Översättning: Birgitta Karlström
www.massolit.se Copyright © 2016 Helene Tursten Svensk utgåva © 2016 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Omslag Sofia Scheutz Omslagsfoto Copyriot/CC och Sofia Scheutz Sättning RPform, Richard Persson Typsnitt Indigo Antiqua Pro Text Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-7679-074-8
Till Anneli Höier med innerligt tack för din vänskap och ditt professionella stöd
DEL 1
DECEMBER
H
järtat dunkade hårt och magen krampade av nervositet. Amelie satt på helspänn under lektionens sista tio minuter. I samma stund som skolklockan ringde studsade hon upp från stolen och rusade med Tuva hack i häl ut i korridoren. – Jag hänger med till bussen! hojtade Tuva. Flickorna krängde på sig jackorna när de sprang mot utgången. På trappan stannade de till för att dra upp dragkedjorna och sätta på sig mössorna. Det var redan mörkt ute och den hårda vinden från havet blåste isande kall. Till råga på allt hade det också börjat regna häftigt. Bara två veckor kvar till julafton och inte ett snökorn i sikte. Skittrist! tänkte Amelie. Helst skulle hon ha velat vända om och gå in till klasskamraterna igen men hon måste hem och hämta lucianattlinnet och ljuset. Musikfröken hade sagt att alla måste vara omklädda för att det skulle kännas som på riktigt när de övade sista gången inför julspelet och luciatåget. Genrep, hade hon kallat det. Det hade varit stökigt på morgonen. Som vanligt ville 9
den alltid lika morgontrötte Julien inte alls gå till dagis. Mamma hade fått lirka och böka med honom innan han fått på sig kläderna. Rejält försenade hade de stressat iväg. I brådskan glömde de kassen med grejerna som alltså låg kvar på hallgolvet. Amelie hade eget busskort eftersom hon inte längre ville gå på fritids. Det var bara en hållplats mellan skolan och Önnaröd där hon bodde, men det var farligt att gå på den smala vägen i mörkret. Fast hon hade reflexer på både kängorna och jackans ärmar, ville mamma ändå att hon skulle åka buss. Tuva bodde nära skolan så hon behövde inget kort. Flickorna var bästisar och gick i tredje klass. Amelie skulle fylla tio om två månader och tre dagar, och hon tyckte att fritids var för småbarn. Tuva delade hennes åsikt fast hon inte hade födelsedag förrän den 5 maj. Nu kunde flickorna höra hur bussen svängde in på hållplatsen. Eller var den på väg ut igen? – Vänta! skrek de. De sprang allt vad de orkade nerför backen, bara för att se hur de röda bakljusen försvann bortåt vägen. Nästa buss skulle inte komma förrän om tjugo minuter. Skit också! Hon måste vara tillbaka i skolan om en halvtimma! Flickorna blev stående en stund vid den tomma buss kuren och pustade ut efter språngmarschen. Kanske var det lika bra att börja springa hemåt, det skulle bara ta tio minuter. Men då blir jag dyngsur, tänkte Amelie. I samma ögonblick hörde de ett välbekant puttrande motorljud. Kristoffer! Han och Tuva var släkt fast Amelie visste inte riktigt hur, men flera gånger hade de fått åka med i hans 10
EPA-traktor. Fast han sa att det hette A-traktor. EPAtraktor sa man visst förr i tiden. Beslutsamt ställde sig Tuva vid vägkanten och vinkade ivrigt med armarna när det långsamma fordonet närmade sig. Amelies hjärta började slå ännu hårdare när Kristoffer stannade till. Han vevade ner rutan och såg frågande på dem. Hög rockabillymusik strömmade ut från högtalarna och ekade i busskuren. – Hej! Får Amelie åka med? Hon missade bussen … får hon? Snäääälla? Han nickade och Amelie sprang runt till andra sidan av fordonet. Hon vinkade glatt till Tuva innan hon öppnade dörren och skuttade in. Med en suck av lättnad sjönk hon ner i det mjuka sätet. Vita skinnsäten, det var snyggt. Kristoffers EPA-traktor, nej, A-traktor, var jättefin. Han var noga med vad olika bilar hette. Det luktade gott från doftgranen som dinglade i framrutan. Eller kom doften kanske från kletet som Kristoffer hade i håret för att hålla den långa luggen på plats? Elvisfrilla, kallade Tuva den. Hon tyckte den var tuff men Amelie var inte lika förtjust. Hon gillade One Direction och ingen av killarna i den gruppen hade en sådan frisyr. Kristoffers huvtröja var fläckig av olja och smuts. Jeansen också. Han och hans pappa grejade med bilar, det visste Amelie. Hon vinkade glatt åt Tuva när traktorn satte sig i rörelse igen. – Vi ska öva och då måste vi ha lussenattlinne på oss fast vi behöver inget glitter. Inte förrän i morron. Julspel, du vet. Alla föräldrar kommer och tittar. Jag och Tuva är 11
