

har tänkt och talat klokast.

(till Goneril och Regan) Och ni, må nu

er handling styrka era stora ord

så endast gott kan spira ur er kärleks jord.

Och därför, prinsar, Kent nu tar farväl

för att i andra länder få trygghet för sin själ.

Fanfarer. Gloucester kommer in med Kungen av Frankrike, Hertigen av Burgund och uppvaktning. cornwall: Här, konung, kommer Frankrike och

Burgund. lear: Hör, hertig av Burgund, vi vänder oss nu först

till er, ni som med kungen tävlar om

vår dotter. Vad är nu det minsta ni

begär som hemgift för att inte ta

tillbaka budet om er kärlek? burgund: Ers Majestät, jag kräver inte mer än vad

ni bjudit. Inte ger ni mindre, väl? lear: Min ädle hertig, när hon var oss kär

så var hon också dyrbar, men idag

har priset sjunkit. Se, där står hon! Och

om något alls hos henne, hon som ej

förställer sig och hyllar fakta, och

Första akten, scen ett

garnerad med vårt misshag, om något

eller allt hos henne kan behaga er

– där är hon, hon är er. burgund: Vad svarar jag? lear: Burgund! Med alla fel och brister som

hon har, och utan vänner, faderns hat,

med vår förbannelse som enda hemgift

förskjuten av den ed vi svurit – vill

ni välja eller vraka henne? burgund: Förlåt,

min kung, men villkor som de här, de ger

mig inget val. lear: Så vraka henne då!

För vid den makt som skapat mig, allt hon

är värd har jag nu nämnt för er.

(till Frankrike) Min kung,

jag viker inte från vår vänskap för

att para er ihop med den jag hatar,

så därför ber jag er: sök kärlek på

en värdigare plats än hos ett fä

som nu naturen skäms att kännas vid

som sin. frankrike: Så underligt, att hon som nyss

var favoriten, den som gav er mest

av stolthet, ålderns tröst, den bästa och

den käraste, så i en enda blink

begår ett brott så hemskt att hon blir av

med all den ynnest hon var insvept i.

Det brottet är ju onaturligt till

sin art, som av ett monster, i annat fall

så är den kärlek ni har svarat för

en skam. Att något sådant skulle gå

att tro om henne kan jag inte få

19

20

Kung Lear

i huvudet med hjälp av mitt förnuft –

för det så krävs ett rent mirakel! cordelia: Men,

ers majestät, jag ber er – är det för

jag inte har en hal och smidig tunga

som talar utan avsikt – nej, för det

jag vill, det gör jag först och talar sen

– jag ber er, gör det nu bekant att det

alls inte är förfall och mord och mer

av sådant skändligt, otukt eller skam

och hån som har berövat mig er nåd

och kärlek. Nej, det är ju bara för

jag inte har – och detta gör mig rik –

en ständigt fjäskig blick och oljig tunga,

som jag är glad att inte ha – om än

den bristen drivit ut mig ur er gunst. lear: Nånå, nånå! Det vore bättre om

du aldrig blivit född, om inte du

kan ge mig större glädje än så här. frankrike: Och det är allt? En ren naturens skygghet

som ofta lämnar osagt vad den tänkt

att göra? Men, Burgund, vad säger ni

om damen? Den kärlek är ej kärlek som

beblandat sig med biavsikter långt

från själva målet. Säg mig, vill ni ha

Cordelia, en brudskatt i sig själv? burgund: Ers höga majestät, om bara ni

vill ge den andel som ni själv bestämt

så räcker jag Cordelia min hand

– hon blir då hertiginna av Burgund. lear: Nej, intet. Jag har svurit — det står fast. burgund: (till Cordelia)

Det gör mig ont att så ni mist en far

Första akten, scen ett

att ni nu också mister en gemål. cordelia: Frid vare med Burgund! Ifall hans kärlek

blott gäller renommé och rikedom

då ska jag inte bli hans maka. frankrike: Du, skönaste Cordelia, du som

är rikast i din fattigdom, och som

är mest begärlig fast försakad, mest

beundrad, likväl mest föraktad, dig

och dina dygder tar jag nu i min

besittning, för det är väl lovligt att

ta upp vad andra kastat bort. O, gudar!

Vad märkligt att ert kyliga förakt

kan tända kärleken med sådan makt!

Din dotter, som fallit arvlös i min hand

blir drottning nu i alla frankers land.

Ej hertigar av vattniga Burgund,

kan röva denna skatt ifrån min grund.

(till Cordelia)

Tag nu farväl av dem som sårat dig:

det som du mister här blir mer hos mig. lear: Så, frankers kung, hon är nu din, för jag

har ingen sådan dotter: hennes drag

jag aldrig mer vill se. Så gå – ja, bara gå,

vår gunst och kärlek kan ni inte få.

Kom, ädle hertig av Burgund.

Fanfarer. Lear, Burgund, Cornwall, Albany, Gloucester och Edmund med uppvaktningar går ut. frankrike: Bjud nu farväl till dina systrar. cordelia: Ni fars juveler: av tårar tvättad är

min blick när nu jag lämnar er. Jag ser

er tydligare, men som syster har

jag ingen lust att nämna era synder

vid deras rätta namn. Så älska nu

21

22

Kung Lear

vår fader väl. Till era goda hjärtan,

som ni har skrutit om, betror jag honom.

