9789197932639

PROVLÄSAVSNITT! FLICKAN PÅ TVÅ STOLAR Ett hörande barns uppväxt med döva föräldrar

OLGA SVENSSON RICHTER

PROVLÄSAVSNITT! Förord

M

itt livs ryggsäck är fyllt av erfarenheter som blivit historier som jag på svenska eller på teckenspråk delgett till både hörande och döva medmänniskor och professionella för att bli sedd som den jag är. Jag är tvåspråkig och bikulturell.

Därför har jag beslutat att samla alla historier och händelser i en bok. Denna bok som Du just nu har i din hand, i sängen, på bussen, på tåget, på bänken i parken, i favoritfåtöljen, i skolan eller var Du än nu befinner Dig. Jag har skrivit mitt livs historia, nästan!

Jag är inte död än!

I boken berättar jag om mig själv i situationer som jag har råkat ut för, eller har upplevt, för att jag råkat vara en ”flicka på två stolar.”

En stol symboliserar den döva världen med teckenspråk, och den andra stolen med talad svenska som symbol för den hörande världen. Jag står alltså med ett ben på var stol och balanserar mitt liv.

Stolarna är pinn-stolar tillverkade av trä för att hedra min döva pappa Anders som var diplomerad möbelsnickare. Min döva mamma Eeva har knutit rosetter i mitt hår för att visa mig, som enligt henne är hennes lilla söta duktiga hörande dotter Olga, hela världen.

Jag har under många år lättat på ryggsäckens innehåll vid föräldrautbildningar, föreläsningar, seminarier, workshops, utbildningar och vid förtroliga samtal både hemma i Sverige och utomlands. Ryggsäckens innehåll är färgstarkt varierande. En del i den är lättsamt humoristiskt. Annat är tungt och ledsamt. Somligt är trist och trångsynt. Något är rent skrämmande. Det mesta är trösterikt och förlåtande.

Generellt sett kan mina historier vara ganska roliga eller tragikomiska, om jag får säga det själv. Men det är upp till Dig som

läsare att själv analysera och bedöma vad som är roligt eller inte i Din värld eller Dina världar.

I vilket fall som helst vill jag att Du som läsare ska stanna upp, tänka, känna och se ur olika perspektiv hur livet kan te sig för en ”Flicka på två stolar”. För att Du ska kunna sätta Dig in i min historia och bakgrund, måste jag först berätta mammas och pappas historia också. För som Du säkert förstår kan jag inte berätta min historia om jag inte existerat. Min historia och existens börjar ju först när mamma och pappa blivit ett par.

Det kan hända att jag i olika kommunikationssammanhang i mina berättelser, växlar mellan att skriva;

- säger mamma/pappa med dövröst eller

- tecknar mamma/pappa eller

- säger jag med röst, eller

- tecknar jag.

Jag tror inte det blir några problem för Dig att förstå vem som säger/tecknar vad, jag ville bara ”hyff ” (för säkerhets skull på teckenspråk) förvarna, så att Du inte blir förvirrad och tycker bokens innehåll är uselt eller obegripligt. Du kan läsa boken som en biografi, roman eller som facklitteratur, välj själv. Hur som helst så hoppas jag att Du läser boken med intresse, nyfikenhet och behållning.

Mycket nöje!

PROVLÄSAVSNITT! 1 Washington DC, USA 1998

E

n vacker höstdag 1998 står jag och betraktar det stora området med de otaliga byggnaderna, de guldgula träden och den bevakade inhägnaden som omgärdar campus. Jag kan inte fatta att jag är i USA, i Washington DC och att jag befinner mig på Gallaudet University som är världens enda universitet för döva. Jag åkte hit för att göra ett studiebesök med en grupp svenska döva och hörande professionella inom dövområdet.

Det är paus från föreläsningarna och jag passar på att gå ut på campus för att röka en cigarett. Jag ställer mig utanför huset vid den fönsterklädda fasaden och jag tänder tankfullt min cigarett. Efter att jag tagit några njutbara bloss kommer en kvinna ut för att röka.

Hon är mörkhårig, har hockeyfrilla och är klädd i svart T-shirt och svarta jeans. Vi ser på varandra, kvinnan nickar och ler och jag besvarar hennes hälsning med en leende nick.

Efter en stund tecknar och frågar hon var jag kommer ifrån. Hon använder ASL, American Sign Language, amerikanskt teckenspråk. Jag blir lite ställd över att hon är så ”rättfram”, men jag är ju van vid att döva kan vara det hemma i Sverige också.