med i luciatåget. Vi sjunger hela tiden och småungarna i ettan och tvåan ska va får och herdar och vi är änglar och … Amelie pladdrade på. Hon kände ju Kristoffer lite grann, för han var Tuvas syssling eller vad det nu var, och även om de brukade få åka med i A-traktorn hade hon aldrig varit ensam med honom. Tuva brukade alltid vara med. Men han verkade alldeles som vanligt. Och kanske pratade hon på för hon visste att han inte skulle svara. Han pratade inte mycket. Faktiskt nästan inget alls. Men han var snäll. Nu skjutsade han ju till exempel hem henne. Hon lutade sig bekvämt tillbaka i sätet med den trygga känslan av att hon skulle hinna tillbaka i tid. Lika kinkig som han hade varit på morgonen, lika besvärlig var Julien när Maria kom på eftermiddagen för att hämta honom från dagis. Men nu ville han absolut inte åka hem för han och Malte höll på med ett legobygge som inte kunde vänta till nästa dag. Hon kände hur svetten började rinna utefter ryggen under tiden som hon lirkade och till slut handgripligen försökte klä på pojken. Han var övertrött och arg. Femårstrotset, jo tack! Den killen har varit i trotsåldern sen han föddes, tänkte Maria irriterad. Hon utväxlade en uppgiven blick med förskoleläraren som var med dem ute i den tomma hallen. Tillsammans lyckades de till slut få på pojken jackan och kängorna, överdragsbyxorna vägrade han att sätta på sig. På väg bort till bilen ramlade han naturligtvis i en stor vattenpöl. Jeansen blev plaskblöta och han började gnälla igen. 12
– Vi ska bara hämta Amelie och sen åker vi raka vägen hem. Jag gör varm choklad med vispgrädde, och tinar var sin bulle. Tycker du inte att vi är värda det efter en sån här dag? Hon pussade honom på pannan och lyfte in honom i bilen. Naturligtvis krånglade bältet till bilbarnstolen. Det var verkligen en sådan dag! Först när hon sjönk ner på förarsätet andades hon ut. Skönt att det bara var några minuters färd till Amelies skola. Hon började själv längta efter den varma chokladen och kanelbullen. Maria såg frågande mellan Tuva och flickornas musik lärare, Therese Jansson. Det var bara de tre kvar i skolans samlingslokal där julspelet skulle hållas. Från den tända granen i hörnet spreds en stark doft av kåda. Grenarna var nertyngda av allt pynt som barnen hade hängt upp för att pryda den. – Kom hon inte tillbaka? – Nä. Jag har ringt tusen gånger. Hon svarar inte, sa Tuva. – Jag har också försökt ringa henne. Både på mobilen och ert hemtelefonnummer. Men jag har ju haft fullt upp med repetitionen … Läraren gjorde en urskuldande min och svalde besvärat. Maria noterade att hennes hand darrade lätt när hon petade upp de stora hornbågade glasögonen på näsryggen. Hon är också orolig, tänkte Maria. – Amelie är inte den som skolkar, sa hon. – Absolut inte. Och hon såg verkligen fram emot att få 13
sjunga solo i ”Gläns över sjö och strand”, höll läraren med. – Hon svarar alltid i mobilen, inflikade Tuva bestämt. Hon har rätt, Amelie svarar alltid, tänkte Maria med stigande oro. – Tuva, jag kör hem dej, sa hon snabbt. – Kan du ringa mej när du hittar henne? Det gör inget om det är sent, sa läraren nervöst. – Visst. Maria var redan på väg ut till bilen. Huset och trädgården var genomsökt. Julien hade glatt sprungit runt och letat, han kände till alla gömställen eftersom kurragömma var hans favoritlek. Men han hittade inte sin syster någonstans. I vasken låg ett bananskal och på diskbänken stod ett glas med en liten mjölkslatt på botten. Innan hon sprang iväg hade Amelie varit på toaletten och kissat, men i brådskan glömt att spola efter sig. Ingenstans kunde Maria hitta plastkassen med lucianattlinnet och det lilla batteridrivna tärnljuset. Dottern hade alltså varit hemma, ätit lite, varit på toa, tagit med sig kassen och sprungit ut igen i mörkret och busvädret. Vart tog hon vägen sedan? Mekaniskt gjorde Maria i ordning chokladmjölken och tinade den utlovade bullen i mikron åt sonen. Medan han nöjd började äta satte hon sig och ringde runt till alla som Amelie möjligen kunde finnas hos. Ingen hade sett eller hört av henne. Med jämna mellanrum ringde hon till dotterns mobil, signalerna gick fram men hon fick inget svar. Det var som Tuva hade sagt, Amelie svarade alltid 14