Ack, om hans gunst jag ännu hade kvar

så fick han gärna bo hos mig, vår far.

Så båda två – farväl. regan: Lär inte oss

vår plikt! goneril: Nej, du ska nöja dig med att

behaga mannen din, som fått dig av

en slump. Då du all aktning har försmått,

förtjänar du den sorg som blir din lott. cordelia: All list och allt det svek som gömts i smyg

av tiden görs till sanna djävulstyg.

Men – lycka till! frankrike: Cordelia, min kära, kom.

Frankrike och Cordelia går ut. goneril: Syster, det är inte lite jag har att säga om detta

som berör oss båda så djupt. Jag tror att far ger sig

iväg i kväll. regan: Alldeles säkert, och tillsammans med dig. Nästa månad bor han hos oss. goneril: Du ser hur åldern har förändrat honom, och det är inte lite sådant vi lagt märke till. Han har ju alltid älskat vår syster mest, och att han nu med det usla omdöme han har stöter bort henne är bara för grovt. regan: Det är en ren ålderdomssvaghet, och han har ju aldrig haft mycket till självkännedom. goneril: I sina bästa år var han ju också häftig; så i den här åldern kan vi inte bara vänta oss de gamla ingrod-

da skavankerna utan också en oregerlig halsstarrig-

het som hör ihop med ålderns svaghet och hetsighet. regan: Sådana där häftiga utbrott som det att bannlysa

Första akten, scen ett

23

Kent får vi nog vänja oss vid. goneril: Det blir fler ceremonier inför avskedet med

Frankrike. Vi måste hålla ihop. Om vår far ska utöva

sin makt på det här viset, då blir det bara elände för

oss av den här tronavträdelsen. regan: Vi måste tänka igenom det ordentligt. goneril: Vi måste göra något, och det snabbt.

De går ut.

I.2 En sal i Gloucesters slott Edmund. edmund: Natur, du min gudinna, till din lag

är mina tjänster bundna. Varför ska

jag då få offras för kutymens skull

och låta landets njugga lagar få

beröva mig min rätt? För att jag kom

tolv, fjorton månvarv efter brodern min?

Bastard och oäkting? Varför nu det?

När nu min kropp är lika välskapt och

mitt sinne lika ädelt, min gestalt

så lik min fars som nånsin sonen till

en lagvigd hustru? Varför ska de då

få märka oss som icke äkta? Som

bastarder och som lägre stående?

När vi bastarder av naturen fått

i stulen lust en läggning av en kraft

och av en glöd långt större än en trist

och kraftlös äkta säng kan rymma, där

det avlas hela skockar idioter

emellan sömn och vaka. Nej, du Edgar,

du legitime bror, jag tar ditt land.

24

Kung Lear

Vår faders kärlek till bastarden, mig, är inte mindre än den är till dig, den legitime. Legitim, vad fint!

Jo du, min legitime, om detta brev går fram och mina planer lyckas ska bastarden Edmund nog slå ut den legitime!

Jag vet att det går bra, jag känner det!

Och nu, ni gudar, stå nu upp för oss bastarder!

Gloucester kommer in. gloucester: Kent lyst i bann! Den franske kungen for

i ilska! Och vår egen kung som rest

i kväll? Gett från sig makten och är nöjd

med underhåll? Och allt det här har skett

i sporrsträck? – Edmund! Nå, vad nytt? edmund: (stoppar brevet i fickan) Ingenting, min far. gloucester: Varför var du då så noga med att stoppa undan det där brevet? edmund: Jag har inte hört något nytt. gloucester: Vad var det för ett papper som du läste? edmund: Äh, ingenting. gloucester: Ingenting? Varför var det då så brått med

att få det ner i fickan? Det som är ingenting behöver

inte gömma sig. Låt mig få se. – Hör du det, om det

är ingenting så behöver jag inga glasögon. edmund: Jag ber er, far, låt mig få slippa. Det är ett brev

från min bror som jag inte läst ordentligt, men det

lilla som jag sett av det gör att jag tror att det inte

är lämpat för er granskning. gloucester: Ge mig brevet! edmund: Oavsett om jag lämnar det till er eller låter bli

så gör jag fel. Så mycket jag förstår, är innehållet all­-

deles för skamligt.

N

är William Shakespeare dog i Stratford 1616 hade arton av hans pjäser

kommit ut i tryck, vilket var unikt många för en dramatiker på den tiden. Idag, när hans

pjäser spelas mer än någonsin på världens teatrar, är många forskare överens om att Shake­speare avsåg att hans pjäser både skulle kunna spelas på scenen och avnjutas genom enskild läsning. I denna volym presenteras två av Shake­speares mäktigaste tragedier i nyöversättning av jan ristarp: kung lear – om en åldrad och egenkär regent som begår ett ödesdigert misstag när han överlåter sitt rike åt två otacksamma döttrar och förskjuter den tredje. antonius och kleopatra – om maktkamp och inbördesstrider i Romarriket och den undergångsdömda kärleken mellan de historiska titelpersonerna.

Shakespearekännaren kent hägglund bidrar med ett omfångsrikt efterord.

Atrium