Till saken hör att jag aldrig har tecknat på amerikanska. Jag kan tala engelska men jag använder bara svenskt teckenspråk. Så jag tänker snabbt ”jag kan nog teckna på svenska och artikulera på engelska och så småningom snappar jag väl upp några amerikanska tecken.”

Jag ler glatt och svarar på teckenspråk, utan röst, att jag kommer från Sverige. För säkerhets skull tecknar jag att det ligger i Europa. Leende nickar hon intresserat och tecknar att hon kommer från Arkansas men arbetar och lever i Washington DC. Hon frågar hur många timmar det tar att flyga från Sverige till USA.

”Ungefär 10 timmar,” tecknar jag.

Situationen känns lite krystad och jag funderar på vad jag vet om hennes födelsestat Arkansas. Jag frågar om hon har röda skor som Dorothy i filmen Trollkarlen från OZ.

Hon rynkar sina ögonbryn och tittar roat på mig när jag tecknar röd och slår ihop mina hälar med en smäll, rör armarna med knutna händer vind som blåser kraftigt samtidigt som jag blåser upp kinderna och blåser med munnen.

Då lyser hon upp med hela ansiktet och jag ser att hon förstår. Vi skrattar hjärtligt. Hon är lika högljudd som jag. Jag tänker att hon har humor och är kvicktänkt. Jag är ganska stolt över att jag klarar konversationen bra trots att jag måste bokstavera Dorothy i luften och artikulera wizard med munnen och teckna trollkarl på svenskt teckenspråk.

Jag vet inte var jag får allt ifrån men alla sätt är bra utom de dåliga, brukar jag säga. Och så gäller det att inte vara buskablyg när man vill ha kontakt. Idag fungerade det bra, fastän jag efter en stund kommer på att Dorothy ju kommer från Kansas och inte Arkansas. Ingen av oss bryr sig om den fadäsen. Jag retar mig lite grand på mina usla geografikunskaper, men ingen större skada är skedd!

Jag får svara på många frågor. Så vi börjar trevande prata om mitt arbete. Jag förklarar på teckenspråk att jag arbetar i ”Projekt Barndomsdöva” som snart ska utmynna i ett Dövteam, det första och enda i landet. Hon ler, nickar och tycker det låter mycket intressant.

Jag berättar att alla i teamet kan teckenspråk och att vi är både döva och hörande professionella som arbetar tillsammans.

Plötsligt hörs en röst ropa:

”Olga, vi börjar nu!”

Jag vänder mig om och svarar med hög röst:

”Ok, jag kommer!”

Mitt amerikanska röksällskap stirrar förvånat med vidöppna ögon och gapande mun och säger på amerikansk engelska: ”Va?”

Vi skrattar högt åt den dråpliga situationen och hon tar ett

PROVLÄSAVSNITT! 5 Min mamma

M

in mamma heter Eeva Honkanen och är född 1915 i Mäntyharju i Finland. Hon föddes hörande, men nu kan hon inte höra.

Hon hör ingenting, absolut ingenting.

Alla var oroliga över hur hon som döv skulle klara sig i världen.

Många i släkten undrade om det var guds straff att familjen Honkanen skulle drabbas av detta öde att dottern inte kunde höra eller tala ordentligt. Under första världskriget, då Eeva var en liten flicka, var hon och hennes familj tvungna att gömma sig i den kalla mörka potatiskällaren. Den användes för tillfället som skyddsrum när bombplanen flög över den lilla byn Mäntyharju. Alla var rädda för att bli träffade av bomberna så det kunde bli många timmar i potatiskällaren.

Eevas pappa, som var bonde och ägde skogsmark, kor, hästar, grisar, höns, katter och en hund, blev inkallad till militärtjänst för att försvara foster-landet. Då blev min mamma Eeva svårt sjuk i hög feber vid tre års ålder. Traktens läkare tillkallades som såg att det rann tjock gul vätska från hennes öron. Han konstaterade öroninflammation med brustna trumhinnor. Eftersom det var krig och svårt att få tag på medicin, var mamma Alma tvungen att försöka hålla Eeva varm och tålmodigt vänta tills febern gick ned. Eeva plågades svårt av öronsmärtorna och den hemska huvudvärken och grät förtvivlat.

Mamma Alma lindade in Eeva i tjocka filtar och vaggade henne till sömns vid sin stora barm sittande på det iskalla jordgolvet.

Så fort bomberna hade slutat falla och flygplanen försvunnit skulle gårdens bastu värmas upp och alla skulle med björklövsruskor basta bort all sjukdom och smuts. Sedan skulle allt bli bra igen.

Efter en lång tids sjukdom och Eeva till slut hade tillfrisknat

slut på PROVLÄSAVSNITT!