i telefonen, hon var så stolt och glad över sin nya mobil. Ångesten snörde ihop Marias strupe. Det dröjde en stund innan hon lyckades samla ihop sig tillräckligt för att ringa till svärmodern. Med skakande händer slog hon numret. När Iris Holms lugna röst hördes släppte Marias behärskning och hon började gråta. Mest var det av lättnad över att Iris var hemma, hon hade alltid varit ett stöd. Mellan gråtattackerna berättade Maria att Amelie var försvunnen. Hon bad Iris att komma och passa Julien medan hon själv gick ut och letade i området. – Har du ringt Johannes? var det första Iris frågade när hon steg in över tröskeln. – Nej, men jag har ringt till alla andra som hon skulle kunna vara hos. Jag vill inte oroa honom. Han kan ju ändå inte göra nåt där han befinner sej, svarade Maria. – Det har du förstås rätt i … Om du inte hittar henne inom en timma ringer vi polisen. Både privat och yrkesmässigt hade svärmodern en förmåga att alltid behålla fattningen och tänka klart i svåra situationer. Hon skulle gå i pension om ett halvår, men arbetade fortfarande heltid som bibliotekarie. Varsamt tog hon Maria i sin famn och höll om henne utan att säga något mer. När svärdotterns snyftningar började avta klappade hon henne mjukt på kinden. – Se så. Iväg med dej och hitta Amelie, sa hon. En stund senare sprang Maria ut i mörkret och ös regnet. Hon var regnklädd och hade tagit med sig en stark ficklampa. Med raska steg började hon gå på vägens 15
vänstra sida. Hela tiden lyste hon på vägrenen och ner i diket. Regnet hällde ner och vinden hade ökat, det var svårt att överhuvudtaget se något alls. Hon gick den knappa kilometern till skolan utan att upptäcka något anmärkningsvärt. Ungefär var femte minut ringde hon till Amelies telefon utan att få svar. Plötsligt fick hon en ingivelse. Hon stannade till och valde ut ett nytaget foto av dottern som hon hade i mobilen; en leende Amelie med glada glittrande ögon och det nya hårspännet som höll luggen på plats. Bilden av hennes söta dotter fick henne att börja gråta igen. Tårarna blandades med regnet som föll hårt mot ansiktet. Med darrande fingrar la hon ut fotot på Facebook, med en vädjan om att folk skulle höra av sig ifall de hade sett flickan på bilden efter klockan 15.00, dagens datum. På tillbakavägen passerade hon miljöstationen som låg några hundra meter från busshållplatsen. Mekaniskt tryckte hon på Amelies namn och inväntade tonen med bultande hjärta. Gode Gud, låt henne svara! Gode Gud … Hon avbröt sina inre böner när refrängen till ”Bjällerklang” hördes svagt någonstans inifrån containrarna. Den ringsignalen hade Amelie laddat ner några veckor tidigare för att påminna sig själv och omvärlden att julen närmade sig. – Amelie! Amelie! Var är du? Rösten sprack när hon ropade. Med hamrande hjärta sprang hon in bland de uppradade sopkärlen. Det tog inte många sekunder innan hon kunde lokalisera att julvisan ljöd ur den närmaste containern. När hon öppnade luckan blev ljudet starkare. Öppningen var för liten för att hon 16
skulle kunna sticka in huvudet men hon lyste in med ficklampan. Tydligen var behållarna nyligen tömda för hon såg inget skräp men hörde ringsignalen eka ihärdigt. Även om hon insåg att flickan inte kunde vara i sopbehållaren, ropade hon in genom öppningen: – Amelie! Amelie! Enda svaret var ekot av hennes egen röst som blandades med ringsignalens syntetiska musik. Maria drog tillbaka huvudet från luckan och försökte tänka. Hon knäppte av sin mobil för att den hemska melodin skulle tystna. Valhänt knappade hon in 112. När en lugn kvinnlig stämma upplyste henne om att hon hade kommit till SOS Alarm var det som om stämbanden låste sig. – Amelie … min dotter … är borta! lyckades hon slutligen pressa fram. – Hur gammal är flickan? – Nio … – Hur länge har hon varit borta? Förgäves försökte Maria räkna i huvudet men hon kunde inte koncentrera sig. – Hon gick hem från skolan för att hämta grejer … dom skulle öva ett julspel … men hon kom inte tillbaks igen! – Vad var klockan då? – Tre … tretiden. – Snart fyra timmar, alltså. Har du ringt runt till kompisar och grannar? – Ja! Alla! Och letat i huset … trädgården … området där vi bor. Nu har jag gått hela vägen mellan vårt hus och skolan. Med ficklampa. Och … 17
– Hur lång är den sträckan? – Knappt en kilometer. Och nu är jag på återvinningsstationen. När jag ringde hennes mobil … så hörde jag hennes ringsignal. Det ringer i en av containrarna! Det sista kom som ett ofrivilligt skrik. I andra ändan blev det tyst några sekunder innan den lugna rösten återkom. – Vad heter du? – Maria Holm. – Exakt på vilken adress befinner du dej just nu? – Sopstationen … miljöstationen eller vad det heter … mellan Önnaröd och Mällby. – Närmaste stad? – Strömstad. – Hur långt ifrån Strömstad befinner du dej? – Strax norr om … två kilometer. – Jag skickar en patrull. Stå kvar. Efter tio minuter anlände en polisbil. Maria fick visa bilden på Amelie och beskriva hennes klädsel: röd dunjacka, vit mössa, blå vantar, blåjeans och blå kängor. Den manlige polisen presenterade sig som polisassistent Patrik Lind. Han var ett par år över tjugo och verkade vältränad men samtidigt aningen överviktig. Eftersom han inte var speciellt lång och uniformsjackan stramade betänkligt över ryggen gav han ett något stubblikt intryck. Han granskade bilden en lång stund innan han sa: – Hon är ju också ganska mörk. Ni har inte fått nåt hot eller så? 18
Maria stirrade oförstående på honom innan hon insåg vad han menade. – Ja, jag är född på Guadeloupe … Karibien. Min man är från Strömstad. Svensk. Jag har bott här i tio år och jag har sällan fått några negativa kommentarer om min hudfärg. Och Amelie har inte heller sagt nåt om sånt. – Tänkte bara att det kunde vara typ nåt hatbrott, sa den unge polismannen. Han sneglade mot sin kollega, som var ett halvt huvud längre än han och vars kolsvarta långa hår var uppsatt i en hästsvans. Det var svårt att tyda uttrycket i hennes mörka mandelformade ögon när han nämnde ordet ”hatbrott”. Patrik Lind visste att Alice Åslund var adopterad från Kina. Sedan ett år tillbaka levde hon med en något äldre kvinna på en hästgård utanför Fjällbacka. Med sitt tydligt asiatiska utseende och sin sexuella läggning var det inget i innebörden av ordet ”hatbrott” som Alice inte kände till. Efter att först ha skickat över bilden till sin egen och kollegornas telefoner lämnade han tillbaka Marias mobil. Med armarna lätt utåtvinklade utefter sidorna vaggade han tillbaka till polisbilen och satte sig tungt på passagerarsätet. Innan de körde iväg lyckades Patrik Lind få kontakt med chefen för bolaget som ansvarade för miljöstationen. Efter att ha fått en förklaring till det sena samtalet lovade han att skicka en man som kunde låsa upp containern. – Vi sticker ut och letar efter henne, sa Patrik Lind genom den öppna sidorutan. Snabbt stängde han den igen för att slippa regnet som 19
slog in i bilen. Polisassistent Åslund satt redan vid ratten. Med en rivstart svängde hon ut på vägen för att börja kryssa runt och leta efter flickan. Under den halvtimma det tog innan mannen från miljöbolaget anlände stod Maria ensam i mörkret och regnet. Hon skakade av köld och oro men vågade inte lämna miljöstationen. På något vis kändes det viktigt att vaka över det enda spåret som hon hade hittat efter dottern. Samtidigt som mannen från miljöbolaget äntligen dök upp svängde också polisbilen in vid containrarna igen. Patrik Lind och Alice Åslund kunde bara lämna det nedslående beskedet att de inte hade sett minsta spår av flickan, men de kunde meddela att ytterligare en polisbil var på väg för att ansluta till sökandet. Containern ur vilken Amelies mobilsignal hade hörts öppnades av mannen från bolaget. På botten av den nästan tomma behållaren låg en mobiltelefon. Alice Åslund hoppade ner i containern och föste försiktigt in mobilen i en papperspåse. Maria identifierade mobilen med det rosa fodralet med mönster av små katter som Amelies. Nu ligger den i en bevispåse. Bevis? På vad? tänkte hon. Ett stort sökpådrag organiserades under kvällen, både polis och militär inkallades. Även flera frivilliga som sett Marias vädjan på Facebook deltog. Fram på morgontimmarna kom en helikopter med värmekamera och började söka av området. Spaningsledningen hade lovat att den skulle vara i luften ända tills de hittade flickan.
20
M
aria var tacksam för att Iris stannade kvar hos dem över natten. Det var också svärmodern som ringde till Johannes och förvarnade honom om vad som hänt, med motiveringen att han annars kunde snappa upp nyheten via sociala medier. Han blev naturligtvis alldeles utom sig men insåg att han inte kunde göra något. Helikoptern med avbytarna skulle komma ut till oljeplattformen morgonen därpå och ta med sig arbetslaget som hade gjort sina tre veckor. Johannes arbetade sedan fyra år som kock ute på en av oljeriggarna. Det fanns ingen annan möjlighet att ta sig därifrån än med helikopter, de befann sig långt ute i Norska havet. Helikoptern skulle transportera dem till Kristiansund och därifrån skulle de flyga ner till Oslo. Från Oslo brukade Johannes ta en buss, om han inte hade sådan tur att hans kompis Ted också skulle hem till Strömstad från sitt arbete på Gardermoens flygplats, då fick han åka med honom. Morgondagen var en sådan fredag när han kunde få skjuts av Ted. Maria spratt upp ur sin oroliga slummer när telefonen 21
ringde. Först visste hon inte riktigt var hon befann sig eller varför hon satt fullt påklädd i fåtöljen. Det var den fasta telefonen som ringde, hon sprang ut i hallen och fumlade upp luren till örat. Hade de hittat Amelie? Gode Gud … Gode Gud … – Maria, pressade hon fram med hjärtat i halsgropen. – Hej. Det är Evelyn. Kvinnan som ringde var Tuvas mamma och Maria kände henne även om de inte umgicks speciellt mycket privat. – Hej. Maria hörde själv att hon hade svårt att dölja besvikelsen i sin röst. – Har du hört nåt nytt om Amelie? – Nej. Det lät kort och avmätt men Maria orkade inte vara trevlig just nu. Evelyn tvekade lite innan hon fortsatte: – Tuva är så ledsen och sitter här och gråter. Vill inte gå till skolan och vara med i julspelet. Hon sa inget igår men nu i morse har hon berättat … Amelie fick tydligen skjuts av Kristoffer. Det tog en stund innan Maria kom ihåg Tuvas motorintresserade släkting. – Kristoffer Sjöberg? – Ja. Hans mamma är ju död sen flera år men hon och jag var kusiner. Tuva och Kristoffer är alltså sysslingar. Eller tremänningar som man också säger. Fast … – Vänta nu … när skjutsade han henne? avbröt Maria. 22
Det snurrade runt i hennes huvud av trötthet och ångest, det kändes svårt att ta till sig en massa ovidkommande information om släktskap. – Igår. När Amelie skulle hem och hämta grejerna som hon glömt. Det spöregnade och hon missade bussen. Tuva var med henne nere vid hållplatsen och då kom tydligen Kristoffer med sin A-traktor. Tuva frågade honom om han kunde skjutsa hem Amelie och det gjorde han. Maria kände hur hjärtat började dunka vilt. – Tack för infon! Sedan slängde hon på luren och tog fram sin mobiltelefon där hon hade skrivit in ett direktnummer till polisen som hon kunde ringa när som helst.